All that glitter isn’t gold

DSC_0166
Hingstföl e: Converse All Star – Pondus – Veronas Bo-gi

Insåg precis att jag gjorde tre hela blogginlägg igår. Det var nog många månader om inte år sedan jag var så aktiv med skrivandet men det berodde på att det fanns en hel del att dela med sig utav. Det fanns ju en tid där man skrev upp mot femtio inlägg i månaden, det i jämförelse med dagens statistik på knappt tjugo, det speglar ju då också hur besöksintresset har sjunkit hos er med tiden. Men samtidigt så skriver jag här för min egen skull och för att jag ska kunna se tillbaka och minnas verkligheten så som jag valde att visa den. 

Det är spännande att se tillbaka för varje inlägg väcker minnen. Bra och mindre bra. För allt man delar med sig utav är inte den verklighet som man egentligen levde i. Det fanns en tid där jag valde att visa det som inte gick vägen, valde att skriva om det som var svårt, jobbigt och obekvämt. Det övergick sedan i mer eftertanke, kanske mer en vinkling av det som gjorde ondast. Delar man valde att hålla för sig själv och utkast som fortfarande, nu två år senare, ligger kvar sparade och opublicerade. För att man inte hade styrka nog att erkänna hur hårt livets motgångar tog på en. Det finns känslor lindade runt varje detalj i mina texter, detaljer ni kanske aldrig lagt märke till och känslor jag aldrig valde att på riktigt visa.

Att komma hem väcker minnen. Att skriva här väcker minnen. För det här har varit en stor och betydande del i min uppväxt. I så många år har jag valt att dela med mig utav mig själv även om intresset för det skrivna ordet sakta men säkert försvann i och med att Krypton inte längre var huvudpersonen på bloggen. Men det finns kanske inget mer läkande än att genom en skriven text beskriva allt det man inte klarar av att uttala med ord.

Någon dag kanske jag kommer vilja dela med mig av allt det där, allt det som så få vet om. Det som gjorde att jag nästan helt ville lägga hästarna på hyllan eller allt det där som gör att det brinnande intresset aldrig kommer att slockna. Kanske kommer jag någon dag vilja publicera alla dessa inlägg som fortfarande ligger sparade i mitt utkast. Men tills den dagen kommer tänker jag njuta av jag fortfarande tycker att det är lika roligt och viktigt att gå in här, för att dela med mig till er och framförallt för att dela med mig, av mig själv, till mig själv.

11377342_1005885136103019_4488766056734625890_n
Anna & Conrad, Ella & Cita, Jag och Carpathia – Arboga våren 2015

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s