Att inte äga

2010 slutade jag rida på ridskolan, 14 år gammal så fick jag min första foderponny. Då hade jag haft några hästar jag hjälpt till med men inte mer än så. Som 16åring fick jag min första egna häst och började tävla aktivt. Genom dom här åren så har jag haft ett flertalet hästar med början med Paloma, Caramelle, Krypton, Argona, Nemo, Irus, Carpathia, Pondus, Wasa och nu Gabina. Sedan har jag också ridit och tävlat hästar ägda av andra eftersom jag själv aldrig haft möjlighet att äga hästar mer än Krypton.

Jag är van vid att hästar kommer och går hur sorgligt det än är varje gång. Jag har under de här året stött på många hästar som jag tyckt otroligt mycket om men som jag av olika anledningar inte haft kvar. Det blir så när hästarna inte är ens egna. Det är olika bestämt med olika ägare, man har olika mål med olika hästar och ibland vill man mer än vad hästen kan bidra med. Ibland är hästen tillsalu och ibland passar man helt enkelt inte ihop och då ska man låta någon annan ta över för att det ska bli så bra som möjligt för båda.

10

Vad ska andra tycka?
Det är det som varit svårast dessa år. Vad tycker andra när hästar byts ut, vad ska de tänka och vad säger det om mig? Jag minns första gången en häst lämnade mig och jag minns hur svårt det var då valet inte var mitt eget. Vi fick veta mindre än en månad före att hästen skulle flytta. Där stod jag med en häst som var ovärderlig i mina ögon, oersättlig. Det var svårt nog att hästen inte skulle finnas kvar hos mig men mitt i röran så skulle någon ny ta över, en person som hade bekanta i min omkrets. Jag minns hur svårt det var att lämna bort det som man brytt sig om något så otroligt i flera år till någon som några månader senare inte var så vidare intresserad längre.

Jag oroade mig mycket över andras tankar om mig. När jag valde bort hästar framför andra. Jag var rädd att det skulle talas bakom min rygg fast att jag visste vilka anledningar jag hade, på vilka grunder som jag gjorde mina val men det var inte alltid saker jag kunde dela med mig utav. Jag har varit orolig över vad folk ska tycka när jag tagit över hästar efter andra, när jag ridit hästar som det varit problem med och som jag inte känt mig trygg med att kunna lösa.

Det finns en trygghet i att äga sin häst. Att man tar alla beslut själv utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Valet att sälja och behålla ligger hos en själv. Allt som blir fel får man stå för själv och man behöver aldrig förklara sig. Men det är en stor fördel att kunna låna. Det finns en trygghet i att någon annan stöttar upp, hjälper och är delaktig i hästens framtid och planering även om man själv ansvarar för arbetet. Har man rätt person som äger, precis som det måste vara rätt person som lånar så kan det bli riktigt bra. 

Idag känner jag mig tryggare kring hästarna jag rider. Jag känner mig säkrare i att jag inte behöver äga mina hästar och jag oroar mig inte längre för att de en dag ska tas ifrån mig. Jag har fullt förtroende för de personer jag lånar och lånat häst av idag. Det är fantastiskt att det finns personer som vill ge mig möjligheten att låna deras hästar, det kommer jag alltid att tycka. Tänk att någon lånar ut någonting som är så viktigt för de själva, något så dyrt som så lätt kan gå sönder och därmed helt förlora sitt värde, till mig och låter mig vara med och förvalta något så fint som en häst.

10513
81004809_10200715433951489_641843223_n19

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s