För vi gömde allt så bra, i ord vi aldrig sa


Jag tror att mitt liv går ungefär lika bra som uppdateringen här har varit den senaste tiden. Jag har varit dålig på att förklara och det är jag fortfarande. Ingen kommer att känna sig klokare när den sista punkten i det här inlägget är gjord, inga frågetecken kommer att blivit uträtade när jag valt att trycka på publicera. Men till saken hör att jag någonstans insåg att jag behövde klicka på paus för att kunna ge mig själv chansen att andas, för att komma ikapp, för att reda ut alla knutar som jag knutit under så lång tid. Jag behövde tillåta mig själv att hinna med.

Jag har som tidigare nämnt haft otroligt svårt för mig att uttrycka mig i tal och det skrivna ordet har blivit en räddning när jag känt ett behov av att göra mig hörd. Jag undrar hur många texter jag har skrivit genom åren och hur många människor jag har nått fram till. Jag undrar ändå vilka trogna som fortfarande klickar sig in här varje dag i hopp om någonting nytt att läsa, för ni är ändå några stycken. Jag har delat med mig av mycket men långt ifrån allt. Det har varit en berg och dalbana, med höga toppar och djupa dalar, som jag låtit mig själv växa upp i. Men det finns en rädsla i det där, en rädsla för att uttala ord som inte går att ta tillbaka. En rädsla för att såra och göra skada, en rädsla för att bli missförstådd i situationer där allt jag behöver en någon som tillåter mig att vara ledsen. Som inte kräver en förklaring och som kanske nöjer sig fast att man inte riktigt förstår. Det är lite det som hindrar mig, för hela sanningen kommer aldrig riktigt ut.

Men just nu njuter jag varje sekund som jag får spendera bland varma mjuka mular. Bland individer som aldrig har några motiv eller baktankar. Djur som utstrålar livsglädje mer än någonting annan. Det fyller mig med energi och hjälper mig att somna med ett leende på läpparna om kvällarna. Det gäller att hålla sig upptagen, så upptagen att man inte hinner med att tänka, för det är ofta tankarna som skadar mer än verkligheten. Det är när jag går händelserna i förväg som hjärtat får lida och hjärnan är boven i allt.

Tacksam ändå. För allt jag får uppleva, för allt jag får lära mig. För att jag fortfarande är här och brinner för det hästarna, lika mycket som för förut om än inte mer.

IMG_6541
Foto: Jenny Johansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s