Unghästblocket skvallrar om den framtid som väntar


My HeartBeat Song aka Hjärtat, sto, född 2015 e: Bravour – Be my chief xx

Unghästblocket har kommit igång och det verkar som att jag ska spendera de kommande veckorna tillsammans med Hjärtat. Det är dock inte bestämt ännu så saker kan komma att ändras. Det är en dam med mycket i huvudet men som jag tror kan vara väldigt rolig att jobba med under de kommande 9 veckorna som vi har innan det är dags för blockbyte.

Idag fick vi se hästarna ridna av stipendiaterna som har haft hand om hästarna precis innan vi fick ta över dom. Sedan fick vi själva sitta upp och känna. Jag tror att om bara några få dagar kommer Hjärtat ha funnit sig tillrätta med tillvaron i kungsstallet och med tiden kommer ridningen att falla på plats. Det roligaste med unghästblocket är ändå att jag kan relatera till den ridningen vi hade i våras med unghästarna eftersom detta är fortsättningshästar men också att det bara är ett år kvar innan jag är i samma situation med Kakan. Det gör att framtiden känns inte lika långt bort. Snart ska även hon ridas i alla gångarter.

Rolig info är även att det visade sig att det är Marie som äger Gasira som jag hjälpte till med förra våren/sommaren som har fött upp Hjärtat. Världen är liten.

Mycket snart ska jag sätta mig i bilen för att hämta upp Agnes och Elin på Strömsholm för att rulla mot Eskilstuna för att lyssna på en föreläsning där. Sedan blir det en senare tur till stallet i eftermiddag.

Bollen är i rullning, nästan så att vi kan börja räkna ner


Som en svamp vill jag suga åt mig allt, mer än kanske nödvändigt. Njuter av att vara tillbaka i en utvecklande och utmanade miljö, att verkligen vara på plats där det händer. Men visst smyger sig stressen in, vi har knappt hunnit börja men när jag ser terminsplaneringen så har jag svårt att hitta tiden jag skulle behöva för att hinna med allt det jag vill. Men jag tror att det rätar ut sig så fort vi kommer igång, när lektionerna går från introduktionsfasen till att faktiskt bli riktiga föreläsningar.

Vi har fått träffa våra unghästar som vi ska ha i vårt första block. Än så länge har jag bekantat mig med en treåring som kallas Hjärtat. Om vi håller ihop i slutet av veckan det är dock oklart, det ser vi vad som händer senare. Igår visades de för hand inför resten utav klassen och en del utav treorna och idag satt vi upp efter longeringen och red i skritt och trav med ledare. Därifrån ska vi bygga vidare de kommande 9veckorna som vi har framför oss.

Ridteori har vi både på sal och praktiskt i ridhus. Väldigt bra upplägg att först kika på övningar i ridhuset för att sedan gå upp till lektionssalen och fortsätta med det teoretiska. Företagsekonomikursen har dragit igång och jag har ett antal kapitel som jag ska läsa till imorgon.

Min måndag började som sagt med att Kakan fick nya skor. Vidare med lektioner fram till eftermiddagen innan vi hade en möte tillsammans med Studentkåren. Vidare därifrån åkte jag till Västerås och red ett givande pass med Goldie i ridhuset. Både han och jag fick jobba med de två bockarna jag hade ställt fram. Försökte rida en stor galopp i avspänd form utan att han skulle ge sig av på fart. Tycker att vi kom en bra bit på väg och galoppen blev mycket reglerbar mot slutet av passet. Hemma alldeles för sent kunde jag inget annat än att göra mig klar för att sova. Dagar som dessa vet man att man lever, men det är roligt och därför helt klart värt det.

Första dagen på resten utav år två

Klassen är samlad på Strömsholm och ordningen återställd efter en lång sommar. Nu ska vi låta vardagen ta form, komma tillbaka till rutiner och hitta en struktur i en ännu främmande vardag. Hitta sätt att göra dagarna så effektiva och enkla som möjligt. Jag har saknat det trots allt, att plugga. Saknat att spendera vardagen i en utmanande och utvecklande miljö och framförallt så har jag saknat vår klass. Nu ska jag hitta ett sätt att studierna i ett system som fungerar för mig och sedan är jag redo för vårt andra år tillsammans.

Jag avslutade sommarlovet med att spendera tid i sadeln. Under söndagen red jag ett pass på Mosse i ridhuset och Jessy reds vid slottet. Vidare direkt på styrelsemöte med studentkåren som jag precis har gått med i, från det fortsatte vi med att ha välkomstträff med klassen och årskursen som går över oss.

Och bara sådär så var karusellen igång. År två av tre har startat och jag känner mig lugn på något sätt, stressen och nervositeten har jag kunnat lämna bakom mig sedan en tid tillbaka. En veckas introduktion har vi framför oss och därefter så börjar allvaret, då drar det igång. Mycket information att ta in såhär den första dagen men jag har en bra känsla, det ska bli roligt och enormt lärorikt. Jag låter dagarna rulla nu och ser vilka bitar som faller på plats. Det är fortfarande saker att reda ut men nu har jag bestämt mig för att det här ska bli bra.

34121968_10212072131941841_4810188355897655296_n
Fortsätter bjuda på gamla klassbilder till dess att vi hunnit ta nya. 

En enda vecka kvar

7

En vecka kvar innan sommarlovet byts ut mot vardag igen. I tre hela månader har tiden tickat och jag har stundtals nästan upplevt att den har stått still, att jag har trampat runt på samma punkt, vänt och vridit mig i väntan på förändring.

Men det har varit de mest välbehövliga månaderna någonsin. För jag behövde landa med mig själv, landa i vad som skulle byggas upp till en ny vardag och ta tag i del saker. Jag behövde beta av min lista samtidigt som jag bara behövde ta mig tiden att andas. Smälta hela året i Skåne och fundera över vad jag själv ville göra med hela upplevelsen.

Jag passade på att tävla tillsammans med Tudelu när jag äntligen kunde få hjälp att köra henne på tävling. Utan några vidare höjdarresultat visserligen men det var roligt att komma ut igen. Sedan slog extremvärmen till och hon fick sommarlov och sedan gick det fortare än kvickt innan hon stod på lastbilen påväg mot Umeå och jag stod hästlös. Men det löste sig fort, medan jag stod i ridhuset och höll i ridlägrets sista lektion så fick jag meddelande om att Kakan hade gått igenom besiktningen och det var dags att boka en bussresa från Skåne till Strömsholm. En lång resa för en två-åring som hon tog med största ro.

Sedan var vi här, sommarens sista vecka och helt plötsligt känns det som att dagarna runnit iväg, att jag borde hunnit med mer. Jag vill tillbaka till skolan nu och jag är glad att jag känner så. Jag hade gärna spenderat alla åren på Flyinge, långt hemifrån. Men jag behövde den här andningspausen och komma hem, till självklarheter och till bekanta ansikten. Jag är helt övertygad om att när vi ska samlas på uppropet på måndag kommer det att kännas bra, förhoppningsvis bättre än bra. Tillbaka till klassen och tillbaka till en utmanande miljö där vi kan suga åt oss kunskap som svampar, för jag vill ju trots allt jobba med det här i framtiden – på ett eller annat sätt.

DSC_0355

Bara en liten del av en redan uppbokad vecka

img_6583

Givande dagar i studentstaden Uppsala tillsammans med Elin som går i min klass och Elsa som läser Hippolog med inriktning Islandshäst uppe på wången. SLU höll i en utbildningskonferens och i sista sekund innan anmälningen gick ut frågade Elin om jag ville följa med. Hippologerna var överrepresenterade av studenterna då två utav SLUSS(SLU:s samlade studentkårer) består av Hippologer som tagit studieuppehåll för att jobba med just SLUSS för tillfället. Mestadels var det lärare, rektorer, kårrepresentanter och andra arbetande som deltog på konferensen.

Två dagar fick vi spendera i Uppsala där vi lyssnade på intressanta föreläsare, hade workshops i blandade grupper där vi diskuterade kommunikation mellan lärare och studenter, normer och likabehandling. Jägmästarna hade en utställning gällande #metoo som går att läsa på avverkat@instagram. Vi fick se Ultuna och genast kändes vår studieort otroligt liten och omodern jämfört med de uppdaterade salarna vi vistades i. Men nog har våra gamla och framförallt vackra byggnader sin egna charm både på Flyinge och på Strömsholm.

Efter en avslutningsfika i Uppsala rullade bilen hem till Strömsholm igen och med ombytet liggande i bakluckan på bilen så bytte jag om på parkeringen utanför Knytpunkten innan jag åkte vidare till stallet för att rida en ponny. Riktigt roligt att känna vilken skillnad det blivit, när jag rider den så sällan så märks det att det går framåt sakta med säkert. Tillbaka hem till min egen säng och nu vill jag bara lägga huvudet på kudden och invänta en ny dag. Imorgon jobbar jag till 16.00 och sedan ska jag spendera kvalitetstid tillsammans med Kakan.

You’re going to look back on this period of your life and be so glad that you never gave up

Flyinges egen ögonsten Aramiz, finns det någon finare? Foto: Emma Bjekås

Ni vet den där känslan när man vaknar med ett ryck på morgonen, kollar klockan och inser att man har försovit sig. Detta blir tredje dagen i rad nu som kroppen har varit inställd på att kliva upp till stalltjänsten på Flyinge. Att vakna upp i sitt eget rum, bland alla sina saker och fundera på hur sjutton jag ska hinna till Flyinge med bilen, det var en udda känsla innan jag insåg hur orealistiskt det var.

Nu ska jag hitta tillbaka till rutinerna som jag hade innan jag lämnade allt här hemma för att påbörja året i Skåne. Hur börjar man bygga upp sitt liv igen efter att ha plockat isär det bit efter bit? Det blir intressant att se hur lätt det blir att komma tillbaka till allt det som förut var så självklart och som gjordes på ren rutin. I veckan går jag tillbaka till jobb och redan idag kommer jag vara tillbaka på Strömsholms grusvägar för att rida Tudelu.

Jag behövde året i skåne mer än vad jag har behövt någonting annat. Jag behövde prova mina vingar och jag behövde testa mina gränser. Jag behövde komma bort från allt det som hade blivit hemma. Jag är så enormt glad för allt det som jag fick uppleva, för all ny kunskap som jag nu kan använda i praktiken, för alla timmar i sadeln och för alla människor som jag fått lära känna. Jag längtade aldrig hem i den bemärkelse att jag ville flytta hem igen men visst fanns det en uns av hemlängtan samtidigt som jag längtar bort, bort från vardagen, bort från dagar som inte var utmanande eller utvecklande, bort från ett liv utan mening.

Nu sitter jag här, på samma stol och vid samma skrivbord som jag satt vid den här tidpunkten för ett år sedan, för två år sedan och för tre år sedan när jag skulle ta studenten. Tiden har en tendens att gå och detta år gick den alldeles för fort. Hade vi överhuvudtaget tid att njuta utav den eller var vi för upptagna med allt annat? Jag vet vilka delar av det här året som jag kommer att välja att minnas och välja att njuta av.

Nu ska jag dyka ner i packningen. Låta tvättmaskinen arbeta hela dagen. Städa, röja och sortera. Ikväll ska jag rida men innan dess har jag mycket som jag ska hinna med. Innan veckan är slut hoppas jag på att jag inte ska känna mig som en främling i mitt egna rum.

DSC_0023

Vårt första år

DSC_0219

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja, i vilken ende bör jag börja nysta för att detta inlägg ska bli så förståeligt som möjligt. Hur jag ska lyckas beskriva ett så innehållsrikt år som detta har varit. Hur jag ska kunna sätta ord på allt det här som blivit till någon form utav vardag för oss.

Jag väljer att börja från början. Våren 2017 valde jag och en mängd andra människor att söka till Hippologprogrammet och tillsammans gjorde vi antagningsprov under slutet av majmånad i hopp om att vi skulle bli godkända för att sin tur kunna bli antagna till programmet. För mig var det mitt andra antagningsprov till programmet då jag redan året innan hade sökt och kommit in men valt att tacka nej till min plats på grund av en rad olika anledningar som kanske just nu är mindre relevanta för ämnet. Antagningsprovet kan kännas påfrestande, eller det gjorde det åtminstone för mig, eftersom jag så gärna ville börja plugga och hela min planering kretsade runt ett godkänt resultat under antagningen. Har man inte upplevt prestationsångest tidigare så är detta ett ypperligt tillfälle att utforska känslan. Men när den värsta nervositeten släpper så inser man att det faktiskt är ganska roligt och att oavsett resultat så blir man flera erfarenheter rikare.

I slutet av augusti så packade jag ner större delen av mitt liv i flyttlådor för att lämna min trygghet i Strömsholm. Alla hästar jag hade haft under våren hade en efter en blivit sålda, betäckta eller åkt hem igen. Tudelu var min nya bekantskap och hon skulle komma att bli min stöttepelare i en period där mycket ibland kunnat bli för mycket.

img_1292

Att plugga häst är det absolut bästa beslutet som jag har tagit. För aldrig har skolan varit så rolig som den har varit under den här tiden. Vi har verkligen haft lärare som velat se oss lyckas och som har hjälpt oss i största möjliga mån för att det ska gå bra för oss. Den dagen jag kommer vara i den positionen att jag ska lära ut så vill jag vara lika engagerad som de har varit i vår utveckling, både praktiskt och teoretiskt.

Vi är en klass som kom hit med olika bakgrunder och erfarenheter men som alla brinner för samma sak, hästen. Att komma in i grupp där alla har olika tankar och åsikter är inte alltid det lättaste men någonstans tycker jag att vi har skapat ett klimat där alla är välkomna, där allas röster väger lika tungt och där vi har en respekt för varandras olikheter. Vi har blivit en sammansvetsad grupp där vi hjälper och inkluderar varandra. Jag har haft mina dippar och då är jag glad över att det är just dessa personer som jag delat klass med. Den typen utav miljö tror jag är nödvändig för att man ska orka hålla motivationen uppe genom en den kalla skånska vintern och speciellt när vi håller på med den sport som vi gör. Vi behöver vara öppna för diskussion, flexibla när det gäller och positiva när det känns omöjligt.

Under årets gång har vi tappat ett antal kurskamrater och hur hösten kommer se ut det är det nog ingen som riktigt vet. För det här är kanske inte någonting för alla, det är krävande samtidigt som det är extremt roligt. Dagarna växlar ibland mellan total ledighet till känslan av att himlen ramlar ner på grund av överbelastning. Det är tidiga mornar och skiten under naglarna har blivit något konstant tillstånd, precis som den permanenta hjälmfrisyren. 

img_3122

Hur sammanfattar man ett år som detta mer än att egentligen tacka, för alla lärdomar och för alla nya bekantskaper? Jag kommer sakna våra fina skolhästar. Jag kommer att sakna Slide som tog mig igenom ridblocket och fått mig att inse precis vad för slags häst jag vill ha i framtiden. För under första provveckan så låg han långt ner på listen över vilka hästar jag ville ha fortsättningsvis men i slutet av terminen så är jag så glad över att han kunde plocka fram både bra och dåliga sidor i min ridning och ge mig både ett och annat skratt längs med vägen. Jag saknar kanske unghästblocket mest som fick mig att våga ifrågasätta, våga prova och våga fatta egna beslut i en värld där mitt extrema kontrollbehov blev slaget ur balans. Där saknar jag fantastiska Alice som fick mig att se det positiva i mig själv, hon som gjorde alla sena och mörka eftermiddagar betydligt ljusare. Jag kommer att sakna körblocket och framförallt Aramiz som först fått mig att känna mig helt och hållet urkass för att sedan få mig att förstå att med träning kommer reslutat. Någon kusk kommer det inte att bli av mig men jag var ändå lika glad varje dag som jag fick umgås med honom.

Tiden på Flyinge har givit mig mer än bara underbara vänner, det har givit mig lärdomar för livet. Det har utmanat mig, kanske främst min reflektionsförmåga. Jag behöver bli bättre på att analysera, utan att enbart vara kritisk mot mig själv. Jag behöver våga tro på det jag gör för att kunna bli säkrare i mina beslut. För någonstans vet jag att jag kan mer än vad vågar erkänna, det gäller bara att ta steget utanför min komfortzoon.
Att plugga i den miljön som vi har gjort under det här året är en möjlighet man kanske bara får en gång i livet. För finns det något mer motiverande än att se bra ridning var man än vänder sig? Få ta del av kunskap och erfarenheter inom flera områden. Kunna fråga, fråga och fråga tills dess att man förstår. 

DSC_3364img_2700DSC_0584

Det är mycket vi har fått uppleva under vårt första år. På något konstigt sätt så går veckorna här nere betydligt fortare än vad de har gjort under hela mitt liv. Varje fredag finns det en längtan efter måndagar och söndagsångest är ett begrepp som blivit helt obekant under tiden här nere.

Utöver foderberäkningar, latinska begrepp, anatomi, ridlära, hållbar utveckling och genetik har vi fått lära oss en hel del andra saker;

1.Under stalltjänst eller såkallat HAV (Häst och anläggningsvård) har vi fått lära oss att samarbeta och kanske främst att dubbelarbete både är onödigt och tar tid -stallgångar sopas helt enkelt det sista man gör och gud nåde den som inte kratsar hovarna innan den tar ut en häst på en nysopad stallgång.

2.
”Det luktar stalltjänst” är ett uttryck som alla känner igen sig i och som utanför hästbubblan skulle vara helt oacceptabelt men här har man fått lov att vänja sig vid lukten.

3.
Flyinge-tempo är helt klart nödvändigt för att hinna med ett späckat schema och det gäller även att hästarna lär sig att tid är ingenting man har det är någonting man tar, kanske gäller detta främst en viss Van Dyke som aldrig verkar ha bråttom, varken in eller ut från hagen.

4.En annan erfarenhet av skåne, en utav de få saker som jag inte kommer att sakna med att bo här, är blåsten. Det blåser bokstavligen i alla vädersträck samtidigt och när det regnar, då regnar det på tvären.

5.
Under min tid som student har jag nog aldrig blivit så bra på att utnyttja tiden, 30minuters luckor är perfekta att ta en Powernap på och visst jobbar man effektivt när det endast är tre timmar kvar innan inlämningen stänger -trots att man haft flera veckor på sig att slutföra uppgiften.

 

För att avrunda ett år som detta så vill jag bara säga att det här är nog det bästa beslutet som jag har tagit, det gör att jag delvis ångrar lite att jag valde att tacka nej första gången som jag kom in samtidigt som jag är väldigt glad över att jag tog de beslutet och tog vara på mitt sista år som ponnyryttare.

Men till alla er som funderar, som har sökt och gjort sitt antagningsprov, till er som är nyfikna på programmet och till alla er andra. Att plugga häst på det här sättet är ovärderligt. Om du brinner för hästar och vill bli bäst på häst så är det här helt rätt. På kanske Sveriges vackraste anläggning så har vi fått chansen att utvecklas varje dag under vårt första år på programmet och jag kommer att åka hem med ett bagage som jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Ta chansen om du är det minsta intresserad, det kommer att vara värt det!

Tack, tack, tack Flyinge för det här året. Tack bästa HP1 och tack till alla fantastiska lärare som vi har haft. Jag önskar att jag aldrig hade behövt åka härifrån♥

 

 

Examen i körning

Foto: Emelie Savelkouls 

Då har vi avklarat den sista examen för vårt första år på hippologen. Aramiz blev badad direkt vid morgonfodringen vid 06.30 och sedan byggde vi bana framåt klockan 08.00 och under tiden hade han möjlighet att torka. Sedan blev han knoppad och friserad ordentligt innan vi körde iväg till grusplan för att ha vår examen. Det började mindre bra på den första rundan med en boll ner och en volt, sedan körde vi två felfria rundor.

Det har varit en fullspäckad dag med få lediga stunder. Direkt när körexamen var klar så åkte vi hem för att hinna få i oss lite mat innan vi åkte tillbaka till skolan för att göra iordning hästar i uppvisningsskick. Jag knoppade om aramiz, klippte hovskägg, ryktade och visiterade honom inför vår hästbesiktning. Efter ett eller två mindre sammanbrott så lyckades jag få till honom i tillräckligt fint skick för att slippa skämmas, det tog bara två duschar och träningsvärk i armarna. Under hästbesiktningen fick vi presentera oss, hästen, lämna in en blankett på de fynd som vi hade hittat under vår visitation samt lämna in en uträknad foderstat. Nervöst men nu var den detaljen avklarad och jag är godkänd!

Imorgon har vi en lektion om doping och sedan en ledig eftermiddag. På fredag är det skolmästerskpen i dressyr och hoppning, där två från varje klass i varje kategori kommer att få rida. Jag och Aramiz blev lottade i dressyr och det blir spännande att se hur det kommer att gå. Vi gör det som en rolig grej!

DSC_0638
Zarina & Nottingham, Emma & Isfajh, Agnes & Isur, Jag och Aramiz

doubt kills more dreams then failure ever will

web
Bella & Van Dyke, Matilda & Diggiloo efter dagens hoppexamen.

Ett bra sätt att börja morgonen på är nog alltid att ha utsläpp. Det är ett bra sätt att motivera sig till att kliva upp ur sängen. Så imorse fick hästarna komma ut vid 7.30 och sedan åkte jag med Bella till Flyinge för att rida min körhäst Aramiz. Det blev ett pass i ridhuset och det var väldigt skönt i och med att det var väldigt varmt och kvavt trots att det var tidig morgon – det fick sin förklaring senare under dagen när det både blixtrade och dundrade rejält. Aramiz är lika rolig att rida varje gång och jag njuter verkligen av att få rida honom. Nästan så att det är roligare än att köra.

En kort mentorstid och sedan var jag ledig för resten utav dagen men vi blev kvar på Flyinge fram till eftermiddagen för att kika på ridgruppens examen i hoppning. Duktiga hästar och ryttare som gjorde bra ifrån sig och alla i Flyinge-enligt uppvisningsskick. Här blir vi verkligen drillade i att hålla hästarna i gott skick med friseringevecka var trejde vecka där vi ska klippa nacken, öronen, svansar och hovskägget samt rycka manar.

Nu är min sista uppgift inskickad och det känns underbart att stryka ännu en sak från en evigt lång lista som aldrig verkade vilja ta slut. Jag lyckades tyvärr inte så bra med min muntliga syntes så i helgen får jag djupdyka i det och se till att vara bättre förberedd både informationsmässigt och mentalt. En riktig vecka kvar nu och där väntas hästskötarexamen, hästbesiktning och ett studiebesök på Jägersro!

img_4427

Tisdag

Idag har vi tagit egna träckprov. Inte helt tillförlitliga såklart så att jag kommer att skicka in ett på Tudi under nästa vecka ändå. Men det var intressant och roligt att testa på och det var roligt att det var hästar från både samma och olika stall att se vilken skillnad de kan vara trots att de gått ihop eller höra vad de har gått i för slags hage.

Fortsatte dagen med att köra ut med vår grupp i det härliga vädret. Aramiz har passerat läskig stillastående lastbil, kört över en liten träbro och genom vattenhindret. Allt på samma gång och det var bara lastbilen som skapade tveksamheter.

Jag och Tudelu gav oss ut på tur, först besökte vi vågen på Flyinge för att se att vi håller oss i form. Det roligaste är att hon har egentligen bara växlat mellan 20kg, vilket knappt är någonting alls eftersom de kan förlora flera kilo bara genom att vi rider dom eller fodrar före eller vägning. Ändå så tycker jag att hon har dragit ihop buken sen vi flyttade ner hit. Men nu börjar det ju komma gräs i hagarna så snart växer den väl tillbaka igen. Vi red på Hastings i strålande sol. Massvis med galopp gör susen och nu börjar den förvända galoppen sitta riktigt bra. Hon har gärna velat byta galopp så fort hon misstänker ett varvbyte men nu väntar hon faktiskt på byteshjälpen och håller den förvända i den mån hon orkar.

Avslutade kvällen med att besöka Stenbrottet i Dalby. Vackert men med en hemsk historia bakom sig. Sugen på att bada var jag inte direkt så den uppgiften lämnar jag till någon annan. Nu tar jag en halvtimmes plugg och sedan måste jag försöka få lite sömn.