Ledig häst-lördag

img_7103

Veckans enda lediga dag. Som hästmänniska, vad tror ni inte att man gör då? Klockan ringde tidigt och jag släppte ut hästarna strax efter klockan 07.00. Sedan blev det en kort tävlingsdag tillsammans med Bella och Chirre som hoppade en klass på Strömsholm felfritt. Vi var klara redan efter klockan 10.00 och nu kan jag ta tag i resten av dagens to-do. Det är väl ungefär så som denna lördag ser ut. Jag ska förbi Strömsholm igen för att kika på Septembergaloppen som går ute på Österängarna.

Igår red vi ännu ett pass på våra unghästar och det blir skillnad från dag till dag. Det är enkel ridning med avbrott och igångsättningar mellan skritt och trav, lite galopp och sedan lägga större volter. Det är saker som är svåra nog i dagens läge. Dessa veckor kommer att gå med stormsteg.

Nu ska jag ta tag i det jag har kvar. En inlämning som jag vill skicka in redan idag för att kunna pricka av den från listan. Börja förbereda för en ny vecka, läsa igenom företagsekonomin till kommande lektion och känna att jag har gjort någon nytta åtminstone. Det känns som att jag har hållit för mycket saker i huvudet att mycket har ramlat mellan stolarna. Men det är dagar som dessa som jag har tid att ta igen det.

Allt och lite till

Jag har alltid uppskattat dom, de sena kvällarna i stallet. När mörkret lägger sig utanför stalldörren och kylan kryper sig inpå. När ett par tunna ridhandskar är det som värmer händerna som bäst och när det inte spelar någon roll vad klockans båda visare pekar på. Just nu är det kanske kvällar som dessa som jag uppskattar mest.

Den här kvällen spenderade jag med henne. Min alldeles egna, och jag bara lät mig påminnas om hur mycket lycka ett djur kan tillföra bara genom att existera. Påminnas om varför jag en dag för så många år sedan valde att börja rida. Det var alltid kärleken till hästen som lockade. En känsla av att kunna älska något gränslöst, att alltid vara behövd och betydelsefull. Att ta ansvar och ge hela sitt hjärta till något som ger så mycket tillbaka. Här känner jag verkligen att jag hittat rätt, jag har hittat tillbaka till grundstenen i min kärlek till ridsporten. Att rykta henne en halvtimme medan hon tränar för fullt på att vara uppbunden är precis lagom för att fylla hela min kropp med värme, energi och ren lycka. Att klia henne på alla dom ställen hon ber mig om, jag önskar mig inget hellre.

Tänk om ett år, om tre år eller om fem år. Om jag förvaltar henne väl så har jag en kompis i många år framöver. Det känns långt borta nu men tiden går fort, fortare än vad vi ibland vill. Men med dessa kvällar i bakhuvudet så ser jag fram emot att spendera många hundra dagar tillsammans med henne.

Första uppsittningen


Svävar på rosa moln, i en drömvärld som är en del utav verkligheten. Det krävdes inte mycket för att vända gårdagens tråkiga regnväder till någonting roligt. Elin följde med mig ut till stallet för att hjälpa mig med Kakan och det slutade med en uppsittning och ett varv i skritt.

Reflekterar lite lätt över hur många frågor jag nu är tvungen att besvara själv, hur många saker jag behöver fatta beslut om och hur mycket jag faktiskt är tvungen att lita på min egen magkänsla i jämförelse med unghästblocket i våras, det är den referensramen jag har att hålla mig till, förutom Mona som jag började rida in under 2017. Det har alltid känts tryggt att lita på någon annan som kan dämpa fallet om det skulle bli fel, eller ännu bättre, hindra oss från att falla helt. Men nu har vi ingen lärare på plats som vägleder eller tar ställning. Nu är jag lämnad åt att lita på mig själv, men man växer i den rollen också. Och nog har jag känt på mig att uppsittningen skulle bli det minsta problemet, men jag har velat hitta mer kontakt och jämnare bjudning och det är det som hindrat mig från att sitta upp tidigare.

Nu är det gjort och jag är så glad, glad i henne och glad i framtiden. Det här är det bästa jag hade kunnat göra. Jag känner på mig att det här kommer att bli så bra. Det känns tryggt och det känns rätt, så rätt som det kan bli.

Bollen är i rullning, nästan så att vi kan börja räkna ner


Som en svamp vill jag suga åt mig allt, mer än kanske nödvändigt. Njuter av att vara tillbaka i en utvecklande och utmanade miljö, att verkligen vara på plats där det händer. Men visst smyger sig stressen in, vi har knappt hunnit börja men när jag ser terminsplaneringen så har jag svårt att hitta tiden jag skulle behöva för att hinna med allt det jag vill. Men jag tror att det rätar ut sig så fort vi kommer igång, när lektionerna går från introduktionsfasen till att faktiskt bli riktiga föreläsningar.

Vi har fått träffa våra unghästar som vi ska ha i vårt första block. Än så länge har jag bekantat mig med en treåring som kallas Hjärtat. Om vi håller ihop i slutet av veckan det är dock oklart, det ser vi vad som händer senare. Igår visades de för hand inför resten utav klassen och en del utav treorna och idag satt vi upp efter longeringen och red i skritt och trav med ledare. Därifrån ska vi bygga vidare de kommande 9veckorna som vi har framför oss.

Ridteori har vi både på sal och praktiskt i ridhus. Väldigt bra upplägg att först kika på övningar i ridhuset för att sedan gå upp till lektionssalen och fortsätta med det teoretiska. Företagsekonomikursen har dragit igång och jag har ett antal kapitel som jag ska läsa till imorgon.

Min måndag började som sagt med att Kakan fick nya skor. Vidare med lektioner fram till eftermiddagen innan vi hade en möte tillsammans med Studentkåren. Vidare därifrån åkte jag till Västerås och red ett givande pass med Goldie i ridhuset. Både han och jag fick jobba med de två bockarna jag hade ställt fram. Försökte rida en stor galopp i avspänd form utan att han skulle ge sig av på fart. Tycker att vi kom en bra bit på väg och galoppen blev mycket reglerbar mot slutet av passet. Hemma alldeles för sent kunde jag inget annat än att göra mig klar för att sova. Dagar som dessa vet man att man lever, men det är roligt och därför helt klart värt det.

Lycka, Löshoppning och intro-vecka


Varför känns det som att mitt hjärta smälter? Jag är bara så otroligt glad i den här hästen. Partisk? Ja antagligen, men vad spelar det för roll, egentligen. Tanken är ju att hon ska förgylla mina dagar i många år framåt så att jag tycker om henne är en förutsättning för att det ska fungera. Det känns bara som att saker satt sig tillrätta och att jag äntligen bara kan njuta av att veta att hon är min, bara min. Det känns såklart speciellt efter att i så många år lånat hästar av andra. Jag har haft så bra hästägare genom åren men det är såklart skillnad.

Dagens arbete för Kakan blev löshoppning, inte alls många språng men det var roligt att se henne på hinder. Hon förstod snabbt vad som skulle göras och jag fick se precis vad jag ville se. Härlig inställning och kvick i fötterna. Jag ska försöka att löshoppa lite mer regelbundet i höst. Jag filmade de två sista sprången när vi hade höjt och där märkte vi att hon började bli lite trött, de första sprången var hon som en kula skjuten ur en kanon och mattades av lite så sedan avslutade vi med ett varv på låga hinder igen.

Introveckan i skolan fortsätter och idag hade vi vår första lektion i Pedagogik och gick igenom kursens upplägg, examinationer och inlämningar. Eftermiddagen spenderades i ridhuset där vi kollade på en Demo om säkerheten på anläggningen som är en del utav Hästpolicyn som Riksanläggningarna har gemensamt. Det mesta sitter i sedan Flyinge men tåls givetvis att upprepas. Imorgon har vi introduktion i Företagsekonomi och sedan Demo i hoppning – fortsättning följer.

img_6866img_6867

Dags att börja förskolan

DSC_0638

Då var det dags att påbörja operation inridning av Kakan. Med lite hjälp av Agnes från klassen så åkte benskydd, sadel med stigbyglar och sedan även en inspänning, i form av en gummisnodd, på. Dagens jobb blev några varv åt varje håll i paddocken i longerlina och efter det kunde vi konstatera att inspänningarna hjälpte till med att hålla den rätta galoppen och att drivhjälpen från Agnes gjorde susen. Jag och Agnes tillbringade unghästblocket ihop och det kommer med många fördelar eftersom vi båda vet vad vi vill och vi behöver därför inte kommunicera speciellt mycket. Det bara fungerar helt enkelt.

Roligt är också att hon kunde ha min sadel som jag haft på ponnyerna, eventuellt att jag får värma om den senare för att göra det bredare, egen sadel får hon när hon är stor nog för det. Sadelgjorden jag köpte till Gabina på 110cm satt som en smäck och benskydden i storlek ponny fungerade också bra. Idag provade jag ett täcke för att se vilken storlek hon hade, 135cm satt jättebra. Det är nästan så att man kan tro att det är en ponny jag har köpt.

Planen tills vidare är att ett par framskor ska slås på så fort som möjlighet finns eftersom hon sliter så mycket eftersom vi har grus överallt. Sadla och tränsa kan jag göra själv och ddet känner vi oss trygga med samt att longeringen fungerar bra. Ska fortsätta med inspänning ett par gånger till och sedan ska jag börja introducera tömkörning. Jag upplevde att tömkörningen gjorde väldigt mycket under vårt unghästblock eftersom hästarna förstod handens signaler från marken innan vi kom upp på ryggen. Om allt fungerar som det ska är det bara att börja hänga på henne innan det är dags för uppsittning. Hon är otroligt nyfiken, trygg och arbetsvillig vilket gör det hela ännu roligare. Det känns som att när jag väl kommer igång så kommer det att gå fort.

Jag är verkligen så nöjd med det här beslutet. Att köpa en häst osedd via telefon kunde inte ha slutat bättre. Att välja en ålder på häst som jag egentligen inte hade tänkt mig för att kunna ge mig själv en chans att fokusera på skolan den kommande tiden var ett bra beslut. Samtidigt så fick jag hem en häst som var mer än vad jag hade tänkt mig. En härlig och mysig personlighet som kommer bringa mig mycket glädje i många år, jag är lyckligt lottad, minst sagt, men mitt hjärta behövde det här – mer än någonting annat.

En enda vecka kvar

7

En vecka kvar innan sommarlovet byts ut mot vardag igen. I tre hela månader har tiden tickat och jag har stundtals nästan upplevt att den har stått still, att jag har trampat runt på samma punkt, vänt och vridit mig i väntan på förändring.

Men det har varit de mest välbehövliga månaderna någonsin. För jag behövde landa med mig själv, landa i vad som skulle byggas upp till en ny vardag och ta tag i del saker. Jag behövde beta av min lista samtidigt som jag bara behövde ta mig tiden att andas. Smälta hela året i Skåne och fundera över vad jag själv ville göra med hela upplevelsen.

Jag passade på att tävla tillsammans med Tudelu när jag äntligen kunde få hjälp att köra henne på tävling. Utan några vidare höjdarresultat visserligen men det var roligt att komma ut igen. Sedan slog extremvärmen till och hon fick sommarlov och sedan gick det fortare än kvickt innan hon stod på lastbilen påväg mot Umeå och jag stod hästlös. Men det löste sig fort, medan jag stod i ridhuset och höll i ridlägrets sista lektion så fick jag meddelande om att Kakan hade gått igenom besiktningen och det var dags att boka en bussresa från Skåne till Strömsholm. En lång resa för en två-åring som hon tog med största ro.

Sedan var vi här, sommarens sista vecka och helt plötsligt känns det som att dagarna runnit iväg, att jag borde hunnit med mer. Jag vill tillbaka till skolan nu och jag är glad att jag känner så. Jag hade gärna spenderat alla åren på Flyinge, långt hemifrån. Men jag behövde den här andningspausen och komma hem, till självklarheter och till bekanta ansikten. Jag är helt övertygad om att när vi ska samlas på uppropet på måndag kommer det att kännas bra, förhoppningsvis bättre än bra. Tillbaka till klassen och tillbaka till en utmanande miljö där vi kan suga åt oss kunskap som svampar, för jag vill ju trots allt jobba med det här i framtiden – på ett eller annat sätt.

DSC_0355

Even if you aren´t here to stay, I’m happy the universe allowed your soul to stop by


Var ska jag börja? Nu är jag hästlös för första gången på jag vill knappt minnas när. Ibland går saker fortare än planerat och ibland är det kanske skönt att det blir just så. Det blev som att dra av ett plåster och sedan var allt bara över. Kanske är det bra att man inte riktigt hinner förbereda sig, man hinner inte tänka eller reflektera så mycket, det kommer antagligen i efterhand när man inser att det faktiskt hände på riktigt.

Idag flyttar Tudelu till sina nya ägare långt upp i Sverige, det blev bara en mellanlandning för henne här i Strömsholm efter sin resa hem från Flyinge. Det gick verkligen fort med en provridning i fredags och en flytt redan idag. Planerna för hösten fick jag ställa in men det känns ändå väldigt bra på något sätt. Jag trodde att det skulle kännas tyngre men med vetskapen om vilken familj hon flyttar till gör det hela betydligt enklare.

Om jag är ledsen? Jag vet faktiskt inte. Det känns tomt och otroligt sorgligt men jag är ändå glad för Tudis skull. För henne kommer det här att bli så bra och hon kommer att vara lika omtyckt och uppskattad där som hon har varit hos mig. Hon kommer att fortsätta göra en ny ryttare lycklig och få agera läromästare och bästa vän till en yngre tjej som nu fått sin första storhäst, precis allt det som hon har varit för mig. Hjärtat vrider sig lite trots allt, älskade Tudi, hade jag kunnat hitta en bättre häst att tillbringa året tillsammans med i Skåne? Min tryggaste punkt i livet när allt var som mest omtumlande. Min bästa vän som jag kunde göra precis vad jag ville tillsammans med, hon som alltid ställde upp på alla galenskaper jag kunde komma på. Hon som bara suckade lite lätt men ändå försökte sitt bästa när jag förvirrat försökte skapa distanser som inte fanns. Hon som kunde agera galoppör den ena dagen och nybörjarhäst nästa om det var det som jag bad henne om. Det var henne som jag kramade lite extra när livet kändes lite för överväldigande.

Hade jag kunnat hitta en bättre första storhäst? Det tror jag faktiskt inte.

Tack Ewa, Rebecka och Micke för att jag fått låna Tudelu!♥ Tack Tudi för att du varit allt och lite till under den här tiden. Jag behövde det här, jag behövde någonting så enkelt och okomplicerat som henne när jag själv var mitt uppe i allt annat. Det finns nog ingen som jag önskar mer lycka än vad jag önskar Tudi♥

DSC_0200

 

Some things just fill your heart without trying


Jag blir alldeles varm i hjärtat. Det finns mycket att säga om Tudi men hennes absolut bästa sida är kanske den här. Den lugna och harmoniska sidan och den trygghet som hon utstrålar. Det finns få hästar som jag känt sådan tillit till. Jag gillar kanske hästar med lite mer nerv och med lite mer explosivitet, men det här, det slår kanske allt det andra? Sittande med ryggen mot husväggen i kvällssolen med en Tudelu betande lös på gräsmattan så kändes livet helt plötsligt komplett. Som om ingenting mer någonsin skulle behövas.

Min första storhäst blev en för stor ponny och det känner jag mig enormt tacksam för. Tudi och jag har tillbringat drygt 13 månader tillsammans nu och hon var precis allt det jag behövde när jag bodde i skåne. En riktig klippa, så obekymrad över livet, genomsnäll från topp till tå och en fantastiskt läromästare mitt i det. Det är få gånger i livet som man stöter på den här typen utav hästar, som bara existerar, som alltid är nöjd, som alltid ställer upp och som är mer förlåtande än vad man själv kanske skulle vara om man befann sig i samma sits. Tänk så mycket jag är skyldig henne, för alla gånger hon bara räddar oss för mina misstag?

Vi har hösten kvar tillsammans och sedan är det dags för mig att bestämma hur jag ska gå vidare på hästfronten. Givetvis spekuleras det redan nu och har gjorts ett tag men jag har lagt tankarna på is i och med den rådande höbristen. Jag tror att när rätt häst dyker upp så kommer det att klicka och om inte så var det aldrig menat.

Med det här avslutar jag min söndag, aldrig med söndagsångest utan förbereder istället inför måndagstankarna men dessa tar vi i tu med imorgon. En sak i taget, bit för bit, som ett evigt stort pussel. En dag kommer bitarna falla på plats.

img_5666

Tre stallar och en fika senare


Och med det så var ännu en utav mina lediga dagar slut och inte heller denna gång hann jag med att njuta utav solen som jag så länge lovat att unna mig. Men några hästar senare så har dagen ändå blivit bättre än tänkt.

Callie fick inleda dagen med ett förmiddagspass. Fortsätter att rida henne med ett stort leende på läpparna. Jag börjar verkligen hitta känslan i ridningen på henne och då blir det roligare och roligare för varje gång jag får sitta upp. Fortsatte dagen med lunch hemma innan jag åkte till västerås för att hoppträna en ponny jag hjälper till med. Det absolut roligaste var kanske att träffa min tränare igen, sist vi tränade ihop var när jag nyligen hade fått hem Tudelu förra sommaren. En privatträning var precis vad vi behövde och det kändes så skönt att träna för Karin igen. Tänk att jag red första gången för henne någonstans runt 2009-2010 på ridskolan och har ridit regelbundet för henne sedan januari 2012? Tänk vad många ponnyer hon har sett mig rida, så många tävlingsfilmer hon har fått hjälpa mig att analysera och så många tips och trix som hon skickat med mig hem. Hon har sett mig åka i backen och höjt hindren högre än vad jag någonsin trodde jag skulle våga hoppa. Peppat mig och varit delaktig i så många tävlingsplaneringar. Hon har nog trott på mig mer än vad jag själv har gjort.

Tillbaka till träningen så är jag väldigt nöjd. Några utav de problemen som han har dök upp och vi kunde reda ut dom även om det finns att jobba vidare med. Det är en väldigt fin ponny så jag är väldigt glad över att få rida honom lite extra nu och nästa vecka tränar vi igen.

Har man inte nog att göra så lyckades jag pressa in en fika tillsammans med en kompis som jag inte träffat på länge. Vi gick mellan- och högstadiet tillsammans och i parallellklass på gymnasiet. Pratade om allt och inget över en välbekant fika på Markan i Strömsholm där vi har spenderat många eftermiddagar under vår högstadietid. Direkt därifrån åkte jag till sista stallet vid 18.30 för att ta in hästarna, göra iordning stallet och rida Tudelu som reds ut i kvällssolen.

Nu är jag inne i livet så som jag vill ha det, tillbaka i allt det som skapade mening. En händelse ska avlösas av en annan, att sitta ner när vardagen kallar är inte speciellt lockande. Sedan kanske inte varje dag ska innebära åkande, tidsanpassningar och utebliven tid för vila. Men jag tror att jag kommer sova gott inatt och ibland är det belöning nog.