Kickar igång årets sista skolvecka

Klockan slog precis 16.51 och här sitter jag hemma framför datorn, jag undrar hur det överhuvudtaget är möjligt? Jag minns inte senast jag var hemma vid den här tiden, det måste ha varit någon gång i somras när jag slutade jobbet vid 16.00 tiden. I vanliga fall brukar jag ha en eller två hästar att rida efter skoltid + att ta hand om min egen. Men idag behövde jag få vara ledig, för att jobba ifatt med årets sista inlämning.

Under natten har snön har lagt sig som en tjockt, tungt täcke över världen. Det var med glädje som jag åkte till stallet imorse vid 6.45 för att släppa ut hästarna efter en lite längre sovmorgon. Snön gjorde att omgivningen genast blev betydligt ljusare.

Jag fick inleda skolveckan med en tur till hovslagaren med Nemo innan vår ridlektion där fokus låg på relaterade linjer. Direkt därefter fick Ackurat ridas ut på tur tillsammans med Rebecka innan vi tog ännu en tur till smedjan och lämnade både Ackurat och Newton för att fixa till en sko som dragits snett och en söm som vi blev tvungna att ta bort. Det är ändå väldigt praktiskt att kunna promenera hästarna över stallplan och hämta upp dom någon timme senare med fina fötter. Vi lyckades också äntligen klippa bort alla de tussar som jag missade på Acke när klippmaskinen senast var framme. Finns en del saker att jämna till fortfarande men han ser iallafall inte halvklippt ut längre.

Medan hästarna stod i smedjan kikade vi på ett Demo där studenter från trean pratade om vinterträning och dess betydelse för båda äldre och yngre hästar samtidigt som två lärare red. Där fick vi se en fyraåring och en sexåring som hoppade igenom en serie som var både styrketräning och gymnastisering. Det kanske är dags att börja sätta mål och fundera över hur jag ska nå dom tillsammans med Tequila?

img_9684

Rädd för att stå still när karusellen är igång


Mer än halvvägs genom hoppblocket så börjar frustrationen krypa fram ur sina gömda vrår. Det går för fort, livet går för fort och jag rider för fort(eller för långsamt, eller inte alls, iallafall aldrig tillräckligt). Fartblindhet tror jag det kallas, som när man svänger av en stor väg och glömmer stämma av innan kurvan kommer – risken finns att man får sladd. Det är som att jag inte märker när jag behöver aktivera galoppen genom svängen och istället bestämmer mig för att skjuta pil när jag ser distanser som inte alltid finns. De få gånger jag faktiskt rider galoppen genom svängarna så finns inte en tanke på att jag eventuellt skulle behöva ta en förhållning. Den stora frågan är hur man kan hoppa så många hinder, så många dagar i veckan och i så många veckor utan att riktigt lära sig?

Som jag fick höra nu senast på lektionen var att jag var som lugnast när jag hade tagit mig över hindret istället för precis innan, där jag borde vara det, och det är sant, för mot hinder rider jag alltid för att antingen ta mig över, under eller igenom, allt annat är oacceptabelt. Men det blir ju kanske inte någon bra ridning när man ständigt styr in på linjer med den inställningen och efter en bana på 12-13språng så tar energin slut när det hela tiden blir en kamp om att överleva hinder för hinder. Jag tror att jag är bra på att ta beslut och rida för dom men ibland skulle det kännas skönare att faktiskt ta ett rätt och avvägt beslut även om det skulle innebära att man inte hinner agera?

Det kliar i fingrarna, när ska jag lära mig? Hur ska jag lära mig? Varför lär jag mig inte? Hur svårt kan det vara? Jag vill verkligen lära mig allt vad jag kan, suga åt mig varje instruktion för att bli bättre, men en del saker är så himla inlärt att jag inte kan rå för det. Hur många gånger jag än säger åt mig själv att vara kall, ha is i magen och vänta in språnget så väljer jag alla framåtlägen jag kan hitta. Det börjar bli frustrerande och så himla irriterande.

Jag förstår att det är en process och att bollen är satt i rullning. En process att lära om, att ta in, bearbeta, förstå och förändra. Men jag vill att den här processen går fortare, för tiden är begränsad och jag vill så det värker i hela kroppen. Kvalité framför kvantitet brukar man säga men jag vill göra både och, för jag intalar mig själv om att det hjälper. Jag vill hinna med en eller två hästar till varje dag utöver skolan och käftsmällarna blir många och återkommande när jag stupar i säng på kvällarna. Men jag tror att det tar mig närmre målet, ett mål jag inte helt har satt, men det är en process att ta sig framåt, oavsett riktning. Och jag vill aldrig någonsin stå still.

10
Gottfrid KAN – sommaren 2016

8803034_medium
Tequila – Hösten 2018

Oklart men väldigt väldigt bra


Den bästa känslan är att klicka på ”lämna in” samma dag som deadlinen går ut för en uppgift. Som jag har slitit med min seminareuppgift den här veckan, jag har verkligen läst och försökt att förstå och förstå så mycket som det går av alla vetenskapliga texter på engelska med för fina och komplicerade ord för mig att förstå. Om det blev bra, tveksamt, men den är inlämnad och jag ligger återigen i fas samtidigt som julstämningen kryper närmre inpå. Det tråkiga är kanske att bara för att jag har lämnat in betyder det inte att jag är klar, jag har bara en sak mindre just nu, den kommer att skickas några vändor fram och tillbaka mellan mina gruppmedlemmar och min handledare.

Mer än hälften av vår redan lilla klass lyckades slita sig från stallet och åkte till Skinnskatteberg för att besöka ett annat Campus som hör till Sveriges lantbruks universitet, vilket är det universitet som vi hippologer tillhör. Där deltog vi på Lucia-sittning hos de som läser till skogsmästare. Med alldeles för lite sömn så var vi ändå på plats i stallet klockan 06.00 och fodrade hästarna för att hinna se en del av Ridskolan Strömsholms Luciafirande denna morgon. Med en föreläsning på förmiddagen, en ny inlämningsuppgift och nu lite lunch så känner jag mig redan trött i kroppens alla muskler.

12.39 och det är dags att börja med hästarna. Det är vad jag kommer att ockupera mig med resten utav dagen. Eventuellt orkar jag försöka mig på den uppgift vi fick tilldelade, eller om jag bestämmer mig för att skjuta en smula på den. Det märker vi när dagen börjar lida mot sitt slut.

Måndagstankar

8803034_medium

Svävar fram som på moln. En liten bit över marken, en bit som gör det möjligt för oss att bromsa fallet och ta emot oss när vi faller. För att falla är ett faktum. En oundviklig del i vardagen. Ständigt faller vi, ibland slår vi oss hårdare än andra gånger men alltid så kommer vi att falla.

Jag njuter av den lilla verklighetsflykten som jag skapat åt mig själv på höjden på ett utav dessa moln. En värme smyger sig på och försäkrar mig om att nu är tiden kommen att ta vara på allt det som livet har att erbjuda och jag slås av tanken att jag har en lista som fortsätter växa. Som jag inte helt klarar av att beta av, för att jag är uppslukad av allt det som får mig att må bra och som får mig att tänka framåt. Jag vet inte vad som är värst, stressen över att jag aldrig riktigt hinner med att stanna upp och njuta av det som faktiskt gör mig glad eller stressen av att jag faktiskt inte hinner med det jag borde.

Klockan är 19.20 och jag har haft en ledig eftermiddag. Det behövde jag idag, för att jag ska kunna ge mig själv en ärligt chans att komma ikapp. Två dagar kvar till inlämning och jag har i princip inte börjat. Men jag vet att jag inte hinner, för varje kväll tar tröttheten över och hindrar koncentrationen och motivationen. Det blir så när klockan ständigt ringer långt innan soluppgång och när dagarna fylls med aktiviteter som tar ork och energi.

Snart är det jullov och dagarna räknas ner. Det kommer att bli bra det här. Det gäller bara att köra det sista rycket nu innan ledigheten. Komma ikapp för att sedan kunna lägga allt åt sidan för en stund. Det behöver jag.

Årets sista start


Jag är så glad att jag spricker. Tillbaka på tävlingsbanan igen och det bättre än jag vågat föreställa mig. När Tudelu blev såld och flyttade i somras och jag skrev under kontraktet för Kakan så visste jag att jag skulle få lägga tävlingskläderna på hyllan ett tag framöver och fokusera på annat. Men med facit i hand, jag älskar att träna och tävla. Älskar att sätta mål och att gå in i prestationsbubblan i samma sekund som jag beträder banan.

Jag har känt Tequila i sex veckor nästa vecka. Det vill säga att jag har egentligen inte ridit henne speciellt många gånger. Vi har hopptränat fyra gånger, tävlat en gång och sedan har vi bara försökt att lära känna varandra, hitta knappar och utforska gränserna.

Idag åkte vi till Lurbo ridklubb för att göra årets sista start och med det gjorde vi även debut i 120cm, för mig blev det min första 120cm sedan 2015 då jag startade någon på Krypton som inte gick så bra men också min första 120cm på storhäst. Det känns som någon slags milstolpe att vara här igen. För när det inte fungerade med Krypton var vi övertygade om att det var min ridning som störde tills vi insåg att jag hade ont.

Två klasser avklarade idag iallafall. En så bra grundomgång i 110cm men en dålig sväng i omhoppningen gav ett nerlag. Det blev för mycket innertygel, tappade ytterskänkeln och det blev ett galoppsprång för mycket. I andra klassen red jag helt enligt plan fram till sista linjen där jag insåg att det skulle bli trångt i kombinationen om jag hade kommit inhoppande på fem språng så därför red jag på ett extra språng. Så två klasser med ett nerslag i varje, det är jag ändå väldigt nöjd med. Ser fram emot vinterträningen nu och sedan tar vi våren som den kommer. Det här kommer att bli så roligt!

Nu har jag en trasig tumme som jag måste se över. Lyckades göra illa den igår och red bandagerad idag. Ser om jag kan få den kollad i veckan så att vi kan se så ingenting är sönder. 

 

Om saknad och sorg

111

På mörka trottoarer gick jag i snöblandat regn den där eftermiddagen för tre år sedan. Jag minns hur ljuset från juldekorationer lyste upp centrum, hur adventsljuststakar skymtades i varje fönster samtidigt som snöflingorna träffade marken. Hur mina skor gjorde avtryck i snön som skulle smälta bara en liten stund senare.

Det finns saker i vardagen som vi ständigt tar för givet, för vi vet att en del saker är så självklara fram tills de inte är det längre. Värmen och ångan från en mule en kall dag i december eller grimman som halkat över ett öra när det är dags att ta in från hagen. Som jag saknar honom. Runt oss bygger vi drömmar och förväntningar. Vi planerar för en framtid som vi faktiskt inte kan garantera att den existerar. Jag delar in i mitt liv i före och efter honom, kanske för att det var här allt ställdes på sin spets.

Kanske var det tur att de stora flingorna föll den dagen, för att det tillät mina egna tårar att falla, utan att uppmärksamheten nödvändigtvis behövde riktas mot mig. På en busshållsplats i samhället där alla känner alla. Telefonen ger ifrån sig en signal och jag läser orden på skärmen, ”allt har gått bra”. Aldrig har definitionen av bra varit så vag, så diffus. Jag behöver läsa orden igen och jag undrar hur det måste kännas att ta sitt sista andetag? Finns det en medvetenhet när man andas in för sista gången och hur tung blir den allra sista utandningen? Och hur släcker man ett liv hos någon som så gärna vill leva.

Min största dröm. Min allra bästa vän. Han som var allt och lite till, varje dag. Man pratar om att tiden läker alla sår och jag undrar hur många år det ska behöva gå innan jag slutar somna mig honom på näthinnan. Hur många hästar jag kommer sitta upp på innan jag slutar att jämföra ned honom.

Jag är tacksam för att han lät mig lära tillsammans med honom. Att vi fick lyckas och misslyckas tillsammans. Att i och med beslutet att låta honom somna in valde jag att stanna kvar i sporten med löftet om att aldrig mer utsätta mig själv för den här sorgen igen. Att aldrig låta min lycka bli beroende av någon annan, att aldrig låta något blir så betydelsefullt. Jag inser att jag gjorde precis det motsatta. Jag har låtit alla jag mött spela en viktig roll i mitt liv om än så bara för en kort period utav mitt liv. Jag har låtit alla komma nära mitt hjärta och jag har förstått att för mig har det varit räddningen. Det har varit precis vad jag har behövt.

4008621_medium1

Mer än någonsin


Definitionen av trött fick en ny innebörd under sista halvåret i Flyinge, för där var jag trött, både fysiskt och mentalt. Här hemma har en annan trötthet infunnit sig. En känsla av att tiden inte räcker till och en trötthet över hur jag ska strukturera upp dagarna för att timmarna ska utnyttjas på bästa sätt. Att ständigt planera uppstigning, ridtimmar och studier tar på krafterna.

För tillfället gör jag mer än vad kroppen egentligen klarar av att jäkta med. Jag har för många hästar att rida både i och utanför skolan, vilket i sig är problem av lyxkaraktär men jag inser att såhär kommer jag inte att orka med i många månader till. För det sliter på kropp och själ när timmarna inte räcker till från dagens måsten att man blir tvungen att plocka från timmarna i sängen. Prioriteringar och en vilja av stål går inte alltid hand i hand. Ibland är det viljan att lyckas som sätter käppar i hjulen. För ibland vill vi så mycket att vi förstör allt innan vi ens hunnit börja. Jag vill så det värker. Vill så mycket att jag skapar problem som inte finns och prioriterar saker som inte matchar med mitt mål.

Ibland behöver vi trycka på paus, hitta energikällor i en mörk vardag. Ladda batterierna för att orka med att fungera, i kanske åtminstone ett dygn till. Jag behöver lära mig att säga nej för min egen skull. För att ge mig själv tid att fylla på med ork och motivation för att kunna komma tillbaka lite starkare. Jag behöver unna mig själv det, just nu mer än någonsin. 

Risken finns att jag somnar stående 23.34

Det känns som att varje gång jag loggar in här så infinner sig ett lugn. Att jag skriver här innebär att jag har hittat en lucka i en redan alldeles för hektisk vardag. Ett lugn att kunna andas och låta världen spinna vidare utanför mitt fönster. Det innebär att jag har hunnit med det som jag planerat för kvällen. Att jag har lyckats pricka av några måsten på den förevigt växande listan. Jag är trött, det är jag alltid.

Men idag är det värt en sen kväll. Idag fanns andra uppdrag som tagit min fulla koncentration. Som fångat mitt fokus. Idag har jag lagt tid på vad som ska komma att bli min framtida kompis och det känns löjligt roligt att ett par språng i ett ridhus kan skapa så mycket glädje och så höga förväntningar. Kakan fick följa med på löshoppning på Strömsholm idag och mitt hjärta vill spricka av lycka när hon gång på gång visar precis varför jag behöver henne i mitt liv. Det är så enkelt, det är alltid enkelt med henne. Första gången hon åkte transport idag och det var som att hon inte hade gjort annat. Leker över hindren och hon lyser av självförtroende. Tänk om livet kunde vara så lätt som hon får det att framstå?

Nemo skötte sig fint idag på dagens hoppning/markarbete. Acke, jag, Rebecka och Newton trotsade vädret och det fick vi betala med genomblöta kläder. Hästarna fick komma ut åtminstone och jag tror ändå någonstans att det uppskattas även om ridhuset kan vara lockande i dessa tider. En redovisning klar och jag är så förberedd som man kan bli (när man börjar läsa dagen innan) inför seminarieträffen imorgon. Fick en påminnelse om att jag tydligen håller i UMET på fredag, det vill säga en uppgift som jag helt har förträngt. Men livet brukar lösa sig, om jag bara tar mig tiden att varva ner.

Mer om helgen på Friends får jag ta en annan gång.