Vi räknar ner till jul


Snön försvann lika snabbt som den svepte sitt vita täcke över oss. En vintergalopp var precis vad jag behövde den här veckan. Byta ut ridhusväggarna och regnjackor mot vinterhandskar och ullstrumpor. Lägga på ett ländtäcke och låta motståndet från snön göra jobbet. Vi njöt den morgonen, både jag och Tequila, trots kylan som smygande letade sig in under kläderna. Men med en morgonsol mot snöns kristaller, det är inte mycket som kan mäta sig med det.

Praktiken fortsätter att rulla på och jag inser att det är dags att ta tag i de uppgifter som jag dagligen förtränger att jag har. Det är det jullovet är till för, att komma ikapp och lösa problem som man har skjutit framför sig. Jul och nyår är till för att nollställa, för att börja om, att kunna lägga saker bakom sig och för att samla energi inför en lång vår. Tyvärr vet jag att den här våren, den kommer gå fort och helt plötsligt ska jag vara vuxen. När skolan är slut ska jag stå på egna ben och jag vet inte alls vad jag vill eller vad meningen med någonting är. Jag vill bara vakna på morgonen och älska min vardag, det kommer alltid att vara målet, att ha någonting att som gör dagarna meningsfulla.

Dags att planera för våren är det iallafall. Men det kanske jag väntar till helgen med. Planera terminen med träningar, tävlingar och skolan utöver det. Planera för både min egen skolgång och för terminen på ridskolan. Hur jag på bästa sätt ska kunna lägga upp en terminsplanering för mina elever, vad de ska kunna och hur vi ska komma dit. Det är inte alltid så lätt men jag lär mig av både mina misslyckanden och av det som fungerar bra. Jag längtar verkligen tillbaka till skolan nu!

Ridskoleponnyn Nemo som jag fick låna på träning härom veckan!

Life is what happens when you are busy making other plans


Den första snön har täckt marken men jag gissar på att den kommer lämna oss lika hastigt som den kom. Bitande kyla i kinderna och ögon som tåras av vinden, vintern är inte en självklar favorit hos mig. Jag fryser alltid, hur mycket kläder jag än har på mig och mitt ansikte försöker nästan övertyga mig om att jag är allergisk mot kyla.

Det var längesen sist, och det beror på att inlägget på min telefon har bestämt sig för att inte längre fungera och det har tagit tid att orka bry sig tillräckligt mycket för att göra någonting åt det. Men vad har då hänt sedan sist? Jo faktiskt en hel del. Kakan har tagit sina första språng med ryttare på ryggen. Båda hästarna har åkt till min praktikplats på skästa gård för att kunna göra det mesta utav vinterträningen med tillgång till ridhus och tränare. Det kommer bli ett bra sätt att ladda upp inför vårens utmaningar. Jag har hunnit med att spendera alldeles för mycket pengar på Friends när Sweden horse show ägde rum och jag har hängt så mycket som det bara går i stallet. I övrigt flyter min Praktik på men jag längtar tillbaka till skolan. Efter våra skolhästar, efter bubblan som på något sätt blir på Strömsholm.

Jag tänker på framtiden varje gång jag spenderar mina måndagar på Köpings Ridklubb eller mina lördagar på Hallsta Ridklubb. Jag som aldrig ville undervisa. Jag ville ju bara arbeta med hästar och inte med människor. Men som jag trivs, det är bland det roligaste jag vet och jag känner mig inte längre främmande till att det kanske är så min framtid kommer att se ut. Det är inte det jag innerst inne vill men jag skulle nog bli ledsen om den delen försvann helt ur min vardag. Det är en lättnad att komma dit, ett sätt att tanka energi och ett sätt att koppla av och koppla bort.

Vem är jag om 10 år och var i livet befinner jag mig då? Allt det jag alltid drömt om är det egentligen det som jag vill ha? Hur ska jag 23 år kunna ha ens en aning om vad livet kan erbjuda och är jag överhuvudtaget modig nog att våga chansa? Massvis av tisdagstankar som snurrar där kvällen börjar övergå mot natt. Det enda som jag är fullständigt övertygad om är att jag vill spendera mina dagar tillsammans med mjuka mular och snälla ögon. På en plats där jag kan vara trygg och där jag utvecklas och inspireras mot att vilja ännu lite till.

En annan del av verkligheten


Som ett stort pussel, det gäller att hitta bitar som passar för att få vardagen att fungera. Jag lyckas trots att jag knappast kan förstå hur.

Jag har gjort min första dag på praktiken och det känns sorgligt att vara ifrån Strömsholm under så många veckor. Det är tur att jag får andas häst ändå. Jag kommer att göra min praktik på Skästa gård där jag hoppas på att kunna ta del av mycket bra ridning och kunskap som jag kan applicera både i rollen som ridlärare och som ryttare. Det finns alltid mycket att lära och det är kul att se en annan typ av verksamhet. Jag tror att det kommer att kännas mindre främmande så fort jag kommit in i det lite mer.

Kylan har tagit sitt grepp om västmanland nu och jag fryser så att tårna domnar och ögonen tåras. Jag undrar hur jag ska klara av den här vintern men uppenbarligen har jag hittat ett sätt att överleva alla tidigare år så nog ska det gå den här gången också. Jag ska införskaffa ett par långa chaps och hoppas att jag slipper köldutslagen i år.

Tequila gör en sista träning nu idag innan helgens tävling och sedan verkar det som att tävlingsterminen är slut och det är dags att påbörja vinterträningen. Det finns mycket som vi behöver arbeta vidare med men jag tycker att det ska bli väldigt roligt. Dock har jag anmält mig till nästa veckas tävling på Strömsholm men står som reserv i mina två första klasser och kommer jag inte med där kommer jag välja att stryka mig i söndagens klass.

Avslutar veckan

d735af71-d529-4151-938c-550810aaa847d021c2b4-1c87-4db1-9a92-91b703e4b966

Det kändes som det var någonting jag skulle göra men det tycks jag ha förträngt. Det kanske märks ikväll när jag lägger huvudet på kudden och börjar fundera över den kommande veckans måsten.

Jag försöker att bli lite mer aktiv här i och med att dagarna på Hippologen räknas ner. Det är roligt att gå tillbaka och påminnas. Jag minns hur snabbt vårterminen gick förra året, innan vi hann blinka satt vi där i aulan och tackade av våra treor som avslutat sina år på programmet. Det är sorgligt för jag har inte hunnit så mycket som jag hade hoppats. Jag hade önskat mig ett år till på Strömsholm eller på Flyinge, bara för att låta saker sjunka in. För att tillåta mig själv att slappna och njuta av miljön, kunskapen hos våra lärare och våra fantastiska skolhästar som i vått och torrt ställer upp.

Jag är riktigt glad att Tequila har fått vara skolhäst den här veckan. All hjälp som jag har fått av våra lärare. Nu är hon runt skänkeln, avspänd och i kontakt. Det behövdes några dagar i rad för att hitta den känslan. Vi avslutade veckan igår med att hoppa två klasser på grannklubben Vänsta Ryttarförening. Ett tidsfel i den första klassen och ett ner i den andra men jag är så nöjd. Så mycket som Lotta har pratat om brytpunkterna på de böjda linjerna och hur vi ska landa och fånga upp på yttertygeln. Det gjorde jag, varje sväng genom hela banan, nu ska vi träna på att göra det i ett högre tempo.

Söndagar innebär i sin helhet att komma ikapp. Att hinna med det jag borde hunnit tidigare. Så idag ska jag försöka att beta av en del av företagsekonomin som ska tentas av på tisdag. Jag ska rida en tur på min skolhäst Herta. Mio och Coratol ska få göra lite annat jobb och Tequila ska få njuta av att gå ute i stor hage igen. I eftermiddag har vi stallmöte så det finns ett par tider som ska passas.

Bättre än någonsin


Jag älskar verkligen mitt jobb, jag älskar mina måndagar på Köpings Ridklubb och jag älskar de lördagar jag får vara på Hallsta Ridklubb. Att jobba med undervisning var så långt bort att jag inte hade vågat drömma om det men nu trivs jag verkligen. Jag trivs med de barn och ungdomar jag har i mina grupper, jag trivs med ridskolehästarna som i vått och torrt lär sina ryttare allt de kan om ridning och jag trivs med att få instruera. Det trodde jag verkligen inte för ett år sedan, då blev jag nervös av bara tanken.

För att lämna ämnet. Skolan rullar på och helt plötsligt finns det så många luckor i schemat. Hur gick det till? Är det meningen att jag ska vara strukturerad nog för att kunna placera in självständigt arbete på dessa tider? Antagligen.

Tequila har tillfälligt fått gå in som min skolhäst och Herta rider jag vid sidan av. Tequila gjorde två fantastiska pass för Lotta Björe igår och i förrgår. Markarbetet från dagen innan gjorde susen när det byggdes hinder. Imorgon rider vi ett markarbetes pass med Åsa Steninger och på lördag ska vi tävla på Vänsta. Bättre förberedelsevecka hade jag inte kunnat tänka mig.

En tenta i företagsekonomi och examen i hoppning väntar nästa vecka samt ridning för Kyra Kyrklund. Jag tror att det mesta kommer att lösa sig och därför har jag bestämt mig för att ta det som det kommer. Det finns större saker att oroa sig för och om jag lägger ner lite tid och energi i helgen så kommer nog tentamen att ordna sig på ett eller annat sätt.

I brytpunkten mellan ljus och mörker

9ca70009-889a-4a27-aa9c-184a8c9ef46c
Elin & Zonette, jag & Idento, Mirjam & Chanel J

Det märks att det har blivit höst. Mörkret kommer allt fortare och dagarna blir därmed kortare, men det innebär tyvärr inte att nätterna blir längre. Veckorna fortsätter att försvinna iväg, rinner ur våra händer likt sand, men vi njuter av dagarna och allt vad det innebär. Löven ändrar färg och faller till marken. Det är samma procedur varje år men vi glömmer ofta bort hur vackert det kan vara, även det som är så sjävklart.

Jag har gjort Hippologens sista dressyrexamen och det svider lite när jag tänker på det. Hur snabbt kan tre år egentligen gå? Jag tänker på vem jag var den där sommaren innan allting tog sin början. Tänker på allt det som jag hade och på det som jag ansåg var viktigt där och då. Ingenting är sig likt längre och det är med viss saknad som jag minns tillbaka, men samtidigt finns det ingenting som jag har idag som jag hade velat byta bort. Allt som jag har gjort för att vara här idag, all tid och all energi som jag lagt på att utveckla mig själv och alla stora steg som jag tagit både i ridningen och med mig själv. Det är viktiga delar som format mig till en bättre person och det är pusselbitar som jag behövt för att kunna se på saker ur nya perspektiv.

Innan blockbytet så åkte jag tillsammans med två klasskompisar på tävling med våra skolhästar. Min unghäst Idento gjorde två starter i Kumla och vi debuterade 110cm med en felfri runda. Ett bra avslut på unghästblocket helt enkelt. Vi lämnade sedan dressyren och unghästarna till grupp D och blev direkt inslängda i hoppblocket som inleddes med terränghoppning en frostig morgon på österängarna för professor Jan Jönsson. Jag har blivit tilldelad hästen Herta Beata (*2012 e: Heartbeat – Maraton) och de första sprången tillsammans blev över stockarna på fältet bakom slottet. Tur att man får ett adrenalin-påslag ute i terrängen annars hade jag nog aldrig vågat.

Foto: Emelie Savelkouls

Den här veckan har varit full med aktiviteter. Jag har jobbat tre kvällar i rad på ridskola och jag börjar inse att jag trivs väldigt bra med att undervisa, någonting som jag aldrig hade trott för ett par månader sedan. Om jag efter utbildningen hamnar på ridskola så kommer jag faktiskt att känna mig trygg med det.

Tequila har fått träna och det känns som att vi tar oss framåt med små steg för varje gång. Unghingsten Mio som jag rider några dagar i veckan fortsätter göra framsteg, han har besökt ridhusen på Strömsholm och gör det utan några som helst problem. De andra hästarna som jag rider ibland går också bra och det är här någonstans som jag inser att jag behöver bromsa om jag ska orka hela året ut. Det finns inte utrymme för så mycket mer än det här men jag tillåter mig själv att njuta ändå. Tacksam för min vardag.

 

 

Mitten av en ny vecka


Jag är fortfarande förvånad över hur svårt det kan vara att rida. Hur svårt det är att hitta dragläget och behålla det under en hel bana eller att överhuvudtaget hitta gaspedalen när man råkat lägga i handbromsen. Hur svårt kan det vara att rida felfritt på hinder när allt på marken börjar ge resultat? Tydligen mycket svårare än jag förstått.

I helgen red jag tre klasser på Strömsholms RSF. Min skolhäst i unghästblocket, Idento, fick hoppa dagens första klass och vi gjorde en bra runda som jag är mycket glad för. En bom föll på hinder nummer tre men många av de saker som vi tränat på fungerade och det var roligt att sättas i en tävlingssammanhang tillsammans. Tequila gjorde vinterns första inomhus tävling där hon gick en 110cm och en 120cm med en och två nedslag. Två mycket bra rundor som vi lägger på rutinkontot. Vi tränar vidare och försöker att befästa allt det vi tränar på. Många saker blir bättre hela tiden men att prestera på tävling blir en helt annan.

Skolan fortsätter i samma spår. En examen kvar innan vi gör ett blockbyte och jag lämnar ifrån min både Fatboy och Idento för att under de kommande veckorna fokusera för fullt på hoppningen. Därefter väntar många veckors praktik. Jag ser fram emot ett blockbyte men kommer att sakna fantastiska Idento, men att äntligen få rida heltid i hoppsadel kommer att kännas som en lyx.

img_1891

Wake up with determination, go to bed with satisfaction


Somsagt, jag är förälskad i min vardag här på Strömsholm. Tänk att skoldagarna kan bestå av timmar på hästryggen? Denna morgon började med häst och anläggningsvård även kallat HAV, vilket innebär stallarbete under antingen morgon eller eftermiddag och denna vecka har jag haft morgon och därför hängt i stallet klockan 07.00-08.00 för att fodra, mocka, sopa och kratta bland annat.

Denna torsdag var lektionsfri för våra skolhästar vilket innebar att Idento fick rida ut på tur tillsammans med en klasskompis innan vi avslutade på tågbanan för lite lättare arbete. På lunchen red jag och Tequila ut på tur för att jogga av oss eventuell träningsvärk från gårdagens hoppning där hon för övrigt var riktigt fin. Efter vår lektion i ridlära så fick även min dressyrhäst Fatboy ett lättare pass på tågbanan för att förbereda oss inför morgondagens dressyrlektion. Klockan är snart 17.00 och jag har en häst kvar idag. Det känns fantastiskt om jag ska vara ärlig. Resten av kvällen kommer jag att spendera på min unghästuppgift med målet att den ska vara klar innan jag lägger huvudet på kudden. Helgen har andra aktiviteter att bjuda på och därför vill jag inte fastna med en uppgift under mina ”lediga” dagar.

När man vill så mycket att hjärnan inte kan sluta spinna är det viktigt att hitta ett sätt att lägga saker på en rimlig nivå. Det är mitt absolut största problem. Jag vill alltid lite till. Vill hjälpa andra med deras hästar och rida så det värker i hela kroppen. Det går, men inte varje dag. Det är en skör gräns som är lätt att passera. Jag blir bättre på det ändå, att strukturera och organisera mitt liv. Till och med kanske bättre på att prioritera nu för tiden? Men det är en lång bit kvar innan jag hittar det gyllene mellanläget, där allt går som på räls, där inget är för tungt och fortfarande alltid tillräckligt utmanande för att vara roligt.

 

En kamp mot klockan


Ögonlocken är tunga som bly och jag vet att i samma stund som jag lägger huvudet på kudden kommer jag att somna. Det är en värdefull känsla som jag behöver ta vara på, sömnen är nödvändig för att jag ska kunna hålla det tempot som jag själv önskar. Sover gör jag alltid som bäst när livet har gått fortare än vad jag räknat med.

När man studerar häst så är man sällan ledig. Det är på helger som man gör allt det som inte hinns med under veckorna vilket innebär att det är få dagar som egentligen finns för att kunna vila och komma ikapp men också vet jag att det är ett val. En fråga om prioritering och strukturering. Min lediga lördag innebar utsläpp hemma i det egna stallet, jobb i stallet från 07.00-14.00, ridning av mina två skolhästar innan jag åkte ut till Tequila och Kakan för att avsluta kvällen där. Tequila förbereddes inför morgondagens start i Sundbyholm och jag bestämde mig för att göra ett sent klassbyte och kommer därmed att starta direkt kl 08.00. Ett pass på banan i en värmande kvällssol och ett lätt duggregn var precis vad hjärnan behövde för att kunna landa med fötterna på jorden igen. Dubbla regnbågar i bakgrunden när regnet träffar mina bara armar och med Kakan betandes i hagen bredvid, jag förstår inte hur livet kunde bli så bra?

Den här helgen är till för att komma ikapp. Listan är lång och frågan är hur jag ska sortera upp vardagen utan att veta hur jag egentligen vill att den ska se ut. Jag stormtrivs men jag behöver inse att tiden är värdefull och att jag inte kan lägga tid på saker som tar mer energi än vad det ger. Det finns många saker som jag kan sortera bort för att göra plats åt annat, eller kanske för att jag förtjänar en lucka i ett fullspäckat schema. En prioritering som gynnar mitt mående, som minskar stress och skapar tid för återhämtning. Kanske förtjänar jag det när karusellen snurrar som fortast.

Drömlivet


Karusellen har snurra och sommaren är officiellt över. Vi har påbörjat vårt sista år tillsammans och klassen har blivit indelade i nya grupperingar där vi främst är uppdelade i de två inriktningarna, ridlärare och hästutbildare. Där har jag valt att inrikta mig på hästutbildning i och med att det är det som jag tycker är absolut roligast. Vi har därefter blivit indelade i två grupper där den ena gruppen fått börja med hoppning och den andra gruppen med dressyr och remont.

Jag kommer att spendera de kommande fyra veckorna i dressyrsadel tillsammans med min nya skolhäst Fatboy S (*2007 e: Corlensky G – Cor de la Bryere) och med unghästen Idento (*2013 e: Cardento – Kroongraaf). Jag stormtrivs redan med båda mina skolhästar och ser fram emot att se hur dessa två kan hjälpa mig att bli en ännu bättre ryttare. Fatboy kräver en helt annan ridning än jag är van vid men det är som att dansa på moln när bitarna faller på plats. Idag satt jag för första gången upp på Idento och blev förälskad hans stora galopp och hans lika stora hjärta. Det här kommer att bli riktigt roliga veckor innan det är dags för blockbyte och några veckor hoppning innan vi går ut på praktik för resten av terminen.

Den största frågan är hur ska jag överleva när den här utbildningen är slut? Jag blir bortskämd av duktiga och engagerade lärare i det dagliga arbetet och jag är omringad av kunskap i överflöd. Jag hinner inte med att göra allt det som jag vill men jag försöker, så mycket som det bara går. Vad händer sen när det är dags att stå på egna ben? Jag har ingen aning och jag är glad att jag ännu inte behöver fundera så långt. Ge mig bara en fantastisk höst och en ännu bättre vår eller är det kanske för mycket begärt?