Och så blev hon min

IMG_6551

Det är så overkligt som det kan bli. Det som var så extremt långt borta finns nu i mina händer och jag har svårt att inse att jag är hästägare ännu en gång. Försöker att intala mig själv att det här är jag värd. Det här har jag slitit för i alla år när jag har ridit på alla andras hästar samtidigt som de runnit ur mina händer så fort jag hunnit fästa mitt hjärta vid dom.

Det kom på tal om att Tequila skulle säljas för inte allt så längesedan och den tanken sköt jag snabbt undan för jag förstod att det skulle vara omöjligt för mig att äga två hästar och samtidigt få skola, tid och ekonomi att gå ihop. Men pusselbitarna föll trots allt på plats och genom att göra några avgörande förändringar så öppnades plötsligt nya dörrar och jag fick möjlighet att låna pengar för att köpa min drömhäst. Jag är så extremt tacksam för den här chansen. Hon kommer att ge mig många roliga minnen och jag kommer att lära mig mer än jag vågat drömma om. Jag ser fram emot att spendera många år med henne och låta henne lära Kakan allt hon kan!

Drömmar kan slå in.

När hjärtat hoppar över ett slag


Kanske är det en överlevnadsinstinkt, att alltid ta ut sorgen i förväg, för att aldrig bli överraskad. För att alltid vara beredd på allt som skulle kunna gå fel. För att kunna förbereda sig på smärtan och kanske kunna bromsa fallet. Jag tror nästan det, att det handlar om att skydda sig själv från allt det som kan göra så ont.

Man ska inte ha häst, för hjärtat brister när man inser hur skört livet är. Min älskade Kakan som jag köpte osedd på annons i somras, som gjort mig till den lyckligaste människan i världen sedan den dagen hon klev in i mitt liv – och det bara genom att existera, gjorde sig illa i hagen för cirka 10 veckor sedan. Detta visade sig vara en ordentligt otäck hovbensfraktur med flera kringliggande skador. Någonting som kommer att begränsa henne i resten av hennes liv, oavsett hur långt det kommer att bli.

Med vetskapen om att det antagligen skulle sluta här så var jag förberedd, det trodde jag åtminstone. Men hur förbereder man sig egentligen på att höra orden som sätter punkt för så mycket? Orden som kan riva sidor ur en bok utan att du någonsin har hunnit komma till slutet. Men jag var förberedd, för fallet var redan ett faktum.

Men ibland sker mirakel. Ljusglimtar i allt det som är tungt. Hjärtat hoppar över ett slag när domen ska delas ut men jag undrar hur många kilo lättare min axlar blev. Vi är långt, långt ifrån mål men helt plötsligt fanns hopp om vi ska kunna fortsätta låta henne njuta av livet som hon förtjänar. Jag minns knappt när jag var så lycklig att tårarna tryckte bakom ögonlocken. Kanske var det dagen hon klev ur transporten och jag insåg att jag hade blivit hästägare åt min allra första storhäst? Lycka är ingenting jag tar ut i förväg men idag förtjänade jag att vara precis såhär lycklig.

Jag är lycklig för att vi inte behövde ge upp. Lycklig över att det fortfarande finns hopp och för att jag äntligen kan börja andas igen. Viktigaste av allt är att jag tänker tillåta mig att känna just det här.

Ett steg närmre rätt


Nyper mig i armen efter att ha spenderat helgen i Norrköping. Där har vi hunnit med att rida tre stycken 120 klasser med en blandad kompott med resultat, vi har byggt banor i mängder och jag har satt vårens första bonnabränna. En betydligt bättre helg med andra ord.

Torsdag till söndag spenderade jag alltså på Norrköping Horse show där jag red och agerade funktionär. Vi fick bo på plats och då startade jag Tequila i tre klasser med en vilodag under fredagen där vi istället red ett lättare pass på morgonen. Vi kikade på många intressanta klasser, bland annat fyraåringarnas kval till Falsterbo och 140 hoppningen. Sedan var det unghästklasser i princip varje dag.

Första dagen red vi 120 med fyra nerslag och gjorde sedan ett ordentligt uppryck och var felfria med placering under lördagen. Sista dagen gjorde jag lite dumma missar och slutade på 8fel. Men vi åkte från Norrköping med massa bra språng i kroppen och en drös med erfarenhet till bagaget. Några dagars vila och sedan tränar vi vidare mot nya utmaningar.

img_4053img_4052img_3916

If I had three wishes, all of them would be for you

 


Träningen börjar ge resultat. Jag bestämde mig för ett tag sedan att verkligen arbeta med dressyren på Tequila i och med att det är där våra största brister finns och med lite hjälp så har det bara gått framåt för oss. Jag har både fått hjälp från ryggen och från marken och i samma veva bestämde jag mig för att byta bett och prova någonting annat. Resultatet blev bättre än väntat.

Måndagseftermiddagen spenderade vi i röda ridhuset där vi fick hjälp med dressyren för vår dressyrlärare från skolan. En uppryckning sedan förra träningen och det var roligt att jag faktiskt kunde börja rida henne ordentligt med benen. Nu har vi nya verktyg inför det fortsatta arbetet vilket känns otroligt roligt. Det största problemet som jag upplevt är att kroppen är i många  olika delar och att få alla dessa att hänga ihop har varit en utmaning. Men när kontakten fram till båda tyglarna sakta med säkert börjar smyga sig fram känns hon mycket mer reglerbar. Det kommer att bli väldigt bra det här, det känner jag på mig.

Imorgon åker vi till Norrköping Horseshow och spenderar helgen där. Hur det går blir en annan femma men vi ska göra vårt bästa och dressyrträningen blev en perfekt uppladdning inför det!

img_3884img_3883

Ett sista försök

770689de-c2f5-4cd1-a13f-3ddf4af45283

Det är kanske dags att börja fundera eller kanske framför allt att börja prioritera. Vad vill jag och vad är viktigt för mig? Vad drömmer jag om och hur tar jag mig dit? Hur mycket är jag beredd att offra längs med vägen? Det är tankar som snurrar i mitt huvud dagligen. Jag vill och vill och vill men jag har ingen aning om hur jag ska reda ut knutarna, det slutar istället med att jag spänner dom allt hårdare.

Sommaren står inför dörren och de sista veckorna på praktiken börjar lida mot sitt slut. Mina praktiska lektioner är avklarade och med handen på hjärtat kan jag erkänna att det är kanske ändå ganska roligt. När den värsta nervositeten lägger sig så kunde jag kanske bidra med något och det hela kändes plötligt lite mer meningsfullt.

Tänk att två år på Hippologen redan har passerat och att jag till hösten kommer att starta upp mitt sista år. Hur kunde det gå så fort? Det känns som det var igår som jag galopperade tillsammans med Tudelu på Flyinges Warren Hastings. Som att det var alldeles nyss vi låg i solen på gräset bredvid kastanjegården, medan hästar tränade i värmen så jobbade vi på våra bonnbrännor, detta i väntan på att dagens lektion skulle börja. Alla tentor och inlämningar som tog all ork och energi, fodertentan, anatomiduggan, körexamen, sjukdomsuppgiften och alla redovisningar, hur kunde allt det kännas så viktigt där och då när det nu i princip är glömt och förträngt? Jag saknar fortfarande Flyinge och jag vet att jag kommer att sakna Strömsholm den dagen vi inte längre ska vara kvar här. Men än så länge är det ett år kvar.

Jag tänkte ge skrivandet ett sista försök. Ett sista försök att dokumentera allt av betydelse. För jag vet att det behövs, för att jag vet att jag behöver det. Det svåra är egentligen att dra gränserna mellan vad som är för mig och vad som är för andra. Vad som bara är en personlighet och vad som borde vara helt och hållet privat. Men kanske är det den stora charmen att kunna lista ut det, samtidigt som tiden går. Att växa med händelser och förstå hur saker och ting hänger samman. Hitta ett mönster i högar av trassligt garn. Att reda ut det, bit för bit, tills vi kommer i mål.

Det är kanske det som är det viktiga för mig? Att förstå hur jag hamnade här och förstå att jag har rätt att gå vidare. 

What we can learn from horses is infinitely more valuable then what we can teach them

IMG_6283

Ni kanske minns den där eviga strukturen som jag har tjatat om. Den där drömmen om att hitta ett sätt att låta dygnets timmar räcka till. Den där tanken om att struktur och ordning skulle räcka för att lösa livets alla problem. Nog vet jag att det inte kommer att vara så enkelt men jag vet att det kommer att göra skillnad, att det kommer att bli bättre om jag hittar ett sätt att styra upp en vardag som jag ständigt planerar kvällen innan.

Jag vill bli bättre på att ta vara på den tid som jag blivit given. Bättre på att uppskatta och njuta av det som går. Fånga ljusglimtarna när stressen är som mest påtaglig. Skratta när det tillåts och kanske inte vara så rädd för att göra fel.

Jag vill kunna säga ”från och med nu” men jag behöver vänta med orden, hålla några veckor till på dom. För att inte falla tillbaka i gamla vanor, för att inte direkt misslyckas med ett löfte om någonting bättre. Jag avvaktar, ett litet tag till, kanske till och med att jag skjuter på det till praktiken är över. För att på riktigt kunna börja om, för att på riktigt kunna sätta mig själv före allt annat. Det är kanske allt jag behöver? Hitta en struktur där jag tillåter mig själv att vara viktigare än vad jag någonsin låtit mig vara.

För vi gömde allt så bra, i ord vi aldrig sa


Jag tror att mitt liv går ungefär lika bra som uppdateringen här har varit den senaste tiden. Jag har varit dålig på att förklara och det är jag fortfarande. Ingen kommer att känna sig klokare när den sista punkten i det här inlägget är gjord, inga frågetecken kommer att blivit uträtade när jag valt att trycka på publicera. Men till saken hör att jag någonstans insåg att jag behövde klicka på paus för att kunna ge mig själv chansen att andas, för att komma ikapp, för att reda ut alla knutar som jag knutit under så lång tid. Jag behövde tillåta mig själv att hinna med.

Jag har som tidigare nämnt haft otroligt svårt för mig att uttrycka mig i tal och det skrivna ordet har blivit en räddning när jag känt ett behov av att göra mig hörd. Jag undrar hur många texter jag har skrivit genom åren och hur många människor jag har nått fram till. Jag undrar ändå vilka trogna som fortfarande klickar sig in här varje dag i hopp om någonting nytt att läsa, för ni är ändå några stycken. Jag har delat med mig av mycket men långt ifrån allt. Det har varit en berg och dalbana, med höga toppar och djupa dalar, som jag låtit mig själv växa upp i. Men det finns en rädsla i det där, en rädsla för att uttala ord som inte går att ta tillbaka. En rädsla för att såra och göra skada, en rädsla för att bli missförstådd i situationer där allt jag behöver en någon som tillåter mig att vara ledsen. Som inte kräver en förklaring och som kanske nöjer sig fast att man inte riktigt förstår. Det är lite det som hindrar mig, för hela sanningen kommer aldrig riktigt ut.

Men just nu njuter jag varje sekund som jag får spendera bland varma mjuka mular. Bland individer som aldrig har några motiv eller baktankar. Djur som utstrålar livsglädje mer än någonting annan. Det fyller mig med energi och hjälper mig att somna med ett leende på läpparna om kvällarna. Det gäller att hålla sig upptagen, så upptagen att man inte hinner med att tänka, för det är ofta tankarna som skadar mer än verkligheten. Det är när jag går händelserna i förväg som hjärtat får lida och hjärnan är boven i allt.

Tacksam ändå. För allt jag får uppleva, för allt jag får lära mig. För att jag fortfarande är här och brinner för det hästarna, lika mycket som för förut om än inte mer.

IMG_6541
Foto: Jenny Johansson

Mer än någonsin


Under helgen som varit tog jag nog min första riktiga sovmorgon på jag vill inte minnas när. Jag har ridit ett antal hästar på stranden utanför Falkenberg och jag har pratat mig tom på ord med en av mina allra närmsta vänner. Jag behövde den här helgen mer än vad jag nog hade insett själv. Dagar som bestod av kanske det mest vardagliga stallarbetet men som jag kunde uppskatta på ett helt annat sätt. Gjorde av med alldeles för mycket pengar på mat, fika och andra aktiviteter men det var det minst sagt värt.

I måndags slungades vi direkt tillbaka in i verkligheten och vårt sista block i skolan har startat. Praktiken är igång och jag är på min gamla ridskola som jag var på fram till någonstans 2012/2013. Jag har fått träffa ridskolehästar som jag tyckte var de bästa i världen när jag var yngre och som är lika älskade och omtyckta av andra som de då var av mig. Häftigt ändå att en del ponnyer efter 10år fortfarande lär nya barn att rida varje dag. Ska bli några roliga veckor här fram till det är dags för ”sommarlov” i juni.

Tequila tävlar i helgen och Kakan står fortfarande på boxvila. Det rullar på ändå. Det känns lite mindre hektiskt nu när mycket är avklarat även om min lista över saker att göra fortfarande är längre än vad jag önskar så känns det inte längre övermäktigt.

We can be good but not perfect


Jag räknar ner dagarna och inser att jag inte riktigt vet vad det är som jag väntar på. Kanske en vändning av något slag, en slutpunkt eller någon typ utav början. Jag undrar fortfarande hur jag ska hitta ett sätt att räcka till utan att det blir på bekostnad av mig själv. Hur jag ska hitta ett sätt att förstå vad det är som utlöser stressen och hur jag därifrån ska kunna komma till någon slags lösning.

Min lösning har i princip alltid varit att skriva, att ventilera mig själv genom skriven text, med orden som jag aldrig riktigt lyckats uttala. Jag har blivit sämre på det, att skriva, och kanske beror det på att tiden inte riktigt räcker till eller kanske är jag så tom på ord att jag låter tystnaden tala sitt tydliga språk? Oavsett har lösningarna förändrats över tid även om problemet i stort sätt består. Det är en vilja att göra bättre och en frustation över att aldrig nå dit. Ett fokus som hamnar mer på allt det som jag inte klarar av istället för att se allt det som jag faktiskt gör bra. En rädsla för att bra aldrig ska vara bra nog och ett behov av att sätta andra före mig själv.

Idag är det torsdag och jag ser fram emot att spendera helgen tillsammans med en person som blivit någon typ av expert på att lyfta fram alla mina bra sidor. För även om helgens ledighet i princip kommer att bestå av detsamma som min vardag gör, mocka boxar och rykta hästar, så ser jag fram emot att göra det tillsammans med henne. Lyssna och försöka förstå att saker alltid kommer till en lösning, det vet hon bättre än någon annan. Att för stunden kunna släppa måsten och bara låta dagarna bestå av allt det som jag tycker om.

Ibland räcker det med att konstatera. Att bekräfta det som är verkligt och sant. För att hålla sig kvar vid det som är begripligt. För att förstå att allt det som sker inte bygger på den faktiska verkligheten vi lever i utan att det mesta kommer från tankar som är fästa vid föremål som vi själva valt att lägga en värdering i. Genom att förstå det blir livet mer konkret, tydligt och än mer förståeligt.

2

Även ett glas med vatten blir tungt om vi envisas med att hålla det för länge


Jag börjar se ljuset i tunneln. Alla måsten börjar strykas från listan och jag ser fram emot att kunna släppa allt och gå ut på praktik under resten av våren. Att bryta mönstret av inlämningar och deadlines för att bara kunna fokusera på ridskoleverksamhet under 10 långa veckor. Nästa vecka redovisar jag mitt seminariearbete, som jag har slitet med det. Jag undrar hur många timmar jag har suttit och rättat, ändrat och flyttat meningar i det där dokumentet. Till sommaren får jag veta om jag blir godkänd men då har jag åtminstone bockat av en liten del av det genom redovisningen. Sedan har vi en hemtenta till i slutet av mars som jag tänker att jag ska börja med i helgen.

Igår gjorde vi första delen av dressyrexamen och jag är så nöjd med både mig själv och Stephanie. Jag som inbiten hoppryttare tycker att det är otroligt svårt att fokusera på vägarna, formen och samtidigt rida hela programmet och inte bara åka runt. Ett omslag i sista galoppökningen men en klar förbättring från programridningen vi gjorde förra veckan. Nästa vecka gör vi hästbytet och sedan får vi veta om vi är godkända eller inte.

Det är dags att komma i form igen med Tequila efter på tok för mycket uteritter de senaste veckorna då vi inte har kunnat lämna stallet. I onsdags lyckades jag komma iväg till skolan och fick vara med och hoppa på lunchen. Vi har inte hoppat sedan vi tävlade i Lurbo så både hon och jag var väldigt nöjda. Vi är laddade inför tävling vecka 13 på Strömsholm!

Ser fram emot nästa vecka när jag äntligen kan lägga ifrån mig saker. Planerar att äntligen åka iväg, minns inte senast jag var ledig. Det var alldeles för länge sedan. Sovmornar existerar inte och har inte gjort det sedan någon gång i höstas. En sovmorgon är att släppa ut hästarna i stallet vid 07.00 tiden istället för vid 05.30. Ungefär på den nivån befinner jag mig just nu. Det är väl ändå tur att jag någonstans älskar det här? Jag behöver bara hitta en balans, mellan det som är och vad som borde vara.

img_1586img_1587