Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about, be kind. Always.

svartvit

Ibland tänker jag på det där. Tänker på alla de dagar som jag mådde så fruktansvärt dåligt, utan att någon egentligen hade en aning. Hur lätt det var att hålla uppe en fasad och hur vidrigt svårt det faktiskt var att tillslut trycka fram de hemska orden.

Vi alla går igenom stunder i livet där ingenting fungerar och jag önskar såhär i efterhand att jag hade kunnat lyssna min kropp istället för på hjärnspökena. Tänk vad mycket lättare mitt liv hade varit, så mycket mer jag hade kunnat tyckt om mig själv och mitt liv. För mig rasade världen i samma stund som mitt hjärta bestämde sig för att det var dags att låta honom lämna oss. För någonstans så lever man ändå på det lilla hoppet som hjärtat vill erbjuda men som hjärnan försöker att skjuta undan. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och så var det nog, för jag hoppades och önskade in i det sista, innan varje liten dröm krossades och livet bokstavligt talat rann som sand genom mina händer. Det var som att allt det jag rörde vid gick sönder, bit för bit. Det var som att det var straffet för allt jag någonsin hade gjort fel.

Vi måste vara rädda om varandra, rädda om andras känslor och rädda om andras farhågor. Det är så himla lätt att ta hand om varandra och erbjuda det som man själv skulle önska att någon annan erbjöd dig. Vi får heller aldrig glömma att vara rädda om oss själva, för det var aldrig jag.

Jag är så himla glad över att jag befinner mig på den här platsen som jag gör just nu. För det var aldrig riktigt självklart. För mig blev det ett sätt att vända blad och påbörja ett nytt kapitel istället för att fortsätta skriva sida för sida om ett liv som jag visste att jag inte riktigt kunde uppskatta som jag borde ha gjort. Jag är lycklig över tillvaron och så glad över att jag kan utnyttja all den kunskap som finns här nere. Lära mig mer och mer varje dag. Här tvingas jag reflektera och analysera, inte enbart grotta ner mig i misslyckanden utan att istället lära mig att handskas och förstå varför resultatet inte blir annorlunda om jag inte ändrar i receptet. Jag behövde komma bort för att kunna sakna allt det som finns där hemma.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s