Tröst bland skärvor av trasiga drömmar

11046795_10204638961437224_4820210704076766936_n
IMG_1683
Carpathia våren 2014 – Foto: Alexandra Sjöblom ©

Det är kyligt ute, sådär fuktigt, rått och rysligt att man bara väntar på att de första dropparna regn ska falla från den gråa tunna mattan av moln. Jag kan inte minnas att kylan smög sig in så tidigt förra året men förstår att skillnaden nog handlar om den geografiska platsen.

Jag ser tillbaka ytterligare en gång. På det som är och på det som varit. Det är oundvikligt när Facebook ständigt kommer med påminnelser för varje år som passerat. År som jag minns som om det vore igår. Bilder från dagar där jag kan minnas precis vad jag kände och varför. Hur leenden från en lyckad tävlingsdag samma eftermiddag kunde bytas ut mot tårar över livets orättvisa när jag tog min gamla cykel ner till min bästa vän som hade fått en dödsdom på sina axlar. Skuld och sorg, en aningens ångest och förtvivlan över att aldrig kunna göra tillräckligt, samtidigt som man skulle påskina för omgivningen hur fantastiskt lycklig man var när resultaten på tävlingsbanorna var som allra bäst. För samtidigt som jag stod på distriktets årsmöte för att ta emot mina medaljer från DM så hade jag fått alla mina drömmar krossade och det hade jag lagt ut offentligt på nätet, öppet för alla att granska och kritisera.

För jag skulle ständigt vara en förebild för alla andra. En påtvingad titel som jag alltid försökte skaka av mig trots att jag visste att det var omöjligt, orden var märkta i min panna. Jag var aldrig mer än mänsklig, skillnaden var att jag hade valt att dela med mig utav allt, varje dag, jag involverade, då flera hundra personer, i mina misstag tills jag kände att det inte längre gav mig någonting tillbaka, mer än en trasig och sprucken självbild.

Jag älskar fortfarande det skrivna ordet, jag kan njuta av att meningar växer och blir längre än vad de är grammatiskt riktigt, när orden rinner vidare likt pålande bäckar utan en tanke på att någonsin behöva sätta punkt. Kanske främst för att jag saknar förmågan att kunna formulera mig på i tal. Orden fastnar på tungan och de tuggas likt ett tuggummi tills de tappat smaken och har tjänat sitt syfte. Ljudlöst spottas de ut och ersätts av någonting annat, utan att någon hunnit reagera. Det är skillnaden, att skriva är att bearbeta, alltid kunna förändra och påverka, även i efterhand.

Jag trivs ändå med att dela med mig, kraven är som bortblåsta men det krävdes en storm för att på riktigt ställa om. Ändra mitt tankesätt, ändra min inställning och ändra sättet att se på saker. Det krävdes för att jag skulle finna ro i vad som varit och i vad som blev. Men trygghet finns i det vi lämnat bakom oss, i tavlor och i texter som jag aldrig valde att radera, ibland även i det jag valde att inte publicera, och från det skapar vi den framtid som vi alltid velat leva i. Det är därifrån vi tar oss vidare.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s