Om saknad och sorg

111

På mörka trottoarer gick jag i snöblandat regn den där eftermiddagen för tre år sedan. Jag minns hur ljuset från juldekorationer lyste upp centrum, hur adventsljuststakar skymtades i varje fönster samtidigt som snöflingorna träffade marken. Hur mina skor gjorde avtryck i snön som skulle smälta bara en liten stund senare.

Det finns saker i vardagen som vi ständigt tar för givet, för vi vet att en del saker är så självklara fram tills de inte är det längre. Värmen och ångan från en mule en kall dag i december eller grimman som halkat över ett öra när det är dags att ta in från hagen. Som jag saknar honom. Runt oss bygger vi drömmar och förväntningar. Vi planerar för en framtid som vi faktiskt inte kan garantera att den existerar. Jag delar in i mitt liv i före och efter honom, kanske för att det var här allt ställdes på sin spets.

Kanske var det tur att de stora flingorna föll den dagen, för att det tillät mina egna tårar att falla, utan att uppmärksamheten nödvändigtvis behövde riktas mot mig. På en busshållsplats i samhället där alla känner alla. Telefonen ger ifrån sig en signal och jag läser orden på skärmen, ”allt har gått bra”. Aldrig har definitionen av bra varit så vag, så diffus. Jag behöver läsa orden igen och jag undrar hur det måste kännas att ta sitt sista andetag? Finns det en medvetenhet när man andas in för sista gången och hur tung blir den allra sista utandningen? Och hur släcker man ett liv hos någon som så gärna vill leva.

Min största dröm. Min allra bästa vän. Han som var allt och lite till, varje dag. Man pratar om att tiden läker alla sår och jag undrar hur många år det ska behöva gå innan jag slutar somna mig honom på näthinnan. Hur många hästar jag kommer sitta upp på innan jag slutar att jämföra ned honom.

Jag är tacksam för att han lät mig lära tillsammans med honom. Att vi fick lyckas och misslyckas tillsammans. Att i och med beslutet att låta honom somna in valde jag att stanna kvar i sporten med löftet om att aldrig mer utsätta mig själv för den här sorgen igen. Att aldrig låta min lycka bli beroende av någon annan, att aldrig låta något blir så betydelsefullt. Jag inser att jag gjorde precis det motsatta. Jag har låtit alla jag mött spela en viktig roll i mitt liv om än så bara för en kort period utav mitt liv. Jag har låtit alla komma nära mitt hjärta och jag har förstått att för mig har det varit räddningen. Det har varit precis vad jag har behövt.

4008621_medium1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s