Ett år utan min andra halva

Det är helt galet hur tiden bara springer ifrån en. För ett år sedan började jag morgonen i stallet tillsammans med min allra bästa vän för att träffa honom en sista gång.

Med en påse morötter dök jag upp mitt i morgonfodringen, en för honom precis vanlig morgon som så många andra. En morgon där täcket åkte på efter fodringen, där han fick komma ut i hagen och mumsa på resten utav sin frukost, men med mig gråtandes vid hans sida. Jag har nog aldrig någonsin haft så ont i bröstet som den morgonen. Det var ren och skär tortyr att krama den där mjuka halsen som jag i så många år hade gjort. Hur mycket jag än försökte att kväva gråten så brast det, om och om igen. Han letade i mina händer och mina fickor efter fler godsaker och jag grät och skrattade på samma gång. Tänk att han var min, iallafall i några timmar till.

Jag grät hejdlöst precis som jag hade gjort kvällen innan när jag med all min kraft hade försökt att få honom ren. Jag kunde inte tillåta mig själv att lämna honom smutsig vår sista kväll tillsammans. För första gången i min ägo hade han fått mugg och jag var så ledsen över att jag inte hann få bort den helt. Jag klippte hans man, som jag så länge hade sparat ut då jag tyckte att han var söt i det långa ovårdade ruffset. Jag ville att han skulle vara fin, samtidigt som jag visste att det egentligen inte spelade någon som helst roll hur han såg ut. För inom ett dygn skulle han inte finnas hos oss längre. 

111

Jag åkte till jobbet den morgonen och fick sedan när jag hade slutat och väntade på bussen ett SMS från mamma att han var borta och att allt hade gått bra. Jag mindes så väl att jag önskade att han inte skulle bli rädd. Han skulle inte få dö med rädsla som sin sista upplevelse. Han skulle veta hur älskad var och hur saknad han skulle bli. Samma kväll var det julbord med ridsportsförbundet. Att vi hade lyckats prickat in allt på samma dag kunde jag inte förstå. Men jag ville inte åka hem, jag ville inte tillbaka till verkligheten.

Jag kommer aldrig att glömma den här tiden. Jag kommer alltid att minnas honom med en enorm kärlek och tacksamhet. Minnas honom för allt det fina han lät mig uppleva med honom vid min sida. Jag kommer alltid att tacka honom för att han gång på gång kämpade för mig, så som jag gjorde för honom. Alltid älska honom för den trygghet han gav mig och för de stunder jag fick känna mig helt oövervinnelig. Jag saknar hans ögon, dom fantastiska ögonen och den pillriga mulen. Jag saknar hans livlust. Saknar hur han varje dag fick mig att älska mitt liv. Han var min once in a lifetime-häst och jag saknar honom mer än ord kan förklara.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s