Regnar det bara på mig?

Det känns som att jag alltid kämpar i motvind. Det känns som att det alltid är hos mig problemen ska uppstå. Det är som att så fort det känns som att det går bra så måste det finnas något som trycker ner mig på jorden igen. Antingen händer det något som krossar planen eller så måste jag få det påpekat för mig utav någon annan. Som att jag behöver påminnas att jag inte är tillräckligt bra.

Jag blir inte längre förvånad när saker inte blir som jag tänkt mig, för jag är van. Det är som att jag förtjänar allt det tråkiga som händer mig. Det går framåt, jag hinner sätta mål, och sedan kommer ett ordentligt bakslag. Alltid är det något som får mig att tvivla.

Jag tänker ofta på alla hästar jag mött genom åren som varit. Just idag tänkte jag lite extra på min första foderponny. Hade hon funnits kvar i livet hade hon fyllt 26år just idag. För lite mer än ett år sedan fick hon somna in. En ponny som jag önskar att jag mött så mycket tidigare i livet. Jag tänker på de ponnyer jag haft som jag känt obehag för att rida men som jag ändå känt en väldigt kärlek till som individer. Tänker på de hästar jag haft som inte längre finns i livet av olika anledningar. Det är så mycket jag fått se och uppleva som jag önskar att jag hade sluppit. Vilka smällar min familj fått tagit när allt vi gjort är att ställa upp på hästar som inte varit våra. En rättsprocess som pågick ett år och som ingen gick segrande ur förutom möjligtvis hästen.

13

Jag ser mig själv fortfarande som en utav tjejerna på ridskolan där jag vuxit upp. Jag minns mig själv i stallarna, allt bara för att få andas lite häst. Jag ser mig själv debutera på hoppbanan och rida fel väg i båda klasserna. Jag ser mig själv ramla av Krypton på vår första hoppträning. Ser mig själv jobba mot mina drömmar på hästar som jag visste inte kunde uppfylla dem. Men jag ser också att allt det där har tagit mig hit. Allt det som varit har hela tiden fört mig några steg närmre den plats jag befinner mig på idag.

Trots allt som alltid verkar vilja motarbeta mig så är jag otroligt glad för allt det som jag har idag. Glad för de fina hästarna jag faktiskt får låna, glad för att jag fortfarande brinner för ridsporten och för hästarna. Tacksam för att det finns människor i min omgivning som tror på mig och som vill mig väl. Som talar om för mig att jag duger. För även när det känns som att allt alltid ska hända mig så vet jag att det är tack vare alla motgångar, allt blåsande, som jag fortfarande står här. Det är alla motgångar som fått mig att hålla ännu hårdare i det jag har. För jag hade kunnat ge upp för längesen men istället är jag mer än säker på att jag vill ha hästar i mitt liv under en lång tid framöver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s