Och kvar blev jag

DSC_0307

Det efterlängtade regnet smattrar mot rutorna, åskan gör sig hörd med jämna mellanrum och luften känns genast lättare att andas. Varje gång det dånar till någonstans i bakgrunden blir jag påmind om att jag inte längre har någon tid att passa. Att vädret den här kvällen inte har någon betydelse eftersom stallet ekar tomt. Ridhjälmen ligger här hemma på hyllan och stövlarna står inställda i en garderob mitt i de renoverings-kaos som vårt hus just nu består av. Jag behöver inte åka någonstans.

Varje morgon i alla år har jag haft någonting att kliva upp till. Det har varit min frihet att spendera otaliga timmar i stallet. En flyktväg från måsten och problem. Jag minns mitt 16åriga jag som kunde borsta i timmar, fläta manar och duscha hästar -så länge att det blev för mörkt för att hinna ut och rida. Jag har prioriterat bort så mycket annat att jag inte riktigt vet vad det är man gör när man inte har häst. Vad gör människor som inte viger sitt liv åt ett passionerat intresse?

Min magkänsla säger att hästfrågan snart kommer att vara löst, det är förhoppningen iallafall. För bara efter en dag utan att behöva tvätta bort skiten under naglarna gör att det kliar i fingrarna. Redan imorgon sätter jag foten i stigbygeln igen, på en häst jag ”känt till” i många år men aldrig ridit. Just nu är jag öppen för alla förslag men det här blir nog en rolig utmaning, all ridning jag får i kroppen är positiv och jag fortsätter drömma om en framtid där jag kan leva på detta.

Tudelu på Sundbyholm igår när hon åkte med lastbilen till sin nya familj. 

Imorgon åker jag även iväg för att jobba på ridläger som ridlärare, hur sjutton ska det gå? Jag intalar mig att det kommer att gå bra. Att jag kommer ta ytterligare några steg utanför min komfort-bubbla och att jag kanske kommer att få en boost inför år två på Strömsholm där vi ska lära oss hur vi ska agera inför en grupp elever. Jag ser det här som ett ypperligt tillfälle att utveckla dessa färdigheter som jag faktiskt bara kan få genom att göra det. Det blir spännande och förhoppningsvis otroligt roligt. När jag kommer hem igen väntas mer ridning och redan helgen därpå är jag tillbaka på ponnytävling igen.

Even if you aren´t here to stay, I’m happy the universe allowed your soul to stop by


Var ska jag börja? Nu är jag hästlös för första gången på jag vill knappt minnas när. Ibland går saker fortare än planerat och ibland är det kanske skönt att det blir just så. Det blev som att dra av ett plåster och sedan var allt bara över. Kanske är det bra att man inte riktigt hinner förbereda sig, man hinner inte tänka eller reflektera så mycket, det kommer antagligen i efterhand när man inser att det faktiskt hände på riktigt.

Idag flyttar Tudelu till sina nya ägare långt upp i Sverige, det blev bara en mellanlandning för henne här i Strömsholm efter sin resa hem från Flyinge. Det gick verkligen fort med en provridning i fredags och en flytt redan idag. Planerna för hösten fick jag ställa in men det känns ändå väldigt bra på något sätt. Jag trodde att det skulle kännas tyngre men med vetskapen om vilken familj hon flyttar till gör det hela betydligt enklare.

Om jag är ledsen? Jag vet faktiskt inte. Det känns tomt och otroligt sorgligt men jag är ändå glad för Tudis skull. För henne kommer det här att bli så bra och hon kommer att vara lika omtyckt och uppskattad där som hon har varit hos mig. Hon kommer att fortsätta göra en ny ryttare lycklig och få agera läromästare och bästa vän till en yngre tjej som nu fått sin första storhäst, precis allt det som hon har varit för mig. Hjärtat vrider sig lite trots allt, älskade Tudi, hade jag kunnat hitta en bättre häst att tillbringa året tillsammans med i Skåne? Min tryggaste punkt i livet när allt var som mest omtumlande. Min bästa vän som jag kunde göra precis vad jag ville tillsammans med, hon som alltid ställde upp på alla galenskaper jag kunde komma på. Hon som bara suckade lite lätt men ändå försökte sitt bästa när jag förvirrat försökte skapa distanser som inte fanns. Hon som kunde agera galoppör den ena dagen och nybörjarhäst nästa om det var det som jag bad henne om. Det var henne som jag kramade lite extra när livet kändes lite för överväldigande.

Hade jag kunnat hitta en bättre första storhäst? Det tror jag faktiskt inte.

Tack Ewa, Rebecka och Micke för att jag fått låna Tudelu!♥ Tack Tudi för att du varit allt och lite till under den här tiden. Jag behövde det här, jag behövde någonting så enkelt och okomplicerat som henne när jag själv var mitt uppe i allt annat. Det finns nog ingen som jag önskar mer lycka än vad jag önskar Tudi♥

DSC_0200

 

Avesta Ridklubb 28/7


En start blev av den här helgen trots allt. Tanken var att tävla fredag-söndag men Tudis två starter blev strukna. Goldie var iallafall på plats i Avesta den här morgonen och leverade med en felfri runda i 90cm på deras storhäst tävling. Jag tror att både han och jag var nöjda när vi kom ut från banan och jag känner mig väldigt nöjd över resultatet.

Utan några egentliga förväntningar så tog vi det här som en träning. Goldie har inte tävlat speciellt mycket så tanken är att han ska komma ut och se lite mer av världen för att ha lite mer rutin i bagaget. Han tog det hela med ett lugn och det får han en guldstjärna för.

Att tävla är verkligen bland de roligaste jag vet. Som den riktiga vinnarskallen jag är så vill jag mer än gärna vara ute varje helg men det spelar egentligen ingen roll vad för slags tävlingar, vilka hästar eller vilka klasser. Med tävling kommer ett slags kvitto på det som man har tränat på, man kommer hem med ett facit på hur väl man har gjort sin hemläxa. Sedan är givetvis inte resultatet allt, en utav de bästa rundorna jag har gjort slutade med två nerslag. Men för en själv är det nyttigt och utmanande. Jag får helt enkelt fortsätta att samla rutin på tävling och se vilka mål jag kommer att kunna sätta i framtiden.

IMG_5763
Alla bilder fotade av Hedda – heje.foto @ instagram 

You can’t change things by loving them harder

Två helt irrelevanta bilder till ännu ett inlägg som saknar den röda tråden

Ibland, kanske dock ytterst sällan, skulle jag vilja påstå att jag tror på ödet. Tror att saker och ting händer utav en anledning, att våra liv är planerade och att livets luckor och pauser är gjorda för att som ett kugghjul falla samman med varandra. Samtidigt vill jag helt och hållet säga att vi skapar våra egna liv, att vi är ansvariga för allt det som sker. Att vi är ansvariga för oss själva, vårt mående och människorna som vi väljer att involvera i våra liv.

Men just idag kändes det som att det var ödet, som att nu var det dags för motgångarna att äntligen vända sig bort. Magkänslan talar starkt för att det här kommer att bli så bra så, även om detta trots allt är en sorgens dag. På söndag får ni veta mer. Det blev en sommar av beslut, tankar och enormt mycket känslor. När hösten börjar kommer ingenting att vara sig likt men på något sätt känns det bra trots att tårarna har tryckt bakom ögonlocket sedan tidig morgon.

Jag vet inte vad jag vill tro. Jag vill tro att allt som sker har en mening, att vi lär utav allt det som vi går igenom och upplever. Att frågetecken alltid rätas ut förr eller senare. Att saker som är menade att bli kommer att lösa sig. Att vi får kanske precis det som vi förtjänar även om det många gånger kan kännas enormt orättvist. Att de enda begränsningar är de som vi sätter på oss själva. Jag vill tro att det finns en framtid uträknad för oss men det känns för enkelt. Ingenting i livet är någonsin enkelt.

Nej nu måste jag sova. Somnar alldeles för sent och har klivit upp innan 05.00 flera dagar i rad nu. Imorgon blir ytterligare en tidig morgon för då åker Goldie till Avesta och tävlar. 

Några bra dagar


Tänk vad glad man kan bli av att sitta upp på en ponny. Kanske kommer jag aldrig riktigt att växa ifrån det här? För min ponnytid var bland det bästa jag kunnat föreställa mig samtidigt som den bytte riktning ikapp med vinden. Jag fick chans att låna väldigt många ponnyer som ofta bara stannade i månader upp till ett år vilket såklart är både nyttigt och tråkigt. Nyttigt för att jag fick chans att rida väldigt många olika hästar och tävla i flera utav de grenar som ridsporten erbjuder men också tråkigt eftersom jag ofta blev av med hästarna  när det började gå bra och för att jag sällan kunde planera för ett helt år framåt. Känslomässigt så finns det ingen häst som inte fastnat i hjärtat även om de var flera utav hästarna som inte alls passade mig, min ridning och det jag ville göra.

Igår fick jag sitta upp på Emmas ponny, Suzie, som jag startade på en tävling under 2016? Vi hoppade en liten bana och tanken är att jag ska försöka hinna hoppa henne något mer senare. Får jag rida in mig lite på henne så kommer nog några saker att falla på plats.

Det är inte många dagar kvar utav denna vecka. Idag har jag jobbat, hunnit med att fixa Tudelu på morgonen och ikväll ska jag rida Goldie när den värsta värmen har lagt sig. Imorgon jobbar jag på eftermiddagen och Tudelu ska fixas tidigt på morgonen. På lördag är det tävling och söndagen är mindre planerad men den håller jag öppen tills vidare.

Jag förbereder för övrigt för avresa nästa vecka. På tisdag åker jag iväg för att jobba på ett ridläger. Ridlärare är antagligen långt ifrån min starka sida men ibland måste man kliva utanför sin trygghetszon och bara våga ta steget. Jag tror att den värsta nervositeten kommer att släppa så fort man öppnar munnen och att efter några lektioner kommer det att kännas betydligt lättare. Min tanke med framtiden är inte att bli ridlärare men det är alltid en rolig erfarenhet att ha med sig i bagaget och att kunna jobba extra med undervisning vid sidan av skolan eller det framtida yrke är kanske inte heller helt fel? Sedan är det en bra erfarenhet att ta med sig till när skolan börjar igen där vi kommer behöva hålla lektioner samt göra praktik på en ridskola.

 

Tisdag


Jag älskar när saker bara fungerar, när man är inne i en period där saker klaffar. Det är kanske då man ska ta tillfället i akt och bara njuta, inte fundera och reflektera så mycket. Bara låta livet fyllas med mening och glädje.

Jag började dagen tillsammans med dessa två grabbar i ridhuset där de fick gå varsitt ordentligt dressyrpass. Mosse, hästen till höger, fick inleda och med en hel tempoväxlingar så blev både han och jag trötta i kroppen. Jessy var nummer två och han samlade tillräckligt med poäng för att åter ligga på pluskontot efter helgens bravader när vi fick möte av ett gäng islandshästar som var och tävlade på Löten, då hade jag lika gärna kunnat tugga grus när han antagligen trodde att grusplanen var invaderad av utomjordingar. Han är en favorit i stallet så det krävdes egentligen inte mycket av honom för att åter komma ikapp. Han har mycket i huvudet och ibland spinner hjärnan iväg, men när det blir rätt då blir det väldigt bra.

Tudelu och jag red ut en sväng i kvällssolen idag. Vi passade på att frisera svans och hovskägg, rykta lite extra och göra det pysslet som man kanske annars blir tvungen att prioritera bort när tiden inte räcker till. Man har ju blivit drillad ett år på Flyinge med att hästarna ska vara i uppvisningsskick, hemma är man kanske inte precis lika noga, där friserade vi hästarna var tredje vecka och såg till att de såg fina ut. Tudi brukar få nöja sig med att bli kollad inför tävlingar.

En annan rolig sak är att jag numer också är bilägare! Det var verkligen på tiden med tanke på att jag snor mammas eller pappas bil varje dag och behöver en egen nu till hösten när skolan börjar.

Choose a job you love and you will never have to work a day in your life

img_5810

23.32 är klockan när jag klickar in här för en sista gång idag. Hur ska hjärnan kunna somna när det finns så mycket jag inte hunnit med att göra under min lediga dag. Jag ser fortfarande hur min ”Att göra-lista” inte krymper, utan snarare hur den växer sakta men säkert. Och jag känner stressen över att resten av veckan är bokad i detalj, där varje timme är värdefull för att planeringen ska stämma.

Men dagen började i tid med en ridtur tillsammans med Callie tidigt imorse. Frukost i farten fick det bli när jag efter Callie skulle vidare ut till Tudelu för att låta Emma prova henne då hon ska rida några dagar medan jag är bortrest under nästa vecka. De fungerade superbra ihop och lite snabbt kunde vi bestämma att jag även ska komma och rida hennes ponny nu i veckan, det är en ponny jag startade för några år sedan på en hemmatävling.

När den värsta värmen hade lagt sig så kunde jag och Goldie köra ett ridpass i ridhuset, det vill säga där runt 20.45 tiden. Idag har jag bara positivt att säga om honom. Med spetsade öron tog han sig ann de uppgifter vi gav honom utan att han blev spänd eller blockerad. Han rättade till de fel som uppstod och han kändes hela tiden väldigt nöjd över tillvaron.

Hästbubblan, som jag trivs när jag får befinna mig i den. Jag förstår varför jag valde att plugga häst -för det är såhär jag vill leva. Jag kan nästan uppskatta skiten under naglarna efter en dag där jag känner att jag gjort någonting meningsfullt. En dag vill jag kunna försörja mig på det här men det är långt kvar till dess, men bara genom att börja tänka i dessa banor så är jag ett steg längre än tidigare. Det kan gå och fram till dess så tar jag alla nya erfarenheter och lägger i mitt bagage.

img_5809

När verkligheten knackar på din dörr

DSC_0333
DSC_0268

Går inte veckorna obehagligt fort? Idag klickade jag in på skolmejlen för första gången på ganska länge och där låg ett mejl från Strömsholm med information inför terminsstart, bör jag börja stressa upp mig redan nu eller ska jag försöka att njuta åtminstone någon vecka till av ledigheten? Den tredje september är det samling i aulan på knytpunkten och sedan är vi igång med år två av tre.

Jag minns när mejlen från Flyinge och SLU ramlade in förra sommaren. Som jag lusläste, försökte ta reda på allt man kunde tänka sig. Försökte reda upp livet och planera för den stora livsförändringen som det innebar att flytta hemifrån. Till skillnad från nu, hemma i vårt lilla bostadsområde, i mitt egna rum, med min egna säng, bland alla mina saker. Det var en stor omställning att lämna allt för ett år sedan men omställningen att komma hem var kanske minst lika stor, för allt är som vanligt men inget är sig likt. Det är samma människor som man möter på Hemköp i Kolbäck, det är namn jag känner igen på startlistorna när det är dags för tävling och det är bekanta områden, men ändå känner man sig lite som en främling, man hälsar och småpratar men man vet egentligen inte vad det är man gått miste om. Hur alla andras liv har fortsatt i olika riktning medan man själv levde instängd i hästbubblan 60mil längre ner i landet.

Det finns ett lugn över tillvaron, för det värsta är över. Nu scrollade jag igenom det som vi hade fått mejlat till oss och förstod att det var en text för ett annat tillfälle än just idag. Den värsta nervositeten fanns när bilen började rulla de där milen neråt i Sverige. Nu rullar den minuterna till Strömsholm, där jag tillbringat allt för många dagar på fiket med världens godaste kladdkaka och en vän, fryst fingrarna av mig i ridhusen, blivit distriktmästare i både hoppning och dressyr, gått ungdomsledarkurs och haft utedagar tillsammans med skolan. Med mitt kontrollbehov kommer jag antagligen att varva upp igen i takt med att dagarna räknas ner men nu vet jag på något sätt vad jag har att vänta och det är bara att ge järnet från dag ett.

Det finns ett uns av längtan. Hur välbehövlig den här sommaren än har varit så längtar jag faktiskt lite. Till att börja träna, att utvecklas, hitta en balans i livet mellan fritid och studier, -fortsätta andas häst på ett sätt som är ovärdeligt. För jag kan inte få nog, av mjuka mular, trassliga manar och vänliga ögon. För ibland behövs inte mer är just det för att man ska bli på bättre humör.

We must be happy with what we have while working for what we want

Jag vet inte faktiskt, finns det verkligen någonting som kan mäta sig med detta? En värmande kvällssol tillsammans med guldhästen i egen hög person och med ett sagoslott i bakgrunden. Det här är kanske definitionen på hästsommar, så som den beskrivs i böckerna. Skillnaden är att för oss är det verklighet, så otrolig vackert att jag ibland får nypa mig i armen för att förstå att det är sant.

Jag lyckades övertala min syster att komma till slottet den här eftermiddagen. Så tillsammans med två hundar kunde hon bänka sig med en kamera i handen och hjälpa till att bevara några minnen. Förr fotade vi betydligt mer, hon följde ofta med till stallet när jag hade häst där vi bodde men sedan flyttade vi hästarna till Strömsholm. Mycket hände där, jag gick från barbackaturer i skogen i en kanske ostrukturerad satsning mot att en dag kunna rida MSVA med min ponny till att ha helt andra ridmöjligheter i och med flytten. Att fotografera på det sättet som vi hade gjort, det hamnade längre ner på listan och det är svårt att fotografera ridbilder när man själv sitter på hästen och vill vara en del utav motivet.

Jag är bra på att tänka och reflektera, kanske inte just i stridens hetta eller när det begärs i anslutning till en prestation. Men såhär, en sen lördagskväll, när jag egentligen borde ha somnat för längesen eftersom jag vet att klockan ringer om inte allt för många timmar. Är det inte vid den här tiden man tänker som bäst, eller kanske bara tänker som mest? För det är alltid en varierande kvalité på tankarna som svävar förbi.

Jag tänker ofta tillbaka. Tänker på det som varit och försöker se vad det hade kunnat vara och vad det faktiskt blev. Det blev så bra även när jag inte trodde det. För i tiden befinner jag mig helt rätt även om framtiden är rätt blurrig just nu så vet jag att saker kommer att klarna. Det är kanske bara konturer som jag kan skymta genom bruset men varje dag fortsätter jag att skapa den framtid som jag vill leva i. Genom aktiva val och genom insikter baserade på erfarenheter och bagage. Aldrig får vi sluta drömma, för utan dessa drömmar hade jag varit någon helt annanstans idag, i en mer realistisk värld, men utan allt det här som jag värderar så högt. De största begränsningarna sätter vi på oss själva.

Den där röda tråden, vi återkommer till den vid ett senare tillfälle.

DSC_0298

Svarar på frågor

Jag gjorde som övriga och la ut en frågestund på instagram och frågorna tänkte jag svara på här eftersom jag tycker att det är väldigt mycket roligare. Svarar inte på alla och någon fråga svaras på i en annan fråga och därför kom den inte med. 

Hur många hästar har du haft?
svar: Jag har ägt en egen häst, Krypton. Sedan har jag haft Paloma, Caramelle, Nemo, Irus, Argona, Pondus, Carpathia, Gabina, Ponderosa, Wasa, Lillan och Mona ”hemma” av olika anledningar, några har jag lånat och andra har jag bara ridit, hjälpt till att sälja etc. Det går att läsa om hästarna jag haft under ”Tidigare hästar”, där nämns även några utav dom som jag ridit extra. Nu har jag bara Tudelu.

Ska Tudelu säljas?
svar: Hon kommer att säljas men det kommer inte vara en ”offentlig” försäljning.

Vad är ditt mål med Tudi?
svar: Jag planerar att starta fälttävlan på henne i höst och min förhoppning är att hinna prova på 120cm med henne innan terminen är slut.

Vad är det högsta du har tävlat?
svar: Hoppning – MSVB/120, dressyr – LA:p1, fälttävlan – P90 och Working Equitation – LA.

Vad fick dig att söka till Hippologen?
svar: Jag kände att om jag ville jobba med hästar så krävs det antingen att man har meriter och erfarenhet eller en bra utbildning i bagaget och eftersom jag inte hade resultaten med mig så behövde jag en utbildning istället. Jag ville gå en utbildning där man får en bra och bred grund. Eftersom jag också bor precis vid Strömsholm så blir det automatiskt att många här går utbildningen och man fick höra väldigt mycket bra om den.

Vad är det bästa med utbildningen och med Flyinge?
svar: Det absolut bästa som jag tar med mig är all kunskap som vi fick ta del av dagligen. Vi hade väldigt engagerade lärare, det var blandade lektioner på sal och i stall. Det var som ett enda långt ridläger om man kan uttrycka sig så. Visst blev det väldigt mycket ibland men min förhoppning är att hitta ett bättre sätt att studera nu till tvåan så att jag inte ska få alldeles för mycket. Det bästa med Flyinge överlag var den vackra miljön och kanske just det att det alltid var rörelse, medan vi trimmade dressyr i ett ridhus så pågick Baltic Cup i ett annat. Medan vi lärde oss om sjukdomar och genetik så var bruksprovet i fullgång i stora ridhuset och vi hade fantastiska hästar genom hela utbildningen.

Dina bästa tips för att hitta hästar att låna?
svar: Den är svår. Många säger till mig att jag har haft tur som fått låna så mycket hästar man samtidigt känner jag att jag har slitit för det. Jag började med ponnyerna som vägrade hoppa, min första foderhäst var 20år och hade en senskada så jag skrittade igång henne i flera månader innan jag kunde rida. Carpathia kan man väl säga var min första häst att låna som hade gått högre än vad jag hade gjort och då hade jag innan ridit hennes avkomma åt uppfödaren och fick sedan möjligheten att låna Carpathia efter det. Jag har hämtat en foderhäst direkt från rehab där den stod för att den i princip bara hade stått på bakbenen och var utredd för allt och inget. Jag hade en foderhäst som slog runt fyra gånger när min tränare tömkörde och sista gången sa hon att jag inte fick rida på den mer och då hade mamma under en tid innan gått med longerlina och dragit ner henne när hon ställt sig medan jag red.

Mitt tips, visa framfötterna. Gör det lilla extra och var inte för kräsen. Ibland får man nöja sig med att göra ett riktigt bra jobb och sedan bli av med hästen när den är bra nog. Det är tråkigt men jag tror att man lär sig otroligt mycket längs med vägen. Varje häst är en erfarenhet i sig och jag tror att hårt slit kommer att ge tillbaka en dag.

38941573_10200253149834675_17497186_n
Några dagar efter den här bilden togs bokades operationstid. 

Vad hände egentligen med Krypton?
svar: När vi köpte honom gick han inte igenom besiktningen men vi valde att köpa ändå. Året efter opererade vi honom för en lös benbit i vänster bakknä. Det var en ganska stor bit som skapat en kraftig inflammation inte bara i området kring knäet. Han sattes igång under ett år och behandlades vid ett antal tillfällen med IRAP under den tiden. Jag tävlade sedan i ungefär ett år innan det började krångla igen. Efter operationen hade han en kronisk hälta i sitt vänster bakben i och med att det saknades den här biten som han antagligen haft lös sedan långt tidigare.

När vi kollade upp honom igen hade han förändringar i sitt högra bakknä på grund av att han gått länge med problem vänsterbenet. På grund av det här hade han även problem med ryggen och hade Kissing Spines som påverkade honom i och med att han inte kunnat arbetat rätt på grund av bakknäna. Vi behandlade under sommaren, vid två tillfällen om jag minns rätt men det var enbart underhåll tills dess att vi hade bestämt oss för hur vi ville gå vidare. Vi bestämde i princip i Augusti att han skulle få somna in men det dröjde till December innan jag var redo att släppa honom.

Kommer du att köpa en ny häst efter Tudelu?
svar: Just nu är jag väldigt öppen för vad som kommer att hända i höst i och med den hökris som råder överallt. Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle säga det men jag vill äga en egen häst sedan är jag somsagt öppen för förslag gällande andra typer av samarbeten tills rätt häst dyker upp. Men först vill jag börja skolan i höst, se hur mycket tid det kommer att ta, komma in i rutiner och ta vara på sista terminen med Tudi.

Ponny eller storhäst?
svar: Kommer nog alltid säga ponny, känner mig mer bekväm där och skulle gärna vilja ha en ponny att matcha mot ungponny SM eller championat, visa på test osv. Men för framtiden blir det såklart en storhäst till mig.