Ett steg närmre rätt


Nyper mig i armen efter att ha spenderat helgen i Norrköping. Där har vi hunnit med att rida tre stycken 120 klasser med en blandad kompott med resultat, vi har byggt banor i mängder och jag har satt vårens första bonnabränna. En betydligt bättre helg med andra ord.

Torsdag till söndag spenderade jag alltså på Norrköping Horse show där jag red och agerade funktionär. Vi fick bo på plats och då startade jag Tequila i tre klasser med en vilodag under fredagen där vi istället red ett lättare pass på morgonen. Vi kikade på många intressanta klasser, bland annat fyraåringarnas kval till Falsterbo och 140 hoppningen. Sedan var det unghästklasser i princip varje dag.

Första dagen red vi 120 med fyra nerslag och gjorde sedan ett ordentligt uppryck och var felfria med placering under lördagen. Sista dagen gjorde jag lite dumma missar och slutade på 8fel. Men vi åkte från Norrköping med massa bra språng i kroppen och en drös med erfarenhet till bagaget. Några dagars vila och sedan tränar vi vidare mot nya utmaningar.

img_4053img_4052img_3916

If I had three wishes, all of them would be for you

 


Träningen börjar ge resultat. Jag bestämde mig för ett tag sedan att verkligen arbeta med dressyren på Tequila i och med att det är där våra största brister finns och med lite hjälp så har det bara gått framåt för oss. Jag har både fått hjälp från ryggen och från marken och i samma veva bestämde jag mig för att byta bett och prova någonting annat. Resultatet blev bättre än väntat.

Måndagseftermiddagen spenderade vi i röda ridhuset där vi fick hjälp med dressyren för vår dressyrlärare från skolan. En uppryckning sedan förra träningen och det var roligt att jag faktiskt kunde börja rida henne ordentligt med benen. Nu har vi nya verktyg inför det fortsatta arbetet vilket känns otroligt roligt. Det största problemet som jag upplevt är att kroppen är i många  olika delar och att få alla dessa att hänga ihop har varit en utmaning. Men när kontakten fram till båda tyglarna sakta med säkert börjar smyga sig fram känns hon mycket mer reglerbar. Det kommer att bli väldigt bra det här, det känner jag på mig.

Imorgon åker vi till Norrköping Horseshow och spenderar helgen där. Hur det går blir en annan femma men vi ska göra vårt bästa och dressyrträningen blev en perfekt uppladdning inför det!

img_3884img_3883

Ett sista försök

770689de-c2f5-4cd1-a13f-3ddf4af45283

Det är kanske dags att börja fundera eller kanske framför allt att börja prioritera. Vad vill jag och vad är viktigt för mig? Vad drömmer jag om och hur tar jag mig dit? Hur mycket är jag beredd att offra längs med vägen? Det är tankar som snurrar i mitt huvud dagligen. Jag vill och vill och vill men jag har ingen aning om hur jag ska reda ut knutarna, det slutar istället med att jag spänner dom allt hårdare.

Sommaren står inför dörren och de sista veckorna på praktiken börjar lida mot sitt slut. Mina praktiska lektioner är avklarade och med handen på hjärtat kan jag erkänna att det är kanske ändå ganska roligt. När den värsta nervositeten lägger sig så kunde jag kanske bidra med något och det hela kändes plötligt lite mer meningsfullt.

Tänk att två år på Hippologen redan har passerat och att jag till hösten kommer att starta upp mitt sista år. Hur kunde det gå så fort? Det känns som det var igår som jag galopperade tillsammans med Tudelu på Flyinges Warren Hastings. Som att det var alldeles nyss vi låg i solen på gräset bredvid kastanjegården, medan hästar tränade i värmen så jobbade vi på våra bonnbrännor, detta i väntan på att dagens lektion skulle börja. Alla tentor och inlämningar som tog all ork och energi, fodertentan, anatomiduggan, körexamen, sjukdomsuppgiften och alla redovisningar, hur kunde allt det kännas så viktigt där och då när det nu i princip är glömt och förträngt? Jag saknar fortfarande Flyinge och jag vet att jag kommer att sakna Strömsholm den dagen vi inte längre ska vara kvar här. Men än så länge är det ett år kvar.

Jag tänkte ge skrivandet ett sista försök. Ett sista försök att dokumentera allt av betydelse. För jag vet att det behövs, för att jag vet att jag behöver det. Det svåra är egentligen att dra gränserna mellan vad som är för mig och vad som är för andra. Vad som bara är en personlighet och vad som borde vara helt och hållet privat. Men kanske är det den stora charmen att kunna lista ut det, samtidigt som tiden går. Att växa med händelser och förstå hur saker och ting hänger samman. Hitta ett mönster i högar av trassligt garn. Att reda ut det, bit för bit, tills vi kommer i mål.

Det är kanske det som är det viktiga för mig? Att förstå hur jag hamnade här och förstå att jag har rätt att gå vidare.