Det började här

Bloggen, min öppna dagbok. Det började med ord som i princip var tagna ur någon annans mun, för att jag inte hade tekniken att sammanfatta mina egna tankar. Det började med ogenomtänkta texter, utan sammanhang och struktur, och med bilder, så mycket bilder. Alltid skrivet med ett syfte men som i själva verket saknade mening. För visst kretsade livet kring det egna, runt ens egna behov, tankar och åsikter.

Det avtog när jag insåg att jag aldrig någonsin menat att göra någon ledsen. Det förändrades när jag förstod att det fanns viktigare saker än att synas och höras mest. Jag var bara tretton när de första orden publicerades på nätet, tretton år när jag valde att dela med mig utav de viktigaste delarna i livet och sedan dess har det fortsatt, med ett fåtal uppehåll när livets komplikationer kommit emellan.

Någonstans under den här resan växer vi upp, vi blir äldre, dock kanske inte alltid klokare med det. Vilsna tonåringar, utan att ha förmågan nog att se det så, men med drömmar som skulle nå till molnen om de staplades på hög. Och med tiden, trasiga hjärtan, utan att förstå var längs vägen det plötsligt kunde gå så fel. Lyckliga, för möjligheterna vi skapat och sorgsna för att livets orättvisor alltid tycks drabba oss. Det här har jag skrivit om, i många många år. Jag har låtit tangenterna gå varma när känslorna blivit alldeles för många och jag har gång på gång blottat hjärtat när det varit som svagast, jag har fått läsa ord skrivna om mig och till mig i syfte att såra och bryta ner, fått hjärtat omvridet likt en disktrasa när jag varit som mest mottaglig. Samtidigt som den största stöttningen och bekräftelsen ibland har kommit från just er som läst.

10376332_10202494574588893_2622651079380311020_n

Jag undrar fortfarande, när blir jag vuxen? Var går den gyllene gränsen som leder in i livet där allt ska börja, eller finns det en chans att jag faktiskt redan är där? Att jag redan passerat. För jag minns de första dagarna på högstadiet när det roligaste jag kunde tänka mig var att dela hästbilder på min nya blogg, eller dagarna på gymnasiet där jag insåg hur mycket det skrivna ordet kunde ge tillbaka till mig i den tid där jag kände mig som mest omtumlad, eller idag, med ett år på universitet i bagaget och med livets alla frågor långt ifrån besvarade. Med kanske en ännu mer förvirrad själ men fortfarande med drömmar upp till skyarna så skriver jag fortfarande. Det är samma men ändå inte lika. Det är fortfarande jag, men det blir kanske aldrig mer sig likt?

Lika förvirrande och lika flummigt som vanligt. Som sagt, det är tur att jag är bättre på att hålla den röda tråden när det kommer till skolarbeten, för detta är långt ifrån godkänt. Men här, på min sida, här är allt mitt eget och då vågar jag nästan släppa kontrollbehovet och säga – vad spelar det egentligen för roll? Vem bryr sig om relevans, meningsuppbyggnader och kritiskt granskande? Det här är bara för mig, bara för min egen skull. För att minnas tillbaka, för att spackla för sprickorna i fasaden och för att ge mig själv förutsättningar att lära känna mig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s