Vårt sista år

Läs mer om…
Vårt första år och Vårt andra år

102288768_566709837599371_8620009572312254632_n

Jag hade bestämt mig för att sluta skriva det finns trots allt undantag.

Det är lika svårt varje gång. Att formulera en mening som ska förklara någonting som inte kan beskrivas i ord. Jag har till och med googlat (utan vidare resultat) för att hitta de allra finaste orden, orden som på något sätt ska kunna få en annan människa att förstå alla de känslor som jag tror att vi alla upplever just nu. Det är en enorm lycka över att äntligen vara i mål efter tre års studier, efter många tårar, sena nätter, prestationsångest, besvikelse och lättnad. Men det är en lika stor sorg för oss att lämna skratten, glädjen, vänskapen, kunskapen, tryggheten och kanske framförallt samhörigheten vi utvecklat tillsammans som grupp.

Tre år går fortare än vad man kan tro. Jag minns fortfarande hur jag packade väskorna de där varma dagarna i augusti. Hur jag sa hejdå till alla människor jag brydde mig om och hur jag planerade för en framtid jag inte kunde föreställa mig. Hur jag för första gången skulle stå på egna ben, 60 mil hemifrån i en helt ny grupp med människor som blivit sammansatta likt en dokusåpa. Det hade kunnat bli precis vad som helst, men det blev det här. Det blev världens bästa klass.

Tre år tillsammans kan tära lika mycket som det kan bygga upp. Med starka personligheter i klassen så har det kanske inte alltid varit så lätt. Men ändå känner jag att vi alla kunnat lära av varandra. Vi har lärt oss att samarbeta och peppa varandra när det har varit som tuffast och vi har unnat varandra all lycka och glädje. Kanske var det bra att Corona letade sig innanför landets gränser, för trots den sociala distanseringen har jag aldrig känt mig så nära någon som jag gjort den här våren.

Tack Flyinge och Strömsholm. Tack för tre fantastiska år. Tack för kunskapen, tack för livets alla lärdomar och tack för att ni låtit oss både lyckas och misslyckas i era trygga händer. På Flyinge skapades en grund som successivt har inneburit mer och mer ansvar för varje år som gått och därför känner jag mig mer än redo för att kliva ut i arbetslivet. Strömsholm har drillat oss i kritiskt tänkande och ödmjukhet inför vår okunskap. Därför vet vi att vi aldrig någonsin är fullärda och därför vet vi också att alla gör precis så gott de kan. Med den insikten så kommer vi alltid att sträva mot att vilja hjälpa andra och att utveckla oss själva.

Jag minns nervositeten som låg tung över mina axlar inför veckan på Flyinge där vi för första gången skulle stå i ridhuset och hålla lektion för varandra. Hur jag där och då ville sjunka genom marken. Det var kanske här jag för första gången umgicks med Elin, som hade betydligt större erfarenhet av att stå i manegen. Att hon och jag skulle hitta varandra senare på Strömsholm visste jag inte då. Jag minns hur jag sedan klev in i vita ridhuset på Strömsholm för att hålla min första lektion i undervisningmetodik för en grupp gymnasieelever som jag aldrig tidigare hade träffat. Jag undrade om det gick att se på mig hur hög min puls var eller hur nära jag var till tårar. Efter en praktik och ytterligare timmar i ridhuset så älskar jag numer rollen som ridlärare utöver drömmen om att i framtiden kunna utbilda hästar.

För att inte glömma de allra bästa lärarna vi kunnat ha, våra skolhästar. Jag hade turen att fortsätta tillsammans med mina drömmars häst under min sista tid på Strömsholm, Idento. Som han har utmanat mig samtidigt som han varje dag har satt ett leende på mina läppar. Han har nog gjort mer för mig än vad jag gjorde för honom. Med spetsade öron tog han sig an alla hinder, till och med dom jag själv inte ville hoppa. Han slängde hjärtat före och hoppade alltid efter. Aldrig kommer jag att hitta en så genomsnäll och ärlig häst som för allt i världen bara vill göra rätt.

Min vuxna skolhäst i hoppblocket, Mini, som även hon bara hoppade och hoppade, i vilka lägen jag än satte henne i. Ibland gjorde hon mig lika nervös som den som stod på marken och såg på men hon lärde mig mycket. Ibland får man helt enkelt lösa problemen som dom uppstår och skolboken är inte alltid det enda rätta. Ibland sker saker på hästarnas villkor och då har man en häst som ställer upp i vått och torrt. En kort period fick jag umgås med Herta Beata som även hon lärde mig vikten av att kompromissa. En lika kort tid fick jag den allra största utmaningen av alla, dressyrhästen Fatboy som satte självförtroendet på sin spets. Efter ett tidigare dressyrblock tillsammans med Stephanie som var allt som Fatboy inte var så fick jag mig en skjuts tillbaka till verkligheten, ridning är svårt. Men den verkligehets-smällen behövde jag, för efter det har jag haft en daglig kamp med att ändra min inställning, tro på mig själv och se saker med positiva ögon. Han var lika vacker som han var svår och nog kunde jag leva länge på stunderna då det faktiskt fungerade.


Tack till alla våra lärare,
 både praktiska ridlärare och våra teoretiska lärare. För all kunskap ni delgett oss. För alla timmar ni lagt ner på oss. För att även ni fått stå ut med ett vacklande humör där vi pendlat mellan frustration och lycka. Jag tror jag talar för alla när jag säger att det finns inga som trott på oss så mycket som ni har gjort. Med er som förebilder kommer vi gå trygga ut på landets många ridskolor och andra hästverksamheter och göra vårt allra bästa.

Min allra största lärdom är att saker blir vad man gör dom till. Drömmar behöver underbyggas av handling och en vilja att lyckas. Mål behöver fördelas in i delmål. Allt det där man tidigare har hört men kanske aldrig riktigt tagit till sig. Jag har varit expert på att ta ut det värsta i förväg, att vara beredd innan katastrofen knackat på dörren. Jag bestämde mig den här våren att det skulle vara slut på det. Den enda ansvariga för min lycka och min utveckling är jag själv. Träning ger alltid resultat och ibland är det svårt att inse att det största hindret är du själv. Att det är dina egna hjärnspöken och ditt snedvridna synsätt på dig själv som sätter käppar i hjulen. Det finns ingenting vi inte klarar om vi bara tror på oss själva och är beredda att ta hjälp när det behövs. Vi har mycket att lära av varandra och många är villiga att hjälpa till bara de får frågan.

För att upprepa ett inlägg som jag skrev på instagram för inte allt för längesedan:
”Vad ska du bli när du blir stor?” Jag undrar hur många gånger jag svarat på den frågan och hur många olika svar jag har givit. När jag var liten ville jag bli hästskötare och sen skulle jag rida OS, men när jag gick på gymnasiet så kändes det avlägset att jag överhuvudtaget skulle fortsätta med hästar när det var dags att lämna ponnytiden bakom mig.

Jag är uppväxt ett stenkast från Strömsholm men tanken på att studera häst har varit långt bort. Man känner sig ofta klar i sin hemstad och för mig har Strömsholm aldrig riktigt lockat och speciellt inte studier som inkluderat häst, för inte kan man väl jobba med hästar? Att komma tillbaka hit efter ett år på Flyinge var som att öppna en helt ny värld. Det var som att jag nog aldrig riktigt förstått vad jag gått miste om.

När jag tänker tillbaka på de här tre åren så känner jag mig tacksam, för alla lärare som hjälper oss med allt och lite till. Lycklig för att jag fått lära känna människor från hela Sverige som alla enats om att dedikera livet åt sin största hobby, hästen. Jag tänker på allt jag lärt mig att ifrågasätta och allt jag nu faktiskt kan svara på. Det är mycket som jag kommer ta med mig ut i livet sen när skolan är slut. Respekten för varandras olikheter, viljan att alltid lära mig mer och förståelsen i att det aldrig är fel att våga fråga. Jag vill vara ödmjuk nog att se mina brister men aldrig låta dom begränsa mig. Jag vill fortsätta vara nyfiken på allt som väntar. Men kanske framförallt tar jag med mig kärleken till hästarna, tänk vilka helt fantastiska skolhästar vi har fått jobba med under dom här åren. Det är en lyx få förunnat.

Så när någon frågar mig vad jag ska bli när jag blir stor så kan jag svara att jag ska bli allt det jag redan är.”


Jag är stolt över min resa.
 Jag är stolt över att jag kämpat även när det har känts tungt. Jag är glad att jag fått vänner för livet och att jag blivit tryggare i mig själv. Jag ska fortsätta drömma, varje dag. Jag ska ta vara på guldkornen i vardagen och göra det bästa för mig själv, något jag bestämde mig för dagen jag lämnade Flyinge. Det här gör jag för min egen skull och allt det andra kommer i andra i hand. Stolt över att lämna Strömsholm med en både en godkänd examen för Svensk ridlärare level 2 som jag snart kommer kunna ta ut min diplomering för samt ett godkänt examensarbete i hippologi och därmed är jag nu även examinerad hippolog! Det hade inte varit möjligt utan min fantastiska kompis Mirjam som slitit lika mycket med vårt arbete som jag har gjort.

Livet tar många oväntade vägar. Men jag är övertygad om att människorna jag har i min omgivning idag kommer att spela en viktig roll i mitt kommande liv. Jag vill fortsätta skratta över tacos, kladdkaka och prosecco en fredagkväll tillsammans med Dream-gänget. Jag vill fortsätta galoppera det fortaste jag kan på galoppbanan med min norska kompis. Jag vill aldrig släcka engångsgrillen på bryggan och jag vill fortsätta spendera tidiga mornar i stallet med världens bästa hipp-klass. Jag vill fortsätta ha er alla så nära som jag har er nu, men jag är ändå tacksam för jag vet att ni bara är ett samtal bort.

Jag undrar om jag helt enkelt inte har förstått eller om hjärtat fortfarande förnekar det som hjärnan redan har accepterat. För tårarna trycker på men de har ännu inte letat sig fram. Jag har kramat vänner som jag lärt känna för livet, personer som jag för några år sedan inte visste existerade. Vänner som jag mer och mer ser som en familj. Personer som velat mitt allra bästa i alla lägen, som torkat mina tårar och som jag har kunnat skratta mig tårögd tillsammans med. Det kan väl inte redan vara slut? Inte på riktigt. Det här är inte hejdå, det är bara tills vi ses igen.

Examinerad Svensk Ridlärare level II

85254613_2556582274611778_8978936093600645120_n

Tröttheten är ett faktum. Alla spänningar och all nervositet har lämnat kroppen. Att sitta ner känns som en lättnad, inte bara för att benen värker utan för att själen behöver återhämtning. Man har andats ut för första gången på flera dagar och ändå känns det som att nu finns det ingenting som jag inte skulle klara.

Som hippolog är det inte självklart att man ska jobba på ridskola som ridlärare. Det finns en ridlärarutbildning som heter Svensk Ridlärare level I-III (SRL) och den är till för just de som vill utbilda sig till ridlärare. Under sista året väljer vi inriktning, antingen ridlärare eller hästutbildare där jag har valt hästutbildare. Vi har dock alla möjligheten att göra yrkesprovet för Svensk ridlärare level II vilket min del av klassen påbörjade i fredags med ett teoriprov och har fortsatt med under måndagen och tisdagen.

Men nu efter stressiga och fullspäckade dagar så är jag äntligen klar. Jag har avlagt ett godkänt yrkesprov för SRL II vilket innebär att jag efter 400 lektionstimmar kommer att kunna ta ut min diplomering! Tack vare mitt jobb på Köpings ridklubb och Hallsta Ridklubb har jag redan hunnit med att göra 200 lektioner och har därmed 200 kvar.

Idag tänker jag tillåta mig att vara stolt. Det här förtjänade jag och har jobbat hårt för. Framförallt har jag tagit ett stort kliv utanför min komfortzoon och det är sådant som gör att vi utvecklas.

Om jag kunde välja så skulle jag alltid välja detta

1

Det känns svårt att ge en bred bild av den vardag som jag lever just nu i och med att skillnaderna från dag till dag är minimala. Hela livet kretsar envist och ihärdigt kring hästar, både mina egna och skolans. Den tid jag inte spenderar i stallet går åt till att planera inför de timmar som jag kommer att spendera där eller så skrivs det för fullt på vårt examensarbete. En mer överskådlig bild kommer jag inte att kunna bidra med.

I skolan rids våra hästar på lektion tre dagar i veckan vardera. Övriga dagar ansvarar vi för deras motion och skötsel. Så med det rullar livet på. Det är ett evigt pusslande med att få dagarna att gå ihop. Att få tiden att räcka till samtidigt som jag inte skulle byta det här mot någonting i världen. För när kommer jag någonsin att bli försedd med så fina hästar och få träna för tränare flera dagar i veckan? När kommer jag någonsin ha bollplank vart jag än vänder mig, oavsett om det gäller veterinär, hovslagare, tränare, stallchef eller annan kunnig personal som vi har på skolan. När skolan är slut står vi på egna ben, betydligt mer kunniga än vi var innan. Men ju mer jag kan ju mer tvivlar jag, ju mer ifrågasättande blir jag.

Nu rullar helgen in. Hästar ska ridas och saker ska prickas av från min att göra lista. Den bara växer och jag behöver komma i fas. Sakta med säkert kanske jag kommer dit. Men ikväll blir det hoppträning. Nästa vecka blir en intensiv sådan men jag längtar ändå. Varje vecka jag får hänga i stallet är en bra vecka!

Lyckan i bubblan


Fredagar skulle kunna vara en av veckans bästa dagar, om man bortser från måndagar som har blivit min favoritdag dag sedan jag började spendera eftermiddagarna på ridskolan i Köping. Fredagar bjuder in till en förhoppningsvis återhämtande eller spännande helg samtidigt som den rundar av veckans måsten och stressade stunder.

Morgonen började med att jag och Idento fick träna dressyr för vår dressyrlärare Camilla och jämfört med förra veckans ridpass så var detta ett uppsving. Att starta dagen med Idento ger min ungefär samma känsla som det var att hänga med Ackurat förra hösten, det är givande på ett sätt som inte behöver vara kopplat till prestation om man inte vill. Det blir vad vi väljer att göra det till och han tar fram det bästa ur mig bara genom att existera.

Dagen fortsatte med Mini i nya ridhuset med en hoppträning för Åsa. Första gången vi hoppade en längre slinga liknade en bana och det kändes som att det som vi har arbetat med för Lotta började komma till sin rätt, eller åtminstone förstod var vikten av allt arbete vi har lagt ner. Att ha hästen på rätt sida om skänkeln är oerhört viktigt när man har en häst som letar efter hinder och gärna vänder med bogen före.

Det kommer att bli bra. Det är tacksamt att leva i bubblan, av fina hästar och engagerade lärare. Saker vi aldrig reflekterar över kommer till ytan och jag vill verkligen suga åt mig den här terminen, för snart är det slut.


Nu väntas skrivande på unghästuppgiften som ska in ikväll. Men Tequila ska motioneras och stallet ska göras. Jag tror nog att jag kommer att ha fullt upp ikväll. I helgen väntas jobb och stall. Det är sällan en lugn stund. 

Veckorapport

2

Vardagen rullar på och vi går in i vecka två tillbaka i skolan och med våra skolhästar. Jag har avklarat en helg med häst och anläggningsvård samtidigt som Tequila har levererat tre fina rundor på årets första tävling.

På fredagen red jag två klasser, en 110cm och en 120cm och Tequila hoppade fantastiskt bra. Mellan klasserna hann vi med att mocka boxar och göra klart eftermiddagen för skolans hästar och Tequila hann samla ny energi. Två felfria klasser blev resultatet och det kändes enkelt och okomplicerat. På lördagen startade vi 115cm och där fick vi ett nerslag ut ur den första kombinationen men det var ändå en bra runda. Det kändes skönt att starta upp säsongen på hemmaplan med bra och rytmiska rundor.

Börjar mer och mer hitta in mig på mina skolhästar. Mini och jag har mycket vi behöver komma överens om, bland annat tempo och vägval, men det är väldigt roligt och jag lär mig mycket. Idento känner jag sedan tidigare och det ska bli spännande att se vad som väntar oss i vår.

Veckans måsten blir att skriva en unghästuppgift som jag förövrigt inte ens har börjat med. Jobba med vårt examensarbete och göra klart terminsplaneringen för mina grupper i Köping. Det finns alltid att göra, det gäller bara att ta sig tiden för det.

Hästar i mängder


Det är redan torsdag och det innebär att den första riktiga skolveckan börjar lida mot sitt slut. Det kändes bra att inkastad i verkligheten igen. Att gå från ridhuset med den ena hästen för att göra iordning nästa. Jag älskar min vardag och jag älskar att dela den tillsammans med min klass och mina skolhästar.

Min unghäst Idento (*2013 e: Cardento) har gått två pass markarbete/hoppning och det var som att komma hem igen. Jag har saknat att rida honom, jag torvs så bra med honom och det ska bli roligt att börja sätta mål och planera för våren. Jag ska bara avsätta tid för att kunna göra det ordentligt någon dag. Det roliga är att det har hänt mycket med honom sen jag hade honom de första veckorna när skolan började. Han är betydligt starkare i kroppen nu och jag minns de mål som jag hade med honom i september, de är ungefär det som han börjat befästa nu. En längre hals och ett tydligare stöd på bettet, en bärigare galopp och en jämnare rytm.

Jag har fått provhoppat min vuxna häst Mini, första gången var det som tåget lämnade station utan att jag fick vara med och tycka till. Men hon är positiv och hoppglad. Jobba med lydnaden och lära känna varandra så kommer nog även det här att bli bra.

Tequila är i full gång och var på träning igår. Det är svårt, som alltid. Jag vet vart jag vill ha henne och det är svårt att känna att hon kommer dit. Men jag får fortsätta lägga tid på markarbetet så kommer det nog snart. Det blev bra på slutet och det känns bra inför helgens starter.

Klockan är bara 12.30 i skrivandets stund och tanken är att packa iordning Tequilas saker inför imorgon så att det går enkelt att köra henne till strömsholm när tävlingarna startar på eftermiddagen. Idento ska ridas och sen kommer jag att spendera kvällen pluggandes med Mirjam. Det är dags att börja skriva vårt examensarbete och första inlämningen är nästa vecka.

82746297_175997016813871_294424517856460800_n82945171_818095425372829_5353276254533451776_n

Be kind for no reason


Jag har tur som har så bra vänner. Mirjam och Tequila har fått hänga ihop de senaste dagarna för att jag ska få möjligheten att kurera mig och bli frisk igen. Det har inneburit att jag inte har behövt göra någonting ansträngande alls och låtit kroppen vila upp sig. Tequila har fått göra gymnastikövningar och avslutade denna vecka med ett hoppass i solen. Så som tanken är nu är att hon ska hoppa mer inför tävling för att sedan vara utan hinder veckan efter. Jag hoppas att det ska göra att resultaten blir säkrare och att vi slipper nedslagen. För som det är nu är det alltid lite för roligt att hoppa när vi kommer på tävling.

I och med att skolan börjar imorgon så var jag tvungen att provrida min nya skolhäst som jag har blivit tilldelad. Så idag satt jag upp på Heartache I am, Mini, och red ett lättare pass på stallplan. Första känslan som jag fick säger att vi kommer att trivas ihop och jag längtar till att rida vårt första pass för tränare innan det är dags att fundera över hur vi ska lägga upp träningen i vår. Det kommer att bli roligt, minst sagt.

Vi mjukstartar imorgon med morgon-HAV (Häst och anläggningsvård) och därefter kursintro för examensarbetet och under eftermiddagen rider vi lektion tillsammans med våra unghästar! 

Drömmer efter våren

DSC_0252

Veckan har bestått av redovisningar från de praktikuppgifter som vi har haft. Så en redovisning av mitt utvecklingsprojekt som var Kakans inhoppning samt en redovisning av ett temaarbete där vi skulle hitta ett förbättringsområde antingen inom hästvälfärd eller arbetsmiljö och därifrån arbeta fram en lösning. Där valde jag att utveckla en arbetsmiljöpolicy och göra en riskinventering för några av de delar som ingick i det dagliga arbetet på Skästa gård.

Jag har dragit på mig en envis förkylning som gjort att jag valt att avstå från ridning de senaste dagarna. Jag vet att om jag inte vilar upp mig kommer nästa vecka att spela ut mig. Som tur är har Mirjam som är nyligen hemkommen från Tyskland velat rida extra så hon har trimmat Tequila ett par dagar för att jag ska kunna ta det lugnt. Hon behöver ridas inför näste veckas säsongsstart då hon tävlar två dagar på hemmaplan Strömsholm.

Vi har blivit tilldelade nya hästar inför den kommande våren och jag är upp över öronen glad för de hästar som jag kommer spendera den kommande tiden tillsammans med. Jag har fått tillbaka min unghäst Idento som jag hade under mitt unghästblock och jag har blivit tilldelad Heartache I am aka Mini som jag tänker prova för första gången imorgon. Detta innebär att jag under denna vår kommer att ha mina två egna hästar som har individuella mål samt att jag kommer kunna tävla tillsammans med mina skolhästar. Det kommer att bli så himla roligt att se hur saker och ting artar sig.

En presentation av hästar kommer när skolan kommer igång och jag fått känna in mig på dom båda. Tacksam till tusen, det här kan inte bli annat än bra!

Idento, *2013 e: cardento

What we can learn from horses is infinitely more valuable then what we can teach them


Tillsammans med Tequila fick jag avsluta min helg på galoppbanan vid slottet. Jag njuter verkligen bakom hennes spetsade öron och hon var nöjd över att få sträcka ut i galopp utan att behöver väja för en vägg. Det här behöver vi göra betydligt oftare, så jag kanske ska försöka lägga in det här på schemat mer regelbundet så länge underlaget är så bra som det var idag. Nu vill jag bara ha en skolhäst så att turerna till slottet kan bli en del av den dagliga rutinen.

Veckorna går fort och helgerna går betydligt fortare. Jag har hunnit med att lämna in min sista uppgift från praktiken och bokföringen för vår studentkår är färdig. Jag har hunnit med att rida en kort tur på en annan häst i stallet, det går helt enkelt väldigt bra nu. Jag ser fram emot varje dag jag får träna tillsammans med Tequila och jag njuter av mina hästars sällskap, det är ovärdeligt.

Ny vecka på ingång och det väntas redovisningar, träning, skolstart, jobb och dessutom fyller jag år. Det kommer att bli en bra vecka!