I brytpunkten mellan ljus och mörker

9ca70009-889a-4a27-aa9c-184a8c9ef46c
Elin & Zonette, jag & Idento, Mirjam & Chanel J

Det märks att det har blivit höst. Mörkret kommer allt fortare och dagarna blir därmed kortare, men det innebär tyvärr inte att nätterna blir längre. Veckorna fortsätter att försvinna iväg, rinner ur våra händer likt sand, men vi njuter av dagarna och allt vad det innebär. Löven ändrar färg och faller till marken. Det är samma procedur varje år men vi glömmer ofta bort hur vackert det kan vara, även det som är så sjävklart.

Jag har gjort Hippologens sista dressyrexamen och det svider lite när jag tänker på det. Hur snabbt kan tre år egentligen gå? Jag tänker på vem jag var den där sommaren innan allting tog sin början. Tänker på allt det som jag hade och på det som jag ansåg var viktigt där och då. Ingenting är sig likt längre och det är med viss saknad som jag minns tillbaka, men samtidigt finns det ingenting som jag har idag som jag hade velat byta bort. Allt som jag har gjort för att vara här idag, all tid och all energi som jag lagt på att utveckla mig själv och alla stora steg som jag tagit både i ridningen och med mig själv. Det är viktiga delar som format mig till en bättre person och det är pusselbitar som jag behövt för att kunna se på saker ur nya perspektiv.

Innan blockbytet så åkte jag tillsammans med två klasskompisar på tävling med våra skolhästar. Min unghäst Idento gjorde två starter i Kumla och vi debuterade 110cm med en felfri runda. Ett bra avslut på unghästblocket helt enkelt. Vi lämnade sedan dressyren och unghästarna till grupp D och blev direkt inslängda i hoppblocket som inleddes med terränghoppning en frostig morgon på österängarna för professor Jan Jönsson. Jag har blivit tilldelad hästen Herta Beata (*2012 e: Heartbeat – Maraton) och de första sprången tillsammans blev över stockarna på fältet bakom slottet. Tur att man får ett adrenalin-påslag ute i terrängen annars hade jag nog aldrig vågat.

Foto: Emelie Savelkouls

Den här veckan har varit full med aktiviteter. Jag har jobbat tre kvällar i rad på ridskola och jag börjar inse att jag trivs väldigt bra med att undervisa, någonting som jag aldrig hade trott för ett par månader sedan. Om jag efter utbildningen hamnar på ridskola så kommer jag faktiskt att känna mig trygg med det.

Tequila har fått träna och det känns som att vi tar oss framåt med små steg för varje gång. Unghingsten Mio som jag rider några dagar i veckan fortsätter göra framsteg, han har besökt ridhusen på Strömsholm och gör det utan några som helst problem. De andra hästarna som jag rider ibland går också bra och det är här någonstans som jag inser att jag behöver bromsa om jag ska orka hela året ut. Det finns inte utrymme för så mycket mer än det här men jag tillåter mig själv att njuta ändå. Tacksam för min vardag.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s