Välbekanta mular och ett platt landskap


Det blev inte många timmars sömn i helgen och nu dagarna som varit har ägnats åt att prioritera det som prioriteras borde, det vill säga att komma ikapp, andas och försöka att hitta rytmen igen. Det har redan hunnit bli onsdag och det gnager i mig att inlämningen ännu inte är klar, men det är två dagar kvar.

Slide mötte oss i stallet i söndags, med lika lysande ögon som alltid. Som om han planerade för eftermiddagsbuset som skulle utföras under i hagen. Och Aramiz, han stod på AG i en utav foderautomaterna, undrar om han känner sig lite stolt nu när han kunde gå in själv och få ner luckan? I våras fick vi hjälpa honom både in och ut ur automaten eftersom han inte hade förstått hur den fungerade. Det var som vanligt men ändå så annorlunda, så tomt men ändå fullt av passionerade hästälskare som ville se Sveriges bästa unghästar göra upp i finalerna. Kanske kändes det tomt för att det inte längre är hemma? Kanske för att vår klass har lämnat anläggningen och det inte längre är kända ansikten man möter. Men jag fick min dos av igenkännande, av värme och trygghet när jag klappade om de två individerna som hjälpte mig genom skolans praktiska block, den enda som saknades på plats var Alice. Dom tre som höll ihop vardagen när allt kändes en aningens för tungt att bära.

Fina hästar, en vacker tävlingsplats och en spännande final med testryttare för de femåriga hopphästarna underhöll oss innan tröttheten tog över och vi behövde bege oss hem. Agnes och jag fick besöka Flyinge igen, vi fick träffa Nette som bodde med oss på Gustafslund större delen utav året men som fortfarande är kvar för att avsluta sin gymnasieutbildning på Flyinge och jag fick spendera tid med Vendela som jag träffar alltför sällan numer. Hur trött man än var när jag somnade den söndagskvällen så var ändå energikontot laddat till någon slags maxgräns.

Vecka 41 är igång, redan halvvägs igenom, hur nu det gick till? Det kan ha hänt att jag blinkade och tiden rann iväg. Min unghäst Hjärtat har gjort tre helt underbara pass, det är så att leendet knappt velat lämna mina läppar. Idag inledde vi dock med att jag fick markkänning men sedan travade vi runt galoppbanan med en känsla som att sväva på moln. Det kommer att gå snabbt nu.

SLU:s Doktorspromotion på Ultuna, Uppsala

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s