Blommor där du står

8f08c197-fb2d-42fc-96d9-3f4192da6628

Det var längesedan sen sist. Jag undrar hur många påbörjade inlägg som ligger i mitt utkast, med ord som ännu inte hunnit bilda meningar och därför är för obegripliga för att förstå vad tanken överhuvudtaget var att det skulle stå där. Kanske beror på det på att jag saknar inspiration och att motivationen har varit tveksam, det är kanske så jag kan sammanfatta de senaste veckorna också – med saknad och tveksamhet. 

Min resa runt södra Sverige gav mig tid att fundera, tid att vara ledig och tid att andas. Någonting som jag upplevt som bristande den senaste tiden. För jag kan inte vara ledig när jag vaknar i min egna säng. Jag känner mig inte ledig när jag lägger huvudet på min egen kudde. Jag behöver fly för att kunna andas in nytt syre i lungorna, för att kunna tvinga mig själv att säga nej, även till saker jag gärna vill.

Midsommar var kul. Med blommor i håret, trevligt sällskap och god mat kunde jag njuta av låta klockan bli lite för mycket fast att alarmet stod redo ett par timmar senare. Det gör ingenting att sömnen blir lidande när man har valt det själv.

Jag räknar ned mot allt det som ska göra livet lite lättare. Flytten av båda hästarna, en plan för resten av sommaren och hösten, strukturen som kanske börjar ge sig till känna och jag räknar ner för att jag kan, för att det finns saker att längta efter. Ytterligare en resa genom södra Sverige står på min önskelista. För mitt hjärta var hundra gånger lättare när jag klev ur bilen hemma än när jag styrde bilen neråt, som om någon plockat tyngden från mina axlar. Att prata av sig, utan ett egentligen säga någonting alls och få hjälp att se saker ur ytterligare ett perspektiv – det gav mer än vad jag kunde föreställa mig. Det är som ett stort pussel jag aldrig slutar att lägga, livet. Det byggs på för varje dag och motivet, det vet jag inte ännu, men jag ser fram emot att veta. 

 

Det är en konst att få tiden att räcka till


Jag slungades illa kvickt tillbaka till verkligheten efter en skolavslutning och några dagars ledighet. Det bidrog till att jag snabbt hann utveckla en vardag med tidiga mornar och alldeles för lite sömn. Det tar tid att komma in i rutiner och utveckla vanor men jag försöker så gott som jag kan.

Jag är en tidsoptimist ut i fingerspetsarna och tror mig alltid hinna med mer än vad jag egentligen gör. Jag tror att jag ska orka och hinna med allt det som jag vill och önskar men det tar inte lång tid innan jag inser mina begränsningar. Jag planerar alltid utifrån min optimistiska sida och sedan blir jag lika besviken varje gång det inte går ihop. Men min bästa egenskap är kanske ändå att jag försöker, även när det känns hopplöst.

Planen för sommaren ser ut som följande; Jag kommer att jobba på skolan under lovet fram till skolan börjar igen i september. Under den här tiden är också tanken att träna Tequila för fullt, starta de tävlingar som går men kanske mest att vara förberedda inför höstens utmaningar och att försöka påbörja en plan för att ta BE-körkort -men det avvaktar jag lite med tills jag fått ordning på resten av livet.

Vid månadsskiftet kommer båda hästarna att flytta till en nytt stall och jag längtar enormt mycket. Det kommer att underlätta både tids- och energimässigt. Nu känns det som att jag spenderar mer tid i bilen än med hästarna tyvärr och i längden behöver jag hitta ett sätt att vara mer effektiv med min tid för att hinna med allt det som jag vill.

Jag ser fram emot att lösa upp knutar, att pricka av saker på listan av måsten och låta livet hitta tillbaka till de lugn som jag så länge har saknat. Mycket kommer att lösa sig den här sommaren, det känner jag på mig. Men först tänker jag unna mig själv några dagar ledigt.

843d80d6-3353-414b-984b-e58d1bbe377d

Tequila har förövrigt gjort tre starter sedan sist vi hördes. 110 och 120cm på Hallsta ridklubb resulterade i en felfri första klass och en femteplacering samt ett nedslag i 120cm. Under strömsholmsdagarna rev vi ett hinder i elevklassen som gick i 110cm. Nästa start blir under vecka 27 i Köping. 

Att vända en nedåtgående spiral

 

Det absolut svåraste av allt är kanske att inse, eller kanske egentligen att acceptera, att allt klarar jag inte av att lösa själv. Det finns problem som kräver stöd och support för att kunna komma till en lösning. För mig har den tuffaste insikten utav alla varit att förstå att livet, det reder jag inte ut själv. Att jag behöver hjälp att planera mitt liv, hjälp att bromsa och att pusha. Att prata och att lyssna. Hjälp att förstå var gränserna går och vad som får mig att må bra och vad som suger musten ur mig. Jag lever mitt liv som ett barn, helt utan konsekvens-tänk. Agerar utifrån det varit och utifrån nuet, utan en tanke på vad det innebär inför kommande dag.

Men det är dags nu, att verkligen verkligen ta tag i det. Att på riktigt jobba med de tunga bitarna. Att på riktigt ta mig ur den onda cirkeln. För på något sätt känner jag mig starkare, mer förberedd och lugnare. För jag vet att livet kommer att lösa sig för mig också och jag förstår hur bra det kommer att bli den dagen jag på riktigt vågar tro på mig själv lika mycket som andra tror på mig. Men ja, jag behöver hjälp. 

Nu ser jag fram emot att bryta mönstret ytterligare en gång. Att gå på sommarlov och sedan jobba dagarna i enda med hästar. Att rida, drömma och lägga ner tid, ork och energi på det som jag tycker är viktigt. Planera och strukturera upp en vardag som jag kan ta med mig inför höstterminens start. Förbereda mig mentalt på det som väntar och skapa en tillvaro som är både sund och betydelsefull. Skapa utrymmen i min kalender som ger mig tid att fylla på med energi.

Det har varit tungt, men det har varit viktigt och det har varit lärorikt. Jag lär mig varje dag och det börjar bli dags att vara tacksam för det också. Det kommer bara att bli bättre, om jag bara tillåter mig det.