Vårt sista år

Läs mer om…
Vårt första år och Vårt andra år

102288768_566709837599371_8620009572312254632_n

Jag hade bestämt mig för att sluta skriva det finns trots allt undantag.

Det är lika svårt varje gång. Att formulera en mening som ska förklara någonting som inte kan beskrivas i ord. Jag har till och med googlat (utan vidare resultat) för att hitta de allra finaste orden, orden som på något sätt ska kunna få en annan människa att förstå alla de känslor som jag tror att vi alla upplever just nu. Det är en enorm lycka över att äntligen vara i mål efter tre års studier, efter många tårar, sena nätter, prestationsångest, besvikelse och lättnad. Men det är en lika stor sorg för oss att lämna skratten, glädjen, vänskapen, kunskapen, tryggheten och kanske framförallt samhörigheten vi utvecklat tillsammans som grupp.

Tre år går fortare än vad man kan tro. Jag minns fortfarande hur jag packade väskorna de där varma dagarna i augusti. Hur jag sa hejdå till alla människor jag brydde mig om och hur jag planerade för en framtid jag inte kunde föreställa mig. Hur jag för första gången skulle stå på egna ben, 60 mil hemifrån i en helt ny grupp med människor som blivit sammansatta likt en dokusåpa. Det hade kunnat bli precis vad som helst, men det blev det här. Det blev världens bästa klass.

Tre år tillsammans kan tära lika mycket som det kan bygga upp. Med starka personligheter i klassen så har det kanske inte alltid varit så lätt. Men ändå känner jag att vi alla kunnat lära av varandra. Vi har lärt oss att samarbeta och peppa varandra när det har varit som tuffast och vi har unnat varandra all lycka och glädje. Kanske var det bra att Corona letade sig innanför landets gränser, för trots den sociala distanseringen har jag aldrig känt mig så nära någon som jag gjort den här våren.

Tack Flyinge och Strömsholm. Tack för tre fantastiska år. Tack för kunskapen, tack för livets alla lärdomar och tack för att ni låtit oss både lyckas och misslyckas i era trygga händer. På Flyinge skapades en grund som successivt har inneburit mer och mer ansvar för varje år som gått och därför känner jag mig mer än redo för att kliva ut i arbetslivet. Strömsholm har drillat oss i kritiskt tänkande och ödmjukhet inför vår okunskap. Därför vet vi att vi aldrig någonsin är fullärda och därför vet vi också att alla gör precis så gott de kan. Med den insikten så kommer vi alltid att sträva mot att vilja hjälpa andra och att utveckla oss själva.

Jag minns nervositeten som låg tung över mina axlar inför veckan på Flyinge där vi för första gången skulle stå i ridhuset och hålla lektion för varandra. Hur jag där och då ville sjunka genom marken. Det var kanske här jag för första gången umgicks med Elin, som hade betydligt större erfarenhet av att stå i manegen. Att hon och jag skulle hitta varandra senare på Strömsholm visste jag inte då. Jag minns hur jag sedan klev in i vita ridhuset på Strömsholm för att hålla min första lektion i undervisningmetodik för en grupp gymnasieelever som jag aldrig tidigare hade träffat. Jag undrade om det gick att se på mig hur hög min puls var eller hur nära jag var till tårar. Efter en praktik och ytterligare timmar i ridhuset så älskar jag numer rollen som ridlärare utöver drömmen om att i framtiden kunna utbilda hästar.

För att inte glömma de allra bästa lärarna vi kunnat ha, våra skolhästar. Jag hade turen att fortsätta tillsammans med mina drömmars häst under min sista tid på Strömsholm, Idento. Som han har utmanat mig samtidigt som han varje dag har satt ett leende på mina läppar. Han har nog gjort mer för mig än vad jag gjorde för honom. Med spetsade öron tog han sig an alla hinder, till och med dom jag själv inte ville hoppa. Han slängde hjärtat före och hoppade alltid efter. Aldrig kommer jag att hitta en så genomsnäll och ärlig häst som för allt i världen bara vill göra rätt.

Min vuxna skolhäst i hoppblocket, Mini, som även hon bara hoppade och hoppade, i vilka lägen jag än satte henne i. Ibland gjorde hon mig lika nervös som den som stod på marken och såg på men hon lärde mig mycket. Ibland får man helt enkelt lösa problemen som dom uppstår och skolboken är inte alltid det enda rätta. Ibland sker saker på hästarnas villkor och då har man en häst som ställer upp i vått och torrt. En kort period fick jag umgås med Herta Beata som även hon lärde mig vikten av att kompromissa. En lika kort tid fick jag den allra största utmaningen av alla, dressyrhästen Fatboy som satte självförtroendet på sin spets. Efter ett tidigare dressyrblock tillsammans med Stephanie som var allt som Fatboy inte var så fick jag mig en skjuts tillbaka till verkligheten, ridning är svårt. Men den verkligehets-smällen behövde jag, för efter det har jag haft en daglig kamp med att ändra min inställning, tro på mig själv och se saker med positiva ögon. Han var lika vacker som han var svår och nog kunde jag leva länge på stunderna då det faktiskt fungerade.


Tack till alla våra lärare,
 både praktiska ridlärare och våra teoretiska lärare. För all kunskap ni delgett oss. För alla timmar ni lagt ner på oss. För att även ni fått stå ut med ett vacklande humör där vi pendlat mellan frustration och lycka. Jag tror jag talar för alla när jag säger att det finns inga som trott på oss så mycket som ni har gjort. Med er som förebilder kommer vi gå trygga ut på landets många ridskolor och andra hästverksamheter och göra vårt allra bästa.

Min allra största lärdom är att saker blir vad man gör dom till. Drömmar behöver underbyggas av handling och en vilja att lyckas. Mål behöver fördelas in i delmål. Allt det där man tidigare har hört men kanske aldrig riktigt tagit till sig. Jag har varit expert på att ta ut det värsta i förväg, att vara beredd innan katastrofen knackat på dörren. Jag bestämde mig den här våren att det skulle vara slut på det. Den enda ansvariga för min lycka och min utveckling är jag själv. Träning ger alltid resultat och ibland är det svårt att inse att det största hindret är du själv. Att det är dina egna hjärnspöken och ditt snedvridna synsätt på dig själv som sätter käppar i hjulen. Det finns ingenting vi inte klarar om vi bara tror på oss själva och är beredda att ta hjälp när det behövs. Vi har mycket att lära av varandra och många är villiga att hjälpa till bara de får frågan.

För att upprepa ett inlägg som jag skrev på instagram för inte allt för längesedan:
”Vad ska du bli när du blir stor?” Jag undrar hur många gånger jag svarat på den frågan och hur många olika svar jag har givit. När jag var liten ville jag bli hästskötare och sen skulle jag rida OS, men när jag gick på gymnasiet så kändes det avlägset att jag överhuvudtaget skulle fortsätta med hästar när det var dags att lämna ponnytiden bakom mig.

Jag är uppväxt ett stenkast från Strömsholm men tanken på att studera häst har varit långt bort. Man känner sig ofta klar i sin hemstad och för mig har Strömsholm aldrig riktigt lockat och speciellt inte studier som inkluderat häst, för inte kan man väl jobba med hästar? Att komma tillbaka hit efter ett år på Flyinge var som att öppna en helt ny värld. Det var som att jag nog aldrig riktigt förstått vad jag gått miste om.

När jag tänker tillbaka på de här tre åren så känner jag mig tacksam, för alla lärare som hjälper oss med allt och lite till. Lycklig för att jag fått lära känna människor från hela Sverige som alla enats om att dedikera livet åt sin största hobby, hästen. Jag tänker på allt jag lärt mig att ifrågasätta och allt jag nu faktiskt kan svara på. Det är mycket som jag kommer ta med mig ut i livet sen när skolan är slut. Respekten för varandras olikheter, viljan att alltid lära mig mer och förståelsen i att det aldrig är fel att våga fråga. Jag vill vara ödmjuk nog att se mina brister men aldrig låta dom begränsa mig. Jag vill fortsätta vara nyfiken på allt som väntar. Men kanske framförallt tar jag med mig kärleken till hästarna, tänk vilka helt fantastiska skolhästar vi har fått jobba med under dom här åren. Det är en lyx få förunnat.

Så när någon frågar mig vad jag ska bli när jag blir stor så kan jag svara att jag ska bli allt det jag redan är.”


Jag är stolt över min resa.
 Jag är stolt över att jag kämpat även när det har känts tungt. Jag är glad att jag fått vänner för livet och att jag blivit tryggare i mig själv. Jag ska fortsätta drömma, varje dag. Jag ska ta vara på guldkornen i vardagen och göra det bästa för mig själv, något jag bestämde mig för dagen jag lämnade Flyinge. Det här gör jag för min egen skull och allt det andra kommer i andra i hand. Stolt över att lämna Strömsholm med en både en godkänd examen för Svensk ridlärare level 2 som jag snart kommer kunna ta ut min diplomering för samt ett godkänt examensarbete i hippologi och därmed är jag nu även examinerad hippolog! Det hade inte varit möjligt utan min fantastiska kompis Mirjam som slitit lika mycket med vårt arbete som jag har gjort.

Livet tar många oväntade vägar. Men jag är övertygad om att människorna jag har i min omgivning idag kommer att spela en viktig roll i mitt kommande liv. Jag vill fortsätta skratta över tacos, kladdkaka och prosecco en fredagkväll tillsammans med Dream-gänget. Jag vill fortsätta galoppera det fortaste jag kan på galoppbanan med min norska kompis. Jag vill aldrig släcka engångsgrillen på bryggan och jag vill fortsätta spendera tidiga mornar i stallet med världens bästa hipp-klass. Jag vill fortsätta ha er alla så nära som jag har er nu, men jag är ändå tacksam för jag vet att ni bara är ett samtal bort.

Jag undrar om jag helt enkelt inte har förstått eller om hjärtat fortfarande förnekar det som hjärnan redan har accepterat. För tårarna trycker på men de har ännu inte letat sig fram. Jag har kramat vänner som jag lärt känna för livet, personer som jag för några år sedan inte visste existerade. Vänner som jag mer och mer ser som en familj. Personer som velat mitt allra bästa i alla lägen, som torkat mina tårar och som jag har kunnat skratta mig tårögd tillsammans med. Det kan väl inte redan vara slut? Inte på riktigt. Det här är inte hejdå, det är bara tills vi ses igen.

En reaktion till “Vårt sista år

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s