Wake up with determination, go to bed with satisfaction


Somsagt, jag är förälskad i min vardag här på Strömsholm. Tänk att skoldagarna kan bestå av timmar på hästryggen? Denna morgon började med häst och anläggningsvård även kallat HAV, vilket innebär stallarbete under antingen morgon eller eftermiddag och denna vecka har jag haft morgon och därför hängt i stallet klockan 07.00-08.00 för att fodra, mocka, sopa och kratta bland annat.

Denna torsdag var lektionsfri för våra skolhästar vilket innebar att Idento fick rida ut på tur tillsammans med en klasskompis innan vi avslutade på tågbanan för lite lättare arbete. På lunchen red jag och Tequila ut på tur för att jogga av oss eventuell träningsvärk från gårdagens hoppning där hon för övrigt var riktigt fin. Efter vår lektion i ridlära så fick även min dressyrhäst Fatboy ett lättare pass på tågbanan för att förbereda oss inför morgondagens dressyrlektion. Klockan är snart 17.00 och jag har en häst kvar idag. Det känns fantastiskt om jag ska vara ärlig. Resten av kvällen kommer jag att spendera på min unghästuppgift med målet att den ska vara klar innan jag lägger huvudet på kudden. Helgen har andra aktiviteter att bjuda på och därför vill jag inte fastna med en uppgift under mina ”lediga” dagar.

När man vill så mycket att hjärnan inte kan sluta spinna är det viktigt att hitta ett sätt att lägga saker på en rimlig nivå. Det är mitt absolut största problem. Jag vill alltid lite till. Vill hjälpa andra med deras hästar och rida så det värker i hela kroppen. Det går, men inte varje dag. Det är en skör gräns som är lätt att passera. Jag blir bättre på det ändå, att strukturera och organisera mitt liv. Till och med kanske bättre på att prioritera nu för tiden? Men det är en lång bit kvar innan jag hittar det gyllene mellanläget, där allt går som på räls, där inget är för tungt och fortfarande alltid tillräckligt utmanande för att vara roligt.

 

En kamp mot klockan


Ögonlocken är tunga som bly och jag vet att i samma stund som jag lägger huvudet på kudden kommer jag att somna. Det är en värdefull känsla som jag behöver ta vara på, sömnen är nödvändig för att jag ska kunna hålla det tempot som jag själv önskar. Sover gör jag alltid som bäst när livet har gått fortare än vad jag räknat med.

När man studerar häst så är man sällan ledig. Det är på helger som man gör allt det som inte hinns med under veckorna vilket innebär att det är få dagar som egentligen finns för att kunna vila och komma ikapp men också vet jag att det är ett val. En fråga om prioritering och strukturering. Min lediga lördag innebar utsläpp hemma i det egna stallet, jobb i stallet från 07.00-14.00, ridning av mina två skolhästar innan jag åkte ut till Tequila och Kakan för att avsluta kvällen där. Tequila förbereddes inför morgondagens start i Sundbyholm och jag bestämde mig för att göra ett sent klassbyte och kommer därmed att starta direkt kl 08.00. Ett pass på banan i en värmande kvällssol och ett lätt duggregn var precis vad hjärnan behövde för att kunna landa med fötterna på jorden igen. Dubbla regnbågar i bakgrunden när regnet träffar mina bara armar och med Kakan betandes i hagen bredvid, jag förstår inte hur livet kunde bli så bra?

Den här helgen är till för att komma ikapp. Listan är lång och frågan är hur jag ska sortera upp vardagen utan att veta hur jag egentligen vill att den ska se ut. Jag stormtrivs men jag behöver inse att tiden är värdefull och att jag inte kan lägga tid på saker som tar mer energi än vad det ger. Det finns många saker som jag kan sortera bort för att göra plats åt annat, eller kanske för att jag förtjänar en lucka i ett fullspäckat schema. En prioritering som gynnar mitt mående, som minskar stress och skapar tid för återhämtning. Kanske förtjänar jag det när karusellen snurrar som fortast.

Drömlivet


Karusellen har snurra och sommaren är officiellt över. Vi har påbörjat vårt sista år tillsammans och klassen har blivit indelade i nya grupperingar där vi främst är uppdelade i de två inriktningarna, ridlärare och hästutbildare. Där har jag valt att inrikta mig på hästutbildning i och med att det är det som jag tycker är absolut roligast. Vi har därefter blivit indelade i två grupper där den ena gruppen fått börja med hoppning och den andra gruppen med dressyr och remont.

Jag kommer att spendera de kommande fyra veckorna i dressyrsadel tillsammans med min nya skolhäst Fatboy S (*2007 e: Corlensky G – Cor de la Bryere) och med unghästen Idento (*2013 e: Cardento – Kroongraaf). Jag stormtrivs redan med båda mina skolhästar och ser fram emot att se hur dessa två kan hjälpa mig att bli en ännu bättre ryttare. Fatboy kräver en helt annan ridning än jag är van vid men det är som att dansa på moln när bitarna faller på plats. Idag satt jag för första gången upp på Idento och blev förälskad hans stora galopp och hans lika stora hjärta. Det här kommer att bli riktigt roliga veckor innan det är dags för blockbyte och några veckor hoppning innan vi går ut på praktik för resten av terminen.

Den största frågan är hur ska jag överleva när den här utbildningen är slut? Jag blir bortskämd av duktiga och engagerade lärare i det dagliga arbetet och jag är omringad av kunskap i överflöd. Jag hinner inte med att göra allt det som jag vill men jag försöker, så mycket som det bara går. Vad händer sen när det är dags att stå på egna ben? Jag har ingen aning och jag är glad att jag ännu inte behöver fundera så långt. Ge mig bara en fantastisk höst och en ännu bättre vår eller är det kanske för mycket begärt?

Bakom skymmande moln skiner solen


Jag tänker att jag kanske tar mig vatten över huvudet men samtidigt så finns det just nu ingenting som jag tycker är så roligt som hästarna. Jag är glad över att jag dagligen skapar en vardag som jag trivs med, att jag formar ett liv som leder mig mot drömmar som jag inte riktigt vågat uttala.

Mina dagar består i princip av att jobba och att rida. Det är kanske på gränsen att hinna tre hästar i olika stall under en eftermiddag, det inser även jag. Men just nu, när viljan och orken finns så tycker jag att det fungerar. Hur dagarna kommer att utvecklas när skolan börjar, det vet jag inte ännu. Det är ett problem för en annan dag. Jag har två unghästar som för varje gång jag sitter upp gör stora framsteg. Tequila fortsätter att utvecklas i dressyren och förhoppningsvis lägger sig min förkylning även snart, den verkar ha etsat sig fast och vägrar att på riktigt lämna.

En vecka kvar innan vårt sista år börjar. Nervös är fel ord att använda. Jag längtar men vill ändå inte riktigt. Den här sommaren har varit precis vad jag har behövt. Jag har varit omringad av människor som vill mig mitt allra bästa. Dom har stöttat mig och hjälpt mig med allt som kan tänkas. Hästarna har fått flytta till sitt nya stall och jag trivs enormt bra. Jag har fått jobb till hösten och haft mina första lektioner. Jag har fått erbjudanden att rida många hästar. Främst är kanske att jag har satt mig själv i första rummet. Jag har prioriterat mig själv i nästan alla lägen och det har gjort mitt liv betydligt enklare. Det är svårt att göra andra glada när man inte har ro till att ta hand om sig själv. Den här sommaren har varit nyttig och jag är tacksam för den.

Film från dagens träning med Tequila och i övrigt firar jag och Kakan ett år tillsammans.

Vårt andra år

 

Här kan ni läsa om vårt första år.


Och så står vi här igen. Dagarna har runnit ut och vårt andra år på Hippologen har lidit mot sitt slut. Vi har tagit oss igenom 2/3 delar av programmet och det börjar kännas nu. Tiden går alltid fortare än vad man tror och det känns som att vi precis lämnade Flyinges vackra anläggning. Strömsholm känns mer som hemma även om jag aldrig tidigare varit en del av bubblan. Den bubblan som kretsar kring hästar, utveckling och forskningsanknuten kunskap. Precis som när flyttlasset gick från skåne så avslutade vi vårt år här fulla med nya erfarenheter som vi kommer kunna praktisera i vårt kommande arbetsliv.

Det var en omställning att flytta hem efter att ha bott ”själv” 60mil hemifrån. Att komma hem till allt det som varit så bekant var långt ifrån så självklart som jag hade räknat med. Människor förändras i takt med att de möter nya utmaningar och berikas med ny kunskap. Jag var inte samma person när väskorna packades upp hemma i mitt gamla rum som jag var den dagen jag lastade på Tudelu och reste ner till flyinge, långt ifrån. På gott och på ont men om jag ska vara ärlig så trivs jag betydligt bättre med mig själv idag än vad jag gjorde då. För idag, efter dom här två åren, så har jag lärt mig mer om mig själv än vad jag gjorde under hela min livstid här i min hemort. Allt förändras inklusive en själv och kanske finns det en mening även med det.


Strömsholm har bjudit på fantastiska hästar(!), intensiva ridblock och lärorika kurser i pedagogik, ekonomi och hästkunskap. Jag har bearbetat texter tills ögonen tårats av frustration och dragit lättnadens suck när jag tillslut blivit godkänd. Jag har ridit sönder x-antal ridhandskar och mina favoritstövlar sa upp sig precis innan skolan tog slut. Jag har ramlat av mer än en gång men det är kanske inte helt fel utsikt att smaka grus framför slottet? Jag har utvecklat mina praktiska skills i att utnyttja varje minut fram till inlämningens deadline klockan 23.59. Jag har förälskat mig i varenda en av mina skolhästar och jag gick i mål med godkänt i alla ämnen, vilket trots allt var målet.

Hjärtat fick inleda unghästblocket med mig. Det var en växande frustration som bröt ner det lilla självförtroende jag hade men vad jag tyckte om henne. Hon gav mig många gråa hår men också överväldigande lycka när polletten tillslut trillade ner. Hon prövade mitt tålamod och lärde mig att det är någonting jag behöver fortsätta att jobba vidare med. Roligast av allt är kanske att se hur mycket våra unghästar utvecklades under året genom de olika blocken.

Nemo fick bli min hopphäst under årets andra block och den största lärdomen jag tar med mig från honom är kanske att jag behöver våga vänta på språnget. Att inte ta första bästa distans jag ser, för det var både han och jag bra på. Trivdes otroligt bra med honom som skolhäst men tyvärr kändes det som att min egen polett trillade ner först när vi skulle inleda den sista veckan tillsammans, jag hade behövt iallafall en vecka till för att få befästa den där isklumpen i magen.

Fasade något över att spendera 9 veckor i dressyrsadel men Stephanie fick mig att älska varje minut. Vilken fantastisk häst som visade mig hur roligt det kan vara med dressyr och hur svårt det faktiskt är med tajming utan givna andningspauser. Avslutade med att rida MSVC på hela 68% efter att jag lång tid tragglat för att hinna med att rida alla rörelser och vägar i följd. Dressyrblocket blev kanske det mest givande blocket och kanske även det som jag ser mest fram emot när skolan sätter igång igen, även om hoppningen ligger mig varmast om hjärtat.


Viktigast av allt har kanske varit Ackurat, så mycket glädje som han har givit mig det här året. Han är så snäll som han är stor. Jag undrar om han förstod hur viktiga alla tidiga ridturer var för mig? För varje dag gjorde han mig glad och aldrig någonsin ville jag byta ut en regnig morgon med honom. En mörk eftermiddag med honom mitt i vintern, allt var lika viktigt.

Jag är glad för att vi haft så extremt engagerade lärare, som kommer med lösningar på problem vi inte visste att vi hade. Som gör allt för att det ska gå bra för oss. Som matar oss med kunskap vare sig vi vill eller inte. Som lär oss att ifrågasätta, allt, hela tiden. Vi är lyckligt lottade att få vara endel av det här och vi kommer nog kanske inte inse det på riktigt förrän det hela är slut.

Strömsholm är vackert, kanske inte lika vackert som Flyinge men det handlar kanske inte heller alltid om att jämföra, utan mer om att se saker för vad det är. Jag trivs bättre än vad jag hade föreställt mig trots att flytten hem tog mig tillbaka för många år i livet. Det har varit mer komplicerat än vad jag hade tänkt mig även om det också på många sätt har varit bättre än i mina tankar. För i Flyinge lärde jag mig att förstå mig själv och under vårt andra år har jag tränat på hur jag ska hantera eller kanske främst acceptera mig själv och allt runt omkring.

Min förhoppning och mitt mål för vårt sista år är att jag ska hitta en strategi för hur jag vill leva mitt kommande liv. Att jag ska skapa en vardag som fungerar och däremellan njuta av mitt sista år i hästbubblan, sätta tydliga mål och ge mig fan på att jag ska nå dom. Ta vara på varje chans och fortsätta vara tacksam. För jag vet att jag är tacksam över att vara här. Tacksam för den umgängeskrets jag utvecklat, hur hade jag klarat mig utan alla dessa fantastiska människor som går i min klass? Tacksam för att vi befinner oss i en miljö som både inspirerar, motiverar och utmanar oss att bli bättre.

Ge mig en sommar att lösa det som lösas ska sen ser jag verkligen fram emot hösten.

img_0447img_8159img_8842img_9742DSC_0063img_0353bde40831-e779-4e56-8e5b-be070f335cca843d80d6-3353-414b-984b-e58d1bbe377d

 

A little progress each day adds up to big results


Sommaren flyter på och tiden går fortare än någonsin. Dagarna smälter samman och rutinerna är givna, 6.30 vill hästarna ha sin frukost och eftermiddagarna spenderar jag med mina egna stjärnor, däremellan hinner vi som är kvar i området umgås. Våra dagar på jobbet består av stallarbete, beteskoll och allmänt pysslande med allt och inget så det blir hästar från morgon till kväll i princip. Jag har svårt att föreställa mig en bättre sommar, jag stormtrivs.

För oss börjar skolan först i september och jag längtar redan efter att få starta upp mitt sista år på hippologen. Jag har ordnat en praktikplats inför hösten och jag känner mig motiverad över att på riktigt komma igång med Tequila igen efter hennes lilla vila. Det blir målmedveten träning nu under den kommande tiden och det känns som att det kommer bli väldigt bra. Största fokuset ligger på att få bort sommarmagen men förstår att det är svårt när hon betar gräs från morgon till kväll.

Just idag är jag ledig och imorgon också för den delen. Det innebär kort och gott att jag tog sovmorgon innan jag klev upp och påbörjade det som jag inte har hunnit med tidigare. Det brukar bli så att lediga dagar handlar om att komma ikapp med allt det som jag skjutit framför mig. Denna dag blir en sådan dag men även imorgon är jag ledig och då tänker jag göra lite mer av det jag känner att jag behöver.

66941206_2357890444538540_2846506523364950016_n

Efter jobbet igår fick jag följa med på tur till slottet på Dorian med Mirjam som red Toya. 

Det är en konst att få tiden att räcka till


Jag slungades illa kvickt tillbaka till verkligheten efter en skolavslutning och några dagars ledighet. Det bidrog till att jag snabbt hann utveckla en vardag med tidiga mornar och alldeles för lite sömn. Det tar tid att komma in i rutiner och utveckla vanor men jag försöker så gott som jag kan.

Jag är en tidsoptimist ut i fingerspetsarna och tror mig alltid hinna med mer än vad jag egentligen gör. Jag tror att jag ska orka och hinna med allt det som jag vill och önskar men det tar inte lång tid innan jag inser mina begränsningar. Jag planerar alltid utifrån min optimistiska sida och sedan blir jag lika besviken varje gång det inte går ihop. Men min bästa egenskap är kanske ändå att jag försöker, även när det känns hopplöst.

Planen för sommaren ser ut som följande; Jag kommer att jobba på skolan under lovet fram till skolan börjar igen i september. Under den här tiden är också tanken att träna Tequila för fullt, starta de tävlingar som går men kanske mest att vara förberedda inför höstens utmaningar och att försöka påbörja en plan för att ta BE-körkort -men det avvaktar jag lite med tills jag fått ordning på resten av livet.

Vid månadsskiftet kommer båda hästarna att flytta till en nytt stall och jag längtar enormt mycket. Det kommer att underlätta både tids- och energimässigt. Nu känns det som att jag spenderar mer tid i bilen än med hästarna tyvärr och i längden behöver jag hitta ett sätt att vara mer effektiv med min tid för att hinna med allt det som jag vill.

Jag ser fram emot att lösa upp knutar, att pricka av saker på listan av måsten och låta livet hitta tillbaka till de lugn som jag så länge har saknat. Mycket kommer att lösa sig den här sommaren, det känner jag på mig. Men först tänker jag unna mig själv några dagar ledigt.

843d80d6-3353-414b-984b-e58d1bbe377d

Tequila har förövrigt gjort tre starter sedan sist vi hördes. 110 och 120cm på Hallsta ridklubb resulterade i en felfri första klass och en femteplacering samt ett nedslag i 120cm. Under strömsholmsdagarna rev vi ett hinder i elevklassen som gick i 110cm. Nästa start blir under vecka 27 i Köping. 

Tidig torsdag


Ibland behöver vi simma upp till ytan för att kunna ta ett nytt andetag. Lämna allt bakom oss och göra vad vi kan för att orka. Jag funderar på om det är okej att krypa ner i sängen strax efter 20.00 och kanske skulle det vara godkänt om jag berättar att klockan i vanlig ordning ringer innan 05.00 varje morgon. Då är det kanske inte så konstigt att jag är trött? Kanske förklarar mitt intag av lunch kl 16.50 hur våra dagar ibland kan se ut? Mindre glamoröst men otroligt roligt.

På torsdagar rider vi våra skolhästar självständigt och jag valde att rida ut Stephanie tillsammans med Mirjam i klassen. Med tanke på hur fin hon var under gårdagens programridning förtjänade hon en dag utanför ridhusets fyra väggar. Jag fick mycket att tänka på under programträningen och det känns bra inför examen nästa vecka. I övrigt har vi hunnit med att ha två teoretiska lektioner varav en var en redovisning av ett valt fodertillskott. Där skulle vi diskutera dess påstådda effekt, kliniska effekt och komma med ett ställningstagande. Intressant att lyssna och ta del av vilken slags marknadsföring som används och vad studier faktiskt visar.

Räknar ner dagarna och drömmer om ledighet. Hur roligt jag än tycker det är att vara i bubblan av hästar som är här på strömsholm så längtar jag bort. Jag längtar efter något som bryter mönstret och jag har planerat in en resa för att besöka min kompis Vendela som jag inte har sett på alldeles för länge. Det är inte mycket kvar i skolan men helgen kommer att spenderas med näsan framför datorn för att kunna hitta tillbaka till den vetenskapliga kärnan i min seminarieuppgift, jag tycks ha tappat den längs resans gång.

A plan backed by action becomes reality

DSC_0037

Klockan är 16.43 och jag behöver avbryta mitt studerande för en liten stund innan hjärnan börjar protestera alldeles för mycket. Det slutar alltid såhär, samma dag som inlämning sitter jag i stressen och undrar varför jag inte tog tag i allting mycket tidigare. Trött och besviken över besluten att alltid skjuta på saker så kommer jag att gå och lägga mig ikväll. Tänk om jag istället skulle ha börjat i god tid och kunnat skicka in ett arbete som jag är nöjd med, jag överväger om jag ska prova detta till onsdagens inlämning?

I vilket fall så har jag skickat in ett hästbesiktningsprotokoll med en uträknad foderstat på Stephanie. Det svåraste är egentligen inte att räkna ut hästarnas näringsbehov utan att försöka få fodret att fungera på ett bra sätt utan varken överskott eller underskott. Balansen är svår och samtidigt ska detta sättas i relation till deras hull, muskelmassa och de arbete som de utför. På pappret går det (oftast) att få siffrorna att stämma överens men i verkligheten är det inte lika enkelt. Jag skickade även in en uppgift om Stallmiljön där vi har diskuterat våra resultat från mätningarna vi gjorde tidigare och hur stallets utformning påverkar luftkvalitén, bullernivån, ljus och luftens rörelser. Förhoppningsvis blev jag en aningens klokare, men ibland undrar jag faktiskt hur mycket som fastnar och hur mycket som jag filtrerar bort.

Dagens fortsatta fokus ligger på morgondagens tentamen i Ridlära. Frågan är hur det ska gå? Teoretiskt ligger jag långt efter, det är lättare att från ryggen hitta en känsla men att beskriva den och faktiskt förstå vad, varför och hur saker och ting hänger ihop är två helt skilda saker. Jag har nästan ställt in mig på omtenta om några veckor för att hinna med att faktiskt få ihop livets alla måsten. Det är trots allt inte hela världen om det inte går vägen imorgon även om det såklart alltid känns bättre att kunna lägga saker åt sidan och se vidare. Till exempel så gjorde jag en godkänd examen i undervisningsmetodik och min komplettering för en pedagogisk aktivitet blev också godkänd så mina axlar är betydligt lättare idag än vad de var i början av veckan, då undrade jag om jag överhuvudtaget skulle ta mig i mål.

Tråkig nyhet som antagligen inte har missat är att de flesta stall runt oss har stängt på grund av smittoriskerna just nu. Vilket jag tycker är bra med tanke på vilka konsekvenser det medför. Skolans stallar är stängda för besökare vilket känns tryggt med tanke på hur mycket hästar som vistas på Strömsholm.

Gällande hästarna är min förhoppning att snön ska vara borta innan slutet av nästa vecka så att jag kan börja rida på Kakan. Behöver stänga in mig i paddocken för att kunna ta den första galoppen men för tillfället så är där snö och is. Detsamma gäller paddocken hos Tequila, hon missar träningar framöver men min plan är somsagt att snön ska försvinna så att jag kan rida några övningar som jag samlat på mig på sistone. Det blir oavsett en rolig vår även om planerna inte alltid blir som tänkt.

Note to self ↓
”You can´t keep taking on more and more
without finding a healthy way to let it all out”

Första uppsittningen på fyra månader


Jag nyper mig ytterligare en gång i armen, vad har jag gjort för att förtjäna henne?

När jag gick ut till bilen den här morgonen så var det frost på insidan av rutan och det var närmre minus 18 grader när jag kom till stallet för att släppa ut hästarna. Strax efter 08.00 dök Elin upp i stallet för att hjälpa mig med Kakan. Jag har under ett par dagar longerat henne för att låta den värsta energin få lämna kroppen och det har minst sagt varit behövligt med tanke på hur högt upp i luften hon befunnit sig. Efter några varv på lina så kunde jag hänga på henne utanför stallet innan jag bestämde mig för att sitta upp. Det var som att jag aldrig hade ställt av henne -och då har hon ändå vilat i över fyra månader. Nu rullar vi vidare och ser om vi kan börja rida till helgen, det här med start/stopp har hon ett vagt minne av och jag skulle behöva longera henne inspänd för att komma till jobb.

Tequila gjorde en nyttig hoppträning igår med mycket hoppning i trav och med övergångar, varvbyten och lydnad. Allt det där som vi behöver arbeta med alla dagar i veckan. Men hon kändes väldigt fin när hon hade fått hoppat av sig och började landa mer. Det är alltid en startsträcka där allting är lite för roligt innan det går att koncentrera sig på uppgiften.

Steffi och jag rider för fullt i skolan och dressyr blir som sagt bara roligare och roligare. Det känns som att allt faller på plats, hela tiden och även om det känns förbannat svårt så blir jag motiverad att rida vidare och lära mig ännu mer. Det blir kanske grenskifte i framtiden? Så roligt tycker jag det är med dressyr just nu!

Nu dyker jag ner i studier och underhåller mig med det resten utav kvällen!

img_0881