Välkommen oktober


Måndagslyckan blev gjord bakom två spetsade ponnyöron. Det är ett bra sätt att inviga den nya veckan och också månadens första dag. Träden har gulnat och extra tydligt var det när solen letade sig fram mellan molnen. Skolveckorna här går fort, kanske lika fort som de gjorde i Flyinge. Kanske kommer vi sitta här i vinter och undra var tiden har tagit vägen och i vår kommer vi önska att vi hade tagit tillvara på dagarna bättre.

Min unghäst Hjärtat imponerade ytterligare en gång. Nu har hon överträffat sig själv varje dag sedan förra tisdagen. Med en påbörjan till kontakt har jag travat på volter och det sitter nog inte långt inne nu. Ackurat fortsätter att göra mig glad i skolan. Han är allt annat än vad jag skulle önska mig hos en egen häst, stor som ett höghus, långsam modell och en aningens för grov för min smak så bjuder han på en fantastiskt känsla. Jag rider med ett stort leende varje gång och det är knappt så att jag vill sitta av. Fortsätter med honom i veckan.

Inställda lektioner på eftermiddagen gjorde att jag och Goldie hann ut i höstsolen. Ute på fältet kunde vi rida lösgörande arbete, mycket mycket galopp, tempoväxlingar och sidförande var några av sakerna vi la fokus på idag. Efteråt skrittade vi ut en sväng. I och med det inställda lektionerna hann jag även med att umgås lite extra med Kakan som fick bli pysslad med i hagen istället för på stallgången.

”Det är något med utsidan på en häst som är bra för insidan hos en människa.” – Det stämmer verkligen. Just nu är jag som ett barn på julafton. Omringad av allt det jag tycker om, lycklig över hur bra saker faller på plats och hur enkelheten i varma hästmular kan göra dagen så otroligt mycket bättre.

Nu 19.57 är det dags att börja bocka av listan med måsten och arbeten. 

10430488_10202531884281612_5386707872532292059_n

Drömmar utav guld

img_7474

Det finns en känsla av att jag lever i en drömvärld, i en bubbla, skyddad från allt som kan skada eller göra ont. Skyddad från livets svårigheter och skyddad från den verklighet som flyger förbi utanför mitt fönster. Men jag tänker leva här, så länge som det bara går.

Tänk att den här tjejen klev in i mitt liv för drygt en månad sedan. En häst jag köpte för att hela mitt hjärta sa att det var rätt beslut att ta. Magkänslan har aldrig varit så stark och jag har inte ångrat en dag. Inte en enda sekund. Jag har aldrig mött en individ som tar livet med sådan lätthet, som är så ärlig, tydlig och modig. Det är nästan så att hon lär mig mer än vad jag lär henne.

Fyra gånger jag har ridit sammanlagt och de gånger hon burit mig på ryggen är inte fler än vad vi har fingrar till att räkna. Ändå leder jag henne från tryggheten i stallet, på en väg hon aldrig varit, möter upp en främmande kompis, sitter upp för första gången i stigbygeln och rider iväg mot slottet. Där möts vi av trafik, hästar och turister. Travar och galopperar innan vi rider hem igen, den sista biten tackar hon sin nya kompis för sällskapet och fortsätter hem själv. Jag är mäkta-imponerad. Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt?

Vad det än må bli av henne i framtiden så är jag otrolig glad över att få göra det här tillsammans med henne. Hon kom in precis lägligt i mitt liv och förgyller det varje dag.

 

27/9


Sena kvällar, massa häst och obefintlig tid. Det skulle väl sammanfatta de senaste dagarna. Jag har ridit flera hästar extra nu i veckan utöver min skolhäst Hjärtat och min egna Kakan. Jag passar på eftersom unghästridningen inte räcker för att stilla min hästabstinens.

Hjärtat har gjort två jättebra ridpass, både igår och förrgår. Styrningen är på gång och med ett hinder framför näsan så har vi plötsligt framåtbjudning, hon vet med sig att stammen talar för att hon är hopphäst. Ytterligare några veckor på det här och examen i remontblocket känns inte helt så långt borta som den gjort den senaste tiden. Kakan, efter sina tre ridpass med ryttare på ryggen, ligger tyvärr före Hjärtat i ridbarhet så nog har Hjärtat att jobba vidare på.

Kakan är somsagt riden tre gånger utan ledare nu. Igår red vi i båda varven i alla gångarter och hon gör det som om hon inte gjort annat. Vi red sedan ut en sväng och även där är det som att hon är född till skogsmulle – det hoppas jag dock inte stämmer. Vi rider vidare i helgen och ser vart vi hamnar.

Terminens första Hästbesiktning är gjord där hästarna ska visas i uppvisningsskick. Hjärtat som stod stilla som ett ljus får högsta betyg i uppförande, på hennes egen skala. Sedan får jag träna vidare på att presentera hästen på ett mer korrekt sätt. Men nu var det gjort och vi bockar av ännu en sak från listan över årets måsten och hållpunkter, det betyder att vi är påväg. Kan inte minnas att jag varit hemma innan mörkret lagt sig en enda kväll denna vecka, men det är roligt och jag njuter av skiten under naglarna och värmen från en mjuk mule.

Berätta nu om världen, var det bättre än du trott?

img_7375

Igår var det en månad sedan hon klev ur lastbilen här hemma på stallplan. Hon tog hela rampen med ett stort hopp och stod sedan som ett ljus medan jag betalade för den åtta timmar långa resan. Det har varit en stor omställning för henne som gått ute i stor grupp till att komma in på box med nya rutiner. Hon har tagit varje dag med ro och efter idag vill jag nästan påstå att hon kan betraktas som inriden.

Idag red jag andra gången lös efter att hon har haft tre dagar ledigt från ryttare. Nu hänger jag inte många sekunder över ryggen innan jag lägger över benet och sitter upp. Kontakten med munnen var mycket bättre och det kändes lätt att rulla in i galopp. Jag känner mig trygg i sadeln och hon känns trygg med situationen. Många förberedelser är gjorda redan från marken och då blir jobbet från ryggen inte alls speciellt märkvärdigt. Det här gick betydligt fortare än väntat och då har jag tagit det väldigt lugnt eftersom vi bara jobbat ett fåtal dagar i veckan under dessa veckor.

Min tanke nu är att vi ska rida ett par gånger till. Ta någon mer galopp i paddocken innan vi ska ge oss ut för att se någonting annat. En vecka till kanske räcker innan det är dags för henne att få lite ledigt. Men ut på tur ska vi definitivt mer än en gång innan hon ska få tid att smälta allt det som hon lärt sig. Jag får försöka lura med mamma ut så att vi kan få ledhjälp en kortare tur runt gården och sedan ska jag hitta en draghäst som kan lotsa oss runt en lite längre sträcka.

Hon gör mig lycklig, varje dag, hela tiden. 

img_7378img_7376

Njuter av verkligheten


Ännu en vecka lider mot sitt slut. Tiden rinner som sand genom händerna, mjukt och nästan omärkbart. Jag har haft min första HAV-vecka(Häst och Anläggningsvård) på Strömsholm och nu vaknar jag på rutin klockan 05.00 och är nästan redo att lägga huvudet på kudden klockan vid 20.00. Stalltjänsterna är otroligt lättjobbade vilket gör att mornar går fort utan att det känns stressat. Vi tar hand om våra egna hästar samt den aktiva grupphästhållningen några dagar i veckan. Lunchstalltjänsterna delar vi tillsammans med årskurs 3 och vi har antingen morgon eller eftermiddagsstalltjänst. Det underlättar verkligen.

Kikade även idag på hoppgruppen som red nere vid slottet innan jag hade lektion med min unghäst. Hjärtat sätter verkligen mitt tålamod på prov, jag trodde verkligen att jag hade ett bra tålamod men inser att det kommer att vara det dubbla när blocket är slut. Påminner mig ständigt om att det kommer att bli bra och att jag bara behöver vänta ut det. Tycker väldigt mycket om henne och det är bara poletten som ska trilla ner och det kommer den att göra.

Avslutade skoldagen med att rida lektion på en gymnasiehäst, Quite Cool. Vi har börjat med undervisningsmetodik och några från klassen höll sina första lektioner idag, både för oss och för eleverna på gymnasiet. Min tur blir först om några veckor så den nervositeten skjuter jag framför mig ett tag till. Jag gissar på att jag kommer att känna mig otroligt obekväm i ridlärar-rollen men det känns tryggt att jag fick möjligheten att prova på det redan i somras, det kanske gör det hela lite enklare, det är vad jag tänker intala mig iallafall.

Kakan får två dagars ledighet med tanke på hur stora steg vi har tagit i veckan. De första travstegen utan ledare i onsdags och igår gjorde hon en strålande löshoppning där hon rättade sig otroligt fint efter att ha kommit in för starkt och rivit sista hindret. Gången därpå backade hon av och hoppade väldigt trevligt. På söndag är min tanke att skritta ut för första gången med ryttare på ryggen.

May the flowers remind us why the rain was so necessary

Träden börjar förlora sin färg, de gröna bladen bleknar och gulnar lite mer för varje dag. Sakta men som på beställning kommer de snart att samlas på marken och då vet vi att hösten har anlänt. Just idag blåser det sådär kyligt att det letar sig in under kläderna samtidigt som solen värmer skönt de gånger den beslutar sig för att kika fram bakom det oregelbundna molntäcket som följer vindens riktning.

Jag kan trots det här inte låta bli att le. Jag har vaknat på bra humör flera mornar i rad nu, trots att jag somnat med andra tankar på minnet, och det känns underbart att inleda dagarna så. Det sätter standarden för resten utan dagen.

Inser att mitt liv kretsar kring unghästar och det kliar i fingrarna varje dag när jag står på marken och ser på den delen utav klassen som befinner sig i hoppblocket. Som tränar distanser, anridningar och annat roligt på utbildade hästar. Själv fick jag uppleva lyckan på hinder igår när min skolhäst Hjärtat, 3år, vingligt och osäkert hoppade en mindre bana på fyra språng där det ingick vattenmatta, sockerbitar och ett plank. Hindren låg inte över 30cm men det är den hoppning som jag får njuta av just nu, antagligen hennes första språng i livet med ryttare på ryggen. Det kommer att bli en rolig utveckling i slutet av vårt unghästblock, det är en sak som är säker.

Glädjen tar aldrig slut när jag får umgås med Kakan på eftermiddagarna. Även om vi egentligen inte gör mycket så är det tillräckligt för att både hon och jag ska få vår dagliga dos av umgänge. Igår knäppte vi av longerlinan och vi travade våra första varv runt paddocken. Det krävs inte mycket för att göra hela min vecka. Min förhoppningsvis framtida tävlingskompis och just nu en individ jag tycker fruktansvärt mycket om. Vad mer kan jag egentligen önska?

Nu ska jag dyka in i texter inför nästa veckas seminarie, någonting jag hade förträngt men insåg att det var dags att ta tag i om jag vill vara någorlunda förberedd.

img_7253img_7250

Ledig häst-lördag

img_7103

Veckans enda lediga dag. Som hästmänniska, vad tror ni inte att man gör då? Klockan ringde tidigt och jag släppte ut hästarna strax efter klockan 07.00. Sedan blev det en kort tävlingsdag tillsammans med Bella och Chirre som hoppade en klass på Strömsholm felfritt. Vi var klara redan efter klockan 10.00 och nu kan jag ta tag i resten av dagens to-do. Det är väl ungefär så som denna lördag ser ut. Jag ska förbi Strömsholm igen för att kika på Septembergaloppen som går ute på Österängarna.

Igår red vi ännu ett pass på våra unghästar och det blir skillnad från dag till dag. Det är enkel ridning med avbrott och igångsättningar mellan skritt och trav, lite galopp och sedan lägga större volter. Det är saker som är svåra nog i dagens läge. Dessa veckor kommer att gå med stormsteg.

Nu ska jag ta tag i det jag har kvar. En inlämning som jag vill skicka in redan idag för att kunna pricka av den från listan. Börja förbereda för en ny vecka, läsa igenom företagsekonomin till kommande lektion och känna att jag har gjort någon nytta åtminstone. Det känns som att jag har hållit för mycket saker i huvudet att mycket har ramlat mellan stolarna. Men det är dagar som dessa som jag har tid att ta igen det.

Allt och lite till

Jag har alltid uppskattat dom, de sena kvällarna i stallet. När mörkret lägger sig utanför stalldörren och kylan kryper sig inpå. När ett par tunna ridhandskar är det som värmer händerna som bäst och när det inte spelar någon roll vad klockans båda visare pekar på. Just nu är det kanske kvällar som dessa som jag uppskattar mest.

Den här kvällen spenderade jag med henne. Min alldeles egna, och jag bara lät mig påminnas om hur mycket lycka ett djur kan tillföra bara genom att existera. Påminnas om varför jag en dag för så många år sedan valde att börja rida. Det var alltid kärleken till hästen som lockade. En känsla av att kunna älska något gränslöst, att alltid vara behövd och betydelsefull. Att ta ansvar och ge hela sitt hjärta till något som ger så mycket tillbaka. Här känner jag verkligen att jag hittat rätt, jag har hittat tillbaka till grundstenen i min kärlek till ridsporten. Att rykta henne en halvtimme medan hon tränar för fullt på att vara uppbunden är precis lagom för att fylla hela min kropp med värme, energi och ren lycka. Att klia henne på alla dom ställen hon ber mig om, jag önskar mig inget hellre.

Tänk om ett år, om tre år eller om fem år. Om jag förvaltar henne väl så har jag en kompis i många år framöver. Det känns långt borta nu men tiden går fort, fortare än vad vi ibland vill. Men med dessa kvällar i bakhuvudet så ser jag fram emot att spendera många hundra dagar tillsammans med henne.

Första uppsittningen


Svävar på rosa moln, i en drömvärld som är en del utav verkligheten. Det krävdes inte mycket för att vända gårdagens tråkiga regnväder till någonting roligt. Elin följde med mig ut till stallet för att hjälpa mig med Kakan och det slutade med en uppsittning och ett varv i skritt.

Reflekterar lite lätt över hur många frågor jag nu är tvungen att besvara själv, hur många saker jag behöver fatta beslut om och hur mycket jag faktiskt är tvungen att lita på min egen magkänsla i jämförelse med unghästblocket i våras, det är den referensramen jag har att hålla mig till, förutom Mona som jag började rida in under 2017. Det har alltid känts tryggt att lita på någon annan som kan dämpa fallet om det skulle bli fel, eller ännu bättre, hindra oss från att falla helt. Men nu har vi ingen lärare på plats som vägleder eller tar ställning. Nu är jag lämnad åt att lita på mig själv, men man växer i den rollen också. Och nog har jag känt på mig att uppsittningen skulle bli det minsta problemet, men jag har velat hitta mer kontakt och jämnare bjudning och det är det som hindrat mig från att sitta upp tidigare.

Nu är det gjort och jag är så glad, glad i henne och glad i framtiden. Det här är det bästa jag hade kunnat göra. Jag känner på mig att det här kommer att bli så bra. Det känns tryggt och det känns rätt, så rätt som det kan bli.

Bollen är i rullning, nästan så att vi kan börja räkna ner


Som en svamp vill jag suga åt mig allt, mer än kanske nödvändigt. Njuter av att vara tillbaka i en utvecklande och utmanade miljö, att verkligen vara på plats där det händer. Men visst smyger sig stressen in, vi har knappt hunnit börja men när jag ser terminsplaneringen så har jag svårt att hitta tiden jag skulle behöva för att hinna med allt det jag vill. Men jag tror att det rätar ut sig så fort vi kommer igång, när lektionerna går från introduktionsfasen till att faktiskt bli riktiga föreläsningar.

Vi har fått träffa våra unghästar som vi ska ha i vårt första block. Än så länge har jag bekantat mig med en treåring som kallas Hjärtat. Om vi håller ihop i slutet av veckan det är dock oklart, det ser vi vad som händer senare. Igår visades de för hand inför resten utav klassen och en del utav treorna och idag satt vi upp efter longeringen och red i skritt och trav med ledare. Därifrån ska vi bygga vidare de kommande 9veckorna som vi har framför oss.

Ridteori har vi både på sal och praktiskt i ridhus. Väldigt bra upplägg att först kika på övningar i ridhuset för att sedan gå upp till lektionssalen och fortsätta med det teoretiska. Företagsekonomikursen har dragit igång och jag har ett antal kapitel som jag ska läsa till imorgon.

Min måndag började som sagt med att Kakan fick nya skor. Vidare med lektioner fram till eftermiddagen innan vi hade en möte tillsammans med Studentkåren. Vidare därifrån åkte jag till Västerås och red ett givande pass med Goldie i ridhuset. Både han och jag fick jobba med de två bockarna jag hade ställt fram. Försökte rida en stor galopp i avspänd form utan att han skulle ge sig av på fart. Tycker att vi kom en bra bit på väg och galoppen blev mycket reglerbar mot slutet av passet. Hemma alldeles för sent kunde jag inget annat än att göra mig klar för att sova. Dagar som dessa vet man att man lever, men det är roligt och därför helt klart värt det.