Mitt hjärta klappar alltid lite extra för honom

Det känns så overkligt när jag tänker tillbaka på hösten och förra våren. När jag tänker på all den energi som jag dagligen la ner på honom, min alldeles egna Krypton. För jag minns så väl det eviga tragglandet som aldrig verkade vilja ge resultat trots att man inbillade sig att det gick framåt.

Förra våren så började jag året med att snabbt gå upp i MSVB/120cm i hopp om att jag skulle få rutin på höjden och att vi med några starter i kroppen skulle känna oss tryggare. Men istället blev det värre och det slutade med att jag bytte mina hoppträningar som dressyrträningar och ägnade sista delen av våren och början av sommaren på att jobba med grunderna. När vi sedan tog upp hoppningen igen så gick det snabbt utför och vi var tillbaka på ruta ett. Veterinärbesök bokades och där fortsatte det. Efter det kom vi aldrig tillbaka igen utan han blev ståendes resten av sommaren och hösten.

Jag orkade inte ge honom en chans till eftersom han aldrig skulle bli bra. Jag kunde bara skjuta ytterligare på de skador som funnits där sedan länge. Det fanns ingen styrka kvar och det enda rättvisa efter de här åren var att låta honom somna in. Av de fyra år vi fick tillsammans så gick två år till att rehabilitera skador. 

994108_10203900476175554_1458038170375918529_n

Visst gör det ont. Varenda dag så tänker jag på det här. Varje stund där jag tillåts att få ro så rör sig mina tankar till några få tillfällen. Dagen då domen delades ut, i ridhuset tillsammans med honom, där han så många gånger fått springa varv på varv men aldrig fått vara helt ren. Där stod jag tillsammans med den mest livsglada individen någonsin och får höra att han inte längre går att laga. Där och då tog jag beslutet att han skulle somna in och det enda jag önskade då var att få det överstökat. Jag tänker på kvällen innan han lämnade oss, hur jag förtvivlat försöker honom ren. Hur jag gör allt i min makt för att få bort alla fläckar. Det är dessa dagar som mina tankar alltid vandrar iväg till. Dagarna som gjorde som mest ont.

Men jag kommer aldrig tillåta mig själv att glömma hur jag under fem månaders tid promenerade honom på grus och gräsvägarna runt stallet i hopp om att han en dag skulle bli frisk igen. Hur jag från september till mars red under ett rehabiliteringsschema och levde med drömmen om att vi skulle komma tillbaka igen -vilket vi gjorde. Vi fick vårt glansår och det kommer jag aldrig att glömma. Bakom varje framgång så låg det så mycket välmening, glädje och vilja. Jag önskade ingenting hellre än att se honom må bra.

Det kommer alltid att svida lite extra. Det kommer aldrig att kännas rättvist. Hur man kan lägga ner hela sitt liv på någonting som är så skört att det så lätt kan gå sönder i tusen bitar. Det är det här som gör att jag inte vill äga någon mer häst. Jag gjorde allt vad jag kunde och det var aldrig tillräckligt för att rädda honom från allt det onda. Jag kunde inte ge honom mer hur gärna jag än hade velat.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s