En betydligt bättre fredag

Dessa killar roade jag mig tillsammans med under förmiddagen. Inte så spännande kanske men väldigt roligt. Som sagt har jag gått in i någon hästtrans sen jag kom hem och allt jag ser är dessa fantastiskt snälla ögon och mjuka mular. Det är verkligen allt jag behöver. Om jag inte missminner mig helt är båda dessa grabbar 3år, eventuellt 4år? När jag gick in i unghästblocket i våras var jag väldigt osäker och försiktig för att jag eventuellt skulle förstöra någonting under inridningen. Nu är de här två då redan inridna och väldigt trevliga att rida men det är roligt att den där osäkerheten är som bortblåst och att jag vågar lita på min magkänsla.

Tudelu och jag red ut nu på eftermiddagen när värmen hade lagt sig en aning. När det är som värst går det knappt att lämna gården utan att få med sig bygdens alla flugfän och broms. Varken jag eller Tudi klarar av att koncentrera oss då när vi ständigt fokuserar på att komma undan från alla bett. Att Tant-Tudi sedan har flugsprays-fobi gör ju inte saken bättre. Hon är bland det snällaste som vandrat på denna jord och det finns få saker som kan göra henne upprörd, flugsprayen är dock en av dom och det räcker ofta med att den står synligt framme i stallet för att locka fram Bulldozer-sidan hos Tudi.

The best investment you’ll ever make is in yourself

Fina Callie efter gårdagens pass i kvällssolen.

Jag fortsätter i spåret jag redan snöat in mig på, med en hemflytt. Efter ett år borta från allt det man vuxit upp i, borta från allt man värderat som högst och borta från alla självklarheter så kommer man till insikt med en del saker. För visst lämnade jag skåne med en betydligt större kunskapsbank än vad jag kom dit med och det är först när man landar hemma i vardagen igen och börjar nysta i tussar av tankar som man förstår vad det är man vill göra med allt det man tagit till sig. Långt, långt ifrån fullärd kunskapsmässigt så har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Den här sommaren tänker jag göra allt jag kan för mig själv. Jag har alltid varit väldigt duktig på att ta på mig för mycket. Jag vill ofta betydligt mer än vad orken räcker till. Jag har alltid varit duktig på att engagera mig, i människor, i hästar, i föreningar och styrelser. Alltid velat vara andra till lags och livrädd för att såra någon. Älskat när möten och aktiviteter avlöst varandra och alltid velat toppa det med att sätta högre mål än vad jag varit kapabel till att klara av. Jag har varit bra på att ta ut besvikelser i förskott och expert att trycka på punkter som redan gör ont.

Att ta hand om oss själva är vi kanske betydligt mindre duktiga på, men är inte det ett hästtjejs-fenomen? Ett löfte till mig själv den här sommaren blir att göra allt det där som är viktigt för mig, våga tro på min egen förmåga utan att begränsa den, skratta åt misstag men fortfarande lära utav dem och kanske framförallt, vara lyhörd nog att aldrig kräva mer utav mig själv än vad jag klarar av. För i slutänden är det ändå jag som ska trivas med mig själv och ingen annan.

Kanske tar jag mig vatten över huvudet när jag försöker utnyttja dygnets alla timmar, men jag trivs så bra just nu. Det insåg jag imorse när jag vaknade på min lediga dag med träningsvärk i muskler jag inte visste att jag hade efter att ha spenderat gårdagen med häst från 07.00 till 21.30. Ibland behöver man utmana sig själv, göra något som verkar omöjligt för att inse hur bra det kan bli om man bara ger det ett försök. Det här är lärdomar jag aldrig hade kunnat ta till mig om jag inte hade klivit utanför min bubbla av trygghet, packat ner mitt liv i lådor och lämnat allt det jag hade här för att bygga något nytt på ett så fantastiskt ställe som Flyinge.

DSC_3230
DSC_0151img_3158img_2506img_0779DSC_0311

Livet på en pinne

Ibland löser sig många utav livets frågetecken helt utan att man riktigt är medveten om det. Pusselbitarna som man vänt och vridit på så många gånger för att få hörn och sidor att stämma överens, en dag så bara klaffar dom. Jag njuter av hur livet tagit form. Njuter delvis av att vara hemma, i den miljö där tryggheten är som störst. Där alla tunga frågor har så enkla svar. Där man redan upplevt allt och lite till, både de svåraste minnena och de absolut gladaste stunderna.

Jag trivs med vardagen trots allt. Det blev kanske lättare än väntat att komma hem igen. Mellan måsten och krav hinner jag med allt det som jag brinner för. I skrivandets stund väntar jag på att få sätta mig i bilen för att styra mot dagens tredje stall för att rida ytterligare en häst som jag tycker mycket om. Samtidigt som ögonen är så trötta att jag skulle somna omedelbart om jag valde att lägga huvudet på kudden för bara en minut. Men så blir det när man väljer att spendera kvällen tillsammans med en vän, mat och bio när man vet att klockan ringer 05.45. Somliga val är mer värda än andra och visst är det värt det, lycka är att spendera tid med dem man tycker om.

Ett halvhjärtat löfte till mig själv blir att ta tag i skrivandet, för min egen skull. Ibland behöver man skriva av sig, att avreagera sig i skriven text har ofta bättre effekt än någonting annat, iallafall känns det så för mig. För någonstans är jag betydligt bättre med de skrivna ordet, där man aldrig riktigt behöver sätta punkt – om man inte skulle vilja.

Nu avslutar jag denna måndag på ett lika bra sätt som den började. Tillsammans med en mule som aldrig vill något annat än väl. Jag tror att jag blivit förälskad i hästar på nytt, för just nu finns det ingenting som lockar mer än att bara umgås med hästarna, oavsett om det är från marken eller från ryggen. Jag känner mig som ett barn på julafton, uppslukad av att få andas häst, frälst över vilka fantastiska djur det här är.

1557544_10202099062381335_1667136242_n
18449743_10209486060891681_1091130580643770298_o10402656_306002096229558_1726104304046446004_n
Krypton våren 2014 – Carpathia våren 2016 – Argona sommaren 2014

Tävling och Glad Midsommar

Vilken härlig känsla det var att gå i mål igår efter 110cm klassen. Jag har ridit några 110 men inte speciellt många alls. De på flyinge som jag red var bara bedömning A, alltså en grundhoppning där man endast behövde vara felfri. De två som jag red här hemma innan gårdagen har jag rivit redan i grunden men nu igår så lyckades vi sätta en felfri ritt både i grund och omhoppning. Det känns som att vi blir säkrare tillsammans och det kändes bra när jag gick banan till 115cm klassen som var efter men tyvärr så tog energin slut och jag orkar inte riktigt supporta henne när jag måste rida på styrka. Så vi fick ett stopp på hinder nummer tre och tidsfel med det. Men i mål kom vi och det får vi vara nöjda med!

På morgonen var jag ute och red två ponnysar, en som jag precis börjat hjälpa till med och sedan Gasira som red lite innan jag flyttade till skåne i höstas. Båda är väldigt fina och det var framförallt roligt att rida Gasira igen eftersom jag trivs väldigt bra med henne. Fick hoppa några språng också och hon hoppar mig ur sadeln endel språng!

Något negativt går såklart att hitta även denna dag, det regnade i princip hela dagen och jag var blöt och kall ända in på kroppen efter morgonens ridning och fick byta om till torra kläder innan vi åkte på tävling. På tävligen höll regnet i sig och efter några timmar där var varje kroppsdel genomkall och blöt. Man bör inte klaga på regnet med tanke på vattenbrist och torka men just igår kändes regnet mindre välkommet.

img_5254img_5255img_5245img_5243img_5244

Success is walking from failure to failure with no loss of enthusiasm

DSC_0069

Inleder veckan med tre arbetsdagar och sedan är jag ledig torsdag och fredag innan jag jobbar vidare i helgen. Det är många tankar som går just nu och jag funderar vidare på hur framtiden kommer att se ut. Den svenska sommaren är tillbaka och den tropiska värmen har lämnat oss och vi välkomnade regn, åska och blixtrar för någon kväll sedan. Men det är härligt att rida i blåsten så att flugor, mygg och knott lämnar oss ifred.

Hästar att rida har somsagt verkligen inte blivit något problem. Om man ändå kunde leva på att rida hela dagarna? Nu har jag tre extra hästar som jag kommer att rida regelbundet utöver Tudi vilket är jätteroligt.

Tudi tävlar på torsdag och gick ett pass ute igår lite lugnare och idag red vi till slottet och tog ett varv runt galoppbanan innan vi red dressyr inne på en utav banorna där. Imorgon skrittar vi ut och spar på krafterna inför torsdagens starter. Igår red jag även på Callie som hon kallas. Vi gjorde nog vårt bästa pass hittills tillsammans och det kändes så roligt. Jag behöver hitta lite knappar men igår kändes det som att en polett trillade ner hos mig och därefter blev allt betydligt enklare. Vi rullade över ett litet hinder där hon bara skulle ligga kvar och vänta vilket är svårt nog när hon inte har orken eller balansen att riktigt göra det. Men hon vill så väl hela tiden och jag red runt med ett leende på läpparna.

Vanligtvis jobbar jag till 16.30 och åker till stallet vid 17.30 och är där till mellan 20.00 och 21.00 tiden. Väl hemma har jag en del annat som ska göras så därför blir skrivandet en aningens bortprioriterat men jag gör mitt bästa för att hålla er uppdaterade när tiden finns över. Men då förstår ni kanske varför jag inte riktigt hinner med att skriva någonting här. De dagar jag har ridit en extra häst har jag varit hemma innan 22.00 tiden. Jag behöver fler timmar på dygnet eller hitta ett sätt att tjäna pengar på bara genom att andas? Det är tur att jag älskar det här!

En evig karusell

img_5165

Mitt sommarlov blev allt annat än ledighet. Jag har inte fast jobb eller säkrade timmar hela sommaren men jag kommer att jobba betydligt mer än vad jag gjort under de två åren efter att jag tog studenten. Men jag inser också att jag trivs med det. Jag trivs med att kliva upp ur sängen varje morgon och ha dagen uppgjord framför mig. Ledighet är verkligen inte heller fel men då har jag en tendens att sova bort förmiddagarna för att sedan känna mig rastlös resten utav dagen och avslutar då med att gå och lägga mig, alldeles för sent, med en känsla av att man slösat bort en dag på ingenting.

Dagarna passerar och jag har redan hunnit vara hemma i två veckor. Det börjar bli verkligt nu att jag har lämnat skåne och tiden där bakom mig med fokus på allt det som finns framför mig. Det är sorgligt och tomt att veta att det inte är den vardagen som jag kommer att gå tillbaka till hur mycket jag än skulle vilja. Jag behövde året på flyinge för att pröva mina vingar likaväl som jag behövde komma hem och smälta allt det jag har upplevt. Jag behövde göra allt det där, göra mina egna misstag och lära utav motgångarna jag stötte på. Leva de drömliv som södra Sverige faktiskt erbjöd. Men jag njuter av Strömsholm och är förväntansfull inför de dagar som väntar.

Tudelu och jag har hunnit med att delta på vår första terrängträning(utomhus), i och med den så lyckades vi ta fälttävlanskortet och vi är nu redo att ge oss ut på tävlingsbanorna i annat än hoppning. Jag tänker ta en dag och se över vad det finns för tävlingar kvar nu i sommar och sedan börja planera inför hösten. Tudelu glänste och gjorde träningen som om hon inte hade gjort annat vilket var väldigt roligt. Med spetsade öron och i full galopp provade vi alla möjliga typer utav hinder och vi ser fram emot nästa träning tillsammans.

Denna lördag har vi spenderat på Hallsta Ridklubb där vi fick två snöpliga nerslag, ett i varje klass. I första klassen tog vi med oss sista hindret i omhoppningen och i andra klassen tog vi inhoppet i kombinationen i grunden. Tråkigt men andra rundan var ändå väldigt bra tycker jag. Handbromsen var lämnad hemma och vi red kanske i en aningens för stor galopp som då blev lite platt. Men vi är nöjda och nu ser jag fram emot att testa på 115cm nästa vecka!

Skärmavbild 2018-06-16 kl. 14.32.32img_5161img_5159Skärmavbild 2018-06-16 kl. 14.33.05

Ännu en ny vecka

7 kopia
Gottfrid KAN, Stora Ekeby Ridklubb, hösten -16

Jag känner verkligen att livet flyter på. Hade räknat med att det skulle kännas trögstartat att komma hem men det fick jag äta upp. Utan jobb kommer jag inte att vara i sommar med andra ord och det känns bra att ha någonting att göra så att jag inte blir allt för bekväm i vardagen.

Jag har redan hunnit med att rida två nya hästar, två ponnyer dessutom. Visst har jag efter ett år med Tudi och många månader i Skåne vant mig vid storleken av att rida storhäst men ändå klappar mitt hjärta lite extra för ponnyer och det ska bli roligt att ha lite fler hästar att rida i sommar. Det finns mycket som jag behöver träna vidare på med min egen sits och ju fler timmar i sadeln borde innebära att jag får chans att utveckla dessa saker om jag tar mitt ansvar och tänker på det medan jag rider.

Min förhoppning är att tävlingsområdet kring strömsholm ska plockas ner under veckan så att jag och Tudi kan utnyttja både ridbanor och ett härligt väder. På lördag väntas tävling och innan dess skulle jag behöva komma ut och lägga upp galoppen lite. Våga rida framåt och släppa lite på handbromsen som jag hade i under gårdagen, det görs bäst några varv runt galoppbanan vid slottet.

6603705_small
Adonis, Strömsholm, våren -17

Nyby Torshälla Ridklubb – 10/6


Det blev en varm men kort dag i Nyby Torshälla där jag och Tudelu hoppade en 110cm klass tillsammans med 4fel. Det var få starter under dagen och jag hade räknat med en betydligt längre dag men lagklassen som var innan min klass gick fort då det inte var tillräckligt många felfria för att ha en omhoppning.

En pigg Tudi i värmen ledde till att jag gjorde lite dumma missar men vi är glada att vara på banan igen och speciellt nu när utesäsongen är igång på riktigt. I den här klassen plockade jag in ett extra galoppsprång på två linjer då jag trodde att jag hade en mycket större galopp än vad jag i själva verket hade. På den andra linjen kom nerslaget och det blev alltså ingen omhoppning för oss men vi är nöjda och glada iallafall. Det är vår tredje 110cm tillsammans och det känns lätt och roligt att styra runt. Men till nästa gång får jag tänka på att följa galoppen framåt så som jag har gjort när jag ridit inomhus för att hon ska räcka fram. Jag har en tendens att tänka alldeles för mycket när jag rider och då blir det oftast fel.

Planen nu är att hon kommer att starta på Hallsta Ridklubb nästa helg 100cm och 110cm för att veckan därpå starta på Vänsta Ryttarförening 110cm och 115cm.

DSC_0038DSC_0045Skärmavbild 2018-06-10 kl. 14.17.09

Change either barges in or it tiptoes

Det blir kanske automatiskt att man tänker tillbaka till sin egen student när man ser alla bilder som postas på instagram och Facebook på studenter som springer ut för skolans dörrar en sista gång, som firar sin frihet och att livet äntligen tar fart.

Jag minns så tydligt den där dagen, hur mycket glädje det innebar att vara klar. Jag minns så tydligt de där åren där planen hela tiden var att härda ut. Jag minns hur livet sakta men säkert började spricka itu den där sista terminen som jag hade kvar i skolan. För det var mitt i röran kring studenten som jag hade fått två extra år tillsammans med min fina ponny, hur planerna om att försöka kvala till SM sakta suddades ut och byttes till frågetecken och veterinärbesök. Jag hade enormt fina vänner genom gymnasiet som gjorde att jag valde att aldrig byta skola de där första året.

Till alla er som firar er student idag, fira så att fötterna domnar bort och så att halsen gör ont. Den här dagen får man aldrig tillbaka och det är en dag som jag mer än gärna hade gjort om. 

Jag tillhörde den skara som inte hade en aning om vad jag skulle göra med mitt liv. För vid den här tidpunkten hade jag ju redan bestämt mig för att sluta rida den dagen vi skulle sälja min ponny -för inte kan man väl jobba med hästar? Jag skulle göra någonting av mitt liv men först behövde jag en paus. Så jag tog ett år och jobbade, insåg att jag inte skulle bli lärare trots att jag tyckte det var underbart att jobba med barn. Sökte till Hippologprogrammet, tackade nej och skaffade fler hästar, jagade efter att få igång mitt brinnande intresse igen efter alldeles för mycket motgångar. Red sedan allt vad jag kunde innan jag sökte igen året därpå med en betydligt bättre inställning till yrket och med ett nyfunnet intresse.

Ibland behöver man tid och ibland får man testa sina vingar. Falla och ta emot sig. Vägen är inte alltid utstakad åt oss, ibland får man lämna brödsmulor efter vägen för att veta vilket håll man kom ifrån om man blir tvungen att vända och gå tillbaka. Ibland räcker det inte med att göra ett misstag en gång, utan minst två eller tre gånger. Det hör till livet att antingen inte veta alls vad man vill eller att vara helt, helt säker. Så fira friheten, fira att ni har livet i era händer och gör allt vad ni kan för att skapa er egen lycka. Det är allt som räknas. 

34121968_10212072131941841_4810188355897655296_n3