En annan del av verkligheten


Som ett stort pussel, det gäller att hitta bitar som passar för att få vardagen att fungera. Jag lyckas trots att jag knappast kan förstå hur.

Jag har gjort min första dag på praktiken och det känns sorgligt att vara ifrån Strömsholm under så många veckor. Det är tur att jag får andas häst ändå. Jag kommer att göra min praktik på Skästa gård där jag hoppas på att kunna ta del av mycket bra ridning och kunskap som jag kan applicera både i rollen som ridlärare och som ryttare. Det finns alltid mycket att lära och det är kul att se en annan typ av verksamhet. Jag tror att det kommer att kännas mindre främmande så fort jag kommit in i det lite mer.

Kylan har tagit sitt grepp om västmanland nu och jag fryser så att tårna domnar och ögonen tåras. Jag undrar hur jag ska klara av den här vintern men uppenbarligen har jag hittat ett sätt att överleva alla tidigare år så nog ska det gå den här gången också. Jag ska införskaffa ett par långa chaps och hoppas att jag slipper köldutslagen i år.

Tequila gör en sista träning nu idag innan helgens tävling och sedan verkar det som att tävlingsterminen är slut och det är dags att påbörja vinterträningen. Det finns mycket som vi behöver arbeta vidare med men jag tycker att det ska bli väldigt roligt. Dock har jag anmält mig till nästa veckas tävling på Strömsholm men står som reserv i mina två första klasser och kommer jag inte med där kommer jag välja att stryka mig i söndagens klass.

Avslutar veckan

d735af71-d529-4151-938c-550810aaa847d021c2b4-1c87-4db1-9a92-91b703e4b966

Det kändes som det var någonting jag skulle göra men det tycks jag ha förträngt. Det kanske märks ikväll när jag lägger huvudet på kudden och börjar fundera över den kommande veckans måsten.

Jag försöker att bli lite mer aktiv här i och med att dagarna på Hippologen räknas ner. Det är roligt att gå tillbaka och påminnas. Jag minns hur snabbt vårterminen gick förra året, innan vi hann blinka satt vi där i aulan och tackade av våra treor som avslutat sina år på programmet. Det är sorgligt för jag har inte hunnit så mycket som jag hade hoppats. Jag hade önskat mig ett år till på Strömsholm eller på Flyinge, bara för att låta saker sjunka in. För att tillåta mig själv att slappna och njuta av miljön, kunskapen hos våra lärare och våra fantastiska skolhästar som i vått och torrt ställer upp.

Jag är riktigt glad att Tequila har fått vara skolhäst den här veckan. All hjälp som jag har fått av våra lärare. Nu är hon runt skänkeln, avspänd och i kontakt. Det behövdes några dagar i rad för att hitta den känslan. Vi avslutade veckan igår med att hoppa två klasser på grannklubben Vänsta Ryttarförening. Ett tidsfel i den första klassen och ett ner i den andra men jag är så nöjd. Så mycket som Lotta har pratat om brytpunkterna på de böjda linjerna och hur vi ska landa och fånga upp på yttertygeln. Det gjorde jag, varje sväng genom hela banan, nu ska vi träna på att göra det i ett högre tempo.

Söndagar innebär i sin helhet att komma ikapp. Att hinna med det jag borde hunnit tidigare. Så idag ska jag försöka att beta av en del av företagsekonomin som ska tentas av på tisdag. Jag ska rida en tur på min skolhäst Herta. Mio och Coratol ska få göra lite annat jobb och Tequila ska få njuta av att gå ute i stor hage igen. I eftermiddag har vi stallmöte så det finns ett par tider som ska passas.

Bättre än någonsin


Jag älskar verkligen mitt jobb, jag älskar mina måndagar på Köpings Ridklubb och jag älskar de lördagar jag får vara på Hallsta Ridklubb. Att jobba med undervisning var så långt bort att jag inte hade vågat drömma om det men nu trivs jag verkligen. Jag trivs med de barn och ungdomar jag har i mina grupper, jag trivs med ridskolehästarna som i vått och torrt lär sina ryttare allt de kan om ridning och jag trivs med att få instruera. Det trodde jag verkligen inte för ett år sedan, då blev jag nervös av bara tanken.

För att lämna ämnet. Skolan rullar på och helt plötsligt finns det så många luckor i schemat. Hur gick det till? Är det meningen att jag ska vara strukturerad nog för att kunna placera in självständigt arbete på dessa tider? Antagligen.

Tequila har tillfälligt fått gå in som min skolhäst och Herta rider jag vid sidan av. Tequila gjorde två fantastiska pass för Lotta Björe igår och i förrgår. Markarbetet från dagen innan gjorde susen när det byggdes hinder. Imorgon rider vi ett markarbetes pass med Åsa Steninger och på lördag ska vi tävla på Vänsta. Bättre förberedelsevecka hade jag inte kunnat tänka mig.

En tenta i företagsekonomi och examen i hoppning väntar nästa vecka samt ridning för Kyra Kyrklund. Jag tror att det mesta kommer att lösa sig och därför har jag bestämt mig för att ta det som det kommer. Det finns större saker att oroa sig för och om jag lägger ner lite tid och energi i helgen så kommer nog tentamen att ordna sig på ett eller annat sätt.

I brytpunkten mellan ljus och mörker

9ca70009-889a-4a27-aa9c-184a8c9ef46c
Elin & Zonette, jag & Idento, Mirjam & Chanel J

Det märks att det har blivit höst. Mörkret kommer allt fortare och dagarna blir därmed kortare, men det innebär tyvärr inte att nätterna blir längre. Veckorna fortsätter att försvinna iväg, rinner ur våra händer likt sand, men vi njuter av dagarna och allt vad det innebär. Löven ändrar färg och faller till marken. Det är samma procedur varje år men vi glömmer ofta bort hur vackert det kan vara, även det som är så sjävklart.

Jag har gjort Hippologens sista dressyrexamen och det svider lite när jag tänker på det. Hur snabbt kan tre år egentligen gå? Jag tänker på vem jag var den där sommaren innan allting tog sin början. Tänker på allt det som jag hade och på det som jag ansåg var viktigt där och då. Ingenting är sig likt längre och det är med viss saknad som jag minns tillbaka, men samtidigt finns det ingenting som jag har idag som jag hade velat byta bort. Allt som jag har gjort för att vara här idag, all tid och all energi som jag lagt på att utveckla mig själv och alla stora steg som jag tagit både i ridningen och med mig själv. Det är viktiga delar som format mig till en bättre person och det är pusselbitar som jag behövt för att kunna se på saker ur nya perspektiv.

Innan blockbytet så åkte jag tillsammans med två klasskompisar på tävling med våra skolhästar. Min unghäst Idento gjorde två starter i Kumla och vi debuterade 110cm med en felfri runda. Ett bra avslut på unghästblocket helt enkelt. Vi lämnade sedan dressyren och unghästarna till grupp D och blev direkt inslängda i hoppblocket som inleddes med terränghoppning en frostig morgon på österängarna för professor Jan Jönsson. Jag har blivit tilldelad hästen Herta Beata (*2012 e: Heartbeat – Maraton) och de första sprången tillsammans blev över stockarna på fältet bakom slottet. Tur att man får ett adrenalin-påslag ute i terrängen annars hade jag nog aldrig vågat.

Foto: Emelie Savelkouls

Den här veckan har varit full med aktiviteter. Jag har jobbat tre kvällar i rad på ridskola och jag börjar inse att jag trivs väldigt bra med att undervisa, någonting som jag aldrig hade trott för ett par månader sedan. Om jag efter utbildningen hamnar på ridskola så kommer jag faktiskt att känna mig trygg med det.

Tequila har fått träna och det känns som att vi tar oss framåt med små steg för varje gång. Unghingsten Mio som jag rider några dagar i veckan fortsätter göra framsteg, han har besökt ridhusen på Strömsholm och gör det utan några som helst problem. De andra hästarna som jag rider ibland går också bra och det är här någonstans som jag inser att jag behöver bromsa om jag ska orka hela året ut. Det finns inte utrymme för så mycket mer än det här men jag tillåter mig själv att njuta ändå. Tacksam för min vardag.

 

 

Mitten av en ny vecka


Jag är fortfarande förvånad över hur svårt det kan vara att rida. Hur svårt det är att hitta dragläget och behålla det under en hel bana eller att överhuvudtaget hitta gaspedalen när man råkat lägga i handbromsen. Hur svårt kan det vara att rida felfritt på hinder när allt på marken börjar ge resultat? Tydligen mycket svårare än jag förstått.

I helgen red jag tre klasser på Strömsholms RSF. Min skolhäst i unghästblocket, Idento, fick hoppa dagens första klass och vi gjorde en bra runda som jag är mycket glad för. En bom föll på hinder nummer tre men många av de saker som vi tränat på fungerade och det var roligt att sättas i en tävlingssammanhang tillsammans. Tequila gjorde vinterns första inomhus tävling där hon gick en 110cm och en 120cm med en och två nedslag. Två mycket bra rundor som vi lägger på rutinkontot. Vi tränar vidare och försöker att befästa allt det vi tränar på. Många saker blir bättre hela tiden men att prestera på tävling blir en helt annan.

Skolan fortsätter i samma spår. En examen kvar innan vi gör ett blockbyte och jag lämnar ifrån min både Fatboy och Idento för att under de kommande veckorna fokusera för fullt på hoppningen. Därefter väntar många veckors praktik. Jag ser fram emot ett blockbyte men kommer att sakna fantastiska Idento, men att äntligen få rida heltid i hoppsadel kommer att kännas som en lyx.

img_1891

Wake up with determination, go to bed with satisfaction


Somsagt, jag är förälskad i min vardag här på Strömsholm. Tänk att skoldagarna kan bestå av timmar på hästryggen? Denna morgon började med häst och anläggningsvård även kallat HAV, vilket innebär stallarbete under antingen morgon eller eftermiddag och denna vecka har jag haft morgon och därför hängt i stallet klockan 07.00-08.00 för att fodra, mocka, sopa och kratta bland annat.

Denna torsdag var lektionsfri för våra skolhästar vilket innebar att Idento fick rida ut på tur tillsammans med en klasskompis innan vi avslutade på tågbanan för lite lättare arbete. På lunchen red jag och Tequila ut på tur för att jogga av oss eventuell träningsvärk från gårdagens hoppning där hon för övrigt var riktigt fin. Efter vår lektion i ridlära så fick även min dressyrhäst Fatboy ett lättare pass på tågbanan för att förbereda oss inför morgondagens dressyrlektion. Klockan är snart 17.00 och jag har en häst kvar idag. Det känns fantastiskt om jag ska vara ärlig. Resten av kvällen kommer jag att spendera på min unghästuppgift med målet att den ska vara klar innan jag lägger huvudet på kudden. Helgen har andra aktiviteter att bjuda på och därför vill jag inte fastna med en uppgift under mina ”lediga” dagar.

När man vill så mycket att hjärnan inte kan sluta spinna är det viktigt att hitta ett sätt att lägga saker på en rimlig nivå. Det är mitt absolut största problem. Jag vill alltid lite till. Vill hjälpa andra med deras hästar och rida så det värker i hela kroppen. Det går, men inte varje dag. Det är en skör gräns som är lätt att passera. Jag blir bättre på det ändå, att strukturera och organisera mitt liv. Till och med kanske bättre på att prioritera nu för tiden? Men det är en lång bit kvar innan jag hittar det gyllene mellanläget, där allt går som på räls, där inget är för tungt och fortfarande alltid tillräckligt utmanande för att vara roligt.

 

En kamp mot klockan


Ögonlocken är tunga som bly och jag vet att i samma stund som jag lägger huvudet på kudden kommer jag att somna. Det är en värdefull känsla som jag behöver ta vara på, sömnen är nödvändig för att jag ska kunna hålla det tempot som jag själv önskar. Sover gör jag alltid som bäst när livet har gått fortare än vad jag räknat med.

När man studerar häst så är man sällan ledig. Det är på helger som man gör allt det som inte hinns med under veckorna vilket innebär att det är få dagar som egentligen finns för att kunna vila och komma ikapp men också vet jag att det är ett val. En fråga om prioritering och strukturering. Min lediga lördag innebar utsläpp hemma i det egna stallet, jobb i stallet från 07.00-14.00, ridning av mina två skolhästar innan jag åkte ut till Tequila och Kakan för att avsluta kvällen där. Tequila förbereddes inför morgondagens start i Sundbyholm och jag bestämde mig för att göra ett sent klassbyte och kommer därmed att starta direkt kl 08.00. Ett pass på banan i en värmande kvällssol och ett lätt duggregn var precis vad hjärnan behövde för att kunna landa med fötterna på jorden igen. Dubbla regnbågar i bakgrunden när regnet träffar mina bara armar och med Kakan betandes i hagen bredvid, jag förstår inte hur livet kunde bli så bra?

Den här helgen är till för att komma ikapp. Listan är lång och frågan är hur jag ska sortera upp vardagen utan att veta hur jag egentligen vill att den ska se ut. Jag stormtrivs men jag behöver inse att tiden är värdefull och att jag inte kan lägga tid på saker som tar mer energi än vad det ger. Det finns många saker som jag kan sortera bort för att göra plats åt annat, eller kanske för att jag förtjänar en lucka i ett fullspäckat schema. En prioritering som gynnar mitt mående, som minskar stress och skapar tid för återhämtning. Kanske förtjänar jag det när karusellen snurrar som fortast.

Drömlivet


Karusellen har snurra och sommaren är officiellt över. Vi har påbörjat vårt sista år tillsammans och klassen har blivit indelade i nya grupperingar där vi främst är uppdelade i de två inriktningarna, ridlärare och hästutbildare. Där har jag valt att inrikta mig på hästutbildning i och med att det är det som jag tycker är absolut roligast. Vi har därefter blivit indelade i två grupper där den ena gruppen fått börja med hoppning och den andra gruppen med dressyr och remont.

Jag kommer att spendera de kommande fyra veckorna i dressyrsadel tillsammans med min nya skolhäst Fatboy S (*2007 e: Corlensky G – Cor de la Bryere) och med unghästen Idento (*2013 e: Cardento – Kroongraaf). Jag stormtrivs redan med båda mina skolhästar och ser fram emot att se hur dessa två kan hjälpa mig att bli en ännu bättre ryttare. Fatboy kräver en helt annan ridning än jag är van vid men det är som att dansa på moln när bitarna faller på plats. Idag satt jag för första gången upp på Idento och blev förälskad hans stora galopp och hans lika stora hjärta. Det här kommer att bli riktigt roliga veckor innan det är dags för blockbyte och några veckor hoppning innan vi går ut på praktik för resten av terminen.

Den största frågan är hur ska jag överleva när den här utbildningen är slut? Jag blir bortskämd av duktiga och engagerade lärare i det dagliga arbetet och jag är omringad av kunskap i överflöd. Jag hinner inte med att göra allt det som jag vill men jag försöker, så mycket som det bara går. Vad händer sen när det är dags att stå på egna ben? Jag har ingen aning och jag är glad att jag ännu inte behöver fundera så långt. Ge mig bara en fantastisk höst och en ännu bättre vår eller är det kanske för mycket begärt?

Bakom skymmande moln skiner solen


Jag tänker att jag kanske tar mig vatten över huvudet men samtidigt så finns det just nu ingenting som jag tycker är så roligt som hästarna. Jag är glad över att jag dagligen skapar en vardag som jag trivs med, att jag formar ett liv som leder mig mot drömmar som jag inte riktigt vågat uttala.

Mina dagar består i princip av att jobba och att rida. Det är kanske på gränsen att hinna tre hästar i olika stall under en eftermiddag, det inser även jag. Men just nu, när viljan och orken finns så tycker jag att det fungerar. Hur dagarna kommer att utvecklas när skolan börjar, det vet jag inte ännu. Det är ett problem för en annan dag. Jag har två unghästar som för varje gång jag sitter upp gör stora framsteg. Tequila fortsätter att utvecklas i dressyren och förhoppningsvis lägger sig min förkylning även snart, den verkar ha etsat sig fast och vägrar att på riktigt lämna.

En vecka kvar innan vårt sista år börjar. Nervös är fel ord att använda. Jag längtar men vill ändå inte riktigt. Den här sommaren har varit precis vad jag har behövt. Jag har varit omringad av människor som vill mig mitt allra bästa. Dom har stöttat mig och hjälpt mig med allt som kan tänkas. Hästarna har fått flytta till sitt nya stall och jag trivs enormt bra. Jag har fått jobb till hösten och haft mina första lektioner. Jag har fått erbjudanden att rida många hästar. Främst är kanske att jag har satt mig själv i första rummet. Jag har prioriterat mig själv i nästan alla lägen och det har gjort mitt liv betydligt enklare. Det är svårt att göra andra glada när man inte har ro till att ta hand om sig själv. Den här sommaren har varit nyttig och jag är tacksam för den.

Film från dagens träning med Tequila och i övrigt firar jag och Kakan ett år tillsammans.

Vårt andra år

 

Här kan ni läsa om vårt första år.


Och så står vi här igen. Dagarna har runnit ut och vårt andra år på Hippologen har lidit mot sitt slut. Vi har tagit oss igenom 2/3 delar av programmet och det börjar kännas nu. Tiden går alltid fortare än vad man tror och det känns som att vi precis lämnade Flyinges vackra anläggning. Strömsholm känns mer som hemma även om jag aldrig tidigare varit en del av bubblan. Den bubblan som kretsar kring hästar, utveckling och forskningsanknuten kunskap. Precis som när flyttlasset gick från skåne så avslutade vi vårt år här fulla med nya erfarenheter som vi kommer kunna praktisera i vårt kommande arbetsliv.

Det var en omställning att flytta hem efter att ha bott ”själv” 60mil hemifrån. Att komma hem till allt det som varit så bekant var långt ifrån så självklart som jag hade räknat med. Människor förändras i takt med att de möter nya utmaningar och berikas med ny kunskap. Jag var inte samma person när väskorna packades upp hemma i mitt gamla rum som jag var den dagen jag lastade på Tudelu och reste ner till flyinge, långt ifrån. På gott och på ont men om jag ska vara ärlig så trivs jag betydligt bättre med mig själv idag än vad jag gjorde då. För idag, efter dom här två åren, så har jag lärt mig mer om mig själv än vad jag gjorde under hela min livstid här i min hemort. Allt förändras inklusive en själv och kanske finns det en mening även med det.


Strömsholm har bjudit på fantastiska hästar(!), intensiva ridblock och lärorika kurser i pedagogik, ekonomi och hästkunskap. Jag har bearbetat texter tills ögonen tårats av frustration och dragit lättnadens suck när jag tillslut blivit godkänd. Jag har ridit sönder x-antal ridhandskar och mina favoritstövlar sa upp sig precis innan skolan tog slut. Jag har ramlat av mer än en gång men det är kanske inte helt fel utsikt att smaka grus framför slottet? Jag har utvecklat mina praktiska skills i att utnyttja varje minut fram till inlämningens deadline klockan 23.59. Jag har förälskat mig i varenda en av mina skolhästar och jag gick i mål med godkänt i alla ämnen, vilket trots allt var målet.

Hjärtat fick inleda unghästblocket med mig. Det var en växande frustration som bröt ner det lilla självförtroende jag hade men vad jag tyckte om henne. Hon gav mig många gråa hår men också överväldigande lycka när polletten tillslut trillade ner. Hon prövade mitt tålamod och lärde mig att det är någonting jag behöver fortsätta att jobba vidare med. Roligast av allt är kanske att se hur mycket våra unghästar utvecklades under året genom de olika blocken.

Nemo fick bli min hopphäst under årets andra block och den största lärdomen jag tar med mig från honom är kanske att jag behöver våga vänta på språnget. Att inte ta första bästa distans jag ser, för det var både han och jag bra på. Trivdes otroligt bra med honom som skolhäst men tyvärr kändes det som att min egen polett trillade ner först när vi skulle inleda den sista veckan tillsammans, jag hade behövt iallafall en vecka till för att få befästa den där isklumpen i magen.

Fasade något över att spendera 9 veckor i dressyrsadel men Stephanie fick mig att älska varje minut. Vilken fantastisk häst som visade mig hur roligt det kan vara med dressyr och hur svårt det faktiskt är med tajming utan givna andningspauser. Avslutade med att rida MSVC på hela 68% efter att jag lång tid tragglat för att hinna med att rida alla rörelser och vägar i följd. Dressyrblocket blev kanske det mest givande blocket och kanske även det som jag ser mest fram emot när skolan sätter igång igen, även om hoppningen ligger mig varmast om hjärtat.


Viktigast av allt har kanske varit Ackurat, så mycket glädje som han har givit mig det här året. Han är så snäll som han är stor. Jag undrar om han förstod hur viktiga alla tidiga ridturer var för mig? För varje dag gjorde han mig glad och aldrig någonsin ville jag byta ut en regnig morgon med honom. En mörk eftermiddag med honom mitt i vintern, allt var lika viktigt.

Jag är glad för att vi haft så extremt engagerade lärare, som kommer med lösningar på problem vi inte visste att vi hade. Som gör allt för att det ska gå bra för oss. Som matar oss med kunskap vare sig vi vill eller inte. Som lär oss att ifrågasätta, allt, hela tiden. Vi är lyckligt lottade att få vara endel av det här och vi kommer nog kanske inte inse det på riktigt förrän det hela är slut.

Strömsholm är vackert, kanske inte lika vackert som Flyinge men det handlar kanske inte heller alltid om att jämföra, utan mer om att se saker för vad det är. Jag trivs bättre än vad jag hade föreställt mig trots att flytten hem tog mig tillbaka för många år i livet. Det har varit mer komplicerat än vad jag hade tänkt mig även om det också på många sätt har varit bättre än i mina tankar. För i Flyinge lärde jag mig att förstå mig själv och under vårt andra år har jag tränat på hur jag ska hantera eller kanske främst acceptera mig själv och allt runt omkring.

Min förhoppning och mitt mål för vårt sista år är att jag ska hitta en strategi för hur jag vill leva mitt kommande liv. Att jag ska skapa en vardag som fungerar och däremellan njuta av mitt sista år i hästbubblan, sätta tydliga mål och ge mig fan på att jag ska nå dom. Ta vara på varje chans och fortsätta vara tacksam. För jag vet att jag är tacksam över att vara här. Tacksam för den umgängeskrets jag utvecklat, hur hade jag klarat mig utan alla dessa fantastiska människor som går i min klass? Tacksam för att vi befinner oss i en miljö som både inspirerar, motiverar och utmanar oss att bli bättre.

Ge mig en sommar att lösa det som lösas ska sen ser jag verkligen fram emot hösten.

img_0447img_8159img_8842img_9742DSC_0063img_0353bde40831-e779-4e56-8e5b-be070f335cca843d80d6-3353-414b-984b-e58d1bbe377d