Konsten att vara nöjd

”Don’t you know only fools are satisfied?”

Kvällstankar är kanske de tankar som skapar flest frågetecken, som leder oss in på stigar vi inte hade kunnat hitta om det inte var så att hjärnan delvis hade börjat stängas av för att förbereda inför nattens sömn. Eller är det så att vår hjärna arbetar som effektivast sent om kvällarna och tankarna egentligen tillför mer än vad vi tror? För jag har nog alltid känt mig som mest produktiv på kvällarna, som mest kreativ och som mest svävande. Nu känner jag att orden knyter sig runt varandra och ämnet tappade jag redan när jag inledde den första meningen, det är kanske tur att jag aldrig blivit betygsatt för någonting som jag har skrivit här för jag undrar ibland hur förvirrande mina texter kan vara.

Konsten att vara nöjd, det var det vi skulle diskutera, eller åtminstone tänka kring ämnet. Det kan väl omöjligen vara enbart jag som har svårt att känna sig nöjd? Är det för att jag ständigt letar efter sätt att bli lite bättre på, för att jag vill så mycket mer eller för att skuldkänslorna blir lite mindre om man vet med sig att man gjort precis allt vad man har kunnat? För det kan väl inte bara vara jag som får dåligt samvete gentemot de som det berör när jag presterar sämre än förväntat?

Det handlar väl alltid om att göra sitt bästa men i den vevan börjar man ibland fundera över vad som är ens bästa. När har jag gjort tillräckligt bra ifrån mig för att få unna mig känslan av att vara nöjd? Det är svårt och rörigt men till saken hör väl att vi någonstans vet vad vi är kapabla till eller åtminstone har en förhoppning om vad vi ska vara kapabla till, och där tror jag att det kan bli fel. För vi presterar inte alltid optimalt och misstag hör till vardagen.

Det är när vi börjar värdera oss själva utifrån prestationer som vi är farligt ute. Jag är somsagt extremt bra på att vara själv-kritisk och det är alltid lättare att peka ut fel och brister än att lyfta sina förtjänster. Det här har gjort att jag nästan alltid går in med en inställning där jag förbereder mig på det värsta, för det har blivit ett sätt att lättare hitta vad det var som gick bra. För jag blir hellre positivt överraskad än tvärtom. Det som blir negativt är att man redan innan sin prestation begränsar sin egen förmåga och förminskar de insatser man gör.

Vårterminen nu innan vi åkte hem på sommarlov blev en tydlig tid där jag hade enormt svårt att vara nöjd. För jag var alltid besviken, efter tentor, examinationer, inlämningar, redovisningar, alltid fanns det någonting jag ville göra bättre och egentligen berodde det väl mest på att jag kände att omständigheterna runt omkring blev lite för påfrestande. Det växlande hela tiden mellan att vilja ge allt till att vilja slänga in handduken. När inlämning efter inlämning avlöste varandra och ögonen gick i kors så är jag glad att jag tog mig i mål på ett så bra sätt som jag gjorde. För huvudet gick på högvarv dag som natt och det vet vi bara skapar problem.

Jag tror att det är både en nackdel och en fördel med att kunna vara nöjd. Om man ständigt känner sig nöjd kanske man aldrig strävar efter någonting mer och det är väl charmen med den här sporten, att utvecklingsmöjligheterna är oändliga? Men om man istället gör som jag alltid gjort så kanske det hindrar en från att ta sig framåt. Jag tänker iallafall tvinga mig själv att sänka kraven och se mer realistiskt på mig själv och det jag har, kanske kan det bidra till en mer avslappnad känsla kring de resultat man gör och det kan i sin tur skapa en känsla av välbefinnande?

1
Joelsbo Melinydd aka Grå *2011, ungponny SM 2016

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s