En liten känsla av hysteri

Jag älskar att kolla på alla gamla filmer som finns på min youtube-kanal. Speciellt alla de filmer som jag har på krypton. Jag har ju varenda tävling och nästintill varenda träning vi gjort under de 4åren han var hos mig. Det känns som overkligt att se alla filmer och tänka att han faktiskt inte finns mer. Att orättvisan tog honom ifrån oss på jorden.

Krypton var allt annat än lätt under de åren han var hos oss. Till en början var han rädslan själv och var rädd för allt som dök upp och det innebar att jag fick tugga grus ett par gånger. Men så fort träningarna kom igång regelbundet och det var dags att komma ut och tävla som var det som bortblåst och han gick på allt, bokstavligen allt. Fanns inte ett hinder jag tvekade att styra emot, för över skulle vi komma. Han gav hjärta och själ i det han brann för och hoppningen blev hans grej.

Men det fanns alltid en slags hysteri över honom. Någonting som både var hans personlighet men också vad jag vill gissa på i efterhand ett sätt för honom att hantera det som gjorde ont. Hela han var en explosiv häst som hoppade buskar och diken i hagen. Som gasade omkring och tog sats mot staketet många gånger. Det var inte en gång jag sprang runt på åker i hopp om att han skulle vilja komma in, men det var bara lek och bus, inte ens tid att äta hade han när han i omgångar kom farande mot mig för att sedan tvärvända med tjut och byta riktning. Det var sådan han var. Men vi insåg ju också att han någonstans behövde kompensera för det onda. Även under hans bra perioder får jag känsla av att han kände något, oavsett hur litet. Det kanske var det som gjorde att det tog sådan tid att komma till ro. Att ibland rusade innan jag förstod uppgiften. Att vi faktiskt inte fick riktigt ordning på dressyr trots all tid vi la ner.

Med ett hjärta av renaste guld ställde han upp på mig. Imponerade för varje gång, löste varje problem och tog livet med en klackspark. Lycklig och förväntansfull varje dag. Han gjorde verkligen att det svåra kändes så himla lätt trots att varken han eller jag hade någon rutin bortsett från den vi hade tillsammans. Han älskade livet något enormt och jag önskar att han hade kunnat få uppleva lite till här på jorden. Men jag är otroligt tacksam att det var mitt liv han fick förgylla.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s