Hamre Ridklubb 9-10/11


Det har inte direkt varit varken min vecka eller min helg. Det är mycket som vi behöver träna vidare på innan det kommer att fungera på tävling, det är ett trappsteg vi ska kliva upp på nu. Ju mer välriden hon känns på marken ju svårare blir det för mig att styra på hinder. Min förhoppning är att vinterträningen ska hjälpa mig att hitta henne ännu mer och därifrån kunna ta med mig allt det in i nästa tävlingssäsong.

Tre starter gjordes på Hamre Ridklubb denna helg. I vår första klass 110cm, fick vi två stopp och en del andra fel. En mycket läskig grind satte käppar i hjulet men vi bestämde att rida 120cm ändå där vi kom ut med tre nedslag. En bättre runda men betydligt mer spänd än vad den hade behövt vara. Det är svårt för mig att hitta ett lagom tryck i henne och våga andas och komma tillbaka till den lugna ridningen när jag lagt upp tempot. idag startade vi 115cm och gjorde en bra och felfri runda. Kändes skönt att avsluta så!

Nästa helg kör vi Strömsholm på fredagen och därefter ser vi om hon får en kortare vintervila direkt eller om jag ska köra ett tag till innan hon får vila.

Foto: Jenny Johansson

Bisquit Nabab SA (*2016 e: Bengt Nabab – Callahan)

 

I februari när Kakan kom in från hagen en eftermiddag så var hon halt och under kvällen ville hon inte stödja på sitt ena bakben. Hon blev ordinerad boxvila av veterinären som undersökte henne samma kväll men efter ytterligare en tid så slutade hältan att förbättras och vi åkte in till Strömsholm där de hittade en ganska ordentlig hovbensfraktur. Runt om fanns skador på tåsträckarfästet och bensplitter från en smäll på framsidan av hovbenet/kronbenet. Vi åkte från Strömsholm med en diagnos men med en mindre bra prognos.

Efter en lång boxvila från februari till juli så fick Kakan äntligen komma ut. Det är många månader på box för en nybliven treåring. Med uppsikt började hon spendera halva dagarna utomhus och resterande timmar på box. Under hösten fick hon för första gången komma ut i stor hage igen och idag var jag uppe på ryggen och red mina första varv ensam på över ett år.

Jag är så himla glad i min fina häst, som trots otur och tråkigheter har tagit sin långa rehabilitering med ro. Som har mognat i kropp och knopp under den här perioden och som trots den långa vilan alltid möter oss med spetsade öron och med en nyfikenhet om vad dagen ska erbjuda. Jag är tacksam för henne och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon ska få fortsätta vara frisk. Vi är ännu inte klara men det är dags att sätta igång henne för att se om hon håller för belastningen.

Tänk att den här fina individen dök upp på hästnet bara timmar efter att Tudelu blivit provriden av sin nya ägare. Att hon kom in i mitt liv i en tid där mycket var förvirrat, där saker saknade sammanhang och när jag kanske tvivlade som mest. Men jag säger som jag sa då, de bästa köpen gör man spontant och över telefon, jag har inte ångrat en enda dag♥

img_2880

Avslutar veckan

d735af71-d529-4151-938c-550810aaa847d021c2b4-1c87-4db1-9a92-91b703e4b966

Det kändes som det var någonting jag skulle göra men det tycks jag ha förträngt. Det kanske märks ikväll när jag lägger huvudet på kudden och börjar fundera över den kommande veckans måsten.

Jag försöker att bli lite mer aktiv här i och med att dagarna på Hippologen räknas ner. Det är roligt att gå tillbaka och påminnas. Jag minns hur snabbt vårterminen gick förra året, innan vi hann blinka satt vi där i aulan och tackade av våra treor som avslutat sina år på programmet. Det är sorgligt för jag har inte hunnit så mycket som jag hade hoppats. Jag hade önskat mig ett år till på Strömsholm eller på Flyinge, bara för att låta saker sjunka in. För att tillåta mig själv att slappna och njuta av miljön, kunskapen hos våra lärare och våra fantastiska skolhästar som i vått och torrt ställer upp.

Jag är riktigt glad att Tequila har fått vara skolhäst den här veckan. All hjälp som jag har fått av våra lärare. Nu är hon runt skänkeln, avspänd och i kontakt. Det behövdes några dagar i rad för att hitta den känslan. Vi avslutade veckan igår med att hoppa två klasser på grannklubben Vänsta Ryttarförening. Ett tidsfel i den första klassen och ett ner i den andra men jag är så nöjd. Så mycket som Lotta har pratat om brytpunkterna på de böjda linjerna och hur vi ska landa och fånga upp på yttertygeln. Det gjorde jag, varje sväng genom hela banan, nu ska vi träna på att göra det i ett högre tempo.

Söndagar innebär i sin helhet att komma ikapp. Att hinna med det jag borde hunnit tidigare. Så idag ska jag försöka att beta av en del av företagsekonomin som ska tentas av på tisdag. Jag ska rida en tur på min skolhäst Herta. Mio och Coratol ska få göra lite annat jobb och Tequila ska få njuta av att gå ute i stor hage igen. I eftermiddag har vi stallmöte så det finns ett par tider som ska passas.

Bättre än någonsin


Jag älskar verkligen mitt jobb, jag älskar mina måndagar på Köpings Ridklubb och jag älskar de lördagar jag får vara på Hallsta Ridklubb. Att jobba med undervisning var så långt bort att jag inte hade vågat drömma om det men nu trivs jag verkligen. Jag trivs med de barn och ungdomar jag har i mina grupper, jag trivs med ridskolehästarna som i vått och torrt lär sina ryttare allt de kan om ridning och jag trivs med att få instruera. Det trodde jag verkligen inte för ett år sedan, då blev jag nervös av bara tanken.

För att lämna ämnet. Skolan rullar på och helt plötsligt finns det så många luckor i schemat. Hur gick det till? Är det meningen att jag ska vara strukturerad nog för att kunna placera in självständigt arbete på dessa tider? Antagligen.

Tequila har tillfälligt fått gå in som min skolhäst och Herta rider jag vid sidan av. Tequila gjorde två fantastiska pass för Lotta Björe igår och i förrgår. Markarbetet från dagen innan gjorde susen när det byggdes hinder. Imorgon rider vi ett markarbetes pass med Åsa Steninger och på lördag ska vi tävla på Vänsta. Bättre förberedelsevecka hade jag inte kunnat tänka mig.

En tenta i företagsekonomi och examen i hoppning väntar nästa vecka samt ridning för Kyra Kyrklund. Jag tror att det mesta kommer att lösa sig och därför har jag bestämt mig för att ta det som det kommer. Det finns större saker att oroa sig för och om jag lägger ner lite tid och energi i helgen så kommer nog tentamen att ordna sig på ett eller annat sätt.

Bakom skymmande moln skiner solen


Jag tänker att jag kanske tar mig vatten över huvudet men samtidigt så finns det just nu ingenting som jag tycker är så roligt som hästarna. Jag är glad över att jag dagligen skapar en vardag som jag trivs med, att jag formar ett liv som leder mig mot drömmar som jag inte riktigt vågat uttala.

Mina dagar består i princip av att jobba och att rida. Det är kanske på gränsen att hinna tre hästar i olika stall under en eftermiddag, det inser även jag. Men just nu, när viljan och orken finns så tycker jag att det fungerar. Hur dagarna kommer att utvecklas när skolan börjar, det vet jag inte ännu. Det är ett problem för en annan dag. Jag har två unghästar som för varje gång jag sitter upp gör stora framsteg. Tequila fortsätter att utvecklas i dressyren och förhoppningsvis lägger sig min förkylning även snart, den verkar ha etsat sig fast och vägrar att på riktigt lämna.

En vecka kvar innan vårt sista år börjar. Nervös är fel ord att använda. Jag längtar men vill ändå inte riktigt. Den här sommaren har varit precis vad jag har behövt. Jag har varit omringad av människor som vill mig mitt allra bästa. Dom har stöttat mig och hjälpt mig med allt som kan tänkas. Hästarna har fått flytta till sitt nya stall och jag trivs enormt bra. Jag har fått jobb till hösten och haft mina första lektioner. Jag har fått erbjudanden att rida många hästar. Främst är kanske att jag har satt mig själv i första rummet. Jag har prioriterat mig själv i nästan alla lägen och det har gjort mitt liv betydligt enklare. Det är svårt att göra andra glada när man inte har ro till att ta hand om sig själv. Den här sommaren har varit nyttig och jag är tacksam för den.

Film från dagens träning med Tequila och i övrigt firar jag och Kakan ett år tillsammans.

Bättre på att tävla

IMG_0196IMG_0084
Foto: Alexandra Sjöblom ©

Det är en svårighet i sig att tävla och jag tror att det är först nu som jag på riktigt inser att jag behöver träna mina tävlingsnerver. För jag tror att många utav dom felen vi får med oss på banan beror på att jag blir osäker i mina beslut och inte vågar lita på att vi kan.

När jag började tävla för många år sedan blev jag väldigt nervös. När jag sedan hade ponnyer som började plocka hem vinster och placeringar tog tävlingsmänniskan över jag blev istället arg och besviken när det inte gick som planerat. Avlutade ponnytiden med att rida i avdelning B vilket gjorde att jag kände mig väldigt trygg och säker, målsättningen var alltid att komma i mål och resten spelade egentligen ingen roll. Det är annorlunda nu, jag vill lite för mycket och fäller krokben för mig själv.

Funderar på hur jag ska kunna släppa på spärrarna. Hur jag ska göra för att känna mig säkrare. För på träning blir det en helt annan ridning än det blir på tävling. Jag behöver helt enkelt hitta en strategi för hur jag ska kunna behålla lugnet och lägga ifrån mig den gnagande oron, för jag vill ändå inte påstå att jag känner mig nervös.  Den största frågan är kanske ”hur” nu detta ska gå till?

Det känns som en liten svacka på tävling men ändå har träningen aldrig gått så bra som den går nu. För varje ridpass så känns det som att pusselbitarna faller på plats. Dressyrarbetet ger verkligen resultat och ibland upplever jag Tequila som för lydig på hinder vilket gör det svårt för mig att veta hur jag ska rida henne. Det är nog en tidsfråga och en övergångsperiod innan jag lär mig det också. Tills dess fortsätter vi att traggla.

Jag är så tacksam för henne. Oändligt tacksam för att jag fått den här chansen. Hon gör mig lycklig varje dag och jag lär mig nya saker hela tiden. Min svarta drömhäst.

Hjärtat brukar alltid ha rätt


Min vän Alexandra tog med sig kameran ut till stallet igår kväll för att fotografera hästarna och resultatet blev bättre än vad jag kunnat föreställa mig! Hon är verkligen så duktig och till och med Tequila lyckades bli bra på bild. Kakan hade jag förväntat mig mer av men hon tyckte mest att det var spännande att ha bett i munnen igen efter många månader utan. 

Jag får verkligen nypa mig i armen. Livet har en tendens att överraska men också att förvirra. För ett år sedan drömde jag om att bli hästägare igen men planerna låg en bit in i framtiden. Jag och Tudelu var anmälda till vår 120cm debut när det blev bestämt att hon skulle provridas av en familj från Umeå. Det gick inte många timmar mellan hennes provridning och annonsen som jag hittade på hästnet. Dagen därpå hade jag bestämt mig, Kakan skulle flytta till Strömsholm. Mindre än ett år senare skrev jag på papperna och blev ägare till ytterligare en häst. Kakan köpte jag över telefon och Tequila hade jag hunnit lära känna under många månader. Helt olika förutsättningar men jag är precis lika nöjd. Ibland är köpen vi gör med hjärtat de allra bästa, tänker vi efter för mycket kommer vi alltid att kunna hitta anledningar till ”varför inte”.

Jag är tacksam för att många har hjälpt mig att göra det här möjligt och tacksam för att de båda ger mig glädje varje dag. Jag har tur, en enorm tur.

Det blir kanske inte bättre än såhär

_GEB2820

Så bra det blev trots allt. Jag började fundera över ett stallbyte någon gång innan jul för att jag kände att jag inte hann med varken häst, mig själv eller de stallsysslor som ingick. Skolan tog för mycket tid och jag hade för många bollar i luften för att få det hela att gå runt. I stallet där Kakan stod handlade det i princip om att ta ett pass om dagen medan hos Tequila hade jag inte några pass innan dess att jag köpte henne. Det tog ork och energi att vara på skolan från 06.30-17.00 nästan varje vardag och på det ha ett utsläpp på morgonen. Om jag inte utsläpp veckodagar var jag tvungen att ta helger, de enda dagarna där jag annars skulle försöka ta igen förlorad sömn. Därefter skulle eftermiddagen delas i två för att hinna med att åka mellan stallen. Det var inte omöjligt men det tog energi, energi som jag inte hade, och tillslut kändes det väldigt tungt.

Jag tror inte jag insett hur mycket tid jag spenderat i bilen innan jag fick hästarna i samma stall. Helt plötsligt finns det tid över för att hinna med annat. Jag kommer inte längre hem vid 21.00 tiden och det dåliga samvetet har lämnat mina axlar. Jag tar mig tid att njuta av att jag kan spendera tid med det som jag älskar allra mest och jag känner mig motiverad till ridningen. Jag oroar mig betydligt mindre över att tiden inte räcker till och stallet har blivit en fristad från problemen som finns utanför. Hittills har jag bara upplevt alla fördelar som flytten har medfört.

Ibland krävs ett miljöbyte för att bryta gamla vanor. För att kunna se på gamla saker med nya ögon. Jag fick tillbaka gnistan och stallet har blivit en plats där jag kan fylla på med energi istället för en plats som tömmer mig på ork. Jag är glad att jag trots många om och men tog beslutet att flytta och att det fanns möjlighet för båda hästarna att flytta med!

_GEB2901

Köpings ridklubb 6-7/7


En tävlingshelg är över och på något sätt känner jag mig trygg i resultatet, för bättre än såhär var vi inte just idag. Under gårdagen gjorde vi två rundor varav den ena är jag mycket nöjd med. Där red vi felfritt och slutade på en femteplats. Till den andra klassen ändrade jag min ridning lite för mycket och red med för mycket tryck vilket gjorde att fyra bommar föll på vägen. Trots detta lyckades laget hoppa till sig förstaplatsen i andra omgången av division ett. 

Idag hoppade jag två klasser där den första klassen var en 120cm där jag fick med mig sista hindret i omhoppningen. Väldigt bra runda där jag tycker att jag red bra. Halkade på ett ställe i omhoppningen men i övrigt var det mycket som var bra. Slutade på en fjärdeplats i den klassen. Valde att efteranmäla till 130cm vilket såhär i efterhand kan kännas dumt men jag väljer att se det som en lärdom. Vid hinder nummer 8:a fick jag ett stopp och valde då att ta hinder nummer två istället vilket gjorde att jag blev utesluten. Några bra språng fick vi och vi fick även nosa på den nya höjden. En annan gång sitter det men tills dess tränar vi vidare på allt det som är svårt.

Nu får Tequila lite sommarvila. En veckas vila är tanken då jag åker bort måndag till torsdag och efter det lägger vi upp en ny plan för hur hösten ska komma att se ut. Det är mycket jag vill förbättra och jag är väldigt glad över den terräng som finns nu i det nya stallet med backar att klättra i. Det kommer spenderas många timmar ute på åsen under sensommaren. Det ska bli roligt att se hur vi kan utveckla det här!

9b7294b5-972c-42d8-a7bc-9f615e0fdc0a

If I had three wishes, all of them would be for you

Och plötsligt står vi där. Med tårarna tryckande bakom ögonlocken, av lättnad, och med axlar som för förstå gången på länge tillåts att slappna av. Spänningen har lagt sig och vi börjar se ett avslut på allt det som tidigare har gjort så ont. Ett evigt dåligt samvete över att Kakan har hamnat i skymundan kanske äntligen kommer kunna släppa i och med att hästarna numer står i samma stall och att hon får börja lämna boxen. Det ger mig mer tid för just att hanteringen samt betydligt färre stallpass ger mig möjlighet att planera min tid på ett mer effektivt sätt.

Det lyckade besöket på djursjukhuset avslutades med att Kakan fick komma ut i sjukhage för första gången sedan februari. Jag tror att hon förstod allvaret och hon visade att hon axlade ansvaret som det innebar att komma ut. Jag är lycklig nu och jag tror att hon är lika lycklig.

För Tequila har flytten inneburet två uteritter för att lära känna sin nya hemmiljö. Det har varit ganska lagom med arbete med tanke på helgens tvådagars tävling i Köping. Idag red vi ett pass i paddocken och tog några språng för att stämma av formkurvan. Hon var på bra humör och vi känner oss red för helgen. Jag ser fram emot att äntligen tävla igen och även att ta tag i en del måsten. Men först har jag två dagars jobb kvar innan jag får lite ledighet under kommande vecka.