Hjärtat brukar alltid ha rätt


Min vän Alexandra tog med sig kameran ut till stallet igår kväll för att fotografera hästarna och resultatet blev bättre än vad jag kunnat föreställa mig! Hon är verkligen så duktig och till och med Tequila lyckades bli bra på bild. Kakan hade jag förväntat mig mer av men hon tyckte mest att det var spännande att ha bett i munnen igen efter många månader utan. 

Jag får verkligen nypa mig i armen. Livet har en tendens att överraska men också att förvirra. För ett år sedan drömde jag om att bli hästägare igen men planerna låg en bit in i framtiden. Jag och Tudelu var anmälda till vår 120cm debut när det blev bestämt att hon skulle provridas av en familj från Umeå. Det gick inte många timmar mellan hennes provridning och annonsen som jag hittade på hästnet. Dagen därpå hade jag bestämt mig, Kakan skulle flytta till Strömsholm. Mindre än ett år senare skrev jag på papperna och blev ägare till ytterligare en häst. Kakan köpte jag över telefon och Tequila hade jag hunnit lära känna under många månader. Helt olika förutsättningar men jag är precis lika nöjd. Ibland är köpen vi gör med hjärtat de allra bästa, tänker vi efter för mycket kommer vi alltid att kunna hitta anledningar till ”varför inte”.

Jag är tacksam för att många har hjälpt mig att göra det här möjligt och tacksam för att de båda ger mig glädje varje dag. Jag har tur, en enorm tur.

Vårt andra år

 

Här kan ni läsa om vårt första år.


Och så står vi här igen. Dagarna har runnit ut och vårt andra år på Hippologen har lidit mot sitt slut. Vi har tagit oss igenom 2/3 delar av programmet och det börjar kännas nu. Tiden går alltid fortare än vad man tror och det känns som att vi precis lämnade Flyinges vackra anläggning. Strömsholm känns mer som hemma även om jag aldrig tidigare varit en del av bubblan. Den bubblan som kretsar kring hästar, utveckling och forskningsanknuten kunskap. Precis som när flyttlasset gick från skåne så avslutade vi vårt år här fulla med nya erfarenheter som vi kommer kunna praktisera i vårt kommande arbetsliv.

Det var en omställning att flytta hem efter att ha bott ”själv” 60mil hemifrån. Att komma hem till allt det som varit så bekant var långt ifrån så självklart som jag hade räknat med. Människor förändras i takt med att de möter nya utmaningar och berikas med ny kunskap. Jag var inte samma person när väskorna packades upp hemma i mitt gamla rum som jag var den dagen jag lastade på Tudelu och reste ner till flyinge, långt ifrån. På gott och på ont men om jag ska vara ärlig så trivs jag betydligt bättre med mig själv idag än vad jag gjorde då. För idag, efter dom här två åren, så har jag lärt mig mer om mig själv än vad jag gjorde under hela min livstid här i min hemort. Allt förändras inklusive en själv och kanske finns det en mening även med det.


Strömsholm har bjudit på fantastiska hästar(!), intensiva ridblock och lärorika kurser i pedagogik, ekonomi och hästkunskap. Jag har bearbetat texter tills ögonen tårats av frustration och dragit lättnadens suck när jag tillslut blivit godkänd. Jag har ridit sönder x-antal ridhandskar och mina favoritstövlar sa upp sig precis innan skolan tog slut. Jag har ramlat av mer än en gång men det är kanske inte helt fel utsikt att smaka grus framför slottet? Jag har utvecklat mina praktiska skills i att utnyttja varje minut fram till inlämningens deadline klockan 23.59. Jag har förälskat mig i varenda en av mina skolhästar och jag gick i mål med godkänt i alla ämnen, vilket trots allt var målet.

Hjärtat fick inleda unghästblocket med mig. Det var en växande frustration som bröt ner det lilla självförtroende jag hade men vad jag tyckte om henne. Hon gav mig många gråa hår men också överväldigande lycka när polletten tillslut trillade ner. Hon prövade mitt tålamod och lärde mig att det är någonting jag behöver fortsätta att jobba vidare med. Roligast av allt är kanske att se hur mycket våra unghästar utvecklades under året genom de olika blocken.

Nemo fick bli min hopphäst under årets andra block och den största lärdomen jag tar med mig från honom är kanske att jag behöver våga vänta på språnget. Att inte ta första bästa distans jag ser, för det var både han och jag bra på. Trivdes otroligt bra med honom som skolhäst men tyvärr kändes det som att min egen polett trillade ner först när vi skulle inleda den sista veckan tillsammans, jag hade behövt iallafall en vecka till för att få befästa den där isklumpen i magen.

Fasade något över att spendera 9 veckor i dressyrsadel men Stephanie fick mig att älska varje minut. Vilken fantastisk häst som visade mig hur roligt det kan vara med dressyr och hur svårt det faktiskt är med tajming utan givna andningspauser. Avslutade med att rida MSVC på hela 68% efter att jag lång tid tragglat för att hinna med att rida alla rörelser och vägar i följd. Dressyrblocket blev kanske det mest givande blocket och kanske även det som jag ser mest fram emot när skolan sätter igång igen, även om hoppningen ligger mig varmast om hjärtat.


Viktigast av allt har kanske varit Ackurat, så mycket glädje som han har givit mig det här året. Han är så snäll som han är stor. Jag undrar om han förstod hur viktiga alla tidiga ridturer var för mig? För varje dag gjorde han mig glad och aldrig någonsin ville jag byta ut en regnig morgon med honom. En mörk eftermiddag med honom mitt i vintern, allt var lika viktigt.

Jag är glad för att vi haft så extremt engagerade lärare, som kommer med lösningar på problem vi inte visste att vi hade. Som gör allt för att det ska gå bra för oss. Som matar oss med kunskap vare sig vi vill eller inte. Som lär oss att ifrågasätta, allt, hela tiden. Vi är lyckligt lottade att få vara endel av det här och vi kommer nog kanske inte inse det på riktigt förrän det hela är slut.

Strömsholm är vackert, kanske inte lika vackert som Flyinge men det handlar kanske inte heller alltid om att jämföra, utan mer om att se saker för vad det är. Jag trivs bättre än vad jag hade föreställt mig trots att flytten hem tog mig tillbaka för många år i livet. Det har varit mer komplicerat än vad jag hade tänkt mig även om det också på många sätt har varit bättre än i mina tankar. För i Flyinge lärde jag mig att förstå mig själv och under vårt andra år har jag tränat på hur jag ska hantera eller kanske främst acceptera mig själv och allt runt omkring.

Min förhoppning och mitt mål för vårt sista år är att jag ska hitta en strategi för hur jag vill leva mitt kommande liv. Att jag ska skapa en vardag som fungerar och däremellan njuta av mitt sista år i hästbubblan, sätta tydliga mål och ge mig fan på att jag ska nå dom. Ta vara på varje chans och fortsätta vara tacksam. För jag vet att jag är tacksam över att vara här. Tacksam för den umgängeskrets jag utvecklat, hur hade jag klarat mig utan alla dessa fantastiska människor som går i min klass? Tacksam för att vi befinner oss i en miljö som både inspirerar, motiverar och utmanar oss att bli bättre.

Ge mig en sommar att lösa det som lösas ska sen ser jag verkligen fram emot hösten.

img_0447img_8159img_8842img_9742DSC_0063img_0353bde40831-e779-4e56-8e5b-be070f335cca843d80d6-3353-414b-984b-e58d1bbe377d

 

A little progress each day adds up to big results


Sommaren flyter på och tiden går fortare än någonsin. Dagarna smälter samman och rutinerna är givna, 6.30 vill hästarna ha sin frukost och eftermiddagarna spenderar jag med mina egna stjärnor, däremellan hinner vi som är kvar i området umgås. Våra dagar på jobbet består av stallarbete, beteskoll och allmänt pysslande med allt och inget så det blir hästar från morgon till kväll i princip. Jag har svårt att föreställa mig en bättre sommar, jag stormtrivs.

För oss börjar skolan först i september och jag längtar redan efter att få starta upp mitt sista år på hippologen. Jag har ordnat en praktikplats inför hösten och jag känner mig motiverad över att på riktigt komma igång med Tequila igen efter hennes lilla vila. Det blir målmedveten träning nu under den kommande tiden och det känns som att det kommer bli väldigt bra. Största fokuset ligger på att få bort sommarmagen men förstår att det är svårt när hon betar gräs från morgon till kväll.

Just idag är jag ledig och imorgon också för den delen. Det innebär kort och gott att jag tog sovmorgon innan jag klev upp och påbörjade det som jag inte har hunnit med tidigare. Det brukar bli så att lediga dagar handlar om att komma ikapp med allt det som jag skjutit framför mig. Denna dag blir en sådan dag men även imorgon är jag ledig och då tänker jag göra lite mer av det jag känner att jag behöver.

66941206_2357890444538540_2846506523364950016_n

Efter jobbet igår fick jag följa med på tur till slottet på Dorian med Mirjam som red Toya. 

If I had three wishes, all of them would be for you

Och plötsligt står vi där. Med tårarna tryckande bakom ögonlocken, av lättnad, och med axlar som för förstå gången på länge tillåts att slappna av. Spänningen har lagt sig och vi börjar se ett avslut på allt det som tidigare har gjort så ont. Ett evigt dåligt samvete över att Kakan har hamnat i skymundan kanske äntligen kommer kunna släppa i och med att hästarna numer står i samma stall och att hon får börja lämna boxen. Det ger mig mer tid för just att hanteringen samt betydligt färre stallpass ger mig möjlighet att planera min tid på ett mer effektivt sätt.

Det lyckade besöket på djursjukhuset avslutades med att Kakan fick komma ut i sjukhage för första gången sedan februari. Jag tror att hon förstod allvaret och hon visade att hon axlade ansvaret som det innebar att komma ut. Jag är lycklig nu och jag tror att hon är lika lycklig.

För Tequila har flytten inneburet två uteritter för att lära känna sin nya hemmiljö. Det har varit ganska lagom med arbete med tanke på helgens tvådagars tävling i Köping. Idag red vi ett pass i paddocken och tog några språng för att stämma av formkurvan. Hon var på bra humör och vi känner oss red för helgen. Jag ser fram emot att äntligen tävla igen och även att ta tag i en del måsten. Men först har jag två dagars jobb kvar innan jag får lite ledighet under kommande vecka.

Allting blir inte bra men det mesta blir bättre


Som jag har längtat efter den här dagen. Jag har längtat efter att ha mina två hästar stående under samma tak. Längtat efter att kunna ta bilen till stallet och låta stalljobbet bli en del av min fristad, utan stress eller press. Det har varit svårt att balansera livet när allt i min omgivning har dragit åt olika håll. När jag velat ge Kakan mer tid än vad jag har haft möjlighet till och när jag känt mig stressad hos Tequila i och med att jag haft tider att passa med Kakan. När jag velat göra annat men inte kunnat hitta ett sätt att få timmarna att räcka till, samtidigt som jag spenderat alldeles för många timmar i bilen, åkandes mellan stall, hem, arbete och skola.

Idag lastade vi Tequila med de sista sakerna från stallet och körde henne till stallet där Kakan står nu. Sorgligt att packa ner allt och skura ur hennes box. Det är trots allt i det stallet som jag provred Tudelu för mer än två år sedan. Det är i omgivningarna kring gården som jag ridit alla ponnyer genom åren. Många minnen men mycket kommer att underlätta min vardag nu och ibland är vi tvungna att prioritera oss själva före allt annat. Det här är en investering för att göra mitt liv enklare och för att jag ska kunna hitta ett sätt att orka med min vardag. Vilket trots allt är det viktigaste.

Tacksam för allt min mamma har hjälpt till med under den här tiden. Så mycket som hon har fixat för att livet ska gå ihop och för att hästarna ska få det allra bästa. Det här kommer att bli så himla bra. Nu ska vi landa i en ny vardag med nya rutiner och jag ser fram emot att låta livet kretsa kring dessa två ♥

_GEB2901

En ledig helg

img_4813

Det är lördag och jag är ledig. Solen skiner och bitarna faller sakta men säkert på plats. Det här kommer bli en fantastiskt sommar det är jag övertygad om. I princip alla våra fina skolhästar har fått åka på bete under veckan som varit och jag blir varm i hjärtat när jag ser hur mycket de njuter. Som de har slitit med oss under året, en del mer än andra och nu förtjänar de sin ledighet. Ackurat och Nemo håller ihop såväl på betet som de gjort ute på den aktiva grupphästhållningen.

Jag har en lång lista över måsten som ska göras under den här helgen. Kakan har äntligen fått flytta till det nya stallet och imorgon får hon sällskap av Tequila. Det är långt ifrån klart men min magkänsla talar för att det här kommer att bli bra. Enormt bra om jag ska vara ärlig. Så idag ska boxen tömmas och det sista flyttas från Kakan och imorgon är det nästa stall som ska tömmas.

Efter en tung vår så behöver jag göra någonting för att bryta mönstret. En flytt kommer lägligt. Det har funnits tankar länge men mycket i mitt liv har varit ovisst och därför har jag aldrig kunnat ta något riktigt beslut. Det är en tyngd som släpper från mina axlar. Min hjärna har gått på högvarv de senaste månaderna och jag har inte fått ihop livet så som jag hade hoppats, för många saker att hålla i huvudet och för många måsten att hinna med har gjort att jag varken orkat, velat eller kunnat ta tag i saker. Nu kommer det bli lättare. Mycket lättare.

Blommor där du står

8f08c197-fb2d-42fc-96d9-3f4192da6628

Det var längesedan sen sist. Jag undrar hur många påbörjade inlägg som ligger i mitt utkast, med ord som ännu inte hunnit bilda meningar och därför är för obegripliga för att förstå vad tanken överhuvudtaget var att det skulle stå där. Kanske beror på det på att jag saknar inspiration och att motivationen har varit tveksam, det är kanske så jag kan sammanfatta de senaste veckorna också – med saknad och tveksamhet. 

Min resa runt södra Sverige gav mig tid att fundera, tid att vara ledig och tid att andas. Någonting som jag upplevt som bristande den senaste tiden. För jag kan inte vara ledig när jag vaknar i min egna säng. Jag känner mig inte ledig när jag lägger huvudet på min egen kudde. Jag behöver fly för att kunna andas in nytt syre i lungorna, för att kunna tvinga mig själv att säga nej, även till saker jag gärna vill.

Midsommar var kul. Med blommor i håret, trevligt sällskap och god mat kunde jag njuta av låta klockan bli lite för mycket fast att alarmet stod redo ett par timmar senare. Det gör ingenting att sömnen blir lidande när man har valt det själv.

Jag räknar ned mot allt det som ska göra livet lite lättare. Flytten av båda hästarna, en plan för resten av sommaren och hösten, strukturen som kanske börjar ge sig till känna och jag räknar ner för att jag kan, för att det finns saker att längta efter. Ytterligare en resa genom södra Sverige står på min önskelista. För mitt hjärta var hundra gånger lättare när jag klev ur bilen hemma än när jag styrde bilen neråt, som om någon plockat tyngden från mina axlar. Att prata av sig, utan ett egentligen säga någonting alls och få hjälp att se saker ur ytterligare ett perspektiv – det gav mer än vad jag kunde föreställa mig. Det är som ett stort pussel jag aldrig slutar att lägga, livet. Det byggs på för varje dag och motivet, det vet jag inte ännu, men jag ser fram emot att veta. 

 

Det är en konst att få tiden att räcka till


Jag slungades illa kvickt tillbaka till verkligheten efter en skolavslutning och några dagars ledighet. Det bidrog till att jag snabbt hann utveckla en vardag med tidiga mornar och alldeles för lite sömn. Det tar tid att komma in i rutiner och utveckla vanor men jag försöker så gott som jag kan.

Jag är en tidsoptimist ut i fingerspetsarna och tror mig alltid hinna med mer än vad jag egentligen gör. Jag tror att jag ska orka och hinna med allt det som jag vill och önskar men det tar inte lång tid innan jag inser mina begränsningar. Jag planerar alltid utifrån min optimistiska sida och sedan blir jag lika besviken varje gång det inte går ihop. Men min bästa egenskap är kanske ändå att jag försöker, även när det känns hopplöst.

Planen för sommaren ser ut som följande; Jag kommer att jobba på skolan under lovet fram till skolan börjar igen i september. Under den här tiden är också tanken att träna Tequila för fullt, starta de tävlingar som går men kanske mest att vara förberedda inför höstens utmaningar och att försöka påbörja en plan för att ta BE-körkort -men det avvaktar jag lite med tills jag fått ordning på resten av livet.

Vid månadsskiftet kommer båda hästarna att flytta till en nytt stall och jag längtar enormt mycket. Det kommer att underlätta både tids- och energimässigt. Nu känns det som att jag spenderar mer tid i bilen än med hästarna tyvärr och i längden behöver jag hitta ett sätt att vara mer effektiv med min tid för att hinna med allt det som jag vill.

Jag ser fram emot att lösa upp knutar, att pricka av saker på listan av måsten och låta livet hitta tillbaka till de lugn som jag så länge har saknat. Mycket kommer att lösa sig den här sommaren, det känner jag på mig. Men först tänker jag unna mig själv några dagar ledigt.

843d80d6-3353-414b-984b-e58d1bbe377d

Tequila har förövrigt gjort tre starter sedan sist vi hördes. 110 och 120cm på Hallsta ridklubb resulterade i en felfri första klass och en femteplacering samt ett nedslag i 120cm. Under strömsholmsdagarna rev vi ett hinder i elevklassen som gick i 110cm. Nästa start blir under vecka 27 i Köping. 

Att vända en nedåtgående spiral

 

Det absolut svåraste av allt är kanske att inse, eller kanske egentligen att acceptera, att allt klarar jag inte av att lösa själv. Det finns problem som kräver stöd och support för att kunna komma till en lösning. För mig har den tuffaste insikten utav alla varit att förstå att livet, det reder jag inte ut själv. Att jag behöver hjälp att planera mitt liv, hjälp att bromsa och att pusha. Att prata och att lyssna. Hjälp att förstå var gränserna går och vad som får mig att må bra och vad som suger musten ur mig. Jag lever mitt liv som ett barn, helt utan konsekvens-tänk. Agerar utifrån det varit och utifrån nuet, utan en tanke på vad det innebär inför kommande dag.

Men det är dags nu, att verkligen verkligen ta tag i det. Att på riktigt jobba med de tunga bitarna. Att på riktigt ta mig ur den onda cirkeln. För på något sätt känner jag mig starkare, mer förberedd och lugnare. För jag vet att livet kommer att lösa sig för mig också och jag förstår hur bra det kommer att bli den dagen jag på riktigt vågar tro på mig själv lika mycket som andra tror på mig. Men ja, jag behöver hjälp. 

Nu ser jag fram emot att bryta mönstret ytterligare en gång. Att gå på sommarlov och sedan jobba dagarna i enda med hästar. Att rida, drömma och lägga ner tid, ork och energi på det som jag tycker är viktigt. Planera och strukturera upp en vardag som jag kan ta med mig inför höstterminens start. Förbereda mig mentalt på det som väntar och skapa en tillvaro som är både sund och betydelsefull. Skapa utrymmen i min kalender som ger mig tid att fylla på med energi.

Det har varit tungt, men det har varit viktigt och det har varit lärorikt. Jag lär mig varje dag och det börjar bli dags att vara tacksam för det också. Det kommer bara att bli bättre, om jag bara tillåter mig det. 

Ord från sena nätter

DSC_0252

Ibland räcker inte orden till för att förklara det som känns så tydligt. För ibland finns det inte något rättvist sätt att beskriva en känsla. Det finns känslor som inte kan förklaras, som bara kan upplevas och som bara kan förstås av de som upplever. Det är en växande frustration att försöka dela med sig av det som skaver på insidan. Förklara hur varje litet ord öppnar upp för missförstånd och hur lätt det skapar irritation.

Jag har blivit bättre på det ändå vill jag påstå. Att alltid leta efter en förklaring. Att alltid vilja förstå och försvara. För att jag vet hur lätt mina ord, sagda i all välmening kan vridas om till någonting helt annat.

Kanske är det därför jag började skriva? För att kunna se orden framför mig innan jag lät dem komma ut. För att kunna se, bearbeta och till och med för att kunna ångra sig. Det går aldrig att ta tillbaka det man har lyckats säga men här där jag skriver går det enkelt att ta bort. Ett knapptryck och det är som om det aldrig funnits. Överstryket och borta. Begravet och glömt. Men jag kämpar ändå med orden som borde komma ut. Med meningar som kan göra sådan skillnad. Med tankarna som behöver få chans att komma ut, bara för att kunna förklara och bli förstådd. Sakta men säkert kommer jag att sätta ord på känslorna och hitta ett sätt för dom att komma ut. Ett sätt att kunna ta nästa steg.

Precis lika osammanhängande som vanligt. Men det här är ändå en fristad från betygskriterier och bedömningsprotokoll. Här finns ingen mall som jag ska passa in i och alla som läser gör det av egen fri vilja. Här får jag blanda hjärta och hjärna och aldrig behöva bli ifrågasatt.

”You know when you have a big bruise on your thigh, and you accidentally bump it on the corner of a table and it hurts so bad you can’t stand it? It’s not the bump that hurts, it’s the memory of the bruise. I think about this phenomenon when I feel like I’m ‘overreacting’ or being ‘too sensitive’, ‘it was just a bump’. But I’m not crying about the bump. I’m crying about the bruise