Sista dagen på vinterhalvåret

För mig så tillhör månaden mars vinter halvåret och imorgon övergår vintern till vår även om vädret under en tid nu redan visat att våren är här. Men imorgon är det officiellt vår i och med månadsskiftet.

Idag åkte jag till stallet innan lunch och blev kvar där till kvällen. Löshoppning för Gasque och ridning för Pondus stod på schemat. Fick sällskap av Matilda och Gamina som var här för att hoppa lite. Pondus skötte sig utmärkt idag trots att han blivit ofrivilligt stående i två dagar. Han brukar kunna bli rätt så explosiv om han vilar och därför vilar han ytterst sällan eller aldrig men idag gick det över fort. Med lite bommar och hinder så hittade han tillbaka till fokuset rätt så snabbt.

En liten uppmaning till er alla är också att läsa detta inlägg som Stina har skrivit. Mycket tänkvärt om det som hände på studentkryssningen i tisdags/onsdags.

2

Imorgon ska jag jobba 8-15 och direkt därefter ut till stallet. 

svar på kommentar

Läste något om att du inte trivdes i skolan under din gymnasietid. Varför inte och varför valde du isåfall det programmet?
Ida

Skrev detta inlägg strax innan jag tog studenten.
Svar: Det stämmer, jag trivdes inte alls under min gymnasietid och det berodde på så många olika saker som gjorde att helheten aldrig klaffade. Det hade egentligen ingenting med programmet att göra, kanske inte heller med skolan eller klassen. Men det var alla detaljer som gjorde att jag blev extremt skoltrött och jag tappade totalt motivationen till att gå i skolan och gjorde allt för att kunna jobba hemifrån. Jag gick samhällsvetenskapliga programmet med inriktning media och profil journalistik på Carlforsska gymnasiet i västerås. Programmet i sig var jag nöjd med men det var allt annat runt omkring som gjorde att jag aldrig riktigt trivdes och hade det inte varit för de kompisar som jag hade i klassen så hade jag bytt skola för att hitta rätt.

Jag hamnade i en klass där förväntningarna på skolgången var otroligt skilda. Jag tror att det blir så när man kommer från olika bakgrund. Jag har nog aldrig gått i en så högljudd klass som under gymnasietiden och då tyckte flera i klassen att de hade arbetsro. Jag trodde att alla gick i skolan utav samma anledning som jag gjorde, för att kunna söka vidare i framtiden men när mer än hälften av klassen bara är där för att kunna få sitt studiebidrag varje månad så tappade även jag lusten att göra bra ifrån mig. Jag tror att jag gick ut med runt 25% giltig frånvaro och då var jag ändå hemma betydligt mer eftersom jag fick för vissa lärare jobba hemifrån. Jag hamnade i ett system som inte gynnade mig trots att jag alltid försökte göra mitt bästa.

Vad är planen och målen med hästarna i år?
svar: Just nu ligger allt lite på is för att se hur det utvecklar sig och sedan får man ändra det som behövs när något dyker upp. Planen för Pondus i vår är att gå LB/LA för att kvala till MSVB och när de målet är uppnått funderar vi vidare. Med Carpathia var målet inställt på LAG-SM och STIL-SM i fälttävlan och vi får se när vi kommer ut i terrängen igen.

Närmsta tävling som är inplanerad? 🙂
svar: Är anmäld till en tävling den 9 april i Åsebo med Pondus och vi får se om vi kommer till start. Vill känna mig hundra säker innan jag åker dit. Efter det så är det Hamre 23-24 april där han är anmäld till LB/LA första dagen och LA andra dagen. Mer än så vet jag inte ännu. Vill komma igång och se hur han känns. Med Carpathia är inget inplanerat.

1

Code of conduct

Jag tycker att den här texten summerar större delen utav det jag känner kring det som hände under Göteborg Horseshow. 

Code of conduct finns skrivet i vårt tävlingsreglemente och är grunden till varför vi tillåts använda hästen i vår sport enligt mig. Är man inte beredd att följa det som står skrivet så tycker jag inte att man har rätten att använda ett djur, för det är ju så, vi använder oss av djuren som verktyg i en sport som vi har skapat.

I vår sport har vi bestämt att vi ska ha hästen i centrum. Att vi ska behandla hästen med respekt, att vi ska vårda och värna om den. Att vi alltid ska verka för öka vår kunskap om hästen. Vi accepterar att hästen är en levande varelse och att vi ska utgå från den. Våra regler kring sporten ska byggas kring vår syn på hästen som tävlingskompis. Det menas att vi ska tävla på ett sätt där hästens säkerhet upprätthålls och enligt min egna tolkning också där hästens vilja borde tillåtas att få spegla dess prestation. En häst som inte vill tävla bör därför få slippa.

Är det då inte helt sjukt hur man då väljer att försvara hanteringen av Penelope Leprevost behandling av hästen? Jag förstår reaktionen från hennes sida, jag förstår att hon vill göra hästen uppmärksam och vaken för att den ska vara beredd på vad som väntar. Jag förstår att det blir farligt om hästen är oaktsam inne på banan. Jag förstår verkligen allt det där. Men nu handlar det inte om det. Nu handlar det om hur hon tog sig rätten att lämna det som vi åtagit oss genom Code of conduct. Hon behandlade hästen respektlöst för ett misstag som lika gärna hade kunnat vara hennes eget. Hästar kraschar i hinder, går omkull i svängar, vrider och vänder sig i luften för att inte riva och det är bara vårt fel. Det är vi som sätter hästen i dessa situationer och vem tar straffet, jo alltid är det hästen. Så när hästen begår ett misstag ser jag inte hur vi kan ha rätten att ge en bestraffning.

Det sjukaste egentligen är att ett sådant beteende på en ponnytävling med ett barn på ryggen hade en tillsägelse varit självklar. Då hade man snackat om bortskämda ponnyungar, okunniga och dumma barn men här gör världseliten samma misstag där det bortförklaras i direktsänd TV. Där man efteråt ställer sig på olika sidor. Jag trodde alltid att man backade upp hästen? För i vår sport utnyttjas hästar till deras fulla potential men kan behandlas som skräp. Var tog respekten vägen?

Men den sorgliga sanningen är ju ändå att hästen är det enda djuret i världen det är tillåtet att slå. På vilket annat djur som helst hade ett slag varit lika med djurplågeri men gränsen är inte alls densamma när det kommer till ridsporten. 

184348

Skärmavbild 2016-03-29 kl. 22.10.30

”What are you gonna believe?”

Skärmavbild 2016-03-28 kl. 22.54.55

Har fått önskemål om att uppdatera min youtube-kanal bättre och jag försöker så gott som det går. Har tyvärr inga nya filmer att bjuda på men en hel del andra. Har suttit nu ikväll och knåpat på en ny film som kommer att komma upp så fort jag känner mig klar med den. En förbättringspunkt var just filmning och fotografering, så jag jobbar på det. Fota är alltid lättare än att filma men jag gör så gott jag kan!

Världscuphoppning på SVTplay

Planen för idag blir först att kika lite på världscuphoppningen som sänds på SVT. Är förälskad i All star 5 och har varit det i flera år nu, vilken fantastisk häst. Skulle jag någon gång köpa en storhäst så vill jag ha en sån häst. Senare är det möte med distriktetsungdomssektion på strömsholm och sedan ska dagen avslutas i stallet där jag ska rida och ha intaget. En bättre måndag med andra ord.

Skärmavbild 2016-03-28 kl. 13.11.58

Regnar det bara på mig?

Det känns som att jag alltid kämpar i motvind. Det känns som att det alltid är hos mig problemen ska uppstå. Det är som att så fort det känns som att det går bra så måste det finnas något som trycker ner mig på jorden igen. Antingen händer det något som krossar planen eller så måste jag få det påpekat för mig utav någon annan. Som att jag behöver påminnas att jag inte är tillräckligt bra.

Jag blir inte längre förvånad när saker inte blir som jag tänkt mig, för jag är van. Det är som att jag förtjänar allt det tråkiga som händer mig. Det går framåt, jag hinner sätta mål, och sedan kommer ett ordentligt bakslag. Alltid är det något som får mig att tvivla.

Jag tänker ofta på alla hästar jag mött genom åren som varit. Just idag tänkte jag lite extra på min första foderponny. Hade hon funnits kvar i livet hade hon fyllt 26år just idag. För lite mer än ett år sedan fick hon somna in. En ponny som jag önskar att jag mött så mycket tidigare i livet. Jag tänker på de ponnyer jag haft som jag känt obehag för att rida men som jag ändå känt en väldigt kärlek till som individer. Tänker på de hästar jag haft som inte längre finns i livet av olika anledningar. Det är så mycket jag fått se och uppleva som jag önskar att jag hade sluppit. Vilka smällar min familj fått tagit när allt vi gjort är att ställa upp på hästar som inte varit våra. En rättsprocess som pågick ett år och som ingen gick segrande ur förutom möjligtvis hästen.

13

Jag ser mig själv fortfarande som en utav tjejerna på ridskolan där jag vuxit upp. Jag minns mig själv i stallarna, allt bara för att få andas lite häst. Jag ser mig själv debutera på hoppbanan och rida fel väg i båda klasserna. Jag ser mig själv ramla av Krypton på vår första hoppträning. Ser mig själv jobba mot mina drömmar på hästar som jag visste inte kunde uppfylla dem. Men jag ser också att allt det där har tagit mig hit. Allt det som varit har hela tiden fört mig några steg närmre den plats jag befinner mig på idag.

Trots allt som alltid verkar vilja motarbeta mig så är jag otroligt glad för allt det som jag har idag. Glad för de fina hästarna jag faktiskt får låna, glad för att jag fortfarande brinner för ridsporten och för hästarna. Tacksam för att det finns människor i min omgivning som tror på mig och som vill mig väl. Som talar om för mig att jag duger. För även när det känns som att allt alltid ska hända mig så vet jag att det är tack vare alla motgångar, allt blåsande, som jag fortfarande står här. Det är alla motgångar som fått mig att hålla ännu hårdare i det jag har. För jag hade kunnat ge upp för längesen men istället är jag mer än säker på att jag vill ha hästar i mitt liv under en lång tid framöver.