Det är sånt som händer andra men inte oss


Att förlora sin andra halva. Det känns fortfarande helt sjukt att jag faktiskt förlorat honom, overkligt på något sätt. Det har gått så lång tid och det känns fortfarande som att det var igår vi lastade och åkte till träningar, som att det var bara här om helgen vi steg upp tidigt för att åka med honom till tävling eller alldeles nyss som jag ställde in honom i boxen och nattade honom för kvällen. Men sanningen är den att jag aldrig mer kommer att se honom igen. Sanningen är den att han finns inte mer, inte hans varma päls, inte hans ödmjuka och härliga uppsyn, inte hans oskyldiga blickar, inte hans mod och inte hans enorma hjärta. Istället finns ett hålrum som jag gör allt i min makt för att fylla.

Det är två år sedan jag faktiskt red och tränade Krypton. Vid den här tiden för två år sedan så var han i full gång och vi längtade efter att få komma ut på tävlingsbanorna igen efter vinteruppehållet. Men saker gick inte riktigt som planerat och vi hittade aldrig tillbaka igen. Många bitar föll på plats under alla veterinärbesök. Många av alla eviga frågor fick vi svar på. Det var kanske först då vi förstod hur ont han hade haft. Och det var då vi förstod vilket oerhört vackert hjärta han hade, hur mycket vilja och glädje som kunde rymmas i en liten ponnykropp. För han hade alltid haft ont, ibland mer och ibland mindre. Men han hade en sådan kärlek till hinder att han inte förmådde sig till att stanna förrän vi höjde ribban till 120cm och knappt då stannade han. Men han orkade inte, hans kropp orkade inte längre.

Men jag har lärt mig mycket under den här tiden. Jag har lärt mig att uppskatta och älska alla hästar som jag får chans att ha i min omgivning. Jag har fått lära mig att saker inte varar föralltid och att allt inte alltid går att laga. Att det är viktigare att ta vara på det fina som fanns istället för att söka efter det som inte finns. Jag har lärt mig att livet är skört och att vi behöver leva i nuet. Att hur mycket vi än kämpar så räcker det inte alltid till men av det har jag lärt mig att man aldrig ångrar sig när man försökt allt vad man har kunnat.

Det här som hände oss, det önskar jag ingen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s