Because we are made to hurt

Livet, besluten och det brinnande intresset. Det är inte alltid så självklart som man kanske skulle vilja önska. 

Det var inte allt för längesedan som jag hade bestämt mig för att mitt ridintresse endast skulle vara ett tidsfördriv innan de riktiga livet skulle ta vid. Jag hade bestämt mig för att lägga hästarna på hyllan efter att vi skulle ha sålt min ponny Krypton. Det var min plan från den dagen som jag skrev på pappret och han föll i vår ägo. Ett beslut som jag tänkt igenom mer än en gång och som jag såg som ganska självklart till den stund det inte längre var det.

Jag har alltid haft en inställningen att försöker man inte så kommer det aldrig att gå och jag var aldrig riktigt villig att ge saker ytterligare ett försök efter att han skulle blivit såld. Min värld vändes upp och ner i den stund som jag insåg att min framtid inte skulle infatta honom men på ett helt annat sätt än vad vi hade tänkt oss. Planer lades om, drömmer gick i spillror och jag gick in som i en återvändsgränd, där jag inte längre hade orken att gå tillbaka. Jag ville ge upp allt vad det innebar med hästar och det tog lång tid för mig att besluta om hur min framtid skulle se ut, för jag var bränd från insidan och ut. 

När jag sökte till Hippologen 2016 så gjorde jag det som ett hastigt beslut utan någon vidare eftertanke. Jag var ledsen, besviken och allmänt förstörd efter allt för mycket motgång under en för kort tid. Jag sökte i hopp om att det där brinnande intresset skulle komma tillbaka, att allt det där jag tappat längs vägen skulle växa fram igen om jag bara fick en ny-tänding. För jag hade tappat intresset för att utveckla mig själv och vågade inte binda upp mig för rädslan att jag en dag skulle känna att det inte längre var värt det. Så jag var glad över kortsiktiga mål, kortsiktiga samarbeten och hästar vars syfte hela tiden var att sälja vidare. Glad och tacksam över att aldrig behöva ta några tyngre beslut själv.

Jag är idag otroligt glad att jag tackade nej till min plats på Hippologen förra året för jag tror att med allt vad det innebär att studera och leva i hästbubblan så hade man kramat ur varenda droppe av vilja som fanns kvar i mig. Det hade rubbat den lilla balans jag hade mellan att orka och att vilja. När jag sedan bestämde mig för att söka igen detta år så hade jag hittat tillbaka till det som jag tyckte var roligt med hästarna igen. Jag hade hittat ett sätt att fortsätta sätta mål, bygga upp nya drömmar och älska sporten för vad den är. Mitt hjärta hade bearbetat alla smällar, misslyckanden och sorgen efter orättvisan som tog min bästa väns liv.

Idag lever jag drömmen här nere men jag tänker ofta på att det aldrig var självklart att jag skulle sitta här idag. För jag hade ambitioner av helt andra inriktningar, jag skulle ju aldrig någonsin jobba med hästar. Jag var knäckt och besviken på att allt det som jag rörde hade en tendens att falla i bitar. Jag var rädd för att jag aldrig skulle kunna vara tillräcklig. Rädd för att bräcka den lilla del utav mig som faktiskt fungerade för närvarande. Jag behövde ett år, ett helt år, för att hitta kärnan i varför jag från början älskade den här sporten. Jag behövde fokusera på hästarna och lägga prestation och målbilder åt sidan. Bara hitta lyckan i att andas in hästlukt hela dagarna, känslan av att bara få umgås kravlöst med ett djur som aldrig har en baktanke och släppa viljan av att vara mer än vad jag var kapabel till.

579

10DSC_0099111

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s