Avrundar årets första vecka

dsc_0122

Jag bor bokstavligt talat i mina ridkläder. Det är ytterst sällan som jag har någonting annat på mig, och om jag mot förmodan är klädd i andra kläder så vill jag nästan lova att det är mjukisdressen min syster köpte till mig.

Skolan blir ett andra hem när man pluggar häst, jag undrar hur många extra tröjor som hänger i hästarnas skåp i Centrumhuset? För även om vi inte har lektioner ansvarar vi för våra skolhästar som ska skötas och ridas som vanligt. Denne söndag red jag ut Newton, red ett pass med Nemo i röda ridhuset och sedan ut på ytterligare en tur tillsammans med Acke. Timmarna rinner iväg och jag hade planerat att hinna betydligt mycket mer. En snabbvisit till Kakan för att göra klart stallet innan jag var med på möte för de dressyrintresserade ryttarna i Strömsholms ridsportsförening, insåg på plats att jag antagligen var den som var minst intresserad men samtidigt så är intresserad ett väldigt vitt begrepp som inkluderar många. Min förhoppning är ju att komma ut och starta någon dressyr i vår.

Tequila fick skritta ut i 45 minuter. Mörkt, kallt och halt. Jag börjar undra hur jag höll igång mina hästar varje vinter när vi stod i stall utan ridhus. Man blir bortskämd när man står på anläggningar som strömsholm där det är så enkelt att rida in i ett uppvärmt ridhus. Men hon fick rensa bort lite slaggprodukter från gårdagens hoppning. Det var antagligen behövligt.

Kvällsfodrade sedan hos Kakan och nu har klockan snart blivit 21.00. Dagarna är långa och tröttheten är ett faktum. Det finns ingen tid att vara social i ett liv som kretsar kring hästar. Den sociala biten är att vara tillsammans med människor som med samma intresse och engagemang, de är antagligen de enda som förstår hur vi kan lägga en hel dag på hästar och sedan längta till att få göra om det dagen därpå!

Årsresumé – Januari-maj

Januari:

 

Inledde det nya året tillsammans med delar utav klassen som fortfarande befann sig på plats i Flyinge, så på en uppfart strax utanför Flyinge kungsgård kunde vi kika på fyrverkerierna som lyste upp himlen över södra sandby. Jag red Tudelu för fullt med sikte mot nya tävlingar under våren.

26909070_10211177565898249_824614275_o

Avslutade ridblocket och tackade Slide för en otroligt bra och givande termin. Slängdes in i unghästblocket och det blev kärlek vid första ögonkastet när jag träffade Alice Springs (sto, *2015 e: Zuidenwind – Bocelli) som blev min inridningshäst under första året på Hippologprogrammet. Det skulle komma att bli några riktigt lärorika veckor tillsammans med henne.

 

 


Vi red en kadrilj med klassen på DUS skånes ungdomsdag. Fick alltså rida extra på fina Bellman som tillhörde gymnasiet eftersom Slide tyckte att det var alldeles för roligt med hästar, hinder och vagnar i ett och samma kadriljprogram.

 

 


Med tanke på det skånska vädret kunde vi rida ute på nästintill alltid bra underlag hela vintern. Vi spenderade många eftermiddagar på Flyinges ”täcktabanan” som är en galoppbana under tak med belysning. Jag och Tudelu hoppade även inomhusterräng!

Februari:

 


Unghästblocket gick fort under februari och vi examinerades i longering och fick sitta upp för första gången på alla fyra unghästar. I och med att vi enbart var fyra kvar i vår grupp efter avhopp från programmet blev vi tilldelade en varsin inridningshäst och blev också tvungna att samarbeta mycket med varandra.

 


Vi mockade, mockade och mockade. Hagar, stall och ytterområden, och för att inte glömma den aktiva grupphästhållningen(AG). Men vid det här laget hade vi börjat komma in i rutinerna och stalltjänsten tog inte allt för lång tid. Men ibland var krisen ett faktum, till exempel när en vagn gick sönder eller en halmbal faller isär och vi blev tvungna att vada fram till balen.

img_2285

Vi pluggade för fullt, hemma och på skolan. Jag försökte strukturera upp mig så gott det gick med blandat resultat, jag jobbar ännu på detta! Bästa plugg-utsikten var från Flyinges cafeteria under dagarna då Bruksprovet anordnades i Stora ridhuset. Även om koncentrationen blev varierande så blev motivationen desto bättre.

Mars:

img_2459
Ett helt gäng från klassen tog sig på ett eller annat sätt upp till Strömsholm från Flyinge för att delta på Hippologernas första egna sittning. För mig innebar det en helg hemma med lite ledighet.

 

 


Unghästblocket gick snabbt förbi och vi blev examinerade i ridning, löshoppning och häst vid hand. Alice hade genom hela blocket briljerat och om det varit upp till mig att betygsätta henne så skulle hon få högsta betyg med sitt fantastiska hjärta och sin härliga inställning.

 

 

Jag och Tudelu hopptränade för Piia Pantsu på flyinge och Tudi fortsatte att lära mig allt hon kunde. Lät mig göra fel och lärde mig att göra rätt.

April:

 

 

Våren anlände till skåne och vi red ut så mycket som det bara gick. Galoppbanan och terrängbanan(senare även warren hastings), blev givna punkter att besöka flera dagar i veckan. Hoppningen fortsatte i rätt riktning med hjälp av både Piia och Bella från klassen.

 

 

Sista blockbytet och jag fick lära känna Aramiz som gjorde de sista veckorna i skåne betydligt bättre. För mitt i allt det som jag tyckte var svårt gjorde han det så himla enkelt. När jag inte förstod eller när jag inte gjorde rätt så kändes kraven inte så höga. Det blev en hel del ridning på honom också.

 

 

Sommaren kommer tidigt i skåne och det var vi alla tacksamma för.

 

 


Tudelu hoppade två felfria klasser på Flyinges kvällstävling.


Maj:

 


Och så blev det maj, dagarna räknades ner. Om bara en månad skulle flyttlasset gå hem igen. Hem till rutiner man lagt bakom sig och lämna allt det som vi byggt upp och skapat tillsammans. Men först var det en hel del inlämningar och examinationer kvar att göra, men det härliga vädret höjde motivationen en aning!

 

 

Ett par vändor tur och retur till Alnarp och lantmästarna hann vi med under både April och maj.

 

 

Vi tog egna träckprov på skolans hästar och på våra egna.

img_4379

Det blev många timmar med den här utsikten men när skolan var slut så hade jag inga rester att ta med mig hem över sommaren och jag kunde med en lättnad konstatera att jag var klar. Att jag kunde lägga allt det tunga bakom mig och klappa mig själv på axeln för att jag hade lyckats med saker jag från börja tyckte kändes helt omöjligt.

I slutet av maj examinerades vi i körning och jag fick avsluta med att rida skolmästerskapen i dressyr tillsammans med min körhäst Aramiz. Hur det gick är en annan diskussion men det fanns några stunder där känslan var som önskat.

Det första halvåret av 2018 gick fort.
Fortare än förväntat och det var med sorg som jag lämnade skåne. Jag ville verkligen inte hem. Men med facit i hand, en hemfärd var nödvändig. För att smälta och bearbeta allt vi hade upplevt. För att reda ut knutar och räta ut frågetecken. För att kunna ta sig tiden att känna efter och planera för en framtid. En framtid som jag hunnit planera om mer än en gång sedan dess. Men framåt tog vi oss, och jag är så glad för att vara här. Så glad över att ha det här bagaget med mig, för det har utvecklat mig mer än jag vågat drömma om.

Här kan ni läsa mitt mest lästa inlägg under hela terminen. 

 

Det tar aldrig slut

DSC_0115

Seminarieuppsats är någonting som alla i årskurs två ska skriva och det är också den kurs som vi blivit mest uppskrämda inför eftersom det var en hel del utav de som gick förra året som inte kom i mål med den och därmed inte har fått börja med sina examensarbeten. Från och med i år gäller att vi behöver klara alla kurser som vi läser för att få fortsätta till nästa år. Tidigare har bara en del kurser stoppat inför fortsättningskurserna för året därpå men det är nya regler alltså.

Uppsatsen är verkligen ett evighetsgöra som aldrig någonsin verkar vilja bli klart. Upplägget är så att vi ska sammanfatta olika studier om ett valt ämne, skicka in det i omgångar där vi får möjlighet att läsa varandras arbeten och ge feedback för att sedan fortsätta skrivandet. Vi har under tiden flera deadlines att hålla oss till, så när en inlämning är gjord börjar man jobba mot nästa inlämning.

Jag har mina sammanfattningar, men känner mig förvirrad över vilken slutsats jag egentligen kommer att kunna dra utifrån de texter jag valt. Stressad över att jag inte riktigt vet vad det finns att diskutera i texterna. Till den 2/1 ska diskussionen vara inlämnad och jag skriver för fullt utan att riktigt förstå. Skjuter på problem så som källhänvisningar och koncentrerar mig istället på ordval och meningsuppbyggnader. Lever jag i förnekelse eller lever jag på hoppet, det är den stora frågan? Kanske skulle jag ha önskat mig självdisciplin i julklapp, det går åt helt enkelt.

Tack livet


Jag är så extremt tacksam över att det här är min vardag. Att jag har möjligheten att varje dag kliva upp ur sängen och längta efter att lära mig mer. Att jag får spendera dagarna på de sätt som jag älskar allra mest. Att värmande och ångande andetag från en mjuk hästmule är den del utav dagen som jag ser fram emot allra mest. Julafton i stallet, tillsammans med hästar som får mig att känna mig som den lyckligaste människan i världen. Det är svårslaget.

Air Max, Ackurat och Don Rubin blev mina kompanjoner under förmiddagen. Planen var från början inte att rida alla tre men när det bara var Ackurat kvar så visste jag att jag skulle ångra mig om jag hade valt att inte rida honom på självaste julafton.

Tack Strömsholm för ett fantastiskt första halvår. Hälften av min tid på hippologprogrammet är avklarad. Tack livet för alla möjligheter jag erbjudits, jag försöker att ta vara på varje stund, ta vara på varje chans jag har att bli lite bättre. Ingen dröm är för stor och jag ser fram emot en vår fylld av häst. Ser fram emot att sätta nya mål tillsammans med Tequila, träna tills poletten trillar ner och flytet kommer, ser fram emot att förbereda Kakan inför kommande treårstest och ser fram emot ytterligare en termin i en miljö som inspirerar oss att sikta högre än vad vi själva tror är möjligt.

DSC_0013

Kickar igång årets sista skolvecka

Klockan slog precis 16.51 och här sitter jag hemma framför datorn, jag undrar hur det överhuvudtaget är möjligt? Jag minns inte senast jag var hemma vid den här tiden, det måste ha varit någon gång i somras när jag slutade jobbet vid 16.00 tiden. I vanliga fall brukar jag ha en eller två hästar att rida efter skoltid + att ta hand om min egen. Men idag behövde jag få vara ledig, för att jobba ifatt med årets sista inlämning.

Under natten har snön har lagt sig som en tjockt, tungt täcke över världen. Det var med glädje som jag åkte till stallet imorse vid 6.45 för att släppa ut hästarna efter en lite längre sovmorgon. Snön gjorde att omgivningen genast blev betydligt ljusare.

Jag fick inleda skolveckan med en tur till hovslagaren med Nemo innan vår ridlektion där fokus låg på relaterade linjer. Direkt därefter fick Ackurat ridas ut på tur tillsammans med Rebecka innan vi tog ännu en tur till smedjan och lämnade både Ackurat och Newton för att fixa till en sko som dragits snett och en söm som vi blev tvungna att ta bort. Det är ändå väldigt praktiskt att kunna promenera hästarna över stallplan och hämta upp dom någon timme senare med fina fötter. Vi lyckades också äntligen klippa bort alla de tussar som jag missade på Acke när klippmaskinen senast var framme. Finns en del saker att jämna till fortfarande men han ser iallafall inte halvklippt ut längre.

Medan hästarna stod i smedjan kikade vi på ett Demo där studenter från trean pratade om vinterträning och dess betydelse för båda äldre och yngre hästar samtidigt som två lärare red. Där fick vi se en fyraåring och en sexåring som hoppade igenom en serie som var både styrketräning och gymnastisering. Det kanske är dags att börja sätta mål och fundera över hur jag ska nå dom tillsammans med Tequila?

img_9684

Rädd för att stå still när karusellen är igång


Mer än halvvägs genom hoppblocket så börjar frustrationen krypa fram ur sina gömda vrår. Det går för fort, livet går för fort och jag rider för fort(eller för långsamt, eller inte alls, iallafall aldrig tillräckligt). Fartblindhet tror jag det kallas, som när man svänger av en stor väg och glömmer stämma av innan kurvan kommer – risken finns att man får sladd. Det är som att jag inte märker när jag behöver aktivera galoppen genom svängen och istället bestämmer mig för att skjuta pil när jag ser distanser som inte alltid finns. De få gånger jag faktiskt rider galoppen genom svängarna så finns inte en tanke på att jag eventuellt skulle behöva ta en förhållning. Den stora frågan är hur man kan hoppa så många hinder, så många dagar i veckan och i så många veckor utan att riktigt lära sig?

Som jag fick höra nu senast på lektionen var att jag var som lugnast när jag hade tagit mig över hindret istället för precis innan, där jag borde vara det, och det är sant, för mot hinder rider jag alltid för att antingen ta mig över, under eller igenom, allt annat är oacceptabelt. Men det blir ju kanske inte någon bra ridning när man ständigt styr in på linjer med den inställningen och efter en bana på 12-13språng så tar energin slut när det hela tiden blir en kamp om att överleva hinder för hinder. Jag tror att jag är bra på att ta beslut och rida för dom men ibland skulle det kännas skönare att faktiskt ta ett rätt och avvägt beslut även om det skulle innebära att man inte hinner agera?

Det kliar i fingrarna, när ska jag lära mig? Hur ska jag lära mig? Varför lär jag mig inte? Hur svårt kan det vara? Jag vill verkligen lära mig allt vad jag kan, suga åt mig varje instruktion för att bli bättre, men en del saker är så himla inlärt att jag inte kan rå för det. Hur många gånger jag än säger åt mig själv att vara kall, ha is i magen och vänta in språnget så väljer jag alla framåtlägen jag kan hitta. Det börjar bli frustrerande och så himla irriterande.

Jag förstår att det är en process och att bollen är satt i rullning. En process att lära om, att ta in, bearbeta, förstå och förändra. Men jag vill att den här processen går fortare, för tiden är begränsad och jag vill så det värker i hela kroppen. Kvalité framför kvantitet brukar man säga men jag vill göra både och, för jag intalar mig själv om att det hjälper. Jag vill hinna med en eller två hästar till varje dag utöver skolan och käftsmällarna blir många och återkommande när jag stupar i säng på kvällarna. Men jag tror att det tar mig närmre målet, ett mål jag inte helt har satt, men det är en process att ta sig framåt, oavsett riktning. Och jag vill aldrig någonsin stå still.

10
Gottfrid KAN – sommaren 2016

8803034_medium
Tequila – Hösten 2018

Oklart men väldigt väldigt bra


Den bästa känslan är att klicka på ”lämna in” samma dag som deadlinen går ut för en uppgift. Som jag har slitit med min seminareuppgift den här veckan, jag har verkligen läst och försökt att förstå och förstå så mycket som det går av alla vetenskapliga texter på engelska med för fina och komplicerade ord för mig att förstå. Om det blev bra, tveksamt, men den är inlämnad och jag ligger återigen i fas samtidigt som julstämningen kryper närmre inpå. Det tråkiga är kanske att bara för att jag har lämnat in betyder det inte att jag är klar, jag har bara en sak mindre just nu, den kommer att skickas några vändor fram och tillbaka mellan mina gruppmedlemmar och min handledare.

Mer än hälften av vår redan lilla klass lyckades slita sig från stallet och åkte till Skinnskatteberg för att besöka ett annat Campus som hör till Sveriges lantbruks universitet, vilket är det universitet som vi hippologer tillhör. Där deltog vi på Lucia-sittning hos de som läser till skogsmästare. Med alldeles för lite sömn så var vi ändå på plats i stallet klockan 06.00 och fodrade hästarna för att hinna se en del av Ridskolan Strömsholms Luciafirande denna morgon. Med en föreläsning på förmiddagen, en ny inlämningsuppgift och nu lite lunch så känner jag mig redan trött i kroppens alla muskler.

12.39 och det är dags att börja med hästarna. Det är vad jag kommer att ockupera mig med resten utav dagen. Eventuellt orkar jag försöka mig på den uppgift vi fick tilldelade, eller om jag bestämmer mig för att skjuta en smula på den. Det märker vi när dagen börjar lida mot sitt slut.

Vi stressar iallafall en dag till

img_9187img_9193
Godmorgon. Klockan är 05.38 och det är dags att bege sig till stallet. En hektisk dag väntar. Jag ska släppa ut hästarna i mitt egna stall innan jag rider ut en tur tillsammans med min skolhäst Nemo och resten utav hoppgruppen.

Har haft kanske den bästa skolveckan sen vi började gällande ridningen. Nemo har hoppat som en klocka och det beror nog på att jag helt plötsligt har slutat jaga distanser och låta hindren komma till mig istället. Igår red vi ett ordentligt markarbetes pass där allt bara klickade. Jag hoppas att lydnaden sitter i över helgen och att vi fortsätter i det här spåret ännu en vecka. Tequila fick göra samma övning på kvällen vilket inte gav samma fina resultat men helt klart blev det mycket bättre. Det är nog en övning man behöver göra ett par gånger för att verkligen hitta hur den ska ridas.

Snön anlände till strömsholm igår och vi hamnade i en vit vintervärld. Alldeles lagom att börja plocka fram julpyntet denna helg med andra ord. Innan lunch rullar bilen mot stockholm och friends arena och där blir jag kvar hela helgen. Det ser jag fram emot även om plugget får följa med på ett hörn.

Från det ena till det andra, vi tar vara på kontrasterna

img_9168img_9172

19.32 är klockan och inlämningen stänger 23.59. Vad sjutton gör jag nu? Den värsta paniken har lagt sig, kanske för att jag inser att det blir inte mycket bättre nu. Jag kommer inte åt den artikeln som jag ska sammanfatta vilket innebär att jag bara kan lämna in en. Varför är turen aldrig bara på min sida? Man undrar om man ska lägga sig ner och gråta eller bara skratta åt eländet.

Klockan 06.00 var det samling på Strömsholm imorse. Hästarna blev lastade och vi rullade mot Friends arena för att genrepa inför showerna som ska göras i helgen. Med en rasande fart hann vi tillbaka till vår hopplektion och Nemo hoppade som en miljon, film finns på min instagram. Jag kämpar mot instinkten att rida iväg honom på fart och det är nästan så att jag vågar tro att vi är på rätt väg.

Gårdagens hoppträning med Tequila satte verkligen självförtroendet på sin topp. Jag förstår inte hur det kan kännas så löjligt enkelt att hoppa höjder som jag är helt ovan med att rida på. För hur krångligt det än är mellan hindren så känns det som att allt ordnar sig när vi väl kommer fram till avsprånget. Jag får helt enkelt fortsätta vara tacksam för allt jag får lära mig varje dag.

img_9162

Most of what you’re dealing with are really just thoughts… ever think of that?

Ackurat, så mycket glädje som han ger mig varje dag♥

Det är redan tisdag och fortfarande hinner hjärnan inte med allt det som ska göras. Det är ytterligare en fullspäckad vecka för min del och min förhoppning är att jag ska hinna göra någonting mer än att bara stressa livet ur mig.

Jag har en inlämning imorgon kväll som jag i princip har blundat för hela helgen eftersom tiden har varit helt obefintlig. Ska sammanfatta två vetenskapliga studier med metod och resultat, inser att det är minst ett tre timmars effektivt arbete och jag undrar varifrån jag ska försöka plocka dessa tre timmar. Jag har en redovisning på måndag där jag egentligen skulle ha skickat in igår men som jag inte ens kommer hinna skicka in ikväll.

Hoppträning står på schemat med Tequila och sedan kommer jag få sitta uppe alldeles för länge ikväll för att läsa dessa studier så kanske jag hinner med att sammanfatta dem imorgon. Men imorgon är schemat ännu mer pressat.. Stockholm och Friends på förmiddagen med avfärd 06.30 från Strömsholm. Klockan 13.00 ska vi hinna tillbaka för att rida lektion med skolhästarna för att sedan ha stalltjänst. Rida Tequila, ta hand om min egen häst, skriva seminarieuppsats, förbereda redovisning och packa inför helgen. När ska jag hinna med att andas? 

På fredag åker ett gäng från Strömsholm till Friends där vi ska ha tre showföreställningar. Spännande och roligt. En helg där vi kommer bort från lite måsten men jag tänker tvinga mig själv att sitta med böcker och texter för att ha någon som helst möjlighet att bli klar med allt det som ska göras.