Some things just fill your heart without trying


Jag blir alldeles varm i hjärtat. Det finns mycket att säga om Tudi men hennes absolut bästa sida är kanske den här. Den lugna och harmoniska sidan och den trygghet som hon utstrålar. Det finns få hästar som jag känt sådan tillit till. Jag gillar kanske hästar med lite mer nerv och med lite mer explosivitet, men det här, det slår kanske allt det andra? Sittande med ryggen mot husväggen i kvällssolen med en Tudelu betande lös på gräsmattan så kändes livet helt plötsligt komplett. Som om ingenting mer någonsin skulle behövas.

Min första storhäst blev en för stor ponny och det känner jag mig enormt tacksam för. Tudi och jag har tillbringat drygt 13 månader tillsammans nu och hon var precis allt det jag behövde när jag bodde i skåne. En riktig klippa, så obekymrad över livet, genomsnäll från topp till tå och en fantastiskt läromästare mitt i det. Det är få gånger i livet som man stöter på den här typen utav hästar, som bara existerar, som alltid är nöjd, som alltid ställer upp och som är mer förlåtande än vad man själv kanske skulle vara om man befann sig i samma sits. Tänk så mycket jag är skyldig henne, för alla gånger hon bara räddar oss för mina misstag?

Vi har hösten kvar tillsammans och sedan är det dags för mig att bestämma hur jag ska gå vidare på hästfronten. Givetvis spekuleras det redan nu och har gjorts ett tag men jag har lagt tankarna på is i och med den rådande höbristen. Jag tror att när rätt häst dyker upp så kommer det att klicka och om inte så var det aldrig menat.

Med det här avslutar jag min söndag, aldrig med söndagsångest utan förbereder istället inför måndagstankarna men dessa tar vi i tu med imorgon. En sak i taget, bit för bit, som ett evigt stort pussel. En dag kommer bitarna falla på plats.

img_5666

There is no substitute for hard work

Och där var vecka 28 redan slut och idag var det klass 2 varning på grund av värmen. Klockan ringde 05.00 imorse och vid 06.00 var jag påväg mot stallet för att släppa ut hästarna. Redan vid den tiden var det varmt med T-shirt. Vi har haft över 30grader och hästarna tyckte att det var på gränsen.

Två hästar hann jag med att rida på förmiddagen i ridhuset där det är en aningens svalare, det är åtminstone inte en stekande sol och vi kommer undan från bromsen och flugorna. Mosse fick inleda och han sköter sig som varje gång jag ridit galant. Jessy har jag bara ridit ute förut och nu var det första gången det blev dressyr. Mycket jobb med rakriktningen då han har en bog som drar sig till höger och då släpper han vänstertygeln. När det började bli lite mer lika känsla i båda händerna så var det som att poletten trillade ner och han blev fantastiskt fin! Jag hör fortfarande vår dressyrtränare Mettes röst i huvudet, ”driv fram hans svaga bakben”, ”Takt, takt”. jag har iallafall försökt att ta till mig av allt det vi lärde oss på ridteorin även om det mesta tyvärr har blivit något slags blurr efter att allt annat kom ivägen där nere. Jessy är iallafall en liten favorit hos mig, som en het ponny med en hjärna som alltid går på högvarv. Det passar mig alldeles utmärkt. Fanns nog inte en fläck på kroppen som var torr på honom efter att vi hade ridit klart men han kändes väldigt nöjd och det är det viktigaste.

Nu har jag spenderat en del utav eftermiddagen hemma och nu ska jag titta ikapp på nations hoppningen som jag missat. Ikväll åker jag ut till Tudelu och tar hand om henne. Nästa helg är det dags att rida igång henne igen.

Veckorna går fort nu men jag känner ingen stress för det mesta har löst sig. Många bitar faller dagligen på plats och jag tror att den här sommaren blir precis allt det som jag behöver. Nu jag har flera dagar ledigt nu kommande vecka som jag tänker spendera i solen och i stallet. Jag ska äta lite för mycket glass och njuta av friheten att kunna lägga upp dagarna precis hur jag vill. Försöka ha ett riktigt sommarlov, sådana man hade som liten. Nu är det inte långt kvar till augusti.

Det började här

Bloggen, min öppna dagbok. Det började med ord som i princip var tagna ur någon annans mun, för att jag inte hade tekniken att sammanfatta mina egna tankar. Det började med ogenomtänkta texter, utan sammanhang och struktur, och med bilder, så mycket bilder. Alltid skrivet med ett syfte men som i själva verket saknade mening. För visst kretsade livet kring det egna, runt ens egna behov, tankar och åsikter.

Det avtog när jag insåg att jag aldrig någonsin menat att göra någon ledsen. Det förändrades när jag förstod att det fanns viktigare saker än att synas och höras mest. Jag var bara tretton när de första orden publicerades på nätet, tretton år när jag valde att dela med mig utav de viktigaste delarna i livet och sedan dess har det fortsatt, med ett fåtal uppehåll när livets komplikationer kommit emellan.

Någonstans under den här resan växer vi upp, vi blir äldre, dock kanske inte alltid klokare med det. Vilsna tonåringar, utan att ha förmågan nog att se det så, men med drömmar som skulle nå till molnen om de staplades på hög. Och med tiden, trasiga hjärtan, utan att förstå var längs vägen det plötsligt kunde gå så fel. Lyckliga, för möjligheterna vi skapat och sorgsna för att livets orättvisor alltid tycks drabba oss. Det här har jag skrivit om, i många många år. Jag har låtit tangenterna gå varma när känslorna blivit alldeles för många och jag har gång på gång blottat hjärtat när det varit som svagast, jag har fått läsa ord skrivna om mig och till mig i syfte att såra och bryta ner, fått hjärtat omvridet likt en disktrasa när jag varit som mest mottaglig. Samtidigt som den största stöttningen och bekräftelsen ibland har kommit från just er som läst.

10376332_10202494574588893_2622651079380311020_n

Jag undrar fortfarande, när blir jag vuxen? Var går den gyllene gränsen som leder in i livet där allt ska börja, eller finns det en chans att jag faktiskt redan är där? Att jag redan passerat. För jag minns de första dagarna på högstadiet när det roligaste jag kunde tänka mig var att dela hästbilder på min nya blogg, eller dagarna på gymnasiet där jag insåg hur mycket det skrivna ordet kunde ge tillbaka till mig i den tid där jag kände mig som mest omtumlad, eller idag, med ett år på universitet i bagaget och med livets alla frågor långt ifrån besvarade. Med kanske en ännu mer förvirrad själ men fortfarande med drömmar upp till skyarna så skriver jag fortfarande. Det är samma men ändå inte lika. Det är fortfarande jag, men det blir kanske aldrig mer sig likt?

Lika förvirrande och lika flummigt som vanligt. Som sagt, det är tur att jag är bättre på att hålla den röda tråden när det kommer till skolarbeten, för detta är långt ifrån godkänt. Men här, på min sida, här är allt mitt eget och då vågar jag nästan släppa kontrollbehovet och säga – vad spelar det egentligen för roll? Vem bryr sig om relevans, meningsuppbyggnader och kritiskt granskande? Det här är bara för mig, bara för min egen skull. För att minnas tillbaka, för att spackla för sprickorna i fasaden och för att ge mig själv förutsättningar att lära känna mig själv.

Ett försök till en Bloppis

Det är kanske dags för mig att inse att hur högt nu en ponny än står på önskelistan så är det ganska orealistiskt att jag kommer att äga en, ännu mindre att jag kommer att låna en. Ponnytiden var fantastisk och jag hade mer än gärna haft en fin lovande D-ponny hemma i stallet men någon framtid som ponnyryttare kommer jag inte ha även om min förhoppning är att det ska mellanlanda någon eller några hos mig under de kommande åren. Men till det kanske jag inte behöver utrustning i överflöd?

Har bara börjat kika igenom vad det är som finns i garaget och det här var det jag kom åt just nu. Så jag lägger ut och ser om det finns någonting som någon skulle kunna tänkas vara intresserad av. Jag har egentligen inget behov av att sälja så sakerna kan lika gärna vara kvar till den dagen som en ponny bestämmer sig för att kliva in i stallet. Jag är extremt velig om vad jag egentligen vill ha kvar, för visst finns förhoppningar och önskningar men samtidigt är jag mentalt inställd på att jag kommer att ha en större häst i framtiden, även om hjärtat säger någonting annat.

Mejla, skriv på messenger eller SMSA om ni är intresserade av någonting.
lisafager@hotmail.com, Lisa Fager Bohlin @ facebook och 0707261965

Allt finns att hämta i kolbäck/strömsholm

img_5587
1. Horsewere- bomullstäcke med ATG Logga stl 135
2. HorseGuard fleecetäcke med slät utsida, Ösby naturbruksgymnasie logga stl 135
3. Fleecetäcke med glitterkrage, Glada hästen i spiltan logga stl 135
4. Fleecetäcke från Allsvenskan, stl 125 eller 135 (kollar vid intresse)

Alla täcken endast använda vid tävling/träning.

img_5585
1. Kingsland funktionströja stl S, (för kort i ärmarna för mig)
2. Spooksväst med gömd dragkedja innanför den yttre. Stl S
3. Animoridbyxor stl I38 D32 (som svensk 34)

img_5586.jpg
1. Ludd till sadelgjord, stl full men passar ej för stora gjordar, använt på 110cm gjord.
2. Zandona benskydd med ludd, stl Cob
3. Veredus benskydd stl S

img_5588.jpg
1. Vänsta Ryttarförening ländtäcke i ull stl S
2. Regnländtäcke, bortskänkes, krympt i tvätten och passar ca C-ponny
3. Back on track nättäcke Stl 125, Knappt använt.

Måndag vecka 28

img_5561

Veckan inleds med några lediga dagar och kommer att avslutas med jobb fredag till söndag. Men att vara fri från jobb innebär inte alltid ledighet, utan mer att man kan välja hur man planerar sin tid. Det känns fortfarande som att jag lever i ett flyttkaos, kanske för att jag knappt längre vet vad jag äger och mitt rum är under renovering. Allt är uppackat sedan hemflytten men allt har inte hittat sin rätta plats ännu. Det kommer med tiden antar jag.

Jag fick avsluta min måndagskväll tillsammans med underbara Callie. Med en liten serie fick vi träna på att komma in i trav mot första hindret utan ge sig iväg. Det var svårt nog och vi rullade ganska många gånger genom serien innan vi började hitta ett litet vänta-läge. Callie är lite yngre och är i princip inte hoppad speciellt mycket sedan hon kom till Sverige, fokus har legat på andra saker med henne. Men tanken är att jag ska hoppa henne regelbundet och jag tycker att det tar sig från gång till gång. Nu är det svårt att tro att vi under provridningen for varv på varv runt paddocken utan att kunna stanna.

Det är tur att det finns andra hästar att rida när ens egen ska få lite sommarlov.

Konsten att vara nöjd

”Don’t you know only fools are satisfied?”

Kvällstankar är kanske de tankar som skapar flest frågetecken, som leder oss in på stigar vi inte hade kunnat hitta om det inte var så att hjärnan delvis hade börjat stängas av för att förbereda inför nattens sömn. Eller är det så att vår hjärna arbetar som effektivast sent om kvällarna och tankarna egentligen tillför mer än vad vi tror? För jag har nog alltid känt mig som mest produktiv på kvällarna, som mest kreativ och som mest svävande. Nu känner jag att orden knyter sig runt varandra och ämnet tappade jag redan när jag inledde den första meningen, det är kanske tur att jag aldrig blivit betygsatt för någonting som jag har skrivit här för jag undrar ibland hur förvirrande mina texter kan vara.

Konsten att vara nöjd, det var det vi skulle diskutera, eller åtminstone tänka kring ämnet. Det kan väl omöjligen vara enbart jag som har svårt att känna sig nöjd? Är det för att jag ständigt letar efter sätt att bli lite bättre på, för att jag vill så mycket mer eller för att skuldkänslorna blir lite mindre om man vet med sig att man gjort precis allt vad man har kunnat? För det kan väl inte bara vara jag som får dåligt samvete gentemot de som det berör när jag presterar sämre än förväntat?

Det handlar väl alltid om att göra sitt bästa men i den vevan börjar man ibland fundera över vad som är ens bästa. När har jag gjort tillräckligt bra ifrån mig för att få unna mig känslan av att vara nöjd? Det är svårt och rörigt men till saken hör väl att vi någonstans vet vad vi är kapabla till eller åtminstone har en förhoppning om vad vi ska vara kapabla till, och där tror jag att det kan bli fel. För vi presterar inte alltid optimalt och misstag hör till vardagen.

Det är när vi börjar värdera oss själva utifrån prestationer som vi är farligt ute. Jag är somsagt extremt bra på att vara själv-kritisk och det är alltid lättare att peka ut fel och brister än att lyfta sina förtjänster. Det här har gjort att jag nästan alltid går in med en inställning där jag förbereder mig på det värsta, för det har blivit ett sätt att lättare hitta vad det var som gick bra. För jag blir hellre positivt överraskad än tvärtom. Det som blir negativt är att man redan innan sin prestation begränsar sin egen förmåga och förminskar de insatser man gör.

Vårterminen nu innan vi åkte hem på sommarlov blev en tydlig tid där jag hade enormt svårt att vara nöjd. För jag var alltid besviken, efter tentor, examinationer, inlämningar, redovisningar, alltid fanns det någonting jag ville göra bättre och egentligen berodde det väl mest på att jag kände att omständigheterna runt omkring blev lite för påfrestande. Det växlande hela tiden mellan att vilja ge allt till att vilja slänga in handduken. När inlämning efter inlämning avlöste varandra och ögonen gick i kors så är jag glad att jag tog mig i mål på ett så bra sätt som jag gjorde. För huvudet gick på högvarv dag som natt och det vet vi bara skapar problem.

Jag tror att det är både en nackdel och en fördel med att kunna vara nöjd. Om man ständigt känner sig nöjd kanske man aldrig strävar efter någonting mer och det är väl charmen med den här sporten, att utvecklingsmöjligheterna är oändliga? Men om man istället gör som jag alltid gjort så kanske det hindrar en från att ta sig framåt. Jag tänker iallafall tvinga mig själv att sänka kraven och se mer realistiskt på mig själv och det jag har, kanske kan det bidra till en mer avslappnad känsla kring de resultat man gör och det kan i sin tur skapa en känsla av välbefinnande?

1
Joelsbo Melinydd aka Grå *2011, ungponny SM 2016

You can either focus on what’s tearing you apart or what’s holding you together

Jag är lyckligt lottad som får göra det jag älskar hela dagarna. Men är det inte så det ska vara, att man ska ta tillvara på varje dag som vi erbjuds? Antingen ändrar man situationen eller så ändrar man sin inställning till den. Verkligen långt ifrån det lättaste att leva efter men jag har insett att alla bekymmer blir betydligt mindre om man väljer att leva på ett sådant sätt. Jag går bokstavligt talat runt med ett leende på läpparna när jag får rida så mycket som jag gör, så jag tänker njuta så länge det varar.

Sista dagen på denna vecka är nu gjord, tröttheten börjar ta över och då är klockan inte ens 21.00? Men det är härligt att börja morgonen redan efter 05.00 och inleda den tillsammans med hästarna. Jag fick prova en ny häst idag, Hunter, ett dressyrpass i ridhuset gjorde susen för både honom och för mig. Det var längesedan jag var så motiverad till att jobba både med min egen sits och med hästen. Nu känns varje ridpass som en möjlighet att arbeta bort mina spända axlar, omvridna händer och utstående armbågar. Direkt på nästa häst, Mosse, som fick jogga runt galoppbanan vid slottet i solen. En aningens för mycket framåtbjudning hade vi idag så jag fick ständigt vara där och påminna, men nöjda och glada kunde vi rida hemåt igen efteråt.

Tudelu går somsagt in i sin vila nu så idag borstade vi bara och det är väl ungefär det som vi kommer att göra de kommande två veckorna bortsett från några lugna uteritter. Jag hann redan igår börja kika på tävlingar igen, det blir inget långt uppehåll för redan en vecka efter vilan så är tanken att vi ska åka till Sportriders och tävla tillsammans. Sedan åker jag iväg nästan två veckor i augusti igen för att jobba och då är min förhoppning att jag ska hitta ridhjälp så att hon inte blir stående en period till.

Ny vecka imorgon och jag inleder med ledighet, jobbar fredag till söndag men har mycket annat roligt inplanerat under denna vecka. Två ridpass tillsammans med Callie och en hoppträning med ponnyn Goldie bland annat men nu har jag lovat mig själv att njuta av ledigheten, våga gå och lägga sig utan att ställa klockan – även om jag ändå brukar vakna av mig själv så ska det inte finnas någonting som stör.

Köpings Ridklubb – 7/7

img_5466

Jag vill verkligen inte inleda med att klaga på vädret så jag får helt enkelt skriva att regnet var välbehövligt nu i torkans tider. Regnet vräkte ner inatt när jag var upp för att dricka vatten och jag blev tvungen att dra igen fönstret som jag hade på vid gavel. Hästarna fick iallafall komma ut i hagen precis lagom till när det hade slutat och jag kunde göra klart stall och packa utrustning inför tävlingen medan Tudelu åt sin frukost.

Det blev en mindre intressant tävlingsdag idag då varken vädret eller resultaten var någonting märkvärdigt. Jag fick ett tråkigt nerslag på hinder nummer tre och blev lite forcerad resten av banan. Jag förstår verkligen inte hur svårt det kan vara att bara åka med ibland, varför försöker jag alltid att lägga mig i? Mellan hinder nummer ett och två började jag backa av lite för mycket och red därför på lite framåt mot nummer tre som var ett räcke, det blev flackt och vi tog med oss den. I övrigt hade jag en trevlig känsla genom banan och det kändes som att Tudi tyckte om den större gräsbanan som Köping har och sedan de svalare vädret.

Efter idag ska Tudi få lite sommarlov. Det tycker jag att hon förtjänar i och med den här våren, alla tävlingar som vi tryckt in sedan vi kom hem och med tanke på att hon blir väldigt påverkad utav värmen. Min plan är dock att hon ska komma ut och röra sig lite under vilan ändå eftersom hon gärna blir stående i hagen. Under den här tiden tänkte även jag försöka mig på att ha lite sommarlov och planera inför den kommande hösten. Det kan nog inte bli annat än bra!

Tre stallar och en fika senare


Och med det så var ännu en utav mina lediga dagar slut och inte heller denna gång hann jag med att njuta utav solen som jag så länge lovat att unna mig. Men några hästar senare så har dagen ändå blivit bättre än tänkt.

Callie fick inleda dagen med ett förmiddagspass. Fortsätter att rida henne med ett stort leende på läpparna. Jag börjar verkligen hitta känslan i ridningen på henne och då blir det roligare och roligare för varje gång jag får sitta upp. Fortsatte dagen med lunch hemma innan jag åkte till västerås för att hoppträna en ponny jag hjälper till med. Det absolut roligaste var kanske att träffa min tränare igen, sist vi tränade ihop var när jag nyligen hade fått hem Tudelu förra sommaren. En privatträning var precis vad vi behövde och det kändes så skönt att träna för Karin igen. Tänk att jag red första gången för henne någonstans runt 2009-2010 på ridskolan och har ridit regelbundet för henne sedan januari 2012? Tänk vad många ponnyer hon har sett mig rida, så många tävlingsfilmer hon har fått hjälpa mig att analysera och så många tips och trix som hon skickat med mig hem. Hon har sett mig åka i backen och höjt hindren högre än vad jag någonsin trodde jag skulle våga hoppa. Peppat mig och varit delaktig i så många tävlingsplaneringar. Hon har nog trott på mig mer än vad jag själv har gjort.

Tillbaka till träningen så är jag väldigt nöjd. Några utav de problemen som han har dök upp och vi kunde reda ut dom även om det finns att jobba vidare med. Det är en väldigt fin ponny så jag är väldigt glad över att få rida honom lite extra nu och nästa vecka tränar vi igen.

Har man inte nog att göra så lyckades jag pressa in en fika tillsammans med en kompis som jag inte träffat på länge. Vi gick mellan- och högstadiet tillsammans och i parallellklass på gymnasiet. Pratade om allt och inget över en välbekant fika på Markan i Strömsholm där vi har spenderat många eftermiddagar under vår högstadietid. Direkt därifrån åkte jag till sista stallet vid 18.30 för att ta in hästarna, göra iordning stallet och rida Tudelu som reds ut i kvällssolen.

Nu är jag inne i livet så som jag vill ha det, tillbaka i allt det som skapade mening. En händelse ska avlösas av en annan, att sitta ner när vardagen kallar är inte speciellt lockande. Sedan kanske inte varje dag ska innebära åkande, tidsanpassningar och utebliven tid för vila. Men jag tror att jag kommer sova gott inatt och ibland är det belöning nog.