Töja på våra egna principer i jakten på snabba framgångar

 


Ibland gäller det att riktigt reflektera över vad som ligger till grund för den där drivkraften, ambitionen och ödmjukheten. Fundera över vad som är viktigt, vilka mål och vilka drömmar man har men framför allt över hur mycket man är beredd att töja på sina egna principer för att ta sig dit. Hur långt ifrån ursprungspunkten man är beredd att gå, den där punkten som gjorde att vi för så många år sedan valde att tillbringa sin tid tillsammans med hästarna.

Det har aldrig någonsin varit givet för mig att ha en egen häst och när den dagen plötsligt kom så visste jag att det skulle bli min enda chans. Och vi köpte inte en läromästare, vi provred inte hästar i jakten på den rätta och vi hade ingen planerad budget. Utan vi köpte den häst som låg varmast om hjärtat och som för oss var vår älskade familjemedlem. Krypton blev min hållpunkt som jag alltid prioriterade först. Vi tävlade för att han ville men jag visste att jag skulle tycka precis lika mycket om honom även om tävling var uteslutet.

Jag blir lite ledsen idag när ponnyer förbrukas på löpande band. När barn och ungdomar förväntar sig en ny i takt med att den föregående över-används och tröttas ut. Jag blir frustrerad när jag märker att man väljer klasser efter vad man själv vill rida jämfört med vad hästen vill. När man sätter sina egna intressen före kunskap, tålamod och ödmjukhet. Hur kan man inte se att man går för fort fram när man åker helg efter helg, med blandade resultat i samma klasser? Hur kan man inte vara nöjd och låta även ponnyn bli nöjd? Det är inte fel att få sämre resultat men det är fel att förvänta sig någonting annat om man aldrig ger sin ponny en ärlig chans. Var ligger drivkraften och kärleken till djuret i ett sådant beslut? Hur långt ifrån sina grundprinciper har man passerat, utan att kanske reflektera, när man inte ser hur det kunde bli så fel?

Jag älskar att tävla och jag älskar att träna, men jag älskar framförallt att utvecklas under ett respektfullt samarbete. Där ingen är arg och ingen är besviken. Där ingen förväntar sig varken mer eller mindre utav någon annan. Där hästen får en ärlig chans att göra rätt under förutsättningarna du som ryttare ger den. Det kanske bästa man kan göra för sin häst är att se sina egna begränsningar, att inse att man kan mindre än vad man tror och aldrig förvänta sig att hästen ska vara mer än det du ger den.

För det bästa jag vet är fortfarande att umgås med hästar och det älskar jag tidiga mornar vid utsläpp lika mycket som sena kvällar efter träning. Det är lika meningsfullt att lunchfodra en varm sommardag som det är att uppleva samhörigheten ifrån hästryggen under en träningspass. Men det är den insikten som jag har kommit till, det har för mig blivit det som jag ska utgå från. För mig var det inte tävling som lockade när jag började rida. Det var inte tävling som lockade när min första foderhäst flyttade hem till mig. Det var allt det där andra. Kärleken till hästen och viljan att utvecklas. Mål, drömmar och visioner kom långt där senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s