När verkligheten knackar på din dörr

DSC_0333
DSC_0268

Går inte veckorna obehagligt fort? Idag klickade jag in på skolmejlen för första gången på ganska länge och där låg ett mejl från Strömsholm med information inför terminsstart, bör jag börja stressa upp mig redan nu eller ska jag försöka att njuta åtminstone någon vecka till av ledigheten? Den tredje september är det samling i aulan på knytpunkten och sedan är vi igång med år två av tre.

Jag minns när mejlen från Flyinge och SLU ramlade in förra sommaren. Som jag lusläste, försökte ta reda på allt man kunde tänka sig. Försökte reda upp livet och planera för den stora livsförändringen som det innebar att flytta hemifrån. Till skillnad från nu, hemma i vårt lilla bostadsområde, i mitt egna rum, med min egna säng, bland alla mina saker. Det var en stor omställning att lämna allt för ett år sedan men omställningen att komma hem var kanske minst lika stor, för allt är som vanligt men inget är sig likt. Det är samma människor som man möter på Hemköp i Kolbäck, det är namn jag känner igen på startlistorna när det är dags för tävling och det är bekanta områden, men ändå känner man sig lite som en främling, man hälsar och småpratar men man vet egentligen inte vad det är man gått miste om. Hur alla andras liv har fortsatt i olika riktning medan man själv levde instängd i hästbubblan 60mil längre ner i landet.

Det finns ett lugn över tillvaron, för det värsta är över. Nu scrollade jag igenom det som vi hade fått mejlat till oss och förstod att det var en text för ett annat tillfälle än just idag. Den värsta nervositeten fanns när bilen började rulla de där milen neråt i Sverige. Nu rullar den minuterna till Strömsholm, där jag tillbringat allt för många dagar på fiket med världens godaste kladdkaka och en vän, fryst fingrarna av mig i ridhusen, blivit distriktmästare i både hoppning och dressyr, gått ungdomsledarkurs och haft utedagar tillsammans med skolan. Med mitt kontrollbehov kommer jag antagligen att varva upp igen i takt med att dagarna räknas ner men nu vet jag på något sätt vad jag har att vänta och det är bara att ge järnet från dag ett.

Det finns ett uns av längtan. Hur välbehövlig den här sommaren än har varit så längtar jag faktiskt lite. Till att börja träna, att utvecklas, hitta en balans i livet mellan fritid och studier, -fortsätta andas häst på ett sätt som är ovärdeligt. För jag kan inte få nog, av mjuka mular, trassliga manar och vänliga ögon. För ibland behövs inte mer är just det för att man ska bli på bättre humör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s