Njuter av verkligheten


Ännu en vecka lider mot sitt slut. Tiden rinner som sand genom händerna, mjukt och nästan omärkbart. Jag har haft min första HAV-vecka(Häst och Anläggningsvård) på Strömsholm och nu vaknar jag på rutin klockan 05.00 och är nästan redo att lägga huvudet på kudden klockan vid 20.00. Stalltjänsterna är otroligt lättjobbade vilket gör att mornar går fort utan att det känns stressat. Vi tar hand om våra egna hästar samt den aktiva grupphästhållningen några dagar i veckan. Lunchstalltjänsterna delar vi tillsammans med årskurs 3 och vi har antingen morgon eller eftermiddagsstalltjänst. Det underlättar verkligen.

Kikade även idag på hoppgruppen som red nere vid slottet innan jag hade lektion med min unghäst. Hjärtat sätter verkligen mitt tålamod på prov, jag trodde verkligen att jag hade ett bra tålamod men inser att det kommer att vara det dubbla när blocket är slut. Påminner mig ständigt om att det kommer att bli bra och att jag bara behöver vänta ut det. Tycker väldigt mycket om henne och det är bara poletten som ska trilla ner och det kommer den att göra.

Avslutade skoldagen med att rida lektion på en gymnasiehäst, Quite Cool. Vi har börjat med undervisningsmetodik och några från klassen höll sina första lektioner idag, både för oss och för eleverna på gymnasiet. Min tur blir först om några veckor så den nervositeten skjuter jag framför mig ett tag till. Jag gissar på att jag kommer att känna mig otroligt obekväm i ridlärar-rollen men det känns tryggt att jag fick möjligheten att prova på det redan i somras, det kanske gör det hela lite enklare, det är vad jag tänker intala mig iallafall.

Kakan får två dagars ledighet med tanke på hur stora steg vi har tagit i veckan. De första travstegen utan ledare i onsdags och igår gjorde hon en strålande löshoppning där hon rättade sig otroligt fint efter att ha kommit in för starkt och rivit sista hindret. Gången därpå backade hon av och hoppade väldigt trevligt. På söndag är min tanke att skritta ut för första gången med ryttare på ryggen.

Annonser

May the flowers remind us why the rain was so necessary

Träden börjar förlora sin färg, de gröna bladen bleknar och gulnar lite mer för varje dag. Sakta men som på beställning kommer de snart att samlas på marken och då vet vi att hösten har anlänt. Just idag blåser det sådär kyligt att det letar sig in under kläderna samtidigt som solen värmer skönt de gånger den beslutar sig för att kika fram bakom det oregelbundna molntäcket som följer vindens riktning.

Jag kan trots det här inte låta bli att le. Jag har vaknat på bra humör flera mornar i rad nu, trots att jag somnat med andra tankar på minnet, och det känns underbart att inleda dagarna så. Det sätter standarden för resten utan dagen.

Inser att mitt liv kretsar kring unghästar och det kliar i fingrarna varje dag när jag står på marken och ser på den delen utav klassen som befinner sig i hoppblocket. Som tränar distanser, anridningar och annat roligt på utbildade hästar. Själv fick jag uppleva lyckan på hinder igår när min skolhäst Hjärtat, 3år, vingligt och osäkert hoppade en mindre bana på fyra språng där det ingick vattenmatta, sockerbitar och ett plank. Hindren låg inte över 30cm men det är den hoppning som jag får njuta av just nu, antagligen hennes första språng i livet med ryttare på ryggen. Det kommer att bli en rolig utveckling i slutet av vårt unghästblock, det är en sak som är säker.

Glädjen tar aldrig slut när jag får umgås med Kakan på eftermiddagarna. Även om vi egentligen inte gör mycket så är det tillräckligt för att både hon och jag ska få vår dagliga dos av umgänge. Igår knäppte vi av longerlinan och vi travade våra första varv runt paddocken. Det krävs inte mycket för att göra hela min vecka. Min förhoppningsvis framtida tävlingskompis och just nu en individ jag tycker fruktansvärt mycket om. Vad mer kan jag egentligen önska?

Nu ska jag dyka in i texter inför nästa veckas seminarie, någonting jag hade förträngt men insåg att det var dags att ta tag i om jag vill vara någorlunda förberedd.

img_7253img_7250

you’ll feel my presence in the soft summer breeze

Det vrider sig lite i magen, bara tanken får mig att må illa. Fy vad skört livet är, så snabbt glädje kan vändas till sorg. Hur sprickorna i fasaden ska rasera ett helt liv. Hur orättvis det kan vara och det är först då man förstår att allt det vi tar för givet varje dag inte borde vara så självklart.

Dessa tankar har snurrat i mitt huvud några kvällar nu men jag vill ändå påstå att det för någonting positivt med sig. De viskar om att vi alltid bör ta tillvara på de ögonblick vi tilldelas. Att vi alltid bör göra det bästa utav situationen och att vi faktiskt bara har ett liv och att vi då lika gärna kan göra det bästa utav det.

Med dessa tankar vill jag krama henne lite extra, dra ryktborsten några gånger till och berömma det som berömmas kan. För det kan ta slut. Det är det brutala sanningen. Jag ser fram emot alla dagar som vi kommer att spendera tillsammans. Ser fram emot den dagen jag går ut skolan och kan välja vilken väg jag vill i livet, det kommer jag göra med henne vid min sida. Jag ser fram emot att värma kyliga händer innanför hennes täcken och frisera hovskägg sena kvällar. Att i regnet träna på det som kommer ta oss vidare mot nya utmaningar. Lasta i bäckmörker för att åka till träning en sen kväll i december. Det är saker som kommer bringa mig lycka även om det i stunden kan kännas tungt. Det är så mycket jag hoppas att vi får uppleva tillsammans och det skrämmer mig att veta att en del saker aldrig kommer gå att förebygga – hur mycket vi än försöker.

Ett gäng hästar senare

Stegräknaren slutar på 28000 idag. Minns på Flyinge där man låg över 30 000 i princip varje dag. Jag har dragit ner på stegen över sommaren men antar att när stalltjänstveckorna kommer igång på Strömsholm är vi tillbaka där igen.

Två hästar ridna på förmiddagen. En tur till slottet med travjobb medan Jessy och jag tränade galoppfattningar i ridhuset. Med ett stort leende kunde jag rida därifrån efter att ha satt den där högergaloppen varje gång. Det har vi jobbat hårt för men nu bara föll det på plats, efter gårdagen behövde vi det. Då blev han även förlåten för att han vägrade komma in från hagen innan ridpasset också. Som jag tycker om den hästen, inte mycket för världen egentligen men han får mig alltid på gott humör.

En snabbtur till nästa stall efter jobbet där jag fick sitta upp och rida en ponny som har krånglat lite med att rida från gården, mycket smärtfritt idag så vi provar en gång till en annan dag. Efter en timme där var jag redo för att åka ut till min egna stjärna.

Nu har vi testat att tömköra. Sättet vi fick lära oss att tömköra i våras i unghästblocket innebär att trär ytterlinan genom stigbygeln och sedan bakom rumpan så att den vilar på haserna. När vi släpper ut hästarna på volten ligger linan på korset och ramlar sedan ner när de börjar trava. Det blev inte lika dramatiskt här som det blev första gången Alice fick känna linan på sina bakben, då var vi två som höll tills hon lugnade sig. Kakan satte som väntat av i galopp när linan föll men efter ett par varv hade chocken lagt sig och jag kunde leta fram ett stöd på yttersidan. Ett par gånger med det här jobbet så kommer vi ha fått en bra hjälp med styrningen tills det är dags att rida självständigt. Skrittade av henne på en stig i skogen för att hon ska fortsätta lära känna omgivningen.

Ledig häst-lördag

img_7103

Veckans enda lediga dag. Som hästmänniska, vad tror ni inte att man gör då? Klockan ringde tidigt och jag släppte ut hästarna strax efter klockan 07.00. Sedan blev det en kort tävlingsdag tillsammans med Bella och Chirre som hoppade en klass på Strömsholm felfritt. Vi var klara redan efter klockan 10.00 och nu kan jag ta tag i resten av dagens to-do. Det är väl ungefär så som denna lördag ser ut. Jag ska förbi Strömsholm igen för att kika på Septembergaloppen som går ute på Österängarna.

Igår red vi ännu ett pass på våra unghästar och det blir skillnad från dag till dag. Det är enkel ridning med avbrott och igångsättningar mellan skritt och trav, lite galopp och sedan lägga större volter. Det är saker som är svåra nog i dagens läge. Dessa veckor kommer att gå med stormsteg.

Nu ska jag ta tag i det jag har kvar. En inlämning som jag vill skicka in redan idag för att kunna pricka av den från listan. Börja förbereda för en ny vecka, läsa igenom företagsekonomin till kommande lektion och känna att jag har gjort någon nytta åtminstone. Det känns som att jag har hållit för mycket saker i huvudet att mycket har ramlat mellan stolarna. Men det är dagar som dessa som jag har tid att ta igen det.

Allt och lite till

Jag har alltid uppskattat dom, de sena kvällarna i stallet. När mörkret lägger sig utanför stalldörren och kylan kryper sig inpå. När ett par tunna ridhandskar är det som värmer händerna som bäst och när det inte spelar någon roll vad klockans båda visare pekar på. Just nu är det kanske kvällar som dessa som jag uppskattar mest.

Den här kvällen spenderade jag med henne. Min alldeles egna, och jag bara lät mig påminnas om hur mycket lycka ett djur kan tillföra bara genom att existera. Påminnas om varför jag en dag för så många år sedan valde att börja rida. Det var alltid kärleken till hästen som lockade. En känsla av att kunna älska något gränslöst, att alltid vara behövd och betydelsefull. Att ta ansvar och ge hela sitt hjärta till något som ger så mycket tillbaka. Här känner jag verkligen att jag hittat rätt, jag har hittat tillbaka till grundstenen i min kärlek till ridsporten. Att rykta henne en halvtimme medan hon tränar för fullt på att vara uppbunden är precis lagom för att fylla hela min kropp med värme, energi och ren lycka. Att klia henne på alla dom ställen hon ber mig om, jag önskar mig inget hellre.

Tänk om ett år, om tre år eller om fem år. Om jag förvaltar henne väl så har jag en kompis i många år framöver. Det känns långt borta nu men tiden går fort, fortare än vad vi ibland vill. Men med dessa kvällar i bakhuvudet så ser jag fram emot att spendera många hundra dagar tillsammans med henne.

Unghästblocket skvallrar om den framtid som väntar


My HeartBeat Song aka Hjärtat, sto, född 2015 e: Bravour – Be my chief xx

Unghästblocket har kommit igång och det verkar som att jag ska spendera de kommande veckorna tillsammans med Hjärtat. Det är dock inte bestämt ännu så saker kan komma att ändras. Det är en dam med mycket i huvudet men som jag tror kan vara väldigt rolig att jobba med under de kommande 9 veckorna som vi har innan det är dags för blockbyte.

Idag fick vi se hästarna ridna av stipendiaterna som har haft hand om hästarna precis innan vi fick ta över dom. Sedan fick vi själva sitta upp och känna. Jag tror att om bara några få dagar kommer Hjärtat ha funnit sig tillrätta med tillvaron i kungsstallet och med tiden kommer ridningen att falla på plats. Det roligaste med unghästblocket är ändå att jag kan relatera till den ridningen vi hade i våras med unghästarna eftersom detta är fortsättningshästar men också att det bara är ett år kvar innan jag är i samma situation med Kakan. Det gör att framtiden känns inte lika långt bort. Snart ska även hon ridas i alla gångarter.

Rolig info är även att det visade sig att det är Marie som äger Gasira som jag hjälpte till med förra våren/sommaren som har fött upp Hjärtat. Världen är liten.

Mycket snart ska jag sätta mig i bilen för att hämta upp Agnes och Elin på Strömsholm för att rulla mot Eskilstuna för att lyssna på en föreläsning där. Sedan blir det en senare tur till stallet i eftermiddag.

Första uppsittningen


Svävar på rosa moln, i en drömvärld som är en del utav verkligheten. Det krävdes inte mycket för att vända gårdagens tråkiga regnväder till någonting roligt. Elin följde med mig ut till stallet för att hjälpa mig med Kakan och det slutade med en uppsittning och ett varv i skritt.

Reflekterar lite lätt över hur många frågor jag nu är tvungen att besvara själv, hur många saker jag behöver fatta beslut om och hur mycket jag faktiskt är tvungen att lita på min egen magkänsla i jämförelse med unghästblocket i våras, det är den referensramen jag har att hålla mig till, förutom Mona som jag började rida in under 2017. Det har alltid känts tryggt att lita på någon annan som kan dämpa fallet om det skulle bli fel, eller ännu bättre, hindra oss från att falla helt. Men nu har vi ingen lärare på plats som vägleder eller tar ställning. Nu är jag lämnad åt att lita på mig själv, men man växer i den rollen också. Och nog har jag känt på mig att uppsittningen skulle bli det minsta problemet, men jag har velat hitta mer kontakt och jämnare bjudning och det är det som hindrat mig från att sitta upp tidigare.

Nu är det gjort och jag är så glad, glad i henne och glad i framtiden. Det här är det bästa jag hade kunnat göra. Jag känner på mig att det här kommer att bli så bra. Det känns tryggt och det känns rätt, så rätt som det kan bli.

Bollen är i rullning, nästan så att vi kan börja räkna ner


Som en svamp vill jag suga åt mig allt, mer än kanske nödvändigt. Njuter av att vara tillbaka i en utvecklande och utmanade miljö, att verkligen vara på plats där det händer. Men visst smyger sig stressen in, vi har knappt hunnit börja men när jag ser terminsplaneringen så har jag svårt att hitta tiden jag skulle behöva för att hinna med allt det jag vill. Men jag tror att det rätar ut sig så fort vi kommer igång, när lektionerna går från introduktionsfasen till att faktiskt bli riktiga föreläsningar.

Vi har fått träffa våra unghästar som vi ska ha i vårt första block. Än så länge har jag bekantat mig med en treåring som kallas Hjärtat. Om vi håller ihop i slutet av veckan det är dock oklart, det ser vi vad som händer senare. Igår visades de för hand inför resten utav klassen och en del utav treorna och idag satt vi upp efter longeringen och red i skritt och trav med ledare. Därifrån ska vi bygga vidare de kommande 9veckorna som vi har framför oss.

Ridteori har vi både på sal och praktiskt i ridhus. Väldigt bra upplägg att först kika på övningar i ridhuset för att sedan gå upp till lektionssalen och fortsätta med det teoretiska. Företagsekonomikursen har dragit igång och jag har ett antal kapitel som jag ska läsa till imorgon.

Min måndag började som sagt med att Kakan fick nya skor. Vidare med lektioner fram till eftermiddagen innan vi hade en möte tillsammans med Studentkåren. Vidare därifrån åkte jag till Västerås och red ett givande pass med Goldie i ridhuset. Både han och jag fick jobba med de två bockarna jag hade ställt fram. Försökte rida en stor galopp i avspänd form utan att han skulle ge sig av på fart. Tycker att vi kom en bra bit på väg och galoppen blev mycket reglerbar mot slutet av passet. Hemma alldeles för sent kunde jag inget annat än att göra mig klar för att sova. Dagar som dessa vet man att man lever, men det är roligt och därför helt klart värt det.

Alltid en längtan efter måndag

Det är kanske bara att konstatera att man inte bör skriva inlägg sent på kvällen när ögonen sluter sig med jämna mellanrum. Då kommer både syftningsfel, stavfel och meningarna hänger inte riktigt ihop. Vi gör ett nytt försök nu klockan 09.07, då har både jag och huvudet hunnit vara vakna i 3,5h, minst.

Morgonfodring och utsläpp fick inleda min vecka och på det lyckades vi få till ett hovslagarbesök till Kakan. Det är bra att ha en hovslagare i familjen är något annat att konstatera. Sofia är tillsammans med min bror och utbildar sig till hovslagare på Strömsholm så hon fick äran att slå på Kakans livs första framskor, något som var mycket tålamodsprövande för hennes del, kanske tyckte hon att jag brukar vara betydligt snabbare när jag kratsar hovarna än vad Sofia var. Men hon skötte sig ändå väldigt bra trots pillande med allt annat när hon började tröttna.

Klockan 10.15 ska jag befinna mig på Strömsholm för vår första lektion för dagen. Unghästgruppen ska presentera hästarna för resten utav klassen och vi får se hästarna för första gången. Jag ska snabbt äta någonting innan jag ger mig iväg och sedan ska jag ta tag i pluggandet, det gäller att ligga i fas och inte hamna efter från början.

Min helg har jag spenderat med häst, häst och häst. Jobbade båda dagarna och avslutade helgen med att kika på häst tillsammans med Emma som ska hitta sin första storhäst. Jag tillbringade min lördagkväll tillsammans med Vendela som var på besök i Västerås. Vi har hängt ihop i många år nu trots att vi i princip aldrig hinner ses. Vi pratade häst över middag på Jensen och avslutade med att stå i gatuljuset någonstans vid en parkering och bara ösa ur oss allt vi inte hunnit säga till varandra, nu dröjer det innan vi ses igen. På helt olika håll gör vi det vi älskar mest, olika vägar mot samma mål och med en dröm om att hela tiden bli lite bättre.