Tack livet

 


Med facit i hand, med bara timmar kvar av år 2018 och med minnen att se tillbaka på med glädje för resten utav mitt liv så är det kanske dags att runda av. Med oväntade vändningar och med stora beslut. Med många tårar och ännu mera skratt. Det blev väldigt bra trots allt.

Jag fick inleda det nya året i Skåne. På en uppfart strax utanför Flyinge kungsgård där vi hade spenderat många timmar på sal och innanför ridhusens fyra väggar. På den uppfarten skålade vi in året, jag och en liten skara av klassen som fortfarande var kvar på plats. Med ett levande ljus tände vi tomtebloss och njöt av fyrverkerier som lyste upp himlen över Södra Sandby. Jag önskade att vi kunde pausa tiden, för aldrig ville jag behöva åka hem igen.

Ovetande om att en tuffare vår stod inför dörren så rullade veckorna igång. Vi blev inslängda i unghästblocket och jag förälskade mig i min inridningshäst Alice. Tendenserna till att alltid känna lite mer än nödvändigt för hästarna jag har i min närhet sitter fortfarande i. Jag faller verkligen pladask och alltid lite för hårt. Men många mörka eftermiddagar gjorde Alice betydligt ljusare och kanske hjälpte hon till att göra det hela lite lättare. Trötthet fick en ny definition under våren och det fanns inte en smula ork kvar i kroppen när skoldagarna led som sitt slut och det var dags att ta tag i dagens övriga måsten. Lagom till skolavslutning började bitarna falla på plats och kanske hade stressen över att flytta hem även den hunnit få tid att lägga sig.

 


Vi tackade Flyinge, våra lärare och våra underbara skolhästar för ett fantastiskt år. Jag packade ner mitt studentrum i flyttlådor och det var dags att inse att det var över. Allt det man bygger upp, på en plats så långt hemifrån, så långt ifrån tryggheten och allt som är bekant. Jag lärde känna människor som utmanade mig att bli ännu bättre, som hade andra förväntningar än vad jag själv hade, andra bakgrunder och andra erfarenheter men med ett lika starkt intresse för hästen som jag själv. Jag lärde mig inte bara hur man tar hand om sig själv, jag lärde mig extremt mycket om mig själv.

Tudelu och jag firade ett år tillsammans precis vid hemkomsten till Strömsholm igen och vi möttes av en värmebölja utan dess like. Efter några starter i kroppen fick hon sommarlov och sedan gick det snabbt innan hon stod på en lastbil i riktning mot Umeå. Ibland är det lättast när man drar plåstren snabbare än vad man hinner tänka, när man låter känslorna komma i efterhand. Det är med glädje jag följer henne med sin nya ryttare och jag vet att hon sprider lika mycket glädje hos sin nya familj som hon gjorde hos mig. Hon var min största trygghet under den turbulenta våren och jag är så tacksam för att jag hade henne vid min sida under året i skåne.

Det bästa köpen gör man spontant och över telefon. Kakan anlände inte långt därefter och inridningen sattes igång. Ännu ett stort och viktigt beslut i mitt liv. Att låta någonting bli så viktigt och våga ta steget ut i det okända. Men hjärtat talar sitt tydliga språk, det här kommer att bli så bra.


Att komma hem, hur beskriver jag ens den känslan? Det är fortfarande blandade känslor även om jag trivs otroligt bra i Strömsholm och med studierna. Men det är lättare sagt än gjort att komma tillbaka. För världen har gått vidare samtidigt som allt är sig likt. Det är som att tiden har stått still, det är samma ansikten och samma rutiner. Skillnaden är att jag kom hem med så mycket nya erfarenheter, så mycket tankar och med så mycket annat som jag behövde tid att bearbeta. Det var lättare än vad jag trodde att komma hem och problemen som uppstod var långt ifrån vad jag hade förväntat mig. Jag tänker att det som inte har löst sig nu är kanske aldrig menat att bli löst?

Men jag är lycklig. Jag är glad över att jag får spendera dagarna på ett sätt som skapar mening och värme. Med människor som vill mig väl, som stöttar och hjälper mig. Som inte förutsätter annat än att jag självklart vill göra detsamma för dom. Det är tacksamt och det behöver jag. Det gäller ibland att sålla i sin umgängeskrets, för de som inte förstår, de kommer kanske aldrig att göra det.

Jag ser fram emot 2019. Ser fram emot att lära mig ännu mer inom området häst. Ser fram emot att fortsätta rida tills det värker i varje kroppsdel. Ser fram emot att sätta mål, att drömma och att fortsätta känna att vardagen är meningsfull. Ha det gott så ses vi nästa år!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s