The fears we don’t face becomes our limits

En dag kommer det att sluta göra ont. En dag kommer jag att må bättre. En dag kommer jag inte att gråta längre. Inte tänka på honom längre. En dag kommer jag att gå vidare, mot någonting bättre, mot nya utmaningar.

Det här är det som jag inbillar mig åtminstone. Jag försöker att förklara för mig själv att det kommer att gå över, att sorgen är tillfällig. Kanske är det sant. Kanske kommer det att bli bättre, kanske så är det redan bättre. Jag vet faktiskt inte.

Varje dag så väntar jag på dagen då jag kan gå vidare. Men varje kväll somnar jag med honom på näthinnan. Varje kväll spelar jag upp samma scener i mitt huvud, jag spelar upp den sista kvällen, den som var allra svårast. Jag visste så väl att det här skulle bli det svåraste någonsin för mig att genomgå men jag trodde faktiskt inte att drömmarna skulle vara det som skulle tära på mig mest. Jag trodde att saknaden skulle bli det svåra. Jag trodde att tårarna skulle rinna vid varje påminnelse av honom, vid varje uttalande av hans namn. Men i själva verket har det varit sömnen som tagit stryk. Det har varit många nätter där jag legat vaken med en klump i magen och undrat vad jag hade kunnat göra annorlunda. Varför just jag behövde gå igenom det här?

Jag tänker att allt händer utav en anledning. Att jag en dag kommer att förstå varför just jag sattes på prov. Jag kommer att förstå varför jag behövde må precis såhär som jag mår ibland. Alla bitar kommer att falla på plats en dag, jag är säker på det.

3

En reaktion till “The fears we don’t face becomes our limits

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s