Ord från sena nätter

DSC_0252

Ibland räcker inte orden till för att förklara det som känns så tydligt. För ibland finns det inte något rättvist sätt att beskriva en känsla. Det finns känslor som inte kan förklaras, som bara kan upplevas och som bara kan förstås av de som upplever. Det är en växande frustration att försöka dela med sig av det som skaver på insidan. Förklara hur varje litet ord öppnar upp för missförstånd och hur lätt det skapar irritation.

Jag har blivit bättre på det ändå vill jag påstå. Att alltid leta efter en förklaring. Att alltid vilja förstå och försvara. För att jag vet hur lätt mina ord, sagda i all välmening kan vridas om till någonting helt annat.

Kanske är det därför jag började skriva? För att kunna se orden framför mig innan jag lät dem komma ut. För att kunna se, bearbeta och till och med för att kunna ångra sig. Det går aldrig att ta tillbaka det man har lyckats säga men här där jag skriver går det enkelt att ta bort. Ett knapptryck och det är som om det aldrig funnits. Överstryket och borta. Begravet och glömt. Men jag kämpar ändå med orden som borde komma ut. Med meningar som kan göra sådan skillnad. Med tankarna som behöver få chans att komma ut, bara för att kunna förklara och bli förstådd. Sakta men säkert kommer jag att sätta ord på känslorna och hitta ett sätt för dom att komma ut. Ett sätt att kunna ta nästa steg.

Precis lika osammanhängande som vanligt. Men det här är ändå en fristad från betygskriterier och bedömningsprotokoll. Här finns ingen mall som jag ska passa in i och alla som läser gör det av egen fri vilja. Här får jag blanda hjärta och hjärna och aldrig behöva bli ifrågasatt.

”You know when you have a big bruise on your thigh, and you accidentally bump it on the corner of a table and it hurts so bad you can’t stand it? It’s not the bump that hurts, it’s the memory of the bruise. I think about this phenomenon when I feel like I’m ‘overreacting’ or being ‘too sensitive’, ‘it was just a bump’. But I’m not crying about the bump. I’m crying about the bruise

Bland allt det som är viktigt

bde40831-e779-4e56-8e5b-be070f335cca
Ackurat och Nemo, två av skolans finaste hästar ♥

Jag ser fram emot att börja om. Att dra ett sträck över allt det där som inte längre gynnar mig. Allt det där som tar mer energi än vad det ger. Att kunna stryka saker från listan över det som skapar stress och spänning. Allt för att kunna fokusera på det som ger mig något och som hjälper mig att utvecklas och må bra.

Så fort tiden finns så kommer jag att börja beta av. Börja sortera ut, välja och välja bort. Ta beslut enbart för min egen skull och lägga upp en plan som kommer att skapa struktur i en rörig vardag. Jag ser fram emot sommar, sol och en permanent hästdoft. Ser fram emot skit under naglarna och träningar i kvällssolen. Grill på bryggan och en ful bonnbränna. Varma dagar med en glass i handen och lukten av flugspray när det är dags att ge sig ut i naturen. Kan det egentligen bli bättre?

Hästtokig ut i fingerspetsarna. Besatt av mjuka mular och snälla ögon. Det kommer att bli en sommar bestående av häst och det känns lika fantastiskt som det låter. Det kan verkligen inte bli bättre än så. Fram till dess gäller det bara att härda ut. 

Och så blev hon min

IMG_6551

Det är så overkligt som det kan bli. Det som var så extremt långt borta finns nu i mina händer och jag har svårt att inse att jag är hästägare ännu en gång. Försöker att intala mig själv att det här är jag värd. Det här har jag slitit för i alla år när jag har ridit på alla andras hästar samtidigt som de runnit ur mina händer så fort jag hunnit fästa mitt hjärta vid dom.

Det kom på tal om att Tequila skulle säljas för inte allt så längesedan och den tanken sköt jag snabbt undan för jag förstod att det skulle vara omöjligt för mig att äga två hästar och samtidigt få skola, tid och ekonomi att gå ihop. Men pusselbitarna föll trots allt på plats och genom att göra några avgörande förändringar så öppnades plötsligt nya dörrar och jag fick möjlighet att låna pengar för att köpa min drömhäst. Jag är så extremt tacksam för den här chansen. Hon kommer att ge mig många roliga minnen och jag kommer att lära mig mer än jag vågat drömma om. Jag ser fram emot att spendera många år med henne och låta henne lära Kakan allt hon kan!

Drömmar kan slå in.

När hjärtat hoppar över ett slag


Kanske är det en överlevnadsinstinkt, att alltid ta ut sorgen i förväg, för att aldrig bli överraskad. För att alltid vara beredd på allt som skulle kunna gå fel. För att kunna förbereda sig på smärtan och kanske kunna bromsa fallet. Jag tror nästan det, att det handlar om att skydda sig själv från allt det som kan göra så ont.

Man ska inte ha häst, för hjärtat brister när man inser hur skört livet är. Min älskade Kakan som jag köpte osedd på annons i somras, som gjort mig till den lyckligaste människan i världen sedan den dagen hon klev in i mitt liv – och det bara genom att existera, gjorde sig illa i hagen för cirka 10 veckor sedan. Detta visade sig vara en ordentligt otäck hovbensfraktur med flera kringliggande skador. Någonting som kommer att begränsa henne i resten av hennes liv, oavsett hur långt det kommer att bli.

Med vetskapen om att det antagligen skulle sluta här så var jag förberedd, det trodde jag åtminstone. Men hur förbereder man sig egentligen på att höra orden som sätter punkt för så mycket? Orden som kan riva sidor ur en bok utan att du någonsin har hunnit komma till slutet. Men jag var förberedd, för fallet var redan ett faktum.

Men ibland sker mirakel. Ljusglimtar i allt det som är tungt. Hjärtat hoppar över ett slag när domen ska delas ut men jag undrar hur många kilo lättare min axlar blev. Vi är långt, långt ifrån mål men helt plötsligt fanns hopp om vi ska kunna fortsätta låta henne njuta av livet som hon förtjänar. Jag minns knappt när jag var så lycklig att tårarna tryckte bakom ögonlocken. Kanske var det dagen hon klev ur transporten och jag insåg att jag hade blivit hästägare åt min allra första storhäst? Lycka är ingenting jag tar ut i förväg men idag förtjänade jag att vara precis såhär lycklig.

Jag är lycklig för att vi inte behövde ge upp. Lycklig över att det fortfarande finns hopp och för att jag äntligen kan börja andas igen. Viktigaste av allt är att jag tänker tillåta mig att känna just det här.

Ett steg närmre rätt


Nyper mig i armen efter att ha spenderat helgen i Norrköping. Där har vi hunnit med att rida tre stycken 120 klasser med en blandad kompott med resultat, vi har byggt banor i mängder och jag har satt vårens första bonnabränna. En betydligt bättre helg med andra ord.

Torsdag till söndag spenderade jag alltså på Norrköping Horse show där jag red och agerade funktionär. Vi fick bo på plats och då startade jag Tequila i tre klasser med en vilodag under fredagen där vi istället red ett lättare pass på morgonen. Vi kikade på många intressanta klasser, bland annat fyraåringarnas kval till Falsterbo och 140 hoppningen. Sedan var det unghästklasser i princip varje dag.

Första dagen red vi 120 med fyra nerslag och gjorde sedan ett ordentligt uppryck och var felfria med placering under lördagen. Sista dagen gjorde jag lite dumma missar och slutade på 8fel. Men vi åkte från Norrköping med massa bra språng i kroppen och en drös med erfarenhet till bagaget. Några dagars vila och sedan tränar vi vidare mot nya utmaningar.

img_4053img_4052img_3916

If I had three wishes, all of them would be for you

 


Träningen börjar ge resultat. Jag bestämde mig för ett tag sedan att verkligen arbeta med dressyren på Tequila i och med att det är där våra största brister finns och med lite hjälp så har det bara gått framåt för oss. Jag har både fått hjälp från ryggen och från marken och i samma veva bestämde jag mig för att byta bett och prova någonting annat. Resultatet blev bättre än väntat.

Måndagseftermiddagen spenderade vi i röda ridhuset där vi fick hjälp med dressyren för vår dressyrlärare från skolan. En uppryckning sedan förra träningen och det var roligt att jag faktiskt kunde börja rida henne ordentligt med benen. Nu har vi nya verktyg inför det fortsatta arbetet vilket känns otroligt roligt. Det största problemet som jag upplevt är att kroppen är i många  olika delar och att få alla dessa att hänga ihop har varit en utmaning. Men när kontakten fram till båda tyglarna sakta med säkert börjar smyga sig fram känns hon mycket mer reglerbar. Det kommer att bli väldigt bra det här, det känner jag på mig.

Imorgon åker vi till Norrköping Horseshow och spenderar helgen där. Hur det går blir en annan femma men vi ska göra vårt bästa och dressyrträningen blev en perfekt uppladdning inför det!

img_3884img_3883

Ett sista försök

770689de-c2f5-4cd1-a13f-3ddf4af45283

Det är kanske dags att börja fundera eller kanske framför allt att börja prioritera. Vad vill jag och vad är viktigt för mig? Vad drömmer jag om och hur tar jag mig dit? Hur mycket är jag beredd att offra längs med vägen? Det är tankar som snurrar i mitt huvud dagligen. Jag vill och vill och vill men jag har ingen aning om hur jag ska reda ut knutarna, det slutar istället med att jag spänner dom allt hårdare.

Sommaren står inför dörren och de sista veckorna på praktiken börjar lida mot sitt slut. Mina praktiska lektioner är avklarade och med handen på hjärtat kan jag erkänna att det är kanske ändå ganska roligt. När den värsta nervositeten lägger sig så kunde jag kanske bidra med något och det hela kändes plötligt lite mer meningsfullt.

Tänk att två år på Hippologen redan har passerat och att jag till hösten kommer att starta upp mitt sista år. Hur kunde det gå så fort? Det känns som det var igår som jag galopperade tillsammans med Tudelu på Flyinges Warren Hastings. Som att det var alldeles nyss vi låg i solen på gräset bredvid kastanjegården, medan hästar tränade i värmen så jobbade vi på våra bonnbrännor, detta i väntan på att dagens lektion skulle börja. Alla tentor och inlämningar som tog all ork och energi, fodertentan, anatomiduggan, körexamen, sjukdomsuppgiften och alla redovisningar, hur kunde allt det kännas så viktigt där och då när det nu i princip är glömt och förträngt? Jag saknar fortfarande Flyinge och jag vet att jag kommer att sakna Strömsholm den dagen vi inte längre ska vara kvar här. Men än så länge är det ett år kvar.

Jag tänkte ge skrivandet ett sista försök. Ett sista försök att dokumentera allt av betydelse. För jag vet att det behövs, för att jag vet att jag behöver det. Det svåra är egentligen att dra gränserna mellan vad som är för mig och vad som är för andra. Vad som bara är en personlighet och vad som borde vara helt och hållet privat. Men kanske är det den stora charmen att kunna lista ut det, samtidigt som tiden går. Att växa med händelser och förstå hur saker och ting hänger samman. Hitta ett mönster i högar av trassligt garn. Att reda ut det, bit för bit, tills vi kommer i mål.

Det är kanske det som är det viktiga för mig? Att förstå hur jag hamnade här och förstå att jag har rätt att gå vidare.