We find comfort in words familiar even though we know the ending

20

Jag insåg idag att jag har mer saker i ponnystorlek än vad jag har passande en storhäst. När jag rotade genom garaget för att leta fram min sadel, träns och annan utrustning passande en D-ponny så snubblade jag över allt det där jag inte hade hjärta att göra mig av med förra året. Jag har täcken så att jag skulle kunna driva en ridskola, benskydd, träns, grimmor och annat krimskrams. Men det tar verkligen emot att göra sig av med en del utav sakerna eftersom de har ett sentimentalt värde som inte riktigt går att ta på. Kanske är det främst de täcken som Pondus vann under vår sista tid ihop? Pannband som jag var helt övertygad gav tur eller saker jag aldrig riktigt hann använda innan planerna gick i stöpet.

Alla som känner mig vet mycket väl hur skeptisk jag var till att överhuvudtaget börja rida storhäst. Ni minns nog även att jag helt ärligt hade planerat att sluta rida i och med att jag inte skulle få rida ponny längre. Ett drastiskt beslut kan tyckas men jag tror också att det var så det hade blivit om inte ponnyåldern höjdes i samband med att jag fyllde 19år.

Det är som att komma hem när jag sitter upp på de ponnyer jag hjälper till med just nu. Det är en bekant känsla av trygghet och tacksamhet. Att känna igen sig och minnas det som varit kan både vara lättsamt och ångestfyllt. Men jag vill minnas, jag vill sakna, jag vill uppleva allt det där som fick mig att må riktigt bra även om det kanske inte slutade som jag hade önskat att det skulle ha gjort.

För jag vet hur mycket jag brann för hästen som djur när den första ponnyn lastades ur hemma på stallplan. Hur intresset och nyfikenheten för utveckling och tävling byggdes upp i samspel med den individ man hade att använda. Nu letar vi istället efter en individ som passar vårt valda användningsområde. Det är kanske den största skillnaden mellan då och nu. Det finns något sorgligt i det, för nu finns en större känsla för sporten än vad det finns för hästen. Det är väl kanske det som gör att ponnyerna kommer mig lite närmre, eftersom jag inte kan planera för en framtid på tävlingsbanan. För att de påminner mig om varför jag från början drömde om att ha en alldeles egen häst. Det var inte priser, mål och utvecklingsmöjligheter. Det var känslan av att ha någonting alldeles eget att älska och tycka om bortom alla begränsningar, det var tanken om att det fanns någon som varje dag stod i stallet och väntade, det var barbacka-turer i skogen tillsammans med en kompis, galopp över åkrarna och flätandet av manar.

Jag har älskat varje häst jag fått möjlighet att låna genom åren oavsett vad det tänkta syftet har varit, och kanske är det därför det har tagit lika hårt på mig varje gång de inte längre funnits kvar. Kanske är det därför hela min kropp skrek aldrig mer när Krypton blev utdömd. För att det finns bara en viss mängd av sorg ett hjärta orkar bära. 

20-juli-116_5009a3f7e087c33a1f00028c1385857_10201065943354005_944274499_n10437664_10202882774773655_6145629671319402751_n

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s