ord från sena nätter


Kylan har smugit sin fram. Frosten täcker våra gräsmattor tidiga mornar tills dess att solens värmande strålar tinar den del av vintern som ger sig till känna under nattens timmar. Fodrade ridbyxor har blivit en del av vardagen och de fodrade ridvantarna används flitigt tillsammans med halsduk, mössa eller pannband. Vinterpälsen växer och jag har haft klippmaskinen framme i omgångar, ändå ser det ut som att Tequila förbereder sig för en kommande istid.

Som vanligt så snurrar karusellen, karusellen som föreställer min vardag och därmed också mitt liv. Den går inte att stänga av men det går att bromsa eller skynda på processer. Den går att hindra och att styra. Det är när jag har kontrollen som allt känns hanterbart och logiskt. Verkligt och då också helt fantastiskt. Men det fanns stunder då det inte kändes så enkelt. När minsta möjliga motgång kunde störa rytmen och ta ifrån mig kontrollen. Där varje liten uppgift eller fråga kunde kännas som att bestiga ett berg. Där min hjärna kunde se ett problem för varje lösning. Stunder där jag inte klarade av att prioritera eller sortera och där jag vid dagens slut inte kunde förstå hur jag någonsin skulle kunna räcka till.

Den största insikten av alla är att det alltid finns så mycket mer kvar att leva för. Oavsett hur det känns för stunden så finns det mer, bakom nästa dörr, bakom nästa krök eller i nästa korsning. Möjligheterna är oändliga om vi väljer att se dom och om vi väljer att nyttja dom.

Jag är så glad just nu. För jag tror att jag har lyckats på riktigt.Att vända en nedåtgående spiral. Jag har lyckats vända ett negativt tankemönster. Jag har skapat rutiner som får mig att må bra, jag har stängt dörrar som inte gynnar mig, kapat kontakter som tagit mer än vad de har givit och jag har lärt mig enormt mycket om mig själv på vägen. Jag förstår kanske bättre nu, vad jag behöver och varför. Jag vågar drömma, större än innan och jag har en vilja som aldrig tar slut.

Jag har mycket kvar att lära men jag är på god väg. Det handlar ibland om att prioritera sig själv, över allt det andra. För att på sikt kunna prioritera sin omgivning. Man behöver börja hjälpa sig själv innan man kan hjälpa någon annan och jag är enormt glad för den hjälp jag har fått på vägen. Mycket kan hända på ett år och saker blir aldrig som vi tror. Långt, långt därifrån. Aldrig någonsin mer söndagsångest, bara massa vanliga vardagstankar.

Lycka är att sitta bakom två spetsade öron

f2c40074-27d7-4718-a5ea-b62dff768f4e

Imorgon startar sista veckan på strömsholm innan vår del av klassen beger oss ut på praktik. Tiden går fort, fortare än vad man önskar. På dessa få veckor har vi tentat av vår dressyr, hoppning och företagsekonomi. Till våren när vi kommer tillbaka väntar specialisering i valfri gren samtidigt som vi påbörjar vårt examensarbete och avslutar vårt unghästblock. Mitt i röran ska vi genomföra yrkesprovet för SRL II också för att på sikt kunna få ut en examen även där. Det är läskigt hur fort tiden går och det är sorgligt att det kommer att ta slut. Att vår vardag här på Strömsholm bara är till låns. Att hästarna som smyger sig in i våra hjärtan inte är våra egna.

Det är en lyx få förunnat att spendera dagarna här. Att kunna rida till slottet i morgondimman eller trimma på stallplan en eftermiddag när mörket har letat sig fram och ljuset från belysningen skapar dansade skuggor kring oss. Vi förstår nog inte själva allt det som vi har och vilka möjligheter det innebär för oss.

Tequila har hjälpt mig igenom hoppexamen och gjorde det med goda resultat. Hon verkar ha trivts som skolhäst trots allt. Med uppmärksamheten och med boxen som erbjuder utsikt över kungsgårdsstallet och allt det som sker där. Min skolhäst Herta Beata har kommit igång igen och börjar ridas som vanligt efter en kortare vila. Jag har fått spendera min söndag tillsammans med min förra skolhäst Idento och vi tog oss till slottet för att rida några varv på GP banan.

Roligast av allt som denna vecka har erbjudit är att min alldeles egna Kakan har haft ryttare på sig för första gången sedan februari efter sin skada. Och lite som jag hade förväntat mig tog hon det med ro. En dag där jag provade att hänga på henne och dagen därpå kunde jag sitta upp. Jag är så glad för att hon alltid tar livet med en klackspark. Att hon alltid är nyfiken och intresserad. Det kommer bli roligt att arbeta vidare med henne. Nu väntas bara en skoning och sedan kan vi sätta igång.

421b9c8a-d1ac-411c-bcfe-6c4f4a4699bf

Avslutar veckan

d735af71-d529-4151-938c-550810aaa847d021c2b4-1c87-4db1-9a92-91b703e4b966

Det kändes som det var någonting jag skulle göra men det tycks jag ha förträngt. Det kanske märks ikväll när jag lägger huvudet på kudden och börjar fundera över den kommande veckans måsten.

Jag försöker att bli lite mer aktiv här i och med att dagarna på Hippologen räknas ner. Det är roligt att gå tillbaka och påminnas. Jag minns hur snabbt vårterminen gick förra året, innan vi hann blinka satt vi där i aulan och tackade av våra treor som avslutat sina år på programmet. Det är sorgligt för jag har inte hunnit så mycket som jag hade hoppats. Jag hade önskat mig ett år till på Strömsholm eller på Flyinge, bara för att låta saker sjunka in. För att tillåta mig själv att slappna och njuta av miljön, kunskapen hos våra lärare och våra fantastiska skolhästar som i vått och torrt ställer upp.

Jag är riktigt glad att Tequila har fått vara skolhäst den här veckan. All hjälp som jag har fått av våra lärare. Nu är hon runt skänkeln, avspänd och i kontakt. Det behövdes några dagar i rad för att hitta den känslan. Vi avslutade veckan igår med att hoppa två klasser på grannklubben Vänsta Ryttarförening. Ett tidsfel i den första klassen och ett ner i den andra men jag är så nöjd. Så mycket som Lotta har pratat om brytpunkterna på de böjda linjerna och hur vi ska landa och fånga upp på yttertygeln. Det gjorde jag, varje sväng genom hela banan, nu ska vi träna på att göra det i ett högre tempo.

Söndagar innebär i sin helhet att komma ikapp. Att hinna med det jag borde hunnit tidigare. Så idag ska jag försöka att beta av en del av företagsekonomin som ska tentas av på tisdag. Jag ska rida en tur på min skolhäst Herta. Mio och Coratol ska få göra lite annat jobb och Tequila ska få njuta av att gå ute i stor hage igen. I eftermiddag har vi stallmöte så det finns ett par tider som ska passas.

Bättre än någonsin


Jag älskar verkligen mitt jobb, jag älskar mina måndagar på Köpings Ridklubb och jag älskar de lördagar jag får vara på Hallsta Ridklubb. Att jobba med undervisning var så långt bort att jag inte hade vågat drömma om det men nu trivs jag verkligen. Jag trivs med de barn och ungdomar jag har i mina grupper, jag trivs med ridskolehästarna som i vått och torrt lär sina ryttare allt de kan om ridning och jag trivs med att få instruera. Det trodde jag verkligen inte för ett år sedan, då blev jag nervös av bara tanken.

För att lämna ämnet. Skolan rullar på och helt plötsligt finns det så många luckor i schemat. Hur gick det till? Är det meningen att jag ska vara strukturerad nog för att kunna placera in självständigt arbete på dessa tider? Antagligen.

Tequila har tillfälligt fått gå in som min skolhäst och Herta rider jag vid sidan av. Tequila gjorde två fantastiska pass för Lotta Björe igår och i förrgår. Markarbetet från dagen innan gjorde susen när det byggdes hinder. Imorgon rider vi ett markarbetes pass med Åsa Steninger och på lördag ska vi tävla på Vänsta. Bättre förberedelsevecka hade jag inte kunnat tänka mig.

En tenta i företagsekonomi och examen i hoppning väntar nästa vecka samt ridning för Kyra Kyrklund. Jag tror att det mesta kommer att lösa sig och därför har jag bestämt mig för att ta det som det kommer. Det finns större saker att oroa sig för och om jag lägger ner lite tid och energi i helgen så kommer nog tentamen att ordna sig på ett eller annat sätt.

I brytpunkten mellan ljus och mörker

9ca70009-889a-4a27-aa9c-184a8c9ef46c
Elin & Zonette, jag & Idento, Mirjam & Chanel J

Det märks att det har blivit höst. Mörkret kommer allt fortare och dagarna blir därmed kortare, men det innebär tyvärr inte att nätterna blir längre. Veckorna fortsätter att försvinna iväg, rinner ur våra händer likt sand, men vi njuter av dagarna och allt vad det innebär. Löven ändrar färg och faller till marken. Det är samma procedur varje år men vi glömmer ofta bort hur vackert det kan vara, även det som är så sjävklart.

Jag har gjort Hippologens sista dressyrexamen och det svider lite när jag tänker på det. Hur snabbt kan tre år egentligen gå? Jag tänker på vem jag var den där sommaren innan allting tog sin början. Tänker på allt det som jag hade och på det som jag ansåg var viktigt där och då. Ingenting är sig likt längre och det är med viss saknad som jag minns tillbaka, men samtidigt finns det ingenting som jag har idag som jag hade velat byta bort. Allt som jag har gjort för att vara här idag, all tid och all energi som jag lagt på att utveckla mig själv och alla stora steg som jag tagit både i ridningen och med mig själv. Det är viktiga delar som format mig till en bättre person och det är pusselbitar som jag behövt för att kunna se på saker ur nya perspektiv.

Innan blockbytet så åkte jag tillsammans med två klasskompisar på tävling med våra skolhästar. Min unghäst Idento gjorde två starter i Kumla och vi debuterade 110cm med en felfri runda. Ett bra avslut på unghästblocket helt enkelt. Vi lämnade sedan dressyren och unghästarna till grupp D och blev direkt inslängda i hoppblocket som inleddes med terränghoppning en frostig morgon på österängarna för professor Jan Jönsson. Jag har blivit tilldelad hästen Herta Beata (*2012 e: Heartbeat – Maraton) och de första sprången tillsammans blev över stockarna på fältet bakom slottet. Tur att man får ett adrenalin-påslag ute i terrängen annars hade jag nog aldrig vågat.

Foto: Emelie Savelkouls

Den här veckan har varit full med aktiviteter. Jag har jobbat tre kvällar i rad på ridskola och jag börjar inse att jag trivs väldigt bra med att undervisa, någonting som jag aldrig hade trott för ett par månader sedan. Om jag efter utbildningen hamnar på ridskola så kommer jag faktiskt att känna mig trygg med det.

Tequila har fått träna och det känns som att vi tar oss framåt med små steg för varje gång. Unghingsten Mio som jag rider några dagar i veckan fortsätter göra framsteg, han har besökt ridhusen på Strömsholm och gör det utan några som helst problem. De andra hästarna som jag rider ibland går också bra och det är här någonstans som jag inser att jag behöver bromsa om jag ska orka hela året ut. Det finns inte utrymme för så mycket mer än det här men jag tillåter mig själv att njuta ändå. Tacksam för min vardag.

 

 

Mitten av en ny vecka


Jag är fortfarande förvånad över hur svårt det kan vara att rida. Hur svårt det är att hitta dragläget och behålla det under en hel bana eller att överhuvudtaget hitta gaspedalen när man råkat lägga i handbromsen. Hur svårt kan det vara att rida felfritt på hinder när allt på marken börjar ge resultat? Tydligen mycket svårare än jag förstått.

I helgen red jag tre klasser på Strömsholms RSF. Min skolhäst i unghästblocket, Idento, fick hoppa dagens första klass och vi gjorde en bra runda som jag är mycket glad för. En bom föll på hinder nummer tre men många av de saker som vi tränat på fungerade och det var roligt att sättas i en tävlingssammanhang tillsammans. Tequila gjorde vinterns första inomhus tävling där hon gick en 110cm och en 120cm med en och två nedslag. Två mycket bra rundor som vi lägger på rutinkontot. Vi tränar vidare och försöker att befästa allt det vi tränar på. Många saker blir bättre hela tiden men att prestera på tävling blir en helt annan.

Skolan fortsätter i samma spår. En examen kvar innan vi gör ett blockbyte och jag lämnar ifrån min både Fatboy och Idento för att under de kommande veckorna fokusera för fullt på hoppningen. Därefter väntar många veckors praktik. Jag ser fram emot ett blockbyte men kommer att sakna fantastiska Idento, men att äntligen få rida heltid i hoppsadel kommer att kännas som en lyx.

img_1891