Photoshop-pyssel

Idag tog jag mig i kragen och gjorde någonting åt den header/design som jag haft på bloggen. Jag har haft lite beslutsångest över hur jag skulle göra och inte riktigt vetat vad jag tyckt om och inte men nu tycker jag ändå att det blev mycket bättre än vad det var innan. Känner att det ännu inte är helt klart med allt men jag tar lite åt gången.

Jag knåpade även ihop en ny header åt min kompis Alma och den kan ni se här under men ni kan också gå in på hennes egna blogg och kolla runt lite där. Det är en utav de bloggar som jag läser regelbundet så kika in där genom att klicka på hennes namn!

ALMA1

It´s not easy but it is simple

Jag tror att det viktigaste verktyget vi äger som ryttare är viljan men däribland räknar jag också inställningen. Vad man går in med för inställning när man ska rida, tävla eller träna men också vilken inställning man har till hästar som individer och träningskompisar.

Jag kan ha en väldigt pessimistisk inställning till saker och ting. Jag har lätt att se det värsta scenariot och få saker att verka hopplöst när det finns små ljusglimtar av hopp. Men saken är den att oavsett hur negativ jag kan vara så hindrar det aldrig mig från att fortsätta att försöka. Även om saker känns meningslösa så fortsätter jag ändå för att jag vill så gärna att det saker ska ordna upp sig.

Jag reagerade härom dagen på en annan slags inställning än min egen mot gentemot hästar som djur. För mig är det självklart att du går inte på en häst som tenderar att bli osäker. Du är tydlig, gärna övertydlig, men aldrig när skadan redan är skedd. Du slår inte på en häst som stannat på ett tittigt hinder – det finns bara inte i min värld. Du kan lägga på spöet innan stoppet kommer men aldrig efter. Du försöker inte få hästen att hoppa en oxer stillastående oavsett om hästen hoppat hindret tidigare, det är sånt man aldrig gör trodde jag. Du jagar inte hästen fram till hindren om den är osäker eller ovillig.

Min inställning till hästar är att allt vi gör ska komma från att hästen är såpass trygg att göra det som man ber den om. Jag driver extra mot tittiga hinder, jag lägger till spöet men aldrig efter som någon slags bestraffning? För jag vill att hästen ska ställa upp på mig för att jag övertalar den om att det inte är farligt och inte för att det får stryk när den inte gör det man ber om.

Jag tänker ofta på Krypton när det kommer till min egen inställning. När jag fick honom så stannade han väldigt mycket på allt som var nytt men jag vet att när han fått titta, lukta eller känna så var det mesta inte farligt längre. Fick han tid på sig så kunde han gå med på nästan precis vad som helst för att han kände sig trygg med allt det vi gjorde med honom. Resultatet blev sedan att Krypton aldrig stannade. Han hoppade hur fel vi än kom på vilket hinder som helst (bortsett från när han hade ont).

Filmen är från min första fälttävlan på ny plats. En tävling där jag först skämdes över att jag var så hård mot honom när han stannade men som jag idag kan vara extremt stolt över eftersom jag aldrig faktiskt bestraffade honom. Inte en enda gång rör jag honom med spöet för att jag visste att det hade givit motsatt effekt. Krypton hade aldrig blivit bestraffad för osäkerhet och inte heller denna gång skulle han bli det. Det jag ångrar här är väl egentligen att jag inte gav honom tiden att fundera, för de gånger jag slutar driva tar han mod till sig och går framåt. Jag klappar honom inte som belöning utan helt enkelt för att jag tycker att jag gjort någonting jag inte brukar och jag vill försäkra honom om att jag uppskattar honom ändå. För det är min inställning till hästar. 

Det ska vara roligt för både häst och ryttare annars kan det lika gärna vara. Om du känner att du behöver bestraffa ett dåligt beteende så uppmuntrar du antagligen de positiva beteendet tillräckligt mycket. Sen gör alla såklart som de vill med sina egna hästar men jag har svårt att se hur man kan få någonting positivt ur att bestraffa och pressa fram resultat.

DSC_0161

Söndag

Det blev lite ofrivilligt en paus i skrivande under några dagar. Ska försöka att komma ifatt igen men vi får se hur det går med det. Hopptränade Carpathia i torsdags och den filmen la jag upp igår om jag minns rätt. Det gick både bra och mindre bra den träningen. Själva hoppningen gick bra men det är det där emellan. Jag blir otroligt störd av att jag fokuserar på hennes tunga mer än ridningen. Är det någon som har något tips på hur man kan göra med tungan? Provat byta bett otaliga gånger, bytt nosgrimmor, dragit ett hål extra och tagit bort dom. Har ridit med annan sadel för omväxlingens skull. Så länge jag jobbar och håller hennes sysselsatt är tungan inne men när jag mjuknar så tar hon ut den, speciellt i skritten men också mycket i traven. Hon är kollad i munnen och riden på hackamore 1,5vecka utan förändring.

I fredags reds både Carpathia och Pondus i ridhuset. Jag red Pondus och Johanna red Carpathia och vi hade sällskap av Sara Stina och Duschess. Igår skulle jag egentligen varit med och ridit med laget i Köping men jag kunde inte rida så vi åkte dit och tittade istället och var med efteråt och pratade. Blev lite ändrade planer så kommer inte starta första omgången i strömsholm och ska se om jag kan försöka få in en till start med Carpathia på lördagen så att hon får gå både fredag och lördag, vi får se hur det blir.

Min förhoppning är att jag ska kunna rida imorgon lite lätt för idag känner jag mig fortfarande inte ”hel” och det är dumt att chansa och att det ska bli värre. Moa kommer ut idag så tänkte att hon får rida carpathia.

För övrigt tycker jag att ni ska följa mig på instagram ↓
img_2046
img_2063img_1072img_1857img_2049

var går gränsen

Någon gräns finns det väl för hur man beter sig, hur sårad man än må vara?

Det finns saker jag aldrig någonsin skulle få för mig att säga till en person som är ledsen, arg, sårad eller liknade. Det spelar ingen roll om vi aldrig mer kommer att talas vid, man trycker inte ner någon så djupt ner i skorna som det går bara för att man kan. Det finns saker man inte tar upp, ord man inte använder. En arg diskussion tar man inte över SMS eller pikar på blogg, Facebook, twitter eller instagram. Det gör man bara inte.

Själv är jag extremt konflikträdd men det finns gränser för vad jag tål och numer tar jag inte vad som helst. Men jag skulle aldrig nedvärdera en annan person hur sårad och förstörd jag själv än känner mig. För man gör inte så. Min olycka lägger jag inte på någon annans axlar. Går man in i en diskussion där man redan bestämt sig för att den andre har fel så förstår jag inte vad man har att vinna? Då vill man inget annat än att såra.

Jag tar mycket, extremt mycket. Jag tror inte ni kan förstå vad jag gått med på under åren. Jag har varit vänner med personen som öppet sagt till mig att jag inte duger, att det jag gör inte är bra nog. Jag drog min gräns när Krypton blev inblandad, när man drar in det finaste jag haft kommer upp på tal så backar jag, då förlorar man min respekt och min tid. Men jag skulle aldrig få för mig att vara respektlös tillbaka. För så är inte jag uppfostrad. Jag lägger mig inte i hur andra väljer att hantera sina problem men såhär tycker jag. Jag värderar inte hur andra väljer att få utlopp för det man känner men jag tycker det är fel att sänka en annan människa, speciellt när inget mer finns att vinna. Absolut ingenting.

Jag är så glad över de fina vänner som jag har. Som stöttat mig genom allt det svåra. Som frågat mig hur jag mått fast att jag aldrig haft ett svar att ge. Som uppmuntrat mig att göra mitt bästa, att följa mina drömmar och att ta vara på dagar jag fått. Jag är glad om jag kan göra minst lika mycket för dem. 

11265581_996930703665129_1026718439271797043_o

23 februari

Carpathia: Vi promenerade till ridhuset och jag fick mycket hjälp av Johanna att riktigt få igenom henne. Min förhoppning är att hennes problem med tungan kommer från att hon inte är helt loss i kroppen och att det tar emot efter vintern och den lilla träning hon faktiskt fått. Hon har ju till stor dels ridits för att hållas igång och sällan trimmats igenom ordentligt. Hon blev verkligen jättefin i slutet och problemet med tungan finns inte så länge hon är i arbete. Så som sagt hoppas jag att det släpper ju längre in på våren vi kommer. Det är ganska frustrerande att inte veta, nästan så jag hade hoppats att det funnits något större fel i munnen så att man kunnat lokalisera problemet.

Pondus: Skrittade ut honom på grund av att det hunnit frysa på under eftermiddagen så var is när jag skulle rida. Hade tänkt att trava och galoppera men det fick jag stryka. Får gå till ridhuset med honom imorgon istället.

DSC_0280

Från start till mål

Så länge som jag velat göra en video där allt vi någonsin upplevt skulle finnas med. Nu finns här en video från större delar utav de år som jag fick tillsammans med Krypton. Inte alls bra gjord på något vis men den är tillräcklig för mig.

Vår tid bestod enbart av toppar och dalar, det fanns aldrig något mittemellan. År 2011 kom den mest fantastiska individen in i mitt liv och där började något jag aldrig kunnat föreställa mig då. Jag var 15år gammal när jag fick Krypton och han somnade in bara en månad innan min 20års dag. Det var ett himla pussel att hitta varandra i början men när våren 2012 drog igång så förstod jag vilken stjärna jag hade i honom. 2013 kom en operation i vägen för det mesta och ett år senare var vi tillbaka, starkare än någonsin trodde jag. Hela 2014 gick som på räls fram till 2015 och allt som började där. Förra året var påfrestande på många sätt och jag önskar att det hade slutat annorlunda för oss. Hade jag kunnat spara honom i livet hade jag gjort det. Hade jag vetat att det fanns någonting för honom kvar här hade jag givit honom det. Hade jag kunnat hade jag låtit min värld fortsätta att kretsa kring honom, som den fått göra under alla våra år tillsammans. Jag älskar honom för allt det här, även för de dagar då jag trodde att jag var den som förstörde för oss.

Vi fick de här åren och jag skulle inte för en dag byta de mot något annat. Jag har lärt mig enormt mycket och det kommer jag alltid att vara tacksam för. Det är många som önskar att få äga sin absoluta drömhäst men jag fick faktiskt göra det även om det bara var under en begränsad tid och inom ramarna av skador och otur. Men det fanns aldrig något annat än lycka i vår resa, aldrig något annat än genuin glädje över att få chansen att älska något så fantastiskt som han

Söndag

Började dagen ute i stallet tillsammans med Moa. Carpathia gick i paddocken med nytt träns för att testa något annat men samma problem även där. Ska kika runt lite på om det finns andra bett att låna och se om det finns något som kan göra skillnad annars måste vi försöka rida bort problemet och det känns som att det kan bli svårt. Dressyrtävling 0m mindre än en månad och att starta med en tungspets som hänger utanför vet jag inte om jag vill göra. Får se hur det blir helt enkelt.

Klockan 13.00 åkte vi till Vänsta och då var det möte för div.3 dressyr och hoppning. Jag fick sitta med eftersom mamma är lagledare för ponnylagen. Därefter var det årsmöte och i slutet av årsmötet delades det ut pris till bästa ekipage i hoppning och dressyr under 2015 och där lyckades Pondus och Carpathia vinna varsitt pris! De fick varsitt ländtäcke från Mias RS med vänsta-loggan på. Efter årsmötet var det möte med div.1 lagen och där blev vi kvar ett tag. Vill ju vara med och rida där det fungerar men det verkar som att det mesta krockar, ska gå igenom det där ordentligt någon dag! Alla omgångar är ju inte klara ännu så det kan ju bli så att det fungerar.

img_2017

Lördag – 20/2

Pondus: Jag blir lite mer och mer förälskad i honom för varje dag. Han kan vara en riktig surgubbe men det är sånna här ridpass som kompenserar upp det mesta utav det som är mindre bra. Idag hoppade vi i ridhuset och som han hoppar. Bromsen jobbar vi vidare på men vilka språng vi får till ibland. Hoppning kombinerat med dressyr är det absolut bästa för honom eftersom han kommer till sin rätt så mycket lättare när han hålls motiverad. Avslutade med studs som styrketräning blandat med volter för att han verkligen skulle bli eftergiven. Det tar sig verkligen hela tiden. Vattenmattan flyttades omkring och låg under alla hinder och han hoppade utan problem men vi fortsätter jobba med det.

Carpathia: Moa och jag red henne i paddocken i all den nya snö som kommit idag på eftermiddagen. Tillbaka på bett för hennes del men till och från så är tungan framme. Så länge hon hölls sysselsatt med arbete så fungerade det men när vi gick ner i skritt så var det igång igen. I veckan som kommer så tänkte jag trimma dressyr så många dagar som jag kan för att se om det sitter ridmässigt. Dressyren har blivit lite åsidosatt med henne den senaste tiden och bytts ut mot uteritter.

DSC_0114DSC_01661

Foto: Milla Fager