They will teach you how to finish and how to start all over again


Jag tror att jag har haft livets tuffaste vecka, eller kanske veckor? Där allt som kunnat gå fel har gjort det. Där jag har fortsatt att vrida och vända på mig själv i hopp om att få alla bitar att falla på plats. Det är små, såhär i efterhand, helt obetydliga saker som får bägaren att rinna över men det är otroligt svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som gör att bägaren ständigt är full. Som gör att jag inte hinner slappna av, som gör att jag alltid väntar på att nästa problem ska dyka upp och stjäla min energi.

Kanske behöver jag bli bättre på att tillåta mig själv att tycka att saker är jobbiga, sänka tempot och acceptera att det är lite för mycket just nu. Prioritera rätt saker i livet och bli betydligt bättre på att säga nej. Jag behöver bli bättre på att lösa mina egna problem istället för alla andras, våga vara en aningens självisk. Det är en bra egenskap att bry sig, att vilja andra människor väl, men det finns också en gräns.

Den bästa medicinen i en stressig vardag är att sitta upp bakom ett par hästöron. Att helt utan krav göra precis så mycket som jag anser att jag orkar. Förra helgen fick jag möjlighet att låna Ackurat på en tur till slottet och så mycket lättare mina axlar kändes efter ett par varv på galoppbanan tillsammans med en sprudlande glad Acke. Han är min bästa problemlösare. För på hästryggen fyller jag på mitt må bra-konto och hjärnan koppla bort alla måsten för en stund.

Vi har haft en fantastisk vår-vecka trots allt. Solen har värmt oss och vi har gjort debut med ridning på stallplan för detta år. Steffi och jag gör oss redo för examen om två veckor. Denna helg lämnas två uppgifter in. Jag klarade första delen av tentan i ridlära, den andra får vi vänta ett tag på. Tentan i Sporthästens friskvård kändes högst oklar men den är åtminstone skriven. Jag kanske får vara nöjd där, nöjd med att jag gjort mitt bästa när tiden har sprungit förbi och orken befunnit sig någon annanstans.

Note to self:
Jag kan klara det här och gör jag inte det så är det också okej.

img_1271

Inspirerande människor

14356015_10207879824541681_2099301783_n

Ibland önskar jag att jag var lite mer som henne. Min kompis Vendela som provat på livet på Södermalm för att sedan göra en helomvändning till att hon numer aldrig kliver ur ridkläderna. Precis som jag själv valde hon att följa sina drömmar och vi gjorde det på två helt olika sätt. Med mitt maniska kontrollbehov valde jag en bestämd väg för att få en utbildning i ryggen och hon slängde hjärtat över på andra sidan för att sedan följa efter. Flyttade från allt här hemma för att starta upp någonting nytt på en helt annan plats.

Vi är nog båda lika självkritiska men med stora drömmar. Skillnaden är väl kanske att hon vågar släppa taget om tryggheten och låta det bära eller brista. Hon vågar drömma högt och stort. Hon vågar chansa för att se vart det leder. Finns det någonting jag önskar att jag hade mer av så är det just det. Jag vill så det värker, jobbar och drömmer i tystnad men vågar sällan kliva utanför min komfortzon. Vågar inte uttala mig, inte ens om saker jag vet att jag kan och har rätt i. Jag beundrar henne för hennes vilja och för hennes mod, för att hon vågar försöka utan att veta var det ska sluta. Vi har nog fler olikheter än vad vi har likheter men samtidigt så är det kanske det som gör det hela så intressant. Det är mycket som hon kan lära mig.♥

Mitt i en snurrande karusell

DSC_0215

Mördarveckorna är på ingång. Nu börjar det dra ihop sig för examinationer och inlämningar i alla kurser som tar slut fram emot vecka 12. Stressen är påtaglig och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna bli en lika bra problemlösare för mig själv som jag försöker att vara åt alla andra.

Seminariekursen är på sluttampen och jag gjorde igår en godkänd opponering och fick mitt eget arbete läst och opponerat på idag. Det innebär nu att vi har en vecka på oss att förbättra de brister som opponenten ansåg att arbetet hade. Så nu börjar processen om, igen. Det tar verkligen musten ur en att läsa sitt eget arbete om och om igen och aldrig se slutet i tunneln. Jag blir nog bara mer och mer förvirrad om jag ska vara ärlig. Annars har jag precis lämnat in mitt PM inför min examen i undervisningsmetodik som jag har på fredag. Utöver detta har jag en dressyrdagbok att skriva som ska vara klar idag, en inlämning i närmiljö, en inlämning i pedagogik, en inlämning inför nästa veckas examen i hästbesiktning där vi ska räkna foderstat och göra en bedömning av vår skolhäst, en palpationsexamination och sist men inte minst så har vi tentamen i ridlära på måndag för att veckan därpå ha tentamen i Sporthästens Friskvård. Jag har svårt att se hur jag överhuvudtaget möjligen ska få detta att gå ihop? Jag får nog återkomma med detta vid ett senare tillfälle för nu ska jag börja stryka saker från listan.

Dressyren i skolan går bättre än väntat och Stephanie lär mig nya saker varje dag. Det är verkligen roligare än vad jag hade förväntat mig. Många saker som jag behöver träna på, främst mitt fokus och min egen sits och inverkan. Jag rider lite för mycket, hela tiden. Ibland behöver jag åka häst också för att verkligen få ett kvitto på att de arbete jag har gjort innan har varit rätt och att hon stannar kvar hos mig även när jag slutar rida för det. Jag tycker om henne väldigt mycket och det känns roligt att det blev så bra.

Återkommer när det finns någonting att uppdatera om och om jag tar mig igenom kommande dagar. För tillfället känns det en aningens övermäktigt. 

Vi är kvalade 130!


Jag brukar vara duktig på att linda in känslor i ord men nu är jag bara helt tom. Frågan är om det är tröttheten som slagit till eller om det är att jag är överväldigad av allt vad den här dagen har bjudit på. Oavsett så har det infunnit sig ett slags lugn i kroppen när det är dags att avrunda en alldeles för lång dag.

Hopptävling på Lurbo Ridklubb är vad denna lördag har kretsat kring. Efter en mindre bra start i 110cm klassen där jag rev ett hinder i grunden och där sprången genomgående var ganska tråkiga och platta så laddade jag om inför den andra klassen. Felfria i mål blev dagens resultat i 120cm och vi är därmed kvalade till 130cm. Vi lyckades även knipa sista placeringen i klassen. Jag får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Detta är vår fjärde tävling tillsammans och det är långt ifrån vad jag föreställde mig när Isabelle hörde av sig i höstas och letade ryttare till Tequila. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle bli såhär bra.

Det känns oerhört skönt att ha dessa felfria rundor i ryggen för att kunna fokusera vidare mot nästa mål. Tanken är fortfarande att starta fler 120-klasser för att samla rutin. Fortsätta jobba med våra svagheter och bli ännu säkrare tillsammans och sedan ser vi vad som händer senare i vår.

Tack för all fin respons jag fick på mitt föregående inlägg, flera som har hört av sig och känner igen sig i de tankar som jag beskriver. Jag vet att vi är många som upplever samma sak och den egentliga frågan handlar kanske om vad vi kan göra åt det? Eller räcker det kanske med att vi synliggör problematiken? Ta hand om varandra och ta hand om er själva♥

img_0958

Första uppsittningen på fyra månader


Jag nyper mig ytterligare en gång i armen, vad har jag gjort för att förtjäna henne?

När jag gick ut till bilen den här morgonen så var det frost på insidan av rutan och det var närmre minus 18 grader när jag kom till stallet för att släppa ut hästarna. Strax efter 08.00 dök Elin upp i stallet för att hjälpa mig med Kakan. Jag har under ett par dagar longerat henne för att låta den värsta energin få lämna kroppen och det har minst sagt varit behövligt med tanke på hur högt upp i luften hon befunnit sig. Efter några varv på lina så kunde jag hänga på henne utanför stallet innan jag bestämde mig för att sitta upp. Det var som att jag aldrig hade ställt av henne -och då har hon ändå vilat i över fyra månader. Nu rullar vi vidare och ser om vi kan börja rida till helgen, det här med start/stopp har hon ett vagt minne av och jag skulle behöva longera henne inspänd för att komma till jobb.

Tequila gjorde en nyttig hoppträning igår med mycket hoppning i trav och med övergångar, varvbyten och lydnad. Allt det där som vi behöver arbeta med alla dagar i veckan. Men hon kändes väldigt fin när hon hade fått hoppat av sig och började landa mer. Det är alltid en startsträcka där allting är lite för roligt innan det går att koncentrera sig på uppgiften.

Steffi och jag rider för fullt i skolan och dressyr blir som sagt bara roligare och roligare. Det känns som att allt faller på plats, hela tiden och även om det känns förbannat svårt så blir jag motiverad att rida vidare och lära mig ännu mer. Det blir kanske grenskifte i framtiden? Så roligt tycker jag det är med dressyr just nu!

Nu dyker jag ner i studier och underhåller mig med det resten utav kvällen!

img_0881

Första lördagen i februari

img_2863

Tröttheten slår mig inte förrän jag på riktigt kommer till ro med ledigheten. Jag har sovit ikapp en del utav den sömn som jag gått miste om i veckan men ändå känns det som att kroppen skriker efter vila. Men trots längtan efter stillhet vill min hjärna spinna iväg för att göra mer än vad som verkar möjligt. Det gäller att hitta en balans mellan viljan att ta sig framåt och orken att existera.

Klockan har precis passerat 12.00 och det är dags att ta tag i dagens måsten. Aldrig tycks jag bli klar och det gnager i mig att se listan växa istället för att minska. Men jag jobbar på det. Sakta med säkert så kommer nog även jag att ta mig i mål. 16 dagar kvar till tenta i ridlära och det är dags att börja beta av den delen också, lite varje dag så kanske det ska gå vägen, det är åtminstone min förhoppning.

Övriga planer för dagen och för helgen är att rida Tequila idag och imorgon. Kakan ska förberedas för igångsättning och vi ska se om vi kan få på en sadel idag efter den fyra månader långa vilan. För mig har det varit väldigt viktigt att hon skulle få en längre vila. Min första tanke var tre månader men det känns ändå bra att hon fått den här tiden. Nu ska det bli roligt att komma igång med henne!

Aldrig någonsin fullärd


Om jag någon gång reflekterat över min egen sits och inverkan, ja det har jag, på den här nivån – aldrig någonsin. Vi blev ordentligt drillade igår när vi hade dressyrlektion med fokus på vår positionen i sadeln. Jag har länge varit medveten om min handställning där jag gärna öppnar fingrarna och lägger omkull händerna, spänner axlarna och låter armbågarna komma ut vilket leder till en hård och instabil hand.

Vi pratade om att sätta våra upprepningar och påminnelser i ett system och för mig blev det att varje gång jag passerade ett antal bokstäver i ridhuset skulle jag vinkla om handen och idag fortsatte jag med samma taktik och framsteg blev det verkligen. Dagens lektion handlade om övergångar men med gårdagens tankar i bakhuvudet kunde jag koncentrera mig på hur jag koordinerade mina hjälper och framförallt då min hand i övergångarna och på så sätt hitta en väldigt trevlig känsla.

Tequila har fått njuta av all den snö som har kommit under de senaste dagar. Idag kunde vi ta oss ut innan mörkret gjorde intrång och jag tror att hon är lika lycklig som jag är när vi kan lägga upp galoppen och låta snön yra omkring oss. Det tar mig tillbaka ett antal år och påminner och den enorma lyckan ett snötäckt fält kunde ge mig. Påminner om tiden då kraven såg annorlunda ut och där prioriteringarna och definitionerna befann sig på en helt annan spelplan. Saker förändras, hela tiden och utan att vi riktigt reflekterar över det, men kärleken till hästen förblir alltid densamma. Det är viktigt att veta varför vi håller på med det vi gör om vi ska kunna utveckla oss själva och sporten.

Bläddrar blad


Timmar tickar ner mot en ny vecka och jag ställer mig återigen frågan om var helgen tog vägen. Efter en lång fredag så längtar jag efter helg och återhämtning men plötsligt sitter jag här igen och funderar på varför jag inte prioriterat annorlunda. Jag undrar när jag ska lära mig att saker alltid tar längre tid än vad ja tror.

Denna söndag har jag agerat funktionär på banan under tävlingarna som hölls i helgen. Direkt efter det fick jag sitta upp på Ackurat, så lätt blir han inte av med mig, fina fina häst♥ Jag och Steffi ska lära känna varandra bättre och det gjorde vi med ett lagom joggingpass i ridhuset. Jag hoppas att hon kan att lära mig lika mycket som jag föreställer mig att hon kommer. Tequila fick avsluta min dag med en skrittrunda i kylan.

En ny vecka på ingång. Stalltjänst vecka för min del så det blir några tidiga mornar med utsläpp i mitt eget stall innan stalltjänsten börjar på skolan. Men just denna vecka har vi inte många schemalagda lektioner utan istället två tillfällen med eget arbete på våra seminariearbeten vilket innebär att jag kan rida i dagsljus och studera på kvällen. Det underlättar i planeringen!

Veckans måsten:
– Skriva klart Seminarearbetet (!!)
– Skriva på min inlämning ”Mitt ledarskap”
– Påbörja ett grupparbete om fodertillskott
– Göra en svensk-engelsk ordlista inför tentamen

img_1920
Foto: Jenny Johansson

Strömsholms RSF 25-26/1

Jag gillar att summera och sammanfatta, för det är där som helhetsbilden på riktigt får sitt fäste. I detaljerna finns det alltid saker att fastna i, där finns alltid någonting att förändra eller förbättra, en distans som inte riktigt stämde eller en förhållning som kanske togs i fel ögonblick eller som inte riktigt fick önskad effekt.

Det går att spekulera i evigheter utan att komma till punkt. Sånt är jag bra på, att överanalysera, att älta den där svängen där jag inte fick med yttersidan eller hur jag fastnade i innerhanden på oxern. Därför har jag blivit tvungen att hitta ett sätt att se saker med positivare ögon och då är det bättre att hitta samband som skapar en helhet och där är jag nu. Med livets största leende på mina läppar och med ett självförtroende som slagit i taket. Tack Tequila, allt det här är din förtjänst♥

Fredagens två klasser ser ni här ovan på film↑
En lugnare runda i 110cm där jag inte riktigt hade en önskad galopp vilket gjorde att jag red på ett mer galoppsprång på de två första distanserna där jag visste att jag skulle behöva hålla fram. Rev ut ur kombinationen, jag tror att hon hoppade mig lite ur handen och därför blev hon platt i språnget, det var känslan men det var svårt att se på film. Till den andra klassen, 120cm, la jag upp en större galopp redan från början och där tog tävlingsmänniskan över jag red fortare än planerat men ändå kändes det otroligt bra. Distanserna satt som de skulle men tyvärr blev det ett platt språng in i kombinationen. Svårt att riktigt säga vad som händer. Hon behöver plats för att hinna med att hoppa men får trångt om jag inte håller ihop. Men vi får träna vidare!

Idag red vi vår första felfria runda och i 120cm dessutom! Fasade för kombinationen i och med att det är där vi har fått nedslag i princip varje start. Tog ihop henne ordentligt där och resten av banan kändes så himla bra. Behöver kanske inte skriva mer om det. Filmen med ljud talar för sig själv. Hon ger mig så mycket och det är en ren och skär lyx att sitta på hennes rygg!