sometimes it take a panic attack to remind my heart how to beat

svartvit

Det finns något sagolikt över saknaden. Som historier man läser om i böcker, om händelser som skapar betydelse i människors liv, eller kanske främst, hur overkligt det är att uppleva. Hur många gånger man måste fråga sig själv om det verkligen är sant. Man pratar om att tiden läker alla sår, att någonstans längs vägen så försvinner smärtan och man finner någon slags mening med allt det som gjort så ont. Jag vet inte hur jag resonerar kring det påståendet. Saknad är inte en bestående känsla även om jag tror att det finns en liten, ibland nästan obefintlig, konstant saknad efter det som man har förlorat.

För jag förstår att jag kommer alltid att känna en saknad. En saknad efter min bästa vän, vars liv jag så länge höll levande i mina händer. Som jag i så många månader gjorde allt vad jag någonsin kunde för, men det var aldrig tillräckligt. Jag kommer alltid känna skuld för att jag den där dagen kunde besluta mig för att avsluta hans liv utan den minsta eftertanke. Skuld över att jag så snabbt kunde uttala orden och det kanske främst för att mitt hjärta inte orkade kriga längre.

Kanske hade jag inte samma överlevnadsinstinkt som han hade? Eller handlar det helt enkelt om jag som människa kan resonera medan ett djur inte har den förmågan? För det fanns ingen rädsla för döden i dina ögon, även om min rädsla så tydligt kröp fram mellan orden så tycktes du ändå inte förstå. Min rädsla för att göra ännu ett misstag i ditt liv som helt var baserat på mina val och beslut.

Livet går vidare med eller utan oss. Klockan stannar inte i takt med att ett hjärta slutat slå. Tiden står aldrig still även om minuterna av tomhet ibland kan jämföras med evigheten. Jag minns evigheten och jag vet att den tog slut. Jag minns minuterna och jag minns sorgen. Men skillnaden nu är att jag kan glädjas med allt det vi fick uppleva, vårt avslut känns inte lika omfattande i jämförelse med allt det som vår historia bidrog med.

Det var ett hemskt avslut på en väldigt vacker saga. Ibland räcker det med att vi konstaterar just det. Att historien inte förändras bara för att avslutet inte blev så som vi alltid hade hoppats på.

IMG_86512014-09-06 14.23.07-1
10492426_10202744318552336_8450510315852538681_n580554_4952215446451_273456953_n1959855_10201877053071241_1238269013_n

Det är både en lycka och sorg på samma gång; Att ju fler hästar jag får möjligheten att rida så inser jag vilken fantastisk häst jag hade i honom, trots att förutsättningarna inte kunde göra honom rättvisa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s