Tack livet

 


Med facit i hand, med bara timmar kvar av år 2018 och med minnen att se tillbaka på med glädje för resten utav mitt liv så är det kanske dags att runda av. Med oväntade vändningar och med stora beslut. Med många tårar och ännu mera skratt. Det blev väldigt bra trots allt.

Jag fick inleda det nya året i Skåne. På en uppfart strax utanför Flyinge kungsgård där vi hade spenderat många timmar på sal och innanför ridhusens fyra väggar. På den uppfarten skålade vi in året, jag och en liten skara av klassen som fortfarande var kvar på plats. Med ett levande ljus tände vi tomtebloss och njöt av fyrverkerier som lyste upp himlen över Södra Sandby. Jag önskade att vi kunde pausa tiden, för aldrig ville jag behöva åka hem igen.

Ovetande om att en tuffare vår stod inför dörren så rullade veckorna igång. Vi blev inslängda i unghästblocket och jag förälskade mig i min inridningshäst Alice. Tendenserna till att alltid känna lite mer än nödvändigt för hästarna jag har i min närhet sitter fortfarande i. Jag faller verkligen pladask och alltid lite för hårt. Men många mörka eftermiddagar gjorde Alice betydligt ljusare och kanske hjälpte hon till att göra det hela lite lättare. Trötthet fick en ny definition under våren och det fanns inte en smula ork kvar i kroppen när skoldagarna led som sitt slut och det var dags att ta tag i dagens övriga måsten. Lagom till skolavslutning började bitarna falla på plats och kanske hade stressen över att flytta hem även den hunnit få tid att lägga sig.

 


Vi tackade Flyinge, våra lärare och våra underbara skolhästar för ett fantastiskt år. Jag packade ner mitt studentrum i flyttlådor och det var dags att inse att det var över. Allt det man bygger upp, på en plats så långt hemifrån, så långt ifrån tryggheten och allt som är bekant. Jag lärde känna människor som utmanade mig att bli ännu bättre, som hade andra förväntningar än vad jag själv hade, andra bakgrunder och andra erfarenheter men med ett lika starkt intresse för hästen som jag själv. Jag lärde mig inte bara hur man tar hand om sig själv, jag lärde mig extremt mycket om mig själv.

Tudelu och jag firade ett år tillsammans precis vid hemkomsten till Strömsholm igen och vi möttes av en värmebölja utan dess like. Efter några starter i kroppen fick hon sommarlov och sedan gick det snabbt innan hon stod på en lastbil i riktning mot Umeå. Ibland är det lättast när man drar plåstren snabbare än vad man hinner tänka, när man låter känslorna komma i efterhand. Det är med glädje jag följer henne med sin nya ryttare och jag vet att hon sprider lika mycket glädje hos sin nya familj som hon gjorde hos mig. Hon var min största trygghet under den turbulenta våren och jag är så tacksam för att jag hade henne vid min sida under året i skåne.

Det bästa köpen gör man spontant och över telefon. Kakan anlände inte långt därefter och inridningen sattes igång. Ännu ett stort och viktigt beslut i mitt liv. Att låta någonting bli så viktigt och våga ta steget ut i det okända. Men hjärtat talar sitt tydliga språk, det här kommer att bli så bra.


Att komma hem, hur beskriver jag ens den känslan? Det är fortfarande blandade känslor även om jag trivs otroligt bra i Strömsholm och med studierna. Men det är lättare sagt än gjort att komma tillbaka. För världen har gått vidare samtidigt som allt är sig likt. Det är som att tiden har stått still, det är samma ansikten och samma rutiner. Skillnaden är att jag kom hem med så mycket nya erfarenheter, så mycket tankar och med så mycket annat som jag behövde tid att bearbeta. Det var lättare än vad jag trodde att komma hem och problemen som uppstod var långt ifrån vad jag hade förväntat mig. Jag tänker att det som inte har löst sig nu är kanske aldrig menat att bli löst?

Men jag är lycklig. Jag är glad över att jag får spendera dagarna på ett sätt som skapar mening och värme. Med människor som vill mig väl, som stöttar och hjälper mig. Som inte förutsätter annat än att jag självklart vill göra detsamma för dom. Det är tacksamt och det behöver jag. Det gäller ibland att sålla i sin umgängeskrets, för de som inte förstår, de kommer kanske aldrig att göra det.

Jag ser fram emot 2019. Ser fram emot att lära mig ännu mer inom området häst. Ser fram emot att fortsätta rida tills det värker i varje kroppsdel. Ser fram emot att sätta mål, att drömma och att fortsätta känna att vardagen är meningsfull. Ha det gott så ses vi nästa år!

Årsresumé – Januari-maj

Januari:

 

Inledde det nya året tillsammans med delar utav klassen som fortfarande befann sig på plats i Flyinge, så på en uppfart strax utanför Flyinge kungsgård kunde vi kika på fyrverkerierna som lyste upp himlen över södra sandby. Jag red Tudelu för fullt med sikte mot nya tävlingar under våren.

26909070_10211177565898249_824614275_o

Avslutade ridblocket och tackade Slide för en otroligt bra och givande termin. Slängdes in i unghästblocket och det blev kärlek vid första ögonkastet när jag träffade Alice Springs (sto, *2015 e: Zuidenwind – Bocelli) som blev min inridningshäst under första året på Hippologprogrammet. Det skulle komma att bli några riktigt lärorika veckor tillsammans med henne.

 

 


Vi red en kadrilj med klassen på DUS skånes ungdomsdag. Fick alltså rida extra på fina Bellman som tillhörde gymnasiet eftersom Slide tyckte att det var alldeles för roligt med hästar, hinder och vagnar i ett och samma kadriljprogram.

 

 


Med tanke på det skånska vädret kunde vi rida ute på nästintill alltid bra underlag hela vintern. Vi spenderade många eftermiddagar på Flyinges ”täcktabanan” som är en galoppbana under tak med belysning. Jag och Tudelu hoppade även inomhusterräng!

Februari:

 


Unghästblocket gick fort under februari och vi examinerades i longering och fick sitta upp för första gången på alla fyra unghästar. I och med att vi enbart var fyra kvar i vår grupp efter avhopp från programmet blev vi tilldelade en varsin inridningshäst och blev också tvungna att samarbeta mycket med varandra.

 


Vi mockade, mockade och mockade. Hagar, stall och ytterområden, och för att inte glömma den aktiva grupphästhållningen(AG). Men vid det här laget hade vi börjat komma in i rutinerna och stalltjänsten tog inte allt för lång tid. Men ibland var krisen ett faktum, till exempel när en vagn gick sönder eller en halmbal faller isär och vi blev tvungna att vada fram till balen.

img_2285

Vi pluggade för fullt, hemma och på skolan. Jag försökte strukturera upp mig så gott det gick med blandat resultat, jag jobbar ännu på detta! Bästa plugg-utsikten var från Flyinges cafeteria under dagarna då Bruksprovet anordnades i Stora ridhuset. Även om koncentrationen blev varierande så blev motivationen desto bättre.

Mars:

img_2459
Ett helt gäng från klassen tog sig på ett eller annat sätt upp till Strömsholm från Flyinge för att delta på Hippologernas första egna sittning. För mig innebar det en helg hemma med lite ledighet.

 

 


Unghästblocket gick snabbt förbi och vi blev examinerade i ridning, löshoppning och häst vid hand. Alice hade genom hela blocket briljerat och om det varit upp till mig att betygsätta henne så skulle hon få högsta betyg med sitt fantastiska hjärta och sin härliga inställning.

 

 

Jag och Tudelu hopptränade för Piia Pantsu på flyinge och Tudi fortsatte att lära mig allt hon kunde. Lät mig göra fel och lärde mig att göra rätt.

April:

 

 

Våren anlände till skåne och vi red ut så mycket som det bara gick. Galoppbanan och terrängbanan(senare även warren hastings), blev givna punkter att besöka flera dagar i veckan. Hoppningen fortsatte i rätt riktning med hjälp av både Piia och Bella från klassen.

 

 

Sista blockbytet och jag fick lära känna Aramiz som gjorde de sista veckorna i skåne betydligt bättre. För mitt i allt det som jag tyckte var svårt gjorde han det så himla enkelt. När jag inte förstod eller när jag inte gjorde rätt så kändes kraven inte så höga. Det blev en hel del ridning på honom också.

 

 

Sommaren kommer tidigt i skåne och det var vi alla tacksamma för.

 

 


Tudelu hoppade två felfria klasser på Flyinges kvällstävling.


Maj:

 


Och så blev det maj, dagarna räknades ner. Om bara en månad skulle flyttlasset gå hem igen. Hem till rutiner man lagt bakom sig och lämna allt det som vi byggt upp och skapat tillsammans. Men först var det en hel del inlämningar och examinationer kvar att göra, men det härliga vädret höjde motivationen en aning!

 

 

Ett par vändor tur och retur till Alnarp och lantmästarna hann vi med under både April och maj.

 

 

Vi tog egna träckprov på skolans hästar och på våra egna.

img_4379

Det blev många timmar med den här utsikten men när skolan var slut så hade jag inga rester att ta med mig hem över sommaren och jag kunde med en lättnad konstatera att jag var klar. Att jag kunde lägga allt det tunga bakom mig och klappa mig själv på axeln för att jag hade lyckats med saker jag från börja tyckte kändes helt omöjligt.

I slutet av maj examinerades vi i körning och jag fick avsluta med att rida skolmästerskapen i dressyr tillsammans med min körhäst Aramiz. Hur det gick är en annan diskussion men det fanns några stunder där känslan var som önskat.

Det första halvåret av 2018 gick fort.
Fortare än förväntat och det var med sorg som jag lämnade skåne. Jag ville verkligen inte hem. Men med facit i hand, en hemfärd var nödvändig. För att smälta och bearbeta allt vi hade upplevt. För att reda ut knutar och räta ut frågetecken. För att kunna ta sig tiden att känna efter och planera för en framtid. En framtid som jag hunnit planera om mer än en gång sedan dess. Men framåt tog vi oss, och jag är så glad för att vara här. Så glad över att ha det här bagaget med mig, för det har utvecklat mig mer än jag vågat drömma om.

Här kan ni läsa mitt mest lästa inlägg under hela terminen. 

 

Det tar aldrig slut

DSC_0115

Seminarieuppsats är någonting som alla i årskurs två ska skriva och det är också den kurs som vi blivit mest uppskrämda inför eftersom det var en hel del utav de som gick förra året som inte kom i mål med den och därmed inte har fått börja med sina examensarbeten. Från och med i år gäller att vi behöver klara alla kurser som vi läser för att få fortsätta till nästa år. Tidigare har bara en del kurser stoppat inför fortsättningskurserna för året därpå men det är nya regler alltså.

Uppsatsen är verkligen ett evighetsgöra som aldrig någonsin verkar vilja bli klart. Upplägget är så att vi ska sammanfatta olika studier om ett valt ämne, skicka in det i omgångar där vi får möjlighet att läsa varandras arbeten och ge feedback för att sedan fortsätta skrivandet. Vi har under tiden flera deadlines att hålla oss till, så när en inlämning är gjord börjar man jobba mot nästa inlämning.

Jag har mina sammanfattningar, men känner mig förvirrad över vilken slutsats jag egentligen kommer att kunna dra utifrån de texter jag valt. Stressad över att jag inte riktigt vet vad det finns att diskutera i texterna. Till den 2/1 ska diskussionen vara inlämnad och jag skriver för fullt utan att riktigt förstå. Skjuter på problem så som källhänvisningar och koncentrerar mig istället på ordval och meningsuppbyggnader. Lever jag i förnekelse eller lever jag på hoppet, det är den stora frågan? Kanske skulle jag ha önskat mig självdisciplin i julklapp, det går åt helt enkelt.

Hoppträning 20/12

Jag och Tequila tränar vidare inför den kommande våren. Här en film från förra veckans hoppträning där energin låg en aningen högre än vad den brukar. Ett par gånger satt jag löst men slutresultatet blev väldigt bra och jag fick helt klart för mig varför det är viktigt att ha koll på bogarna, de försvann iväg åt alla tänkbara håll och det gav tillfälle att få både fel galopp och korsgalopp = galoppombyte genom ett språng i luften.

Jag är väldigt bra på att vara självkritisk, väldigt duktig på att leta efter fel och brister men den här gången vill jag ändå ge mig själv en klapp på axeln att jag kunde skratta åt hennes dramatiska uttryck och bara rida vidare. Det blev många många volter under den här träningen vilket gör att filmen ibland kan upplevas som hackig men jag antog att alla volter inte var av intresse för er som skulle titta. Tålamodsprövande är hon minst sagt men det är extremt roligt eftersom känslan hon ger när hon är avspänd gör att jag automatiskt drar på smilbanden.

Detta är någonting att fortsätta arbeta med. Högerbogen smiter alltid iväg och hon vill gärna landa i vänster galopp. Hennes kropp är som indelad i mängder utav bitar och det är alltid en utmaning att hålla reda på vilka delar som ger sig iväg åt fel håll. Det är en svårighet som jag måste ta mig an. Att hitta ett sätt att få hela hästen att sitta ihop, från mule till svans.

Mål, drömmar och planering


Tävlingslicens är löst för både mig och Tequila inför 2019 och årets första tävling är redan anmäld. Det blir inte många veckors tävlingsuppehåll i och med att säsongen börjar allt tidigare för vart år som går. För oss som precis börjat lära känna varandra tror jag det är bra att det inte blir allt för långt uppehåll. Vi behöver ut och samla rutin på tävling tillsammans. Vi ser varje start som en lärdom att ta med sig till nästa.

Vecka 4 inleder vi tävlingsåret på hemmaplan, Strömsholm. Under fredagen kommer vi att hoppa 110cm och 120cm, båda bedömning A för att sedan rida en 120cm på lördagen med bedömning A:0.

Någon dag framöver ska jag sätta mig och gå igenom vårens tävlingar. Sätta mål och göra en plan för hur terminen skulle kunna se ut. Mycket kan hända under tidens gång men jag vet vart jag vill och den verkliga frågan är hur jag ska ta mig dit. Vad krävs av oss som ekipage, vilka är våra svagheter och våra styrkor, hur kan vi bli bättre? Det är viktigt att rannsaka sig själv och ställa sig frågan ”hur mycket vill jag egentligen det här?”. Det är aldrig fel att inte vilja något fullt ut men då har man heller inte rätten att bli besviken om man inte når hela vägen. När jag listat ut svaren så återkommer jag.

Drömmålet för i vår är att kvala 130cm och någonting säger mig att det inte är omöjligt. 

Tack livet


Jag är så extremt tacksam över att det här är min vardag. Att jag har möjligheten att varje dag kliva upp ur sängen och längta efter att lära mig mer. Att jag får spendera dagarna på de sätt som jag älskar allra mest. Att värmande och ångande andetag från en mjuk hästmule är den del utav dagen som jag ser fram emot allra mest. Julafton i stallet, tillsammans med hästar som får mig att känna mig som den lyckligaste människan i världen. Det är svårslaget.

Air Max, Ackurat och Don Rubin blev mina kompanjoner under förmiddagen. Planen var från början inte att rida alla tre men när det bara var Ackurat kvar så visste jag att jag skulle ångra mig om jag hade valt att inte rida honom på självaste julafton.

Tack Strömsholm för ett fantastiskt första halvår. Hälften av min tid på hippologprogrammet är avklarad. Tack livet för alla möjligheter jag erbjudits, jag försöker att ta vara på varje stund, ta vara på varje chans jag har att bli lite bättre. Ingen dröm är för stor och jag ser fram emot en vår fylld av häst. Ser fram emot att sätta nya mål tillsammans med Tequila, träna tills poletten trillar ner och flytet kommer, ser fram emot att förbereda Kakan inför kommande treårstest och ser fram emot ytterligare en termin i en miljö som inspirerar oss att sikta högre än vad vi själva tror är möjligt.

DSC_0013

Trivs i stressen mellan måsten och visioner

Jullov innebär inte alltid ledighet. Vår sista schemalagda lektion var under torsdagsförmiddagen men min vi är ett gång som tappert kämpat på med vår Häst och anläggningsvård aka stalltjänst. När de flesta satt sig i bilen för att köra långa sträckor för att komma hem och fira jul så är jag glad att jag bor precis i anslutning till skolan, för mig flyter livet på som om ingenting har hänt. Denna helg har jag och två andra från min klass årets sista helg-HAV och sedan kommer jag rida så mycket som jag hinner under våra studiefria dagar.

Ackurat fortsätter göra mig lyckligast i världen och kommer att sällskapa me mig mellan jul och nyår. Ett lättare pass i ridhuset idag kommer att bytas ut mot en uteritt imorgon. En ny bekantskap passade jag även på att ta på mig när möjligheten gavs, Don Rubin skulle ridas under veckan och jag tar chansen att prova honom eftersom han antagligen kommer att gå med i mitt dressyrblock strax efter nyår.

När stalltjänsten var avklarad kunde styrde jag bilen mot Tequila för att rida ut henne. Vi hade tur med en fullmåne som gjorde att det nästintill var ljust ute när det reflekterade mot den vita snön. Lättare jogg blev det på en snötäckt gräsväg vilket jag tror uppskattades av henne trots att det sved om kinderna på mig när blåsten kom i fel riktning.

Det är dags att avrunda kvällen. Avrunda min första termin av fyra på Ridskolan Strömsholm. Tanken är att under den här helgen lägga upp ett schema inför kommande vecka, med ridning och med studier. Det är så mycket som jag behöver ta tag i, mitt första utkast av seminarieuppsatsen ska lämnas in den 2/1, en uppgift om parasitbekämpning och en tenta i ridlära är inte speciellt långt borta. Det är bara att sätta fart.

img_9564

Kickar igång årets sista skolvecka

Klockan slog precis 16.51 och här sitter jag hemma framför datorn, jag undrar hur det överhuvudtaget är möjligt? Jag minns inte senast jag var hemma vid den här tiden, det måste ha varit någon gång i somras när jag slutade jobbet vid 16.00 tiden. I vanliga fall brukar jag ha en eller två hästar att rida efter skoltid + att ta hand om min egen. Men idag behövde jag få vara ledig, för att jobba ifatt med årets sista inlämning.

Under natten har snön har lagt sig som en tjockt, tungt täcke över världen. Det var med glädje som jag åkte till stallet imorse vid 6.45 för att släppa ut hästarna efter en lite längre sovmorgon. Snön gjorde att omgivningen genast blev betydligt ljusare.

Jag fick inleda skolveckan med en tur till hovslagaren med Nemo innan vår ridlektion där fokus låg på relaterade linjer. Direkt därefter fick Ackurat ridas ut på tur tillsammans med Rebecka innan vi tog ännu en tur till smedjan och lämnade både Ackurat och Newton för att fixa till en sko som dragits snett och en söm som vi blev tvungna att ta bort. Det är ändå väldigt praktiskt att kunna promenera hästarna över stallplan och hämta upp dom någon timme senare med fina fötter. Vi lyckades också äntligen klippa bort alla de tussar som jag missade på Acke när klippmaskinen senast var framme. Finns en del saker att jämna till fortfarande men han ser iallafall inte halvklippt ut längre.

Medan hästarna stod i smedjan kikade vi på ett Demo där studenter från trean pratade om vinterträning och dess betydelse för båda äldre och yngre hästar samtidigt som två lärare red. Där fick vi se en fyraåring och en sexåring som hoppade igenom en serie som var både styrketräning och gymnastisering. Det kanske är dags att börja sätta mål och fundera över hur jag ska nå dom tillsammans med Tequila?

img_9684

Rädd för att stå still när karusellen är igång


Mer än halvvägs genom hoppblocket så börjar frustrationen krypa fram ur sina gömda vrår. Det går för fort, livet går för fort och jag rider för fort(eller för långsamt, eller inte alls, iallafall aldrig tillräckligt). Fartblindhet tror jag det kallas, som när man svänger av en stor väg och glömmer stämma av innan kurvan kommer – risken finns att man får sladd. Det är som att jag inte märker när jag behöver aktivera galoppen genom svängen och istället bestämmer mig för att skjuta pil när jag ser distanser som inte alltid finns. De få gånger jag faktiskt rider galoppen genom svängarna så finns inte en tanke på att jag eventuellt skulle behöva ta en förhållning. Den stora frågan är hur man kan hoppa så många hinder, så många dagar i veckan och i så många veckor utan att riktigt lära sig?

Som jag fick höra nu senast på lektionen var att jag var som lugnast när jag hade tagit mig över hindret istället för precis innan, där jag borde vara det, och det är sant, för mot hinder rider jag alltid för att antingen ta mig över, under eller igenom, allt annat är oacceptabelt. Men det blir ju kanske inte någon bra ridning när man ständigt styr in på linjer med den inställningen och efter en bana på 12-13språng så tar energin slut när det hela tiden blir en kamp om att överleva hinder för hinder. Jag tror att jag är bra på att ta beslut och rida för dom men ibland skulle det kännas skönare att faktiskt ta ett rätt och avvägt beslut även om det skulle innebära att man inte hinner agera?

Det kliar i fingrarna, när ska jag lära mig? Hur ska jag lära mig? Varför lär jag mig inte? Hur svårt kan det vara? Jag vill verkligen lära mig allt vad jag kan, suga åt mig varje instruktion för att bli bättre, men en del saker är så himla inlärt att jag inte kan rå för det. Hur många gånger jag än säger åt mig själv att vara kall, ha is i magen och vänta in språnget så väljer jag alla framåtlägen jag kan hitta. Det börjar bli frustrerande och så himla irriterande.

Jag förstår att det är en process och att bollen är satt i rullning. En process att lära om, att ta in, bearbeta, förstå och förändra. Men jag vill att den här processen går fortare, för tiden är begränsad och jag vill så det värker i hela kroppen. Kvalité framför kvantitet brukar man säga men jag vill göra både och, för jag intalar mig själv om att det hjälper. Jag vill hinna med en eller två hästar till varje dag utöver skolan och käftsmällarna blir många och återkommande när jag stupar i säng på kvällarna. Men jag tror att det tar mig närmre målet, ett mål jag inte helt har satt, men det är en process att ta sig framåt, oavsett riktning. Och jag vill aldrig någonsin stå still.

10
Gottfrid KAN – sommaren 2016

8803034_medium
Tequila – Hösten 2018

Oklart men väldigt väldigt bra


Den bästa känslan är att klicka på ”lämna in” samma dag som deadlinen går ut för en uppgift. Som jag har slitit med min seminareuppgift den här veckan, jag har verkligen läst och försökt att förstå och förstå så mycket som det går av alla vetenskapliga texter på engelska med för fina och komplicerade ord för mig att förstå. Om det blev bra, tveksamt, men den är inlämnad och jag ligger återigen i fas samtidigt som julstämningen kryper närmre inpå. Det tråkiga är kanske att bara för att jag har lämnat in betyder det inte att jag är klar, jag har bara en sak mindre just nu, den kommer att skickas några vändor fram och tillbaka mellan mina gruppmedlemmar och min handledare.

Mer än hälften av vår redan lilla klass lyckades slita sig från stallet och åkte till Skinnskatteberg för att besöka ett annat Campus som hör till Sveriges lantbruks universitet, vilket är det universitet som vi hippologer tillhör. Där deltog vi på Lucia-sittning hos de som läser till skogsmästare. Med alldeles för lite sömn så var vi ändå på plats i stallet klockan 06.00 och fodrade hästarna för att hinna se en del av Ridskolan Strömsholms Luciafirande denna morgon. Med en föreläsning på förmiddagen, en ny inlämningsuppgift och nu lite lunch så känner jag mig redan trött i kroppens alla muskler.

12.39 och det är dags att börja med hästarna. Det är vad jag kommer att ockupera mig med resten utav dagen. Eventuellt orkar jag försöka mig på den uppgift vi fick tilldelade, eller om jag bestämmer mig för att skjuta en smula på den. Det märker vi när dagen börjar lida mot sitt slut.