bättre än vad jag vågat hoppats på


Jag nyper mig lite i armen varje dag över hur bra en del saker löser sig. När Tudelu flyttade till sin nya familj i somras och Kakan dök upp så tänkte jag att ”det här blir perfekt”. Att kunna rida in min egna häst, låta henne gå på vila och sedan fokusera helt på skolan. Det blev allt annat än så. Det hade helt klart underlättat om jag följt planen men hur roligt hade det varit? Med en extra skolhäst hela hösten plus att Tequila dök upp så har jag förgyllt dagarna med allt det som jag tycker om.

Jag är verkligen så tacksam för att Isabelle låter mig ha Tequila i princip som min egen, för att hon ger mig möjligheten att få träna och tävla, drömma och sätta mål på en häst som inte är min. Det är så roligt att rida en häst där ägaren är så involverad och intresserad! Det är verkligen få förunnat att ha det såhär bra som jag har det med Tequila med tanke på att jag inte alls har mycket att hävda mig med resultatmässigt. Fem dagar i veckan har jag henne och jag får lägga upp planeringen så som jag tycker passar.

Det ska bli en otroligt spännande och rolig vår. Planen är att komma ut och samla rutin i 120cm klasser, försöka att rida felfritt om så är möjligt för att sedan kunna debutera 130cm när vi är redo för det. Jag hoppas givetvis att jag kommer kunna fortsätta med Tequila under en längre tid i och med att Kakan inte är redo för tävlingsbanan förrän om kanske möjligtvis 1,5år, i samma veva som vi går ut skolan.

Jag längtar efter att våren ska börja smyga sig fram så att dagarna blir längre och underlaget blir bättre så att jag kan komma till bättre ridning än vad jag gör just nu. Men jag njuter, för fullt, alla dagar jag får jobba med henne. Det gäller bara att sätta tummen på våra svagheter och hitta ett sätt att jobba mot att förbättra dom.

 

Det svänger snabbt

Längesen sist. Jag hinner inte med att varken andas eller blinka. Dagarna försvinner snabbare än vad vi hinner reagera. Varje dag är en hållpunkt på vägen mot vad vi tror är en slutstation. Framåt tar vi oss och förhoppningsvis hinner vi njuta lite också.

Från att i princip känt mig vilsen i min ridning den senaste tiden, osäker på distanser och tveksam på om det verkligen går att lita på min magkänsla eller inte, så vände det totalt och vi fick till kanske den bästa rundan under hela vårt block idag på vår examen.

Att kunna avsluta hoppblocket med den här känslan slår kanske allting annat. Tack Nemo för att du bara fortsätter ställer upp när jag krånglar till det och för att du varje dag under detta 9 veckor långa block har varit lika positiv som alltid. För att du hänger med på tåget när jag ber om det och för att du ibland även tar över ratten och rättar det som piloten gjort fel. Det har varit lärorika veckor och nu är vi redo för dressyrblocket nästa vecka. Under examen är det även frivilligt att hoppa en banan på en annan häst vilket innebar att jag fick rida en runda på Cool Pleasure också!

Det blev en bra dag trots allt, och mitt i allt fyllde jag år. Det förtränger jag nästan, äldre än såhär behöver jag inte bli. Men går och lägger mig med ett leende, imorgon är en ny dag, en ännu längre sådan. Jag undrar fortfarande när jag ska få chans att sova ikapp?

img_0245

Ännu en fullspäckad helg


Ett försök till en effektiv lördag, det börjar åtminstone bra. Hästarna i Kakans stall fick komma ut imorse och jag hade tid att göra klar stallet där direkt och det spar ganska mycket tid att inte behöva åka tillbaka dit igen. Isabelle hade klippt Tequila på morgonen och när jag kom vid 09.00 så hjälptes vi snabbt åt med huvudet innan jag gav mig ut på tur i det härliga vädret. Klockan 10.00 var det dags för vaccination och tandkoll. Nu är jag hemma en liten stund för att äta och packa ihop mina saker innan jag ska spendera resten av dagen på skolan.

Hoppblocket börjar lida mot sitt slut och det känns så tråkigt. Nemo blev klippt i veckan och är redo för examen nästa vecka. Otroligt fin när vi red dressyr i fredags och känslan inför nästa vecka känns bra. Jag är verkligen inte redo för 9 veckor i dressyrsadel ännu, jag behöver få ännu fler språng i kroppen. Jag har ju precis börjat klantat till mig igen i hoppningen så jag skulle behöva någon vecka till att vända på dippen.

Veckorna i övrigt går snabbt. Jag har haft stalltjänst hela veckan och tröttheten är ett faktum. ”Att göra”-listan växer så det knakar och jag ska ta helgen för att beta av den. Två saker ska skrivas klart idag och på onsdag är tanken att mitt seminariearbete ska vara klart och redo att lämnas in en sista gång för handledning innan det är dags för opponering. Jisses, hur sjutton ska det gå? Förstår jag överhuvudtaget vad det är jag har skrivit? Tveksamt.

img_0185

Hoppning på schemat


Ackurat har varit reservhäst den här hösten och jag tog på mig att sätta igång honom strax efter att skolan började i september och sedan dess har vi hängt ihop. Tiden går fort nu och nästa vecka blir min sista vecka tillsammans med honom innan han går in i sista hoppblocket nu när han är fullt igång. Han är en riktig oturskille men har nu på senaste tiden hållit sig undan från större incidenter och då är det kanske dags för honom att få göra det han är tänkt att användas till, hoppning.

Trots att jag har ridit honom under en så lång tid har jag faktiskt bara hoppat honom en gång tidigare och idag gjorde jag mitt första riktiga hopp-pass på honom och jag red med världens största leende under hela passet. Han är verkligen fantastiskt, nästan så att jag vill gråta en smula. Så himla stor, men så ridbar och med det största hjärtat av alla. Jag är förälskad på nytt och kommer sakna att spendera tidiga mornar med honom. Kommer sakna att starta dagen med galopp runt slottet och sakna alla gånger han dansat runt i ridhuset. Jag är så avundsjuk på den som kommer att få spendera sitt hoppblock med honom, såhär i efterhand hade jag inte tackat nej till det. Min förhoppning är att kunna sno honom någon gång när det behövs. Men tills dess så njuter vi ett litet tag till.

Avrundar årets första vecka

dsc_0122

Jag bor bokstavligt talat i mina ridkläder. Det är ytterst sällan som jag har någonting annat på mig, och om jag mot förmodan är klädd i andra kläder så vill jag nästan lova att det är mjukisdressen min syster köpte till mig.

Skolan blir ett andra hem när man pluggar häst, jag undrar hur många extra tröjor som hänger i hästarnas skåp i Centrumhuset? För även om vi inte har lektioner ansvarar vi för våra skolhästar som ska skötas och ridas som vanligt. Denne söndag red jag ut Newton, red ett pass med Nemo i röda ridhuset och sedan ut på ytterligare en tur tillsammans med Acke. Timmarna rinner iväg och jag hade planerat att hinna betydligt mycket mer. En snabbvisit till Kakan för att göra klart stallet innan jag var med på möte för de dressyrintresserade ryttarna i Strömsholms ridsportsförening, insåg på plats att jag antagligen var den som var minst intresserad men samtidigt så är intresserad ett väldigt vitt begrepp som inkluderar många. Min förhoppning är ju att komma ut och starta någon dressyr i vår.

Tequila fick skritta ut i 45 minuter. Mörkt, kallt och halt. Jag börjar undra hur jag höll igång mina hästar varje vinter när vi stod i stall utan ridhus. Man blir bortskämd när man står på anläggningar som strömsholm där det är så enkelt att rida in i ett uppvärmt ridhus. Men hon fick rensa bort lite slaggprodukter från gårdagens hoppning. Det var antagligen behövligt.

Kvällsfodrade sedan hos Kakan och nu har klockan snart blivit 21.00. Dagarna är långa och tröttheten är ett faktum. Det finns ingen tid att vara social i ett liv som kretsar kring hästar. Den sociala biten är att vara tillsammans med människor som med samma intresse och engagemang, de är antagligen de enda som förstår hur vi kan lägga en hel dag på hästar och sedan längta till att få göra om det dagen därpå!

Jag kan ju det här men ibland låser det sig

img_0113img_0114

”Oavsett hurvida du tror att du kan eller inte, så har du förmodligen rätt” – Henry Ford

Det är otroligt givande att vistas i en miljö som Strömsholm. Rida på hästar som är utbildade och ständigt ha tillgång till kunskap genom våra lärare, det är en lyx få förunnat och som jag kommer att sakna den dagen jag går ut skolan. Men ibland blir det så mycket fokus på detaljer att jag inte klarar av att komma till ridning, jag blir så rädd för att göra fel att jag inte riktigt vågar försöka. Idag satte Karin, min tränare sen så många år tillbaka, ord på allt jag känt de senaste veckorna och hjälpte mig att komma på banan igen. Fasiken vad jag behövde höra allt det här just nu, det var som att någon plockade av en tung ryggsäck och jag kunde andas igen. Jag behövde höra att jag inte gör fel, att min magkänsla (oftast) har rätt och att det är bättre att jag tar ett beslut än att jag inte vågar agera. Vilken boost mitt självförtroende fick av att spendera en eftermiddag i ridhuset med det som ekar så bekant i mitt bakhuvud, jag kan ju det här.

Tequila fortsätter att att mata mig med en bra känsla. Ibland kommer de där sprången som skjuter mig till månen där jag undrar om vi någonsin kommer att landa. Sprången när hon hoppar hinderstöden ut och landar med en attityd som säger att ”det där var väl ingenting”. Jag rider med ett leende och det känns så löjligt enkelt samtidigt som jag vet hur förbannat svårt det är för mig att kunna använda min kropp och mina signaler på ett sätt som inte stör henne men som är tillräckligt för att kunna påverka henne. Hon är extremt snabb att svara upp men har ibland väldigt mycket att säga till om. Men jag njuter varje gång jag får sitta på hennes rygg. Hon lär mig mer än vad jag vågat drömma om.

Fick inleda träningen med travbommar på böjt spår som på en åtta. Helt klart avslöjande för hur svårt jag har att få tag i bogarna på henne. När jag började rida henne över bommarna så blev det betydligt bättre och den här övningen tar jag med mig hem till ett annat tillfälle. Red sedan två hinder med tanken att få in bakdelen i landningen och forma runt sin innersida och hoppade även en kombination med väldigt trångt mellan som en styrkeövning. Det är lyxigt att träna själv på precis det som behövs och jag är tacksam att jag har Karin som känner mig utan och innan, som får mig att rida optimalt oavsett vad jag sitter på för häst.

Årsresumé: Juni-augusti

34047735_10160412204115453_3346698543506128896_o-2
Första juni, det var en varm fredag som vi sa farväl till Flyinge, delar av klassen hade redan åkt hem men vi som var kvar fick låta tårarna falla av både glädje och sorg när det hölls tal och visades film. Under årets gång hade vi tappat ett flertal kurskamrater och inte visste vi att tre till skulle lämna oss den sommaren. Det är en stark skara som är kvar nu men visst saknar man dom som av olika anledningar valt andra vägar i livet.

Några dagar in i juni så var började jag känna mig som hemma igen. Bakom öronen på det viktigaste i mitt liv fick jag rensa tankarna. Sortera känslor och börja andas igen.

Snabbt ut på tävling igen, Tudi hoppade en 110cm klass på NybyTorshälla med ett nerslag.

img_5161
Vi åkte på terrängträning på Baståsens ridklubb och jag fick fälttävlanskortet på storhäst!

Tävlade lite mer.

Sommarjobbet bestod av ridning dagarna och utöver det började jag rida Goldie som jag fortfarande rider. Blev förälskad i Callie, en övervuxen connemara, som jag red under sommaren.

JULI


Juli blev som en lång sammanhängande vecka där jag slutade veta vilken dag det var. Värmeböljan var ett faktum. Jag red ett par hästar om dagen i en värme som sällan låg under 30grader. Tudi gjorde en start i Köping innan jag bestämde mig för att ge henne sommarvila, värmen tog alldeles för mycket på henne just då.

DSC_0200

Tudi provreds i slutet av månaden och flyttade till sin nya familj bara två dagar därpå och jag ringde direkt på Kakans annons när den kom upp och innan jag visste ordet av det så hade jag hunnit lämna ifrån mig Tudi och bokat en ny häst via telefon.


Tävlingsdebuterade felfritt med Goldie i Avesta.


Sista juli klev hon på lastbilen och åkte till Umeå. På något underligt sätt kändes det bra att det gick så snabbt. Jag hann aldrig riktigt bli ledsen och efter ett år med henne så hade jag så mycket mer med mig i bagaget som gjorde det hela mycket lättare. Tänk vad mycket lycka hon gav mig, hade inte kunnat föreställa mig en bättre första storhäst!♥

AUGUSTI:

I ett ponnyparadis fick jag agera ridlärare för första gången i mitt liv och i slutet av ridlägret så började jag känna mig tryggare i rollen som instruktör och det tror jag var en perfekt inledning till år två på hipplogen!


Besiktning gjordes medan jag stod i ridhuset och höll lektioner. Jag hade blivit med häst på riktigt och det var dags att planera för att transportera henne från skåne till strömsholm. 22 augusti stod hon hemma på gården och jag var lyckligast i världen

Åkte på utbildningskonferens på Ultuna/SLU

DSC_0638

Operation inridning påbörjades i slutet av augusti

Ett påbörjat kapitel


Solen och plusgraderna gav oss en bra start på det nya året och det blev ett härligt avslut på 2018 tillsammans med ett par personer från klassen. Med god mat, drinkar och härligt sällskap kunde vi fira in det nya året och det kändes mer än välkommet.

Det låter kliché att säga nytt år och nya möjligheter men det är lite av vad det är. Vi behöver alla ett avslut för att kunna påbörja någonting nytt. Men varje dag är en lärdom och en ny chans att bli bättre, att vara bättre än vad vi var igår. Jag är inte mycket för nyårslöften och jag önskar att jag var mer strukturerad och beslutsam som person men det är jag inte. Det jobbar jag på och det kommer jag fortsätta jobba med under de kommande året.

Med en klump i halsen går jag in på Facebook den här morgonen och vet vad som väntar. Hur många djur har fått sätta livet till den här natten? Det knyter sig i magen. Ska det behöva vara såhär? Till vilken nytta. 5000 fåglar dog i någon del av USA lyckades jag läsa mig till. Här skrev Hippson en en händelse där hästarna hade tagit sig ur hagen under natten och en fick avlivas. Jag läste i ett annat forum om en häst som fått halsen uppskuren under nyårsnatten. När ska det sluta? 

Vi firade utan raketer och det verkade som att en stor del av Strömsholm också valde att inte skjuta och det tyder på omtanke och förståelse för omgivningen. Jag tänker på vår gamla hund som inte finns mer, hur han led under nyår och hur det var omöjligt att trösta honom.

Är det inte dags att ta vårt ansvar snart? För hur mycket lycka bringar smällare oss i jämförelse med hur mycket skada som det faktiskt gör?

Gott nytt år allihopa! Ta med både hjärta och hjärna in i det nya året, det kommer att behövas. 

 

Tack livet

 


Med facit i hand, med bara timmar kvar av år 2018 och med minnen att se tillbaka på med glädje för resten utav mitt liv så är det kanske dags att runda av. Med oväntade vändningar och med stora beslut. Med många tårar och ännu mera skratt. Det blev väldigt bra trots allt.

Jag fick inleda det nya året i Skåne. På en uppfart strax utanför Flyinge kungsgård där vi hade spenderat många timmar på sal och innanför ridhusens fyra väggar. På den uppfarten skålade vi in året, jag och en liten skara av klassen som fortfarande var kvar på plats. Med ett levande ljus tände vi tomtebloss och njöt av fyrverkerier som lyste upp himlen över Södra Sandby. Jag önskade att vi kunde pausa tiden, för aldrig ville jag behöva åka hem igen.

Ovetande om att en tuffare vår stod inför dörren så rullade veckorna igång. Vi blev inslängda i unghästblocket och jag förälskade mig i min inridningshäst Alice. Tendenserna till att alltid känna lite mer än nödvändigt för hästarna jag har i min närhet sitter fortfarande i. Jag faller verkligen pladask och alltid lite för hårt. Men många mörka eftermiddagar gjorde Alice betydligt ljusare och kanske hjälpte hon till att göra det hela lite lättare. Trötthet fick en ny definition under våren och det fanns inte en smula ork kvar i kroppen när skoldagarna led som sitt slut och det var dags att ta tag i dagens övriga måsten. Lagom till skolavslutning började bitarna falla på plats och kanske hade stressen över att flytta hem även den hunnit få tid att lägga sig.

 


Vi tackade Flyinge, våra lärare och våra underbara skolhästar för ett fantastiskt år. Jag packade ner mitt studentrum i flyttlådor och det var dags att inse att det var över. Allt det man bygger upp, på en plats så långt hemifrån, så långt ifrån tryggheten och allt som är bekant. Jag lärde känna människor som utmanade mig att bli ännu bättre, som hade andra förväntningar än vad jag själv hade, andra bakgrunder och andra erfarenheter men med ett lika starkt intresse för hästen som jag själv. Jag lärde mig inte bara hur man tar hand om sig själv, jag lärde mig extremt mycket om mig själv.

Tudelu och jag firade ett år tillsammans precis vid hemkomsten till Strömsholm igen och vi möttes av en värmebölja utan dess like. Efter några starter i kroppen fick hon sommarlov och sedan gick det snabbt innan hon stod på en lastbil i riktning mot Umeå. Ibland är det lättast när man drar plåstren snabbare än vad man hinner tänka, när man låter känslorna komma i efterhand. Det är med glädje jag följer henne med sin nya ryttare och jag vet att hon sprider lika mycket glädje hos sin nya familj som hon gjorde hos mig. Hon var min största trygghet under den turbulenta våren och jag är så tacksam för att jag hade henne vid min sida under året i skåne.

Det bästa köpen gör man spontant och över telefon. Kakan anlände inte långt därefter och inridningen sattes igång. Ännu ett stort och viktigt beslut i mitt liv. Att låta någonting bli så viktigt och våga ta steget ut i det okända. Men hjärtat talar sitt tydliga språk, det här kommer att bli så bra.


Att komma hem, hur beskriver jag ens den känslan? Det är fortfarande blandade känslor även om jag trivs otroligt bra i Strömsholm och med studierna. Men det är lättare sagt än gjort att komma tillbaka. För världen har gått vidare samtidigt som allt är sig likt. Det är som att tiden har stått still, det är samma ansikten och samma rutiner. Skillnaden är att jag kom hem med så mycket nya erfarenheter, så mycket tankar och med så mycket annat som jag behövde tid att bearbeta. Det var lättare än vad jag trodde att komma hem och problemen som uppstod var långt ifrån vad jag hade förväntat mig. Jag tänker att det som inte har löst sig nu är kanske aldrig menat att bli löst?

Men jag är lycklig. Jag är glad över att jag får spendera dagarna på ett sätt som skapar mening och värme. Med människor som vill mig väl, som stöttar och hjälper mig. Som inte förutsätter annat än att jag självklart vill göra detsamma för dom. Det är tacksamt och det behöver jag. Det gäller ibland att sålla i sin umgängeskrets, för de som inte förstår, de kommer kanske aldrig att göra det.

Jag ser fram emot 2019. Ser fram emot att lära mig ännu mer inom området häst. Ser fram emot att fortsätta rida tills det värker i varje kroppsdel. Ser fram emot att sätta mål, att drömma och att fortsätta känna att vardagen är meningsfull. Ha det gott så ses vi nästa år!