We can be good but not perfect


Jag räknar ner dagarna och inser att jag inte riktigt vet vad det är som jag väntar på. Kanske en vändning av något slag, en slutpunkt eller någon typ utav början. Jag undrar fortfarande hur jag ska hitta ett sätt att räcka till utan att det blir på bekostnad av mig själv. Hur jag ska hitta ett sätt att förstå vad det är som utlöser stressen och hur jag därifrån ska kunna komma till någon slags lösning.

Min lösning har i princip alltid varit att skriva, att ventilera mig själv genom skriven text, med orden som jag aldrig riktigt lyckats uttala. Jag har blivit sämre på det, att skriva, och kanske beror det på att tiden inte riktigt räcker till eller kanske är jag så tom på ord att jag låter tystnaden tala sitt tydliga språk? Oavsett har lösningarna förändrats över tid även om problemet i stort sätt består. Det är en vilja att göra bättre och en frustation över att aldrig nå dit. Ett fokus som hamnar mer på allt det som jag inte klarar av istället för att se allt det som jag faktiskt gör bra. En rädsla för att bra aldrig ska vara bra nog och ett behov av att sätta andra före mig själv.

Idag är det torsdag och jag ser fram emot att spendera helgen tillsammans med en person som blivit någon typ av expert på att lyfta fram alla mina bra sidor. För även om helgens ledighet i princip kommer att bestå av detsamma som min vardag gör, mocka boxar och rykta hästar, så ser jag fram emot att göra det tillsammans med henne. Lyssna och försöka förstå att saker alltid kommer till en lösning, det vet hon bättre än någon annan. Att för stunden kunna släppa måsten och bara låta dagarna bestå av allt det som jag tycker om.

Ibland räcker det med att konstatera. Att bekräfta det som är verkligt och sant. För att hålla sig kvar vid det som är begripligt. För att förstå att allt det som sker inte bygger på den faktiska verkligheten vi lever i utan att det mesta kommer från tankar som är fästa vid föremål som vi själva valt att lägga en värdering i. Genom att förstå det blir livet mer konkret, tydligt och än mer förståeligt.

2

Annonser

Även ett glas med vatten blir tungt om vi envisas med att hålla det för länge


Jag börjar se ljuset i tunneln. Alla måsten börjar strykas från listan och jag ser fram emot att kunna släppa allt och gå ut på praktik under resten av våren. Att bryta mönstret av inlämningar och deadlines för att bara kunna fokusera på ridskoleverksamhet under 10 långa veckor. Nästa vecka redovisar jag mitt seminariearbete, som jag har slitet med det. Jag undrar hur många timmar jag har suttit och rättat, ändrat och flyttat meningar i det där dokumentet. Till sommaren får jag veta om jag blir godkänd men då har jag åtminstone bockat av en liten del av det genom redovisningen. Sedan har vi en hemtenta till i slutet av mars som jag tänker att jag ska börja med i helgen.

Igår gjorde vi första delen av dressyrexamen och jag är så nöjd med både mig själv och Stephanie. Jag som inbiten hoppryttare tycker att det är otroligt svårt att fokusera på vägarna, formen och samtidigt rida hela programmet och inte bara åka runt. Ett omslag i sista galoppökningen men en klar förbättring från programridningen vi gjorde förra veckan. Nästa vecka gör vi hästbytet och sedan får vi veta om vi är godkända eller inte.

Det är dags att komma i form igen med Tequila efter på tok för mycket uteritter de senaste veckorna då vi inte har kunnat lämna stallet. I onsdags lyckades jag komma iväg till skolan och fick vara med och hoppa på lunchen. Vi har inte hoppat sedan vi tävlade i Lurbo så både hon och jag var väldigt nöjda. Vi är laddade inför tävling vecka 13 på Strömsholm!

Ser fram emot nästa vecka när jag äntligen kan lägga ifrån mig saker. Planerar att äntligen åka iväg, minns inte senast jag var ledig. Det var alldeles för länge sedan. Sovmornar existerar inte och har inte gjort det sedan någon gång i höstas. En sovmorgon är att släppa ut hästarna i stallet vid 07.00 tiden istället för vid 05.30. Ungefär på den nivån befinner jag mig just nu. Det är väl ändå tur att jag någonstans älskar det här? Jag behöver bara hitta en balans, mellan det som är och vad som borde vara.

img_1586img_1587

 

Tidig torsdag


Ibland behöver vi simma upp till ytan för att kunna ta ett nytt andetag. Lämna allt bakom oss och göra vad vi kan för att orka. Jag funderar på om det är okej att krypa ner i sängen strax efter 20.00 och kanske skulle det vara godkänt om jag berättar att klockan i vanlig ordning ringer innan 05.00 varje morgon. Då är det kanske inte så konstigt att jag är trött? Kanske förklarar mitt intag av lunch kl 16.50 hur våra dagar ibland kan se ut? Mindre glamoröst men otroligt roligt.

På torsdagar rider vi våra skolhästar självständigt och jag valde att rida ut Stephanie tillsammans med Mirjam i klassen. Med tanke på hur fin hon var under gårdagens programridning förtjänade hon en dag utanför ridhusets fyra väggar. Jag fick mycket att tänka på under programträningen och det känns bra inför examen nästa vecka. I övrigt har vi hunnit med att ha två teoretiska lektioner varav en var en redovisning av ett valt fodertillskott. Där skulle vi diskutera dess påstådda effekt, kliniska effekt och komma med ett ställningstagande. Intressant att lyssna och ta del av vilken slags marknadsföring som används och vad studier faktiskt visar.

Räknar ner dagarna och drömmer om ledighet. Hur roligt jag än tycker det är att vara i bubblan av hästar som är här på strömsholm så längtar jag bort. Jag längtar efter något som bryter mönstret och jag har planerat in en resa för att besöka min kompis Vendela som jag inte har sett på alldeles för länge. Det är inte mycket kvar i skolan men helgen kommer att spenderas med näsan framför datorn för att kunna hitta tillbaka till den vetenskapliga kärnan i min seminarieuppgift, jag tycks ha tappat den längs resans gång.

Tisdag


Det kan krävas några djupa andetag för att återfå balansen. För att hitta lugnet när världen stormar runt omkring. Att långsamt låta luften fylla lungorna, att hålla andan för att sedan låta tyngden släppa, det kan vara mer än nödvändigt, åtminstone när allting vägrar sluta snurra.

Jag behöver återfå balansen. Bryta gamla mönster för att kunna skapa nya vanor. Jag är övertygad om att allting kommer att lösa sig bara jag hittar ett sätt att strukturera allt det som jag inte klarat av att reda ut. Jag behöver kunna stryka saker från min lista över saker att göra, för snart kommer den att uppfattas som övermäktig. Jag förstår inte hur jag ständigt hamnar i den här sitsen, att stå med saker högt upp till öronen och ändå fortsätta säga ja till allt som dyker upp. Jag måste lära mig att säga nej.

Jag lever trots allt på lyckan över att vi på torsdag äntligen får börja åka till ridhus igen med Tequila. Strömsholm har varit stängt men nu öppnar det igen och det innebär att jag behöver träna på för fullt om jag ska kunna ta igen allt det som jag missat. Med Kakan verkar det dröja innan jag får åka iväg så där får vi se när jag kommer att kunna börja rida på henne. Skulle verkligen behöva fast underlag för att kunna komma vidare vilket känns ganska hopplöst just nu i och med att snön och minusgraderna är tillbaka.

Men tillbaka till det som är viktigt, – en dag i taget, en sak i taget.

They will teach you how to finish and how to start all over again


Jag tror att jag har haft livets tuffaste vecka, eller kanske veckor? Där allt som kunnat gå fel har gjort det. Där jag har fortsatt att vrida och vända på mig själv i hopp om att få alla bitar att falla på plats. Det är små, såhär i efterhand, helt obetydliga saker som får bägaren att rinna över men det är otroligt svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som gör att bägaren ständigt är full. Som gör att jag inte hinner slappna av, som gör att jag alltid väntar på att nästa problem ska dyka upp och stjäla min energi.

Kanske behöver jag bli bättre på att tillåta mig själv att tycka att saker är jobbiga, sänka tempot och acceptera att det är lite för mycket just nu. Prioritera rätt saker i livet och bli betydligt bättre på att säga nej. Jag behöver bli bättre på att lösa mina egna problem istället för alla andras, våga vara en aningens självisk. Det är en bra egenskap att bry sig, att vilja andra människor väl, men det finns också en gräns.

Den bästa medicinen i en stressig vardag är att sitta upp bakom ett par hästöron. Att helt utan krav göra precis så mycket som jag anser att jag orkar. Förra helgen fick jag möjlighet att låna Ackurat på en tur till slottet och så mycket lättare mina axlar kändes efter ett par varv på galoppbanan tillsammans med en sprudlande glad Acke. Han är min bästa problemlösare. För på hästryggen fyller jag på mitt må bra-konto och hjärnan koppla bort alla måsten för en stund.

Vi har haft en fantastisk vår-vecka trots allt. Solen har värmt oss och vi har gjort debut med ridning på stallplan för detta år. Steffi och jag gör oss redo för examen om två veckor. Denna helg lämnas två uppgifter in. Jag klarade första delen av tentan i ridlära, den andra får vi vänta ett tag på. Tentan i Sporthästens friskvård kändes högst oklar men den är åtminstone skriven. Jag kanske får vara nöjd där, nöjd med att jag gjort mitt bästa när tiden har sprungit förbi och orken befunnit sig någon annanstans.

Note to self:
Jag kan klara det här och gör jag inte det så är det också okej.

img_1271

Inspirerande människor

14356015_10207879824541681_2099301783_n

Ibland önskar jag att jag var lite mer som henne. Min kompis Vendela som provat på livet på Södermalm för att sedan göra en helomvändning till att hon numer aldrig kliver ur ridkläderna. Precis som jag själv valde hon att följa sina drömmar och vi gjorde det på två helt olika sätt. Med mitt maniska kontrollbehov valde jag en bestämd väg för att få en utbildning i ryggen och hon slängde hjärtat över på andra sidan för att sedan följa efter. Flyttade från allt här hemma för att starta upp någonting nytt på en helt annan plats.

Vi är nog båda lika självkritiska men med stora drömmar. Skillnaden är väl kanske att hon vågar släppa taget om tryggheten och låta det bära eller brista. Hon vågar drömma högt och stort. Hon vågar chansa för att se vart det leder. Finns det någonting jag önskar att jag hade mer av så är det just det. Jag vill så det värker, jobbar och drömmer i tystnad men vågar sällan kliva utanför min komfortzon. Vågar inte uttala mig, inte ens om saker jag vet att jag kan och har rätt i. Jag beundrar henne för hennes vilja och för hennes mod, för att hon vågar försöka utan att veta var det ska sluta. Vi har nog fler olikheter än vad vi har likheter men samtidigt så är det kanske det som gör det hela så intressant. Det är mycket som hon kan lära mig.♥

A plan backed by action becomes reality

DSC_0037

Klockan är 16.43 och jag behöver avbryta mitt studerande för en liten stund innan hjärnan börjar protestera alldeles för mycket. Det slutar alltid såhär, samma dag som inlämning sitter jag i stressen och undrar varför jag inte tog tag i allting mycket tidigare. Trött och besviken över besluten att alltid skjuta på saker så kommer jag att gå och lägga mig ikväll. Tänk om jag istället skulle ha börjat i god tid och kunnat skicka in ett arbete som jag är nöjd med, jag överväger om jag ska prova detta till onsdagens inlämning?

I vilket fall så har jag skickat in ett hästbesiktningsprotokoll med en uträknad foderstat på Stephanie. Det svåraste är egentligen inte att räkna ut hästarnas näringsbehov utan att försöka få fodret att fungera på ett bra sätt utan varken överskott eller underskott. Balansen är svår och samtidigt ska detta sättas i relation till deras hull, muskelmassa och de arbete som de utför. På pappret går det (oftast) att få siffrorna att stämma överens men i verkligheten är det inte lika enkelt. Jag skickade även in en uppgift om Stallmiljön där vi har diskuterat våra resultat från mätningarna vi gjorde tidigare och hur stallets utformning påverkar luftkvalitén, bullernivån, ljus och luftens rörelser. Förhoppningsvis blev jag en aningens klokare, men ibland undrar jag faktiskt hur mycket som fastnar och hur mycket som jag filtrerar bort.

Dagens fortsatta fokus ligger på morgondagens tentamen i Ridlära. Frågan är hur det ska gå? Teoretiskt ligger jag långt efter, det är lättare att från ryggen hitta en känsla men att beskriva den och faktiskt förstå vad, varför och hur saker och ting hänger ihop är två helt skilda saker. Jag har nästan ställt in mig på omtenta om några veckor för att hinna med att faktiskt få ihop livets alla måsten. Det är trots allt inte hela världen om det inte går vägen imorgon även om det såklart alltid känns bättre att kunna lägga saker åt sidan och se vidare. Till exempel så gjorde jag en godkänd examen i undervisningsmetodik och min komplettering för en pedagogisk aktivitet blev också godkänd så mina axlar är betydligt lättare idag än vad de var i början av veckan, då undrade jag om jag överhuvudtaget skulle ta mig i mål.

Tråkig nyhet som antagligen inte har missat är att de flesta stall runt oss har stängt på grund av smittoriskerna just nu. Vilket jag tycker är bra med tanke på vilka konsekvenser det medför. Skolans stallar är stängda för besökare vilket känns tryggt med tanke på hur mycket hästar som vistas på Strömsholm.

Gällande hästarna är min förhoppning att snön ska vara borta innan slutet av nästa vecka så att jag kan börja rida på Kakan. Behöver stänga in mig i paddocken för att kunna ta den första galoppen men för tillfället så är där snö och is. Detsamma gäller paddocken hos Tequila, hon missar träningar framöver men min plan är somsagt att snön ska försvinna så att jag kan rida några övningar som jag samlat på mig på sistone. Det blir oavsett en rolig vår även om planerna inte alltid blir som tänkt.

Note to self ↓
”You can´t keep taking on more and more
without finding a healthy way to let it all out”

Mitt i en snurrande karusell

DSC_0215

Mördarveckorna är på ingång. Nu börjar det dra ihop sig för examinationer och inlämningar i alla kurser som tar slut fram emot vecka 12. Stressen är påtaglig och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bli en lika bra problemlösare för mig själv som jag försöker att vara åt alla andra.

Seminariekursen är på sluttampen och jag gjorde igår en godkänd opponering och fick mitt eget arbete läst och opponerat på idag. Det innebär nu att vi har en vecka på oss att förbättra de brister som opponenten ansåg att arbetet hade. Så nu börjar processen om, igen. Det tar verkligen musten ur en att läsa sitt eget arbete om och om igen och aldrig se slutet i tunneln. Jag blir nog bara mer och mer förvirrad om jag ska vara ärlig. Annars har jag precis lämnat in mitt PM inför min examen i undervisningsmetodik som jag har på fredag. Utöver detta har jag en dressyrdagbok att skriva som ska vara klar idag, en inlämning i närmiljö, en inlämning i pedagogik, en inlämning inför nästa veckas examen i hästbesiktning där vi ska räkna foderstat och göra en bedömning av vår skolhäst, en palpationsexamination och sist men inte minst så har vi tentamen i ridlära på måndag för att veckan därpå ha tentamen i Sporthästens Friskvård. Jag har svårt att se hur jag överhuvudtaget möjligen ska få detta att gå ihop? Jag får nog återkomma med detta vid ett senare tillfälle för nu ska jag börja stryka saker från listan.

Dressyren i skolan går bättre än väntat och Stephanie lär mig nya saker varje dag. Det är verkligen roligare än vad jag hade förväntat mig. Många saker som jag behöver träna på, främst mitt fokus och min egen sits och inverkan. Jag rider lite för mycket, hela tiden. Ibland behöver jag åka häst också för att verkligen få ett kvitto på att de arbete jag har gjort innan har varit rätt och att hon stannar kvar hos mig även när jag slutar rida för det. Jag tycker om henne väldigt mycket och det känns roligt att det blev så bra.

Återkommer när det finns någonting att uppdatera om och om jag tar mig igenom kommande dagar. För tillfället känns det en aningens övermäktigt. 

Vi är kvalade 130!


Jag brukar vara duktig på att linda in känslor i ord men nu är jag bara helt tom. Frågan är om det är tröttheten som slagit till eller om det är att jag är överväldigad av allt vad den här dagen har bjudit på. Oavsett så har det infunnit sig ett slags lugn i kroppen när det är dags att avrunda en alldeles för lång dag.

Hopptävling på Lurbo Ridklubb är vad denna lördag har kretsat kring. Efter en mindre bra start i 110cm klassen där jag rev ett hinder i grunden och där sprången genomgående var ganska tråkiga och platta så laddade jag om inför den andra klassen. Felfria i mål blev dagens resultat i 120cm och vi är därmed kvalade till 130cm. Vi lyckades även knipa sista placeringen i klassen. Jag får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Detta är vår fjärde tävling tillsammans och det är långt ifrån vad jag föreställde mig när Isabelle hörde av sig i höstas och letade ryttare till Tequila. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle bli såhär bra.

Det känns oerhört skönt att ha dessa felfria rundor i ryggen för att kunna fokusera vidare mot nästa mål. Tanken är fortfarande att starta fler 120-klasser för att samla rutin. Fortsätta jobba med våra svagheter och bli ännu säkrare tillsammans och sedan ser vi vad som händer senare i vår.

Tack för all fin respons jag fick på mitt föregående inlägg, flera som har hört av sig och känner igen sig i de tankar som jag beskriver. Jag vet att vi är många som upplever samma sak och den egentliga frågan handlar kanske om vad vi kan göra åt det? Eller räcker det kanske med att vi synliggör problematiken? Ta hand om varandra och ta hand om er själva♥

img_0958