Ibland är det tankarna som skapar glädjen och ibland är det tvärt om.

Jag tänker för mycket. Det har jag alltid gjort. Tänkt. Analyserat. Letat förklaringar, letat orsaker och lösningar. Försökt att hitta den röda tråden som tagit berättelsen dit där den står just idag. Det är väl kanske just en sådan person som jag är och alltid kommer att vara. Jag behöver svar och jag vill veta vad det var som gick fel längs vägen, allt för att slippa uppleva det igen. Jag ser hellre saker som mitt eget fel än att stå utan svar.

Den senaste tiden så känns det som att jag har fastnat i det där. Fastnat i tankarna och i alla –eviga– analyser. Jag kommer inte längre utan det är samma tankar som återigen spelas på rad genom mitt huvud. Jag kommer aldrig riktigt fram till någonting utan det är bara ett ältande som jag redan gått igenom –gång på gång.

Det känns bara så meningslöst trots att jag borde vara tacksam. Det känns så förbannat orättvist att mina sista år på ponny, eller rättare sagt största delen av min tid på ponny, har kantats av motgångar och skador som jag varit oförmögen att göra någonting åt. Det känns bara som att all energi jag lägger ner aldrig kommer ge det resultat som jag velat komma åt. För jag har mindre än sex månader kvar och jag har fått flytta både målbilder och drömmar. Det känns som att jag försöker, -och misslyckas-, försöker igen, om och om igen. Men någonstans så orkar man inte mer. Man orkar inte gå och vänta på att nästa olycka ska inträffa. Man orkar inte bära på allt vad det innebär.

Jag vet inte längre vad det är jag vill med det hela – förutom att jag önskar att oturen ska vända. Jag ville så gärna flytta härifrån, jag ville så gärna packa väskan och åka till skåne, börja plugga någonting som jag verkligen brinner för. Bara för att få börja om, få en nystart och lämna allt det som hänt här bakom mig.

Jag tänker för mycket. Det har jag alltid gjort. Men det är ju kanske just tankarna som gör att jag vill det här mer än någonting annat även om drömmarna och målen, som förut varit mitt fokus, tunnas ut med tiden. För på något sätt känns det som att det inte spelar någon roll längre. Det är inte realistiskt att vilja så mycket som jag velat, på hästar som inte är mina egna. Jag gör mitt bästa, det har jag alltid gjort, men ibland räcker det inte.

2120

Det är inte det att jag vill ge upp, men jag inser mina begränsningar utifrån den situation som jag befinner mig i. Det kommer bli bättre men jag kan inte ställa samma krav som jag tidigare gjort. Nu gör jag det bästa utav det som jag har kvar. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s