Den 15:e december 2015

”Det var som en stor sten lyfte från mitt bröst när han lämnade oss. Hans öde var redan bestämt och den utdragna processen krävde mer tårar än vad den hade behövt. Nu gråter jag bara om kvällarna. Nu är det lättare, betydligt lättare. Att se honom varje dag och veta om hans ovisshet var fruktansvärt samtidigt som det var en lättnad. Det var hemskt att se honom och veta att han inte har en aning om vad som väntar, se honom bli mer och mer uttråkad. Se hans små egenheter växa sig större och tydligare. Men tänk om han hade vetat.. då hade jag inte kunnat levt med mig själv.

Den där stenen som lyfte, den bär jag numer i min hand. Jag bär honom med mig, en lätt börda i förhållandevis med annat. En viktig och betydelsefull sådan men än dock en börda. Det är viktigt för mig att hans finns kvar, att han aldrig riktigt lämnar oss. För utan honom har jag förlorat allt det jag kämpat för. Han är min motivation och inspiration. Den här stenen kommer göra mig stark men också sårbar. Den kommer ge mig styrka i alla svåra stunder men den kommer vara min sköra punkt. En dag kommer det att rasa på grund av honom men jag kommer att bygga upp mig själv med hjälp av honom.

Man blir nog aldrig riktigt hel när man tappat bort sig själv i den sorg man byggt upp under en så lång tid. Det kommer att ta tid att läka. För det är så lätt att se den delen jag väljer att visa, den del som alltid kommer stå stadigt, den del som han hjälpt mig att bygga upp.”

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s