Semester för både ryttare och häst

Det var länge planerat att Tudi skulle få en veckas vila efter tävlingen i fredags för att få en liten chans till återhämtning denna sommar. Sedan kommer hon säkerligen få någon mer vila framåt vintern eller om det blir mitt i ett tenta-plugg under hösten, det märker vi. Men i hennes vila passar även jag på att ta semester. Fick en mini-semester i Skåne när jag hälsade på min vän Vendela men nu tar jag ledigt fram till fredag och åker till Danmark idag.

Jag åker idag vid lunch tillsammans med Ella som har familj och släkt där. Så några dagar i Köpenhamn blir inte helt fel och sedan tar vi det bara lugnt och hoppas på bra väder. Tyvärr så kommer med största sannolikhet min telefon inte att fungera, den brukar inte fungera alls när jag åker utanför sverige men förhoppningsvis kommer jag kunna hitta Wi-fi någonstans men kommer inte kunna kolla SMS osv.

Det ska bli skönt att gå ur hästbubblan även om det bara är för ett par dagar. När jag kommer hem kommer det att vara fullt upp med att ladda inför en höst på hippologprogrammet, packa inför flytten till Flyinge och allt som hör till. Hitta kurslitteratur och sortera upp livet lite bättre. Det kommer att vara mycket att göra innan jag åker. Har en planerad tävling kvar innan jag åker. Det är inte alls lång tid kvar nu.

Glöm inte att följa på instagram – fagerlisa

 

En liten känsla av hysteri

Jag älskar att kolla på alla gamla filmer som finns på min youtube-kanal. Speciellt alla de filmer som jag har på krypton. Jag har ju varenda tävling och nästintill varenda träning vi gjort under de 4åren han var hos mig. Det känns som overkligt att se alla filmer och tänka att han faktiskt inte finns mer. Att orättvisan tog honom ifrån oss på jorden.

Krypton var allt annat än lätt under de åren han var hos oss. Till en början var han rädslan själv och var rädd för allt som dök upp och det innebar att jag fick tugga grus ett par gånger. Men så fort träningarna kom igång regelbundet och det var dags att komma ut och tävla som var det som bortblåst och han gick på allt, bokstavligen allt. Fanns inte ett hinder jag tvekade att styra emot, för över skulle vi komma. Han gav hjärta och själ i det han brann för och hoppningen blev hans grej.

Men det fanns alltid en slags hysteri över honom. Någonting som både var hans personlighet men också vad jag vill gissa på i efterhand ett sätt för honom att hantera det som gjorde ont. Hela han var en explosiv häst som hoppade buskar och diken i hagen. Som gasade omkring och tog sats mot staketet många gånger. Det var inte en gång jag sprang runt på åker i hopp om att han skulle vilja komma in, men det var bara lek och bus, inte ens tid att äta hade han när han i omgångar kom farande mot mig för att sedan tvärvända med tjut och byta riktning. Det var sådan han var. Men vi insåg ju också att han någonstans behövde kompensera för det onda. Även under hans bra perioder får jag känsla av att han kände något, oavsett hur litet. Det kanske var det som gjorde att det tog sådan tid att komma till ro. Att ibland rusade innan jag förstod uppgiften. Att vi faktiskt inte fick riktigt ordning på dressyr trots all tid vi la ner.

Med ett hjärta av renaste guld ställde han upp på mig. Imponerade för varje gång, löste varje problem och tog livet med en klackspark. Lycklig och förväntansfull varje dag. Han gjorde verkligen att det svåra kändes så himla lätt trots att varken han eller jag hade någon rutin bortsett från den vi hade tillsammans. Han älskade livet något enormt och jag önskar att han hade kunnat få uppleva lite till här på jorden. Men jag är otroligt tacksam att det var mitt liv han fick förgylla.

 

Hoppar hellre fram tillsammans med ponnyryttarna

Det klagas ofta på röriga framridningar och framhoppningarponny men gårdagens framridning var inte att leka med. Jag har ofta tyckt att framhoppningar är lite stressande, speciellt när det är för mycket hästar på för liten yta eller framridning i båda varven. Det har dock hela tiden blivit bättre, speciellt sedan de flesta klubbar gjorde så att man endast hoppar i ett varv.

Igår var det fritt fram att gå in på framridningen som delvis var i ridhuset och delvis i paddocken som låg mellan framhoppningen/ridningen och tävlingsbanan. Det var alltså fullt i ridhuset när jag gick in till första klassen. Tre funktionärer stod på framhoppningen men ingen ropade vem som skulle gå in och ut. Fem stycken fick vara på framhoppningen men ingen hade ordning på vem som skulle in. Det ändrades som tur var snabbt men ingen ropade ut till banan så jag bland annat stressade ut och insåg att där red de fem-sex som var före mig in på banan, (+alla de som ville rida fram innan de gick in till framridningen i ridhuset) och det gick inte att gå tillbaka in i ridhuset.

Någonting som jag också reflekterat över gällande just framhoppningar på storhäst är att många anser sig ha mer rätt än andra att vara där. Det kan vara så att jag bara haft otur men tävlingar men det känns som att den som skriker högst och tar mest plats är den som får hoppa. Alla är helt inne på sitt eget och har lite svårt att se utanför sin bubbla. Jag är en sån som gärna tar tid på mig, hoppar få språng och sedan försöker att inte vara i vägen. På ponny är det många oerfarna och yngre ryttare men på något sätt så är det en annan respekt där, där kanske man inte riktigt förstår att man ska hålla avstånd till andra, att man inte kan stanna var som helst och så vidare men där känns det mer naturligt att be om ursäkt och vilja lära sig. Där känns det mer givet att alla ska få hinna ta sina språng trots gapande föräldrar som agerar tränare. På storhäst tar man plats och lämnar sedan över rollen till någon annan när man lämnar framhoppningen. Men det kanske också beror på att jag är på mindre lokala tävlingar? Yngre hästar, mindre erfarna ryttare och hästar? Vet inte helt ärligt. En lokal ponnyhoppning kan verka rörig men det känns som en helt annan kultur än den som varit på de få starter jag gjort på storhäst?

Sedan är det ju till stor del upp till arrangören att skapa så bra förutsättningar som möjligt men det här var bara en reflektion som jag gjorde igår. Det finns klubbar som jag inte alls gillar att tävla hos pågrund av den dåliga framridningen som med så enkla medel kan bli så mycket bättre. Där vi var igår blev det mycket bättre till andra klassen men jag förstår inte riktigt tanken med att lägga en framridning mellan framhoppningen och banan, där skulle man kanske lagt framhoppningen istället?

14
Foto: Hanna Lundin – www.hgdressyr.com

Avesta Ridklubb

Skärmavbild 2017-07-28 kl. 21.05.50

Vi åkte från Avesta med ett stort leende på läpparna idag. Bättre än såhär hade det inte kunnat gå. Morgonen inleddes med strul med nya bilen och vi kom iväg senare än tänkt men som tur är hade jag räknat med marginal och vi var på plats i tid ändå. Planen idag var felfritt eftersom det gick mindre bra förra tävlingen med två stopp i varje klass. Men både hon och jag har känts laddade i veckan och idag gick hon som tåget.

Vi inledde med en felfri 90cm som var en bed: A, så rosett vid felfri ritt. En bra runda tycker jag överlag där det inte fanns mycket att klaga på. Kom lite stort på något och nära på något. Mellan klasserna kom det regn och sedan var det dags igen. Ännu mer laddad var hon och fortfarande var planen bara att rida felfritt. Sedan gjorde Tudi på eget bevåg en innanför sväng på en stolpe där jag planerat att gå utanför och då red jag snävare på de två hindren efter. Tudi hoppar gärna åt vänster och där var jag inte alls beredd men det löste hon fint.

Stolt och glad över dessa rundor. Hon är ingen typisk speed-häst och det var flera man tyckte red betydligt fortare men hon tar mark och hon är snabb att vända runt och sådant spar tid. Nu är en veckas vila planerad för henne med massa skritt och återhämtning innan sista tävlingen innan flytten blir av, då hoppas vi på hemmaplan!

Film kommer under kvällen.

Det finns alltid något att göra

Kråkan och hennes föl Ganista har fått inviga nya ligghallen nu senaste dagarna och de stormtrivs! Blev verkligen jättefint och de kommer njut där under soliga dagar när de kan gå undan in i skuggan. Tänk om man kunde ha en sånär i varje hage?

Idag har jag hjälpt till att fixa i stora beteshagen där det har blivit stolpar satta men imorgon ska det upp tråd. Den ska delas av så att Gabina och Red Moon, som båda är dräktig, kan få gå ut på betet istället för att stå i vinterdelen av lösdriften. Där finns det i princip inget kvar att äta och den behöver stå tom nu för att det eventuellt ska komma fram lite till hösten. Det kommer bli betydligt skönare att få ut de två på betet eftersom det blir en hage mindre att fodra morgon, lunch och kväll till.

Jag passar fortfarande på att njuta lite extra av att vara bland fölen. Jag är totalt förälskad i Ganista och vill inget hellre än att spola fram tiden några år så att jag kan få börja rida henne. Jag har nämligen paxat henne till mig själv kommande åren. Känner på mig att hon kommer bli en riktig drömponny när det väl är dags. Killarna på betet har för den delen lugnat ner som ordentligt när de har varandra att nypa och brottas med. De är sociala och älskar att bli kliade. De är dock tillsalu så man får inte fästa sig allt för mycket. Det kommer att bli jobbigt att var utan dom ett år och det kommer bli jobbigt att inte vara med nästa vår när de första fölen kommer!

 

En tankeställare

(Text tagen från Joseph N Silverbjälke @ Facebook)
Tanke….. Många elever, kunder, säljare & köpare pratar om potensial, lovande ämne, ”bättre” häst, stor utvecklingsmöjlighet hos rätt köpare osv osv…

Självinsikt ?

Faktum är att vi har ytterst få hästar med dåliga gener & usel stam så hur vore det om man ist lade krutet på att skippa genvägar och lära sig rida ?

Sätt vilken regional 120 häst som helst i händerna på en riktigt duktig ryttare så är den ute på nationell 130 inom kort, sätt den i händerna på tex Royne Zetterman eller någon annan slipad gammal räv så går den 145 nästa år, kör intensiv träning med den egna ridningen för tex Markne eller någon annan filur och byt ditt tänk, byt din vardagsträning så är du där själv snart.

Jag ser ett återkommande problem, Den nya hästen går som ett urverk i 2-4 månader sen dalar det när förra ägarens ridning går ur. Borde inte det vara en signal iaf till dem som inte är helt utan självinsikt ?

Nä, Så jävla mkt dåliga hästar finns det faktiskt inte. Tyvärr är det rätt ont om bra ryttare. Så varför tränar folk för tränare som inte får dem framåt ?

Man pratar med folk som drömmer om att debutera 130 till våren, Drömmen är ofta gammal och ursäkterna till att det inte skett ännu är ofta lika många som att de är luddiga. Vid närmare koll visar det sig att de pendlat mellan samma två tränare och samma egna vardagsträning i tre år nu… Inget samband till att man stampar på samma fläck ?

Självinsikt är skillnaden mellan dröm & förverkligad dröm, Det är sällan hästen. Enda gången det är hästen är när det är en bränd häst som vart hos 3 olika de senaste 3 åren och nu säljs som läromästare för att den slutat prestera på sin nivå.

Typ så.

Självinsikt.

8skarmavbild-2016-12-18-kl-14-02-15

Värt att tänka på. Det är inte bara att sätta saker i ett system utan också i rätt system. Det gäller att suga åt sig som en svamp, våga prova något nytt utan att hoppa mellan olika teorier och föreställningar om hur det ska vara. Ibland måste man vara envis och våga lita på den väg man stakat upp för sig själv och vara ihärdig. Slipa på grundproblemen lite mer än vad man kanske slipar på detaljerna? Den där halvhalten som inte går igenom eller den där hästen som alltid viker sig i sidan. Vad beror det på och vad kan man göra åt det? Hjälper det att traggla varje dag eller tragglar man helt enkelt bara fel på just fel sak.

Jag har sällan haft hästar under en längre tid men man ser ju många gånger ryttare som rider samma klasser på samma häst år efter år. Antingen är de nöjda där eller så har det svårt att ta sig vidare. Sedan ser man ryttare som tar häst efter häst upp i klasserna. Som får både den ena och den andra att gå felfritt i svåra hoppningar, både unga och rutinerade.

Någon gång skulle jag vilja ha en häst långsiktigt, men fokus på större uppgifter i framtiden men som sakta ska introduceras i ett väl genomtänkt system där det blir naturligt att ta nästa steg hela tiden. Ha en häst med en 5årplan, inte bara en tävlingsplanering för den kommande säsongen. För det är ungefär vad jag haft i alla år eftersom ponnyerna aldrig riktigt varit kvar längre än så. Jag älskar att ha hästar lite rullande men det tar bort det långsiktiga målen, iallafall med mig på ryggen. Tänk att vara med från början och förvalta en ung talang med mål att göra någonting större?

Härliga kontraster


Sena kvällar och tidiga morgnar, men jag börjar vänja mig. Igår spenderade jag kvällen hos Ella för ta igen lite av det som vi missat, prata ikapp och planera lite. Morgonen startade sedan i stallet med ett fullspäckat schema. Klockan 10.00 var det hovslagartid bokad för Tudi och innan dess skulle jag vara klar med det som skulle göras i stallet. Nu är första skoningen gjord hos oss och det gick bra. Tudi behöver lugnande till skoning så vi drogade henne med Domesedan(pasta i munnen) en stund innan hovslagaren kom. Det fungerade bra så då har jag en sak mindre att koncentrera mig på när vi står själva i Flyinge. Har varit lite funderingar kring hur lätt det skulle vara att ta ut veterinär till varje skoning där nere, här uppe har vi veterinär som går att planera med men det vet man ju aldrig innan man kommit ner på plats och ser hur det ser ut och hur det fungerar där. Tudi är en fantastiskt snäll häst men hon har lite problem med bakbenen så då får man göra såhär för att det ska bli så bra som möjligt för henne.

Skyndade mig snabbt iväg efter skoning hem för att hinna med en frukost/lunch i ett för att sedan ha en två-timmars körlektion. Snabbt därifrån åkte jag till Västerås för att möta upp Vendela för lite mat och prat. Vi började med fika och gick sedan vidare för att äta mat. Det finns så mycket att prata om trots att man nästan pratar varje dag nu för tiden. Hemma vid 21.00 tiden efter att varit igång hela dagen. Ska bli skönt att somna ikväll.

Det är inte lång tid jag har kvar här och jag vill hinna med mer än vad jag kanske har möjlighet till så nu tar jag tillfällena som dyker upp att göra annat. Det är underbart att andas häst från morgon till kväll men det är också skönt att kunna klä sig i rena kläder, kunna släppa fokuset från just hästdelen och bara vara för en kväll.

Ut ur bubblan


Det är alltid en trygghet att ha någon att kunna be om hjälp när det krisar. Jag har haft samma tränare som jag ridit regelbundet för sedan 2011 då jag fick min första hopponny, Krypton. Min mamma har varit med på tävlingar i ur och skur, det enda som egentligen har förändrats under åren är hästarna som vi åkt med och förväntningarna som vi haft på dem. Unga och gröna, äldre och rutinerade, ”egna” och andras. Jag var 16år när jag började tävla regelbundet och med ett mål, det har hänt mycket sedan dess.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag drömmer om flytten ner till Skåne. Jag känner ingen oro men man inser också att där står jag själv med allt vad det innebär. Jag har alltid haft det egna ansvaret för mina hästar men det har alltid funnits personer man litat på som kunna hjälpa till och bekräfta det som man gör. En bekräftelse att man tagit rätt beslut eller är på rätt väg med sitt arbete. Man känner sin tränare utan och innan, de känner hästen och oss ihop. De kan komma med råd som med största sannolikhet leder vidare mot det utsatta målet. De har samma värderingar och synsätt på hästar som man själv har. För jag tror inte jag är ensam om att ha ridit för en tränare eller fått råd av andra som man själv inte känner stämmer överens med sitt eget sätt att se på saker.

Jag vet att alla jag behöver få tag i någon gång bara är ett telefonsamtal bort men ändå känns det så långt. Jag gissar på att min telefon kommer användas flitigt den första tiden, bara för att få bekräftelsen att allt går som det ska. Både ringa hem, tränare, hästägare och andra jag litar på. Det ska bli fantastiskt roligt att göra någonting annat, komma bort och pröva mina vingar någon annanstans än där man har sitt invanda mönster och sina egna rutiner. Bygga ett system som fungerar där och då. Det känns tryggt att det är Tudi som flyttar med mig ner. Hon tar allt med ro och kommer med största sannolikhet att trivas lika bra som jag kommer att göra.

Gasira 20.07.2017

img_7282

En till häst blev riden på kvällen. Åkte nämligen till Vänsta och red Theas ponny Gasira som jag ridit lite i vår. Hon har vilat lite och är på väg igång igen. Idag kändes hon väldigt fin redan från start vilket var väldigt roligt. Hade velat ha lite film med tanke på hur fin hon var. Övergångarna satt ganska bra idag och hon kändes stadig att rida. Avslutade med några språng där hon hoppade väldigt bra!

Det här är verkligen en häst som jag tycker om att rida. En stor ponny som man har framför sig när man rider. Som är ridbar och trevlig trots att hon ligger lite efter utbildningsmässigt. Hon är alert och lite spooky men samtidigt ingen feg häst. Mycket som snurrar i huvudet på henne ibland men det känns som att hon kommer att bli riktigt bra! Får se hur mycket jag hinner rida henne resten av sommaren innan jag åker i höst?