Inspirerande människor

14356015_10207879824541681_2099301783_n

Ibland önskar jag att jag var lite mer som henne. Min kompis Vendela som provat på livet på Södermalm för att sedan göra en helomvändning till att hon numer aldrig kliver ur ridkläderna. Precis som jag själv valde hon att följa sina drömmar och vi gjorde det på två helt olika sätt. Med mitt maniska kontrollbehov valde jag en bestämd väg för att få en utbildning i ryggen och hon slängde hjärtat över på andra sidan för att sedan följa efter. Flyttade från allt här hemma för att starta upp någonting nytt på en helt annan plats.

Vi är nog båda lika självkritiska men med stora drömmar. Skillnaden är väl kanske att hon vågar släppa taget om tryggheten och låta det bära eller brista. Hon vågar drömma högt och stort. Hon vågar chansa för att se vart det leder. Finns det någonting jag önskar att jag hade mer av så är det just det. Jag vill så det värker, jobbar och drömmer i tystnad men vågar sällan kliva utanför min komfortzon. Vågar inte uttala mig, inte ens om saker jag vet att jag kan och har rätt i. Jag beundrar henne för hennes vilja och för hennes mod, för att hon vågar försöka utan att veta var det ska sluta. Vi har nog fler olikheter än vad vi har likheter men samtidigt så är det kanske det som gör det hela så intressant. Det är mycket som hon kan lära mig.♥

A plan backed by action becomes reality

DSC_0037

Klockan är 16.43 och jag behöver avbryta mitt studerande för en liten stund innan hjärnan börjar protestera alldeles för mycket. Det slutar alltid såhär, samma dag som inlämning sitter jag i stressen och undrar varför jag inte tog tag i allting mycket tidigare. Trött och besviken över besluten att alltid skjuta på saker så kommer jag att gå och lägga mig ikväll. Tänk om jag istället skulle ha börjat i god tid och kunnat skicka in ett arbete som jag är nöjd med, jag överväger om jag ska prova detta till onsdagens inlämning?

I vilket fall så har jag skickat in ett hästbesiktningsprotokoll med en uträknad foderstat på Stephanie. Det svåraste är egentligen inte att räkna ut hästarnas näringsbehov utan att försöka få fodret att fungera på ett bra sätt utan varken överskott eller underskott. Balansen är svår och samtidigt ska detta sättas i relation till deras hull, muskelmassa och de arbete som de utför. På pappret går det (oftast) att få siffrorna att stämma överens men i verkligheten är det inte lika enkelt. Jag skickade även in en uppgift om Stallmiljön där vi har diskuterat våra resultat från mätningarna vi gjorde tidigare och hur stallets utformning påverkar luftkvalitén, bullernivån, ljus och luftens rörelser. Förhoppningsvis blev jag en aningens klokare, men ibland undrar jag faktiskt hur mycket som fastnar och hur mycket som jag filtrerar bort.

Dagens fortsatta fokus ligger på morgondagens tentamen i Ridlära. Frågan är hur det ska gå? Teoretiskt ligger jag långt efter, det är lättare att från ryggen hitta en känsla men att beskriva den och faktiskt förstå vad, varför och hur saker och ting hänger ihop är två helt skilda saker. Jag har nästan ställt in mig på omtenta om några veckor för att hinna med att faktiskt få ihop livets alla måsten. Det är trots allt inte hela världen om det inte går vägen imorgon även om det såklart alltid känns bättre att kunna lägga saker åt sidan och se vidare. Till exempel så gjorde jag en godkänd examen i undervisningsmetodik och min komplettering för en pedagogisk aktivitet blev också godkänd så mina axlar är betydligt lättare idag än vad de var i början av veckan, då undrade jag om jag överhuvudtaget skulle ta mig i mål.

Tråkig nyhet som antagligen inte har missat är att de flesta stall runt oss har stängt på grund av smittoriskerna just nu. Vilket jag tycker är bra med tanke på vilka konsekvenser det medför. Skolans stallar är stängda för besökare vilket känns tryggt med tanke på hur mycket hästar som vistas på Strömsholm.

Gällande hästarna är min förhoppning att snön ska vara borta innan slutet av nästa vecka så att jag kan börja rida på Kakan. Behöver stänga in mig i paddocken för att kunna ta den första galoppen men för tillfället så är där snö och is. Detsamma gäller paddocken hos Tequila, hon missar träningar framöver men min plan är somsagt att snön ska försvinna så att jag kan rida några övningar som jag samlat på mig på sistone. Det blir oavsett en rolig vår även om planerna inte alltid blir som tänkt.

Note to self ↓
”You can´t keep taking on more and more
without finding a healthy way to let it all out”

Mitt i en snurrande karusell

DSC_0215

Mördarveckorna är på ingång. Nu börjar det dra ihop sig för examinationer och inlämningar i alla kurser som tar slut fram emot vecka 12. Stressen är påtaglig och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bli en lika bra problemlösare för mig själv som jag försöker att vara åt alla andra.

Seminariekursen är på sluttampen och jag gjorde igår en godkänd opponering och fick mitt eget arbete läst och opponerat på idag. Det innebär nu att vi har en vecka på oss att förbättra de brister som opponenten ansåg att arbetet hade. Så nu börjar processen om, igen. Det tar verkligen musten ur en att läsa sitt eget arbete om och om igen och aldrig se slutet i tunneln. Jag blir nog bara mer och mer förvirrad om jag ska vara ärlig. Annars har jag precis lämnat in mitt PM inför min examen i undervisningsmetodik som jag har på fredag. Utöver detta har jag en dressyrdagbok att skriva som ska vara klar idag, en inlämning i närmiljö, en inlämning i pedagogik, en inlämning inför nästa veckas examen i hästbesiktning där vi ska räkna foderstat och göra en bedömning av vår skolhäst, en palpationsexamination och sist men inte minst så har vi tentamen i ridlära på måndag för att veckan därpå ha tentamen i Sporthästens Friskvård. Jag har svårt att se hur jag överhuvudtaget möjligen ska få detta att gå ihop? Jag får nog återkomma med detta vid ett senare tillfälle för nu ska jag börja stryka saker från listan.

Dressyren i skolan går bättre än väntat och Stephanie lär mig nya saker varje dag. Det är verkligen roligare än vad jag hade förväntat mig. Många saker som jag behöver träna på, främst mitt fokus och min egen sits och inverkan. Jag rider lite för mycket, hela tiden. Ibland behöver jag åka häst också för att verkligen få ett kvitto på att de arbete jag har gjort innan har varit rätt och att hon stannar kvar hos mig även när jag slutar rida för det. Jag tycker om henne väldigt mycket och det känns roligt att det blev så bra.

Återkommer när det finns någonting att uppdatera om och om jag tar mig igenom kommande dagar. För tillfället känns det en aningens övermäktigt. 

Vi är kvalade 130!


Jag brukar vara duktig på att linda in känslor i ord men nu är jag bara helt tom. Frågan är om det är tröttheten som slagit till eller om det är att jag är överväldigad av allt vad den här dagen har bjudit på. Oavsett så har det infunnit sig ett slags lugn i kroppen när det är dags att avrunda en alldeles för lång dag.

Hopptävling på Lurbo Ridklubb är vad denna lördag har kretsat kring. Efter en mindre bra start i 110cm klassen där jag rev ett hinder i grunden och där sprången genomgående var ganska tråkiga och platta så laddade jag om inför den andra klassen. Felfria i mål blev dagens resultat i 120cm och vi är därmed kvalade till 130cm. Vi lyckades även knipa sista placeringen i klassen. Jag får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Detta är vår fjärde tävling tillsammans och det är långt ifrån vad jag föreställde mig när Isabelle hörde av sig i höstas och letade ryttare till Tequila. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle bli såhär bra.

Det känns oerhört skönt att ha dessa felfria rundor i ryggen för att kunna fokusera vidare mot nästa mål. Tanken är fortfarande att starta fler 120-klasser för att samla rutin. Fortsätta jobba med våra svagheter och bli ännu säkrare tillsammans och sedan ser vi vad som händer senare i vår.

Tack för all fin respons jag fick på mitt föregående inlägg, flera som har hört av sig och känner igen sig i de tankar som jag beskriver. Jag vet att vi är många som upplever samma sak och den egentliga frågan handlar kanske om vad vi kan göra åt det? Eller räcker det kanske med att vi synliggör problematiken? Ta hand om varandra och ta hand om er själva♥

img_0958

Dom säger att framtiden är vår

img_0447

Vår generation har alltid fått höra att vi kan göra precis vad vi vill med våra liv. Att möjligheterna är oändliga och att det bara är vi som sätter våra egna gränser. Under hela vår uppväxt har vi sett hur världen utvecklats, hur tekniken gör nya framsteg från dag till dag, unga vuxna tjänar miljonbelopp innan de hunnit skaffa sig en utbildning och ungdomar skapar förutsättningar ur ett brinnande intresse. Ändå har det kanske aldrig varit så många som uppgett att de inte mår speciellt bra, med sig själva eller i den vardag de befinner sig i?

Jag tänker ofta på det där, eftersom jag har blivit övertygad om just det -att vi kan göra precis vad vi vill. Att förutsättningar är någonting som vi skapar och ingenting som serveras. Det fanns aldrig riktigt på kartan att jag skulle ha häst när jag var yngre, för hästar brukar vara en övergående fas fick jag höra. Det var inte förrän jag började studera som min familj på riktigt insåg att det var det här jag verkligen ville ägna mitt liv åt. Möjligheterna att äga egna hästar har varit begränsade men jag har ändå alltid, på ett eller annat sätt, lyckas låna ponnyer att träna och tävla i perioder.

Det ska bara gå, det måste gå. Det var vad jag intalade mig själv när jag lät livet börja kretsa runt allt det som jag tycker om. Hästar kom och gick, i perioder om allt ifrån några veckor till flera år. Jag har fått låna hästar som varit alldeles för svåra för mig, som gjort mig osäker och rädd, men jag har också fått låna hästar som tävlat högre än vad jag själv någonsin kommer att göra. Men jag har alltid varit tacksam och glad för just det som den hästen har kunnat lära mig. Oavsett vad det slutgiltiga resultatet har blivit.

Fortfarande sitter jag på hästar som inte är mina egna och jag lär mig mer än vad jag vågat drömma om. Jag vänder ut och in på tid som inte finns, tummar på sovtimmarna för att hinna med studier och hästar, allt för att kunna utvecklas och bli lite bättre. Övertygad om att den som sliter hårdast kommer att komma längst och den som aldrig nöjer sig kommer ännu lite längre. Som hästtjej blir man ständigt påmind om att det ska vara slitit och det ska vara tungt, det har blivit någon slags prestige i att jobba ihjäl sig, att springa tills man stupar. Ett bevis på att man verkligen, verkligen vill eller är det kanske ett tecken på att man ändå aldrig skulle hålla måttet, balansgången är svår och gränsen är tunn.

Vi har alltid fått höra att världen ligger framför våra fötter och att det är upp till oss vad vi gör med den. Är det verkligen så konstigt att det skapar en viss typ av ångest? För när vi växer upp är verkligheten inte så lätt som omgivningen har framställt den som. Valen är många och drömmarna stora. Ambitionerna är höga och osäkerheten ännu större. Det handlar alltid om att prestera, att leverera någonting, att göra lite mer än det som begärs, allt för att komma lite längre. Är det konstigt att vi känner press när det är den här verkligheten vi har vuxit upp i?

Matad med orden om att ingenting är omöjligt så är det precis det jag tror. Att vi klarar allt det som vi vill. Att möjligheter är dörrar som vi kanske ännu inte vågat öppna. Att ett gediget intresse skapar livslust mer än någonting annat. Att hjärnspöken existerar men att det går att bli kvitt dom, även om det ibland kan krävas lite hjälp. För mitt i stressen bland måsten och drömmar är det lätt att tappa bort sig själv. Tappa fotfästet från allt det som varit så viktigt och då kan det räcka med en påminnelse om att livet alltid kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt.

I bubblan av hästar så lär vi oss att ta ansvar, att våga drömma, att försöka och att misslyckas. Vi lär oss mer om oss själva än vad vi kanske velat erkänna och det är först när vi kliver utanför den här bubblan som vi lär oss att leva på riktigt. För inom ramen av det som är bestämt finner vi trygghet och bekräftelse och när vi kommer ut är det dags att stå på egna ben. Jag tror att vi får helt rätt vägledning där vi befinner oss just nu men att vi ibland behöver vara beredda att klicka på paus för att faktiskt kunna njuta av allt det vi får uppleva.

Första uppsittningen på fyra månader


Jag nyper mig ytterligare en gång i armen, vad har jag gjort för att förtjäna henne?

När jag gick ut till bilen den här morgonen så var det frost på insidan av rutan och det var närmre minus 18 grader när jag kom till stallet för att släppa ut hästarna. Strax efter 08.00 dök Elin upp i stallet för att hjälpa mig med Kakan. Jag har under ett par dagar longerat henne för att låta den värsta energin få lämna kroppen och det har minst sagt varit behövligt med tanke på hur högt upp i luften hon befunnit sig. Efter några varv på lina så kunde jag hänga på henne utanför stallet innan jag bestämde mig för att sitta upp. Det var som att jag aldrig hade ställt av henne -och då har hon ändå vilat i över fyra månader. Nu rullar vi vidare och ser om vi kan börja rida till helgen, det här med start/stopp har hon ett vagt minne av och jag skulle behöva longera henne inspänd för att komma till jobb.

Tequila gjorde en nyttig hoppträning igår med mycket hoppning i trav och med övergångar, varvbyten och lydnad. Allt det där som vi behöver arbeta med alla dagar i veckan. Men hon kändes väldigt fin när hon hade fått hoppat av sig och började landa mer. Det är alltid en startsträcka där allting är lite för roligt innan det går att koncentrera sig på uppgiften.

Steffi och jag rider för fullt i skolan och dressyr blir som sagt bara roligare och roligare. Det känns som att allt faller på plats, hela tiden och även om det känns förbannat svårt så blir jag motiverad att rida vidare och lära mig ännu mer. Det blir kanske grenskifte i framtiden? Så roligt tycker jag det är med dressyr just nu!

Nu dyker jag ner i studier och underhåller mig med det resten utav kvällen!

img_0881

Första lördagen i februari

img_2863

Tröttheten slår mig inte förrän jag på riktigt kommer till ro med ledigheten. Jag har sovit ikapp en del utav den sömn som jag gått miste om i veckan men ändå känns det som att kroppen skriker efter vila. Men trots längtan efter stillhet vill min hjärna spinna iväg för att göra mer än vad som verkar möjligt. Det gäller att hitta en balans mellan viljan att ta sig framåt och orken att existera.

Klockan har precis passerat 12.00 och det är dags att ta tag i dagens måsten. Aldrig tycks jag bli klar och det gnager i mig att se listan växa istället för att minska. Men jag jobbar på det. Sakta med säkert så kommer nog även jag att ta mig i mål. 16 dagar kvar till tenta i ridlära och det är dags att börja beta av den delen också, lite varje dag så kanske det ska gå vägen, det är åtminstone min förhoppning.

Övriga planer för dagen och för helgen är att rida Tequila idag och imorgon. Kakan ska förberedas för igångsättning och vi ska se om vi kan få på en sadel idag efter den fyra månader långa vilan. För mig har det varit väldigt viktigt att hon skulle få en längre vila. Min första tanke var tre månader men det känns ändå bra att hon fått den här tiden. Nu ska det bli roligt att komma igång med henne!