sometimes it take a panic attack to remind my heart how to beat

svartvit

Det finns något sagolikt över saknaden. Som historier man läser om i böcker, om händelser som skapar betydelse i människors liv, eller kanske främst, hur overkligt det är att uppleva. Hur många gånger man måste fråga sig själv om det verkligen är sant. Man pratar om att tiden läker alla sår, att någonstans längs vägen så försvinner smärtan och man finner någon slags mening med allt det som gjort så ont. Jag vet inte hur jag resonerar kring det påståendet. Saknad är inte en bestående känsla även om jag tror att det finns en liten, ibland nästan obefintlig, konstant saknad efter det som man har förlorat.

För jag förstår att jag kommer alltid att känna en saknad. En saknad efter min bästa vän, vars liv jag så länge höll levande i mina händer. Som jag i så många månader gjorde allt vad jag någonsin kunde för, men det var aldrig tillräckligt. Jag kommer alltid känna skuld för att jag den där dagen kunde besluta mig för att avsluta hans liv utan den minsta eftertanke. Skuld över att jag så snabbt kunde uttala orden och det kanske främst för att mitt hjärta inte orkade kriga längre.

Kanske hade jag inte samma överlevnadsinstinkt som han hade? Eller handlar det helt enkelt om jag som människa kan resonera medan ett djur inte har den förmågan? För det fanns ingen rädsla för döden i dina ögon, även om min rädsla så tydligt kröp fram mellan orden så tycktes du ändå inte förstå. Min rädsla för att göra ännu ett misstag i ditt liv som helt var baserat på mina val och beslut.

Livet går vidare med eller utan oss. Klockan stannar inte i takt med att ett hjärta slutat slå. Tiden står aldrig still även om minuterna av tomhet ibland kan jämföras med evigheten. Jag minns evigheten och jag vet att den tog slut. Jag minns minuterna och jag minns sorgen. Men skillnaden nu är att jag kan glädjas med allt det vi fick uppleva, vårt avslut känns inte lika omfattande i jämförelse med allt det som vår historia bidrog med.

Det var ett hemskt avslut på en väldigt vacker saga. Ibland räcker det med att vi konstaterar just det. Att historien inte förändras bara för att avslutet inte blev så som vi alltid hade hoppats på.

IMG_86512014-09-06 14.23.07-1
10492426_10202744318552336_8450510315852538681_n580554_4952215446451_273456953_n1959855_10201877053071241_1238269013_n

Det är både en lycka och sorg på samma gång; Att ju fler hästar jag får möjligheten att rida så inser jag vilken fantastisk häst jag hade i honom, trots att förutsättningarna inte kunde göra honom rättvisa.

”Aldrig mer”

111

Den där dagen i augusti, den varma sommarförmiddagen, när allt bara gick i bitar. Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer skulle jag låta mitt hjärta bli så krossat igen. Aldrig mer skulle jag tillåta mig själv att låta livet kretsa runt en så betydelsefull punkt.

”Jag tror att det är lätt att förlora sig själv i något som är så sårbart. Tänk att älska något så gränslöst att man tappar greppet om verkligheten och lever på ljusglimtar av hopp? Det är nog lätt att bli nedbruten, krossade och förstörd. Förstörd som människa. Vår sport är vacker samtidigt som den är så brutal. Det handlar om så lite, om någonting som kan bli så trasigt, så trasigt att man går sönder i sig själv. Allt går inte att laga hur mycket man än försöker. Men det är vackert att man är beredd att lägga ned hela sitt liv på någonting som man älskar men det är sorgligt att det är så långt man ska behöva gå.”
– 29 Juli 2015

Jag var beredd att lägga allt på hyllan. Att aldrig mer låta något bli så viktig som han hade varit för mig. Jag var beredd att låta livet gå vidare i en helt ny riktning. För det finns en makt som står över oss, det är någonting vi inte kan påverka och det är orättvisan i att vi står maktlösa inför det som sker som skrämmer mig mest. Det är en känsla av att vara otillräcklig som smyger sig på, som ger rysningar längs med ryggen och som sätter sig som en törn på självförtroendet och i sin tur på självkänslan. Jag har aldrig varit så säker på någonting som jag var då. Aldrig. Någonsin. Igen.

Lycka är delvis att skapa drömmar ur det befintliga. Att använda och utnyttja möjligheterna som erbjuds. Att våga prova igen även när varje liten atom i kroppen står emot. Jag gav sporten en nytt försök och det är det bästa jag har gjort. Det är när saker ställs på in spets som vi blir tvungna att omvärdera allt det som vi tagit för givet. För mig var det känslan för hästen, för sporten och skillnaden som jag behövde bearbeta.

För jag trodde faktiskt inte att jag skulle leva ett helt nytt liv 60mil hemifrån. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha en enda häst i mitt förvar efter att han fick somna in. Det går att läka, även om det är en pågående process. Det går att må bättre än vad jag gjorde då.

10426240_10204027709996320_5193835676543544362_n10376332_10202494574588893_2622651079380311020_n970158_10202141849090976_6173515289986916051_n11216614_10205191471609633_908536132438532670_o523549_3931685453839_93093512_n

Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about, be kind. Always.

svartvit

Ibland tänker jag på det där. Tänker på alla de dagar som jag mådde så fruktansvärt dåligt, utan att någon egentligen hade en aning. Hur lätt det var att hålla uppe en fasad och hur vidrigt svårt det faktiskt var att tillslut trycka fram de hemska orden.

Vi alla går igenom stunder i livet där ingenting fungerar och jag önskar såhär i efterhand att jag hade kunnat lyssna min kropp istället för på hjärnspökena. Tänk vad mycket lättare mitt liv hade varit, så mycket mer jag hade kunnat tyckt om mig själv och mitt liv. För mig rasade världen i samma stund som mitt hjärta bestämde sig för att det var dags att låta honom lämna oss. För någonstans så lever man ändå på det lilla hoppet som hjärtat vill erbjuda men som hjärnan försöker att skjuta undan. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och så var det nog, för jag hoppades och önskade in i det sista, innan varje liten dröm krossades och livet bokstavligt talat rann som sand genom mina händer. Det var som att allt det jag rörde vid gick sönder, bit för bit. Det var som att det var straffet för allt jag någonsin hade gjort fel.

Vi måste vara rädda om varandra, rädda om andras känslor och rädda om andras farhågor. Det är så himla lätt att ta hand om varandra och erbjuda det som man själv skulle önska att någon annan erbjöd dig. Vi får heller aldrig glömma att vara rädda om oss själva, för det var aldrig jag.

Jag är så himla glad över att jag befinner mig på den här platsen som jag gör just nu. För det var aldrig riktigt självklart. För mig blev det ett sätt att vända blad och påbörja ett nytt kapitel istället för att fortsätta skriva sida för sida om ett liv som jag visste att jag inte riktigt kunde uppskatta som jag borde ha gjort. Jag är lycklig över tillvaron och så glad över att jag kan utnyttja all den kunskap som finns här nere. Lära mig mer och mer varje dag. Här tvingas jag reflektera och analysera, inte enbart grotta ner mig i misslyckanden utan att istället lära mig att handskas och förstå varför resultatet inte blir annorlunda om jag inte ändrar i receptet. Jag behövde komma bort för att kunna sakna allt det som finns där hemma.

 

I will never be beyond your reach

Please don’t mourn for me,
I’m still here, though you don’t see.
I’m right by your side each night and day, 
and within your heart I long to stay.

My body is gone, but I’m always near.
I’m everything you feel, see or hear.
My spirit is free, but I’ll never depart, 
as long as you keep me alive in your heart.

I’ll never wander out of your sight; 
I’m the brightest star on a summer night.
I’ll never be beyond your reach; 
I’m the warm moist sand when you’re at the beach.

I’m the colorful leaves, when fall comes around, 
and the pure white snow that blankets the ground.
I’m the beautiful flowers of which you’re so fond,
the clear cool water in a quiet pond.

I’m the first bright blossom you’ll see in the spring,
the first warm raindrop that April will bring.
I’m the first ray of light when the sun starts to shine, 
and you’ll see that the face in the moon is mine.

When you start thinking there’s no one to love you, 
you can talk to me through the Lord above you
I’ll whisper my answer through the leaves on the trees, 
and you’ll feel my presence in the soft summer breeze.
11111216614_10205191471609633_908536132438532670_o10394112_10202494556508441_3531637471241074596_n

We promise forever in a world where even life is temporary


Skärmavbild 2017-04-16 kl. 18.12.21

Livet är komiskt och ironiskt. Det spelar metodiskt mellan att vara allt eller inget och däremellan så ligger en pendlande gråskala. Man kan leva ett helt liv där man vänder kappan efter vinden, undvika topparna och dalarna, men vad lär vi oss utav det? Och hur kommer vi någonsin framåt om vi bemöter våra motgångar genom att stryka dem medhårs? Vi utsätts ständigt för prövningar, större livsavgörande och mindre nästintill obetydliga, men vi möter dem. Ibland utan att reflektera och ibland öppnar dessa prövningar helt nya tankegångar hos oss.

Varje dag som jag går in på Facebook kommer ”mina minnen” upp, från dagar som passerat och som jag nästintill helt lagt bakom mig. Det är inte många datum som jag behåller i minnet men det är en ständig påminnelse om hur olikt livet kan bli, bara på ett år eller två. Jag tänker ofta på vad som hade hänt om jag agerat annorlunda. Om jag hade gjort annorlunda val. Om jag hade behandlat människor annorlunda. Om jag varit mer förstående och kanske än mer förlåtande. Om jag hade kunnat se människor för vad de var och inte för vad jag hade velat att de skulle vara. Om jag hade accepterat andras misstag och låtit bli att fördöma mina egna. Vem hade jag då varit idag och vilka människor hade funnits kvar i min närhet?

Idag kan jag med ett glädje se tillbaka på en del händelser som jag då såg som en del utav min undergång. Jag kan se tillbaka och minnas varenda tår jag fällde den dagen jag fick veta att ponnyn jag hade skulle flytta, då 23år som jag hade tagit hand om nästan fyra år, som jag fick lämna ifrån mig med kort varsel och utan någon vidare förklaring. Jag kan känna igen mig i den sorg och förtvivlan som jag upplevde då. Jag kan fortfarande minnas hur sviken och trasig jag blev den kvällen i maj. När jag idag många år senare ser tillbaka på händelsen kan jag fortfarande känna hur mitt hjärta rivs itu men jag kan se det med nya ögon. För bättre hade det väl inte kunnat bli? Jag fick därefter chans att låna både en, två och tre hästar inom loppet av ett år.
Jag kan fortfarande minnas när det allra sista hoppet lämnade min kropp. Den där sommardagen i augusti. Jag kan minnas värmen den dagen och den lilla glimten av hopp som jag hade grott så länge innan det väl var dags. Jag kommer aldrig att glömma dagen då jag gav upp, då jag kände att jag hade gjort allt i min makt för att rädda honom. För att få behålla min allra bästa vän i livet. Jag kommer aldrig att glömma hur det vred sig i hela magen, hur det knöt sig om halsen -som om jag blev kvävd utav någonting helt osynligt och omöjligt. På vår årsdag tog jag beslutet att Krypton skulle få somna in.

”People change for two main reason,
Their minds have open or their hearts have been broken”

Det finns många anledningar till att vi förändras. Vi växer upp och vi formas utav våra upplevelser och våra erfarenheter. Vi blir antingen tåligare eller skörare. Vi lär oss att välja våra strider och vi lär oss att hitta hållpunkter, små som stora, som kan hålla oss på banan. Hålla oss i liv. Vi tror kanske att vi aldrig kommer att gå vidare, eller det var vad jag trodde, men någonstans inser man att det är det enda valet man har men i och med det så uppstår en förändring. En förändring där vi kanske tappar fotfästet eller växer oss starkare. En förändring där vi både lär känna och skapa oss själva. På gott och på ont.

Vi lever i ständig förändring. Från dag till dag gör vi val… val som vi inte förstår dess betydelse förrän först långt senare. Det finns så många ”tänk om” scenarion. Så många gånger som man velat spola tillbaka tiden, gjort om och gjort rätt. Men det enda vi kan göra är att leva och förlåta, sörja och gå vidare. Lära oss att leva med det som händer och finna mening i allt det fina som vi faktiskt får uppleva.

10426240_10204027709996320_5193835676543544362_n10376332_10202494574588893_2622651079380311020_n11216614_10205191471609633_908536132438532670_o111523549_3931685453839_93093512_ndsc_0178

Det bästa vi kunnat göra för honom

Jag är så extremt glad att vi gav honom precis den tiden som han behövde. När Krypton flyttade hem till oss sommaren 2011 hade jag drömmar om att börja tävla hoppning på riktigt efter att jag fått tävla lite på Caramelle i hoppning under den våren och sedan dressyr på min första foderponny Paloma.

När Krypton kom så var det mer jobb än vad jag hade väntat mig. Jag åkte av min första hoppträning och vi fick en del stopp på allt som var nytt och läskigt men vi gav honom ett halvår där vi inte tränade regelbundet utan började visa honom världen sakta men säkert. Red ut så mycket det bara gick, nästintill varenda dag. Vi lät honom få titta på allt läskigt och hans rädsla blev en nyfikenhet som nog var hans bästa egenskap. Han ville så gärna göra rätt och blev inte längre skrämd. Mer än ett halvår efter jag fick honom så debuterade vi på riktigt och efter det så försvann all tittighet. Han stannade verkligen aldrig. Jag kan räkna på en hand de gånger han stannade från 2012-2015 då han faktiskt hoppade trots att han hade ont.

Jag är glad att vi inte stressade. Glad att min tränare Karin sa redan första gången hon såg honom några få månader efter jag fick honom, att jag inte fick ta ett språng över 80cm. Och vi red pay and jump på 60-80cm, alltså LF-LD, och jag älskade varje dag med honom. När allt började falla på plats kunde vi debutera LB men var snabbt nere på LC igen. Red lite LB innan vi debuterade LA, sedan ner på LC igen. Inför och efter debuten i MSVB red vi LC. Så glad att vi aldrig stressade, att vi gav honom tid. Att vi lät honom bli så säker som det bara gick innan vi utsatte honom för nästa utmaning. För tack vare det fick jag en bästa vän som hoppade hur jag än la honom, hur dåligt jag än red och oavsett hur högt hindret var. Jag fick en häst som kämpade för mig precis lika mycket som jag kämpade för honom.

 

Det är sånt som händer andra men inte oss


Att förlora sin andra halva. Det känns fortfarande helt sjukt att jag faktiskt förlorat honom, overkligt på något sätt. Det har gått så lång tid och det känns fortfarande som att det var igår vi lastade och åkte till träningar, som att det var bara här om helgen vi steg upp tidigt för att åka med honom till tävling eller alldeles nyss som jag ställde in honom i boxen och nattade honom för kvällen. Men sanningen är den att jag aldrig mer kommer att se honom igen. Sanningen är den att han finns inte mer, inte hans varma päls, inte hans ödmjuka och härliga uppsyn, inte hans oskyldiga blickar, inte hans mod och inte hans enorma hjärta. Istället finns ett hålrum som jag gör allt i min makt för att fylla.

Det är två år sedan jag faktiskt red och tränade Krypton. Vid den här tiden för två år sedan så var han i full gång och vi längtade efter att få komma ut på tävlingsbanorna igen efter vinteruppehållet. Men saker gick inte riktigt som planerat och vi hittade aldrig tillbaka igen. Många bitar föll på plats under alla veterinärbesök. Många av alla eviga frågor fick vi svar på. Det var kanske först då vi förstod hur ont han hade haft. Och det var då vi förstod vilket oerhört vackert hjärta han hade, hur mycket vilja och glädje som kunde rymmas i en liten ponnykropp. För han hade alltid haft ont, ibland mer och ibland mindre. Men han hade en sådan kärlek till hinder att han inte förmådde sig till att stanna förrän vi höjde ribban till 120cm och knappt då stannade han. Men han orkade inte, hans kropp orkade inte längre.

Men jag har lärt mig mycket under den här tiden. Jag har lärt mig att uppskatta och älska alla hästar som jag får chans att ha i min omgivning. Jag har fått lära mig att saker inte varar föralltid och att allt inte alltid går att laga. Att det är viktigare att ta vara på det fina som fanns istället för att söka efter det som inte finns. Jag har lärt mig att livet är skört och att vi behöver leva i nuet. Att hur mycket vi än kämpar så räcker det inte alltid till men av det har jag lärt mig att man aldrig ångrar sig när man försökt allt vad man har kunnat.

Det här som hände oss, det önskar jag ingen.

The fears we don’t face becomes our limits

En dag kommer det att sluta göra ont. En dag kommer jag att må bättre. En dag kommer jag inte att gråta längre. Inte tänka på honom längre. En dag kommer jag att gå vidare, mot någonting bättre, mot nya utmaningar.

Det här är det som jag inbillar mig åtminstone. Jag försöker att förklara för mig själv att det kommer att gå över, att sorgen är tillfällig. Kanske är det sant. Kanske kommer det att bli bättre, kanske så är det redan bättre. Jag vet faktiskt inte.

Varje dag så väntar jag på dagen då jag kan gå vidare. Men varje kväll somnar jag med honom på näthinnan. Varje kväll spelar jag upp samma scener i mitt huvud, jag spelar upp den sista kvällen, den som var allra svårast. Jag visste så väl att det här skulle bli det svåraste någonsin för mig att genomgå men jag trodde faktiskt inte att drömmarna skulle vara det som skulle tära på mig mest. Jag trodde att saknaden skulle bli det svåra. Jag trodde att tårarna skulle rinna vid varje påminnelse av honom, vid varje uttalande av hans namn. Men i själva verket har det varit sömnen som tagit stryk. Det har varit många nätter där jag legat vaken med en klump i magen och undrat vad jag hade kunnat göra annorlunda. Varför just jag behövde gå igenom det här?

Jag tänker att allt händer utav en anledning. Att jag en dag kommer att förstå varför just jag sattes på prov. Jag kommer att förstå varför jag behövde må precis såhär som jag mår ibland. Alla bitar kommer att falla på plats en dag, jag är säker på det.

3