It´s not easy but it is simple

Jag tror att det viktigaste verktyget vi äger som ryttare är viljan men däribland räknar jag också inställningen. Vad man går in med för inställning när man ska rida, tävla eller träna men också vilken inställning man har till hästar som individer och träningskompisar.

Jag kan ha en väldigt pessimistisk inställning till saker och ting. Jag har lätt att se det värsta scenariot och få saker att verka hopplöst när det finns små ljusglimtar av hopp. Men saken är den att oavsett hur negativ jag kan vara så hindrar det aldrig mig från att fortsätta att försöka. Även om saker känns meningslösa så fortsätter jag ändå för att jag vill så gärna att det saker ska ordna upp sig.

Jag reagerade härom dagen på en annan slags inställning än min egen mot gentemot hästar som djur. För mig är det självklart att du går inte på en häst som tenderar att bli osäker. Du är tydlig, gärna övertydlig, men aldrig när skadan redan är skedd. Du slår inte på en häst som stannat på ett tittigt hinder – det finns bara inte i min värld. Du kan lägga på spöet innan stoppet kommer men aldrig efter. Du försöker inte få hästen att hoppa en oxer stillastående oavsett om hästen hoppat hindret tidigare, det är sånt man aldrig gör trodde jag. Du jagar inte hästen fram till hindren om den är osäker eller ovillig.

Min inställning till hästar är att allt vi gör ska komma från att hästen är såpass trygg att göra det som man ber den om. Jag driver extra mot tittiga hinder, jag lägger till spöet men aldrig efter som någon slags bestraffning? För jag vill att hästen ska ställa upp på mig för att jag övertalar den om att det inte är farligt och inte för att det får stryk när den inte gör det man ber om.

Jag tänker ofta på Krypton när det kommer till min egen inställning. När jag fick honom så stannade han väldigt mycket på allt som var nytt men jag vet att när han fått titta, lukta eller känna så var det mesta inte farligt längre. Fick han tid på sig så kunde han gå med på nästan precis vad som helst för att han kände sig trygg med allt det vi gjorde med honom. Resultatet blev sedan att Krypton aldrig stannade. Han hoppade hur fel vi än kom på vilket hinder som helst (bortsett från när han hade ont).

Filmen är från min första fälttävlan på ny plats. En tävling där jag först skämdes över att jag var så hård mot honom när han stannade men som jag idag kan vara extremt stolt över eftersom jag aldrig faktiskt bestraffade honom. Inte en enda gång rör jag honom med spöet för att jag visste att det hade givit motsatt effekt. Krypton hade aldrig blivit bestraffad för osäkerhet och inte heller denna gång skulle han bli det. Det jag ångrar här är väl egentligen att jag inte gav honom tiden att fundera, för de gånger jag slutar driva tar han mod till sig och går framåt. Jag klappar honom inte som belöning utan helt enkelt för att jag tycker att jag gjort någonting jag inte brukar och jag vill försäkra honom om att jag uppskattar honom ändå. För det är min inställning till hästar. 

Det ska vara roligt för både häst och ryttare annars kan det lika gärna vara. Om du känner att du behöver bestraffa ett dåligt beteende så uppmuntrar du antagligen de positiva beteendet tillräckligt mycket. Sen gör alla såklart som de vill med sina egna hästar men jag har svårt att se hur man kan få någonting positivt ur att bestraffa och pressa fram resultat.

DSC_0161

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s