Hjärtat brukar alltid ha rätt


Min vän Alexandra tog med sig kameran ut till stallet igår kväll för att fotografera hästarna och resultatet blev bättre än vad jag kunnat föreställa mig! Hon är verkligen så duktig och till och med Tequila lyckades bli bra på bild. Kakan hade jag förväntat mig mer av men hon tyckte mest att det var spännande att ha bett i munnen igen efter många månader utan. 

Jag får verkligen nypa mig i armen. Livet har en tendens att överraska men också att förvirra. För ett år sedan drömde jag om att bli hästägare igen men planerna låg en bit in i framtiden. Jag och Tudelu var anmälda till vår 120cm debut när det blev bestämt att hon skulle provridas av en familj från Umeå. Det gick inte många timmar mellan hennes provridning och annonsen som jag hittade på hästnet. Dagen därpå hade jag bestämt mig, Kakan skulle flytta till Strömsholm. Mindre än ett år senare skrev jag på papperna och blev ägare till ytterligare en häst. Kakan köpte jag över telefon och Tequila hade jag hunnit lära känna under många månader. Helt olika förutsättningar men jag är precis lika nöjd. Ibland är köpen vi gör med hjärtat de allra bästa, tänker vi efter för mycket kommer vi alltid att kunna hitta anledningar till ”varför inte”.

Jag är tacksam för att många har hjälpt mig att göra det här möjligt och tacksam för att de båda ger mig glädje varje dag. Jag har tur, en enorm tur.

Det blir kanske inte bättre än såhär

_GEB2820

Så bra det blev trots allt. Jag började fundera över ett stallbyte någon gång innan jul för att jag kände att jag inte hann med varken häst, mig själv eller de stallsysslor som ingick. Skolan tog för mycket tid och jag hade för många bollar i luften för att få det hela att gå runt. I stallet där Kakan stod handlade det i princip om att ta ett pass om dagen medan hos Tequila hade jag inte några pass innan dess att jag köpte henne. Det tog ork och energi att vara på skolan från 06.30-17.00 nästan varje vardag och på det ha ett utsläpp på morgonen. Om jag inte utsläpp veckodagar var jag tvungen att ta helger, de enda dagarna där jag annars skulle försöka ta igen förlorad sömn. Därefter skulle eftermiddagen delas i två för att hinna med att åka mellan stallen. Det var inte omöjligt men det tog energi, energi som jag inte hade, och tillslut kändes det väldigt tungt.

Jag tror inte jag insett hur mycket tid jag spenderat i bilen innan jag fick hästarna i samma stall. Helt plötsligt finns det tid över för att hinna med annat. Jag kommer inte längre hem vid 21.00 tiden och det dåliga samvetet har lämnat mina axlar. Jag tar mig tid att njuta av att jag kan spendera tid med det som jag älskar allra mest och jag känner mig motiverad till ridningen. Jag oroar mig betydligt mindre över att tiden inte räcker till och stallet har blivit en fristad från problemen som finns utanför. Hittills har jag bara upplevt alla fördelar som flytten har medfört.

Ibland krävs ett miljöbyte för att bryta gamla vanor. För att kunna se på gamla saker med nya ögon. Jag fick tillbaka gnistan och stallet har blivit en plats där jag kan fylla på med energi istället för en plats som tömmer mig på ork. Jag är glad att jag trots många om och men tog beslutet att flytta och att det fanns möjlighet för båda hästarna att flytta med!

_GEB2901

Köpings ridklubb 6-7/7


En tävlingshelg är över och på något sätt känner jag mig trygg i resultatet, för bättre än såhär var vi inte just idag. Under gårdagen gjorde vi två rundor varav den ena är jag mycket nöjd med. Där red vi felfritt och slutade på en femteplats. Till den andra klassen ändrade jag min ridning lite för mycket och red med för mycket tryck vilket gjorde att fyra bommar föll på vägen. Trots detta lyckades laget hoppa till sig förstaplatsen i andra omgången av division ett. 

Idag hoppade jag två klasser där den första klassen var en 120cm där jag fick med mig sista hindret i omhoppningen. Väldigt bra runda där jag tycker att jag red bra. Halkade på ett ställe i omhoppningen men i övrigt var det mycket som var bra. Slutade på en fjärdeplats i den klassen. Valde att efteranmäla till 130cm vilket såhär i efterhand kan kännas dumt men jag väljer att se det som en lärdom. Vid hinder nummer 8:a fick jag ett stopp och valde då att ta hinder nummer två istället vilket gjorde att jag blev utesluten. Några bra språng fick vi och vi fick även nosa på den nya höjden. En annan gång sitter det men tills dess tränar vi vidare på allt det som är svårt.

Nu får Tequila lite sommarvila. En veckas vila är tanken då jag åker bort måndag till torsdag och efter det lägger vi upp en ny plan för hur hösten ska komma att se ut. Det är mycket jag vill förbättra och jag är väldigt glad över den terräng som finns nu i det nya stallet med backar att klättra i. Det kommer spenderas många timmar ute på åsen under sensommaren. Det ska bli roligt att se hur vi kan utveckla det här!

9b7294b5-972c-42d8-a7bc-9f615e0fdc0a

If I had three wishes, all of them would be for you

Och plötsligt står vi där. Med tårarna tryckande bakom ögonlocken, av lättnad, och med axlar som för förstå gången på länge tillåts att slappna av. Spänningen har lagt sig och vi börjar se ett avslut på allt det som tidigare har gjort så ont. Ett evigt dåligt samvete över att Kakan har hamnat i skymundan kanske äntligen kommer kunna släppa i och med att hästarna numer står i samma stall och att hon får börja lämna boxen. Det ger mig mer tid för just att hanteringen samt betydligt färre stallpass ger mig möjlighet att planera min tid på ett mer effektivt sätt.

Det lyckade besöket på djursjukhuset avslutades med att Kakan fick komma ut i sjukhage för första gången sedan februari. Jag tror att hon förstod allvaret och hon visade att hon axlade ansvaret som det innebar att komma ut. Jag är lycklig nu och jag tror att hon är lika lycklig.

För Tequila har flytten inneburet två uteritter för att lära känna sin nya hemmiljö. Det har varit ganska lagom med arbete med tanke på helgens tvådagars tävling i Köping. Idag red vi ett pass i paddocken och tog några språng för att stämma av formkurvan. Hon var på bra humör och vi känner oss red för helgen. Jag ser fram emot att äntligen tävla igen och även att ta tag i en del måsten. Men först har jag två dagars jobb kvar innan jag får lite ledighet under kommande vecka.

Allting blir inte bra men det mesta blir bättre


Som jag har längtat efter den här dagen. Jag har längtat efter att ha mina två hästar stående under samma tak. Längtat efter att kunna ta bilen till stallet och låta stalljobbet bli en del av min fristad, utan stress eller press. Det har varit svårt att balansera livet när allt i min omgivning har dragit åt olika håll. När jag velat ge Kakan mer tid än vad jag har haft möjlighet till och när jag känt mig stressad hos Tequila i och med att jag haft tider att passa med Kakan. När jag velat göra annat men inte kunnat hitta ett sätt att få timmarna att räcka till, samtidigt som jag spenderat alldeles för många timmar i bilen, åkandes mellan stall, hem, arbete och skola.

Idag lastade vi Tequila med de sista sakerna från stallet och körde henne till stallet där Kakan står nu. Sorgligt att packa ner allt och skura ur hennes box. Det är trots allt i det stallet som jag provred Tudelu för mer än två år sedan. Det är i omgivningarna kring gården som jag ridit alla ponnyer genom åren. Många minnen men mycket kommer att underlätta min vardag nu och ibland är vi tvungna att prioritera oss själva före allt annat. Det här är en investering för att göra mitt liv enklare och för att jag ska kunna hitta ett sätt att orka med min vardag. Vilket trots allt är det viktigaste.

Tacksam för allt min mamma har hjälpt till med under den här tiden. Så mycket som hon har fixat för att livet ska gå ihop och för att hästarna ska få det allra bästa. Det här kommer att bli så himla bra. Nu ska vi landa i en ny vardag med nya rutiner och jag ser fram emot att låta livet kretsa kring dessa två ♥

_GEB2901

Och så blev hon min

IMG_6551

Det är så overkligt som det kan bli. Det som var så extremt långt borta finns nu i mina händer och jag har svårt att inse att jag är hästägare ännu en gång. Försöker att intala mig själv att det här är jag värd. Det här har jag slitit för i alla år när jag har ridit på alla andras hästar samtidigt som de runnit ur mina händer så fort jag hunnit fästa mitt hjärta vid dom.

Det kom på tal om att Tequila skulle säljas för inte allt så längesedan och den tanken sköt jag snabbt undan för jag förstod att det skulle vara omöjligt för mig att äga två hästar och samtidigt få skola, tid och ekonomi att gå ihop. Men pusselbitarna föll trots allt på plats och genom att göra några avgörande förändringar så öppnades plötsligt nya dörrar och jag fick möjlighet att låna pengar för att köpa min drömhäst. Jag är så extremt tacksam för den här chansen. Hon kommer att ge mig många roliga minnen och jag kommer att lära mig mer än jag vågat drömma om. Jag ser fram emot att spendera många år med henne och låta henne lära Kakan allt hon kan!

Drömmar kan slå in.

När hjärtat hoppar över ett slag


Kanske är det en överlevnadsinstinkt, att alltid ta ut sorgen i förväg, för att aldrig bli överraskad. För att alltid vara beredd på allt som skulle kunna gå fel. För att kunna förbereda sig på smärtan och kanske kunna bromsa fallet. Jag tror nästan det, att det handlar om att skydda sig själv från allt det som kan göra så ont.

Man ska inte ha häst, för hjärtat brister när man inser hur skört livet är. Min älskade Kakan som jag köpte osedd på annons i somras, som gjort mig till den lyckligaste människan i världen sedan den dagen hon klev in i mitt liv – och det bara genom att existera, gjorde sig illa i hagen för cirka 10 veckor sedan. Detta visade sig vara en ordentligt otäck hovbensfraktur med flera kringliggande skador. Någonting som kommer att begränsa henne i resten av hennes liv, oavsett hur långt det kommer att bli.

Med vetskapen om att det antagligen skulle sluta här så var jag förberedd, det trodde jag åtminstone. Men hur förbereder man sig egentligen på att höra orden som sätter punkt för så mycket? Orden som kan riva sidor ur en bok utan att du någonsin har hunnit komma till slutet. Men jag var förberedd, för fallet var redan ett faktum.

Men ibland sker mirakel. Ljusglimtar i allt det som är tungt. Hjärtat hoppar över ett slag när domen ska delas ut men jag undrar hur många kilo lättare min axlar blev. Vi är långt, långt ifrån mål men helt plötsligt fanns hopp om vi ska kunna fortsätta låta henne njuta av livet som hon förtjänar. Jag minns knappt när jag var så lycklig att tårarna tryckte bakom ögonlocken. Kanske var det dagen hon klev ur transporten och jag insåg att jag hade blivit hästägare åt min allra första storhäst? Lycka är ingenting jag tar ut i förväg men idag förtjänade jag att vara precis såhär lycklig.

Jag är lycklig för att vi inte behövde ge upp. Lycklig över att det fortfarande finns hopp och för att jag äntligen kan börja andas igen. Viktigaste av allt är att jag tänker tillåta mig att känna just det här.

If I had three wishes, all of them would be for you

 


Träningen börjar ge resultat. Jag bestämde mig för ett tag sedan att verkligen arbeta med dressyren på Tequila i och med att det är där våra största brister finns och med lite hjälp så har det bara gått framåt för oss. Jag har både fått hjälp från ryggen och från marken och i samma veva bestämde jag mig för att byta bett och prova någonting annat. Resultatet blev bättre än väntat.

Måndagseftermiddagen spenderade vi i röda ridhuset där vi fick hjälp med dressyren för vår dressyrlärare från skolan. En uppryckning sedan förra träningen och det var roligt att jag faktiskt kunde börja rida henne ordentligt med benen. Nu har vi nya verktyg inför det fortsatta arbetet vilket känns otroligt roligt. Det största problemet som jag upplevt är att kroppen är i många  olika delar och att få alla dessa att hänga ihop har varit en utmaning. Men när kontakten fram till båda tyglarna sakta med säkert börjar smyga sig fram känns hon mycket mer reglerbar. Det kommer att bli väldigt bra det här, det känner jag på mig.

Imorgon åker vi till Norrköping Horseshow och spenderar helgen där. Hur det går blir en annan femma men vi ska göra vårt bästa och dressyrträningen blev en perfekt uppladdning inför det!

img_3884img_3883

A plan backed by action becomes reality

DSC_0037

Klockan är 16.43 och jag behöver avbryta mitt studerande för en liten stund innan hjärnan börjar protestera alldeles för mycket. Det slutar alltid såhär, samma dag som inlämning sitter jag i stressen och undrar varför jag inte tog tag i allting mycket tidigare. Trött och besviken över besluten att alltid skjuta på saker så kommer jag att gå och lägga mig ikväll. Tänk om jag istället skulle ha börjat i god tid och kunnat skicka in ett arbete som jag är nöjd med, jag överväger om jag ska prova detta till onsdagens inlämning?

I vilket fall så har jag skickat in ett hästbesiktningsprotokoll med en uträknad foderstat på Stephanie. Det svåraste är egentligen inte att räkna ut hästarnas näringsbehov utan att försöka få fodret att fungera på ett bra sätt utan varken överskott eller underskott. Balansen är svår och samtidigt ska detta sättas i relation till deras hull, muskelmassa och de arbete som de utför. På pappret går det (oftast) att få siffrorna att stämma överens men i verkligheten är det inte lika enkelt. Jag skickade även in en uppgift om Stallmiljön där vi har diskuterat våra resultat från mätningarna vi gjorde tidigare och hur stallets utformning påverkar luftkvalitén, bullernivån, ljus och luftens rörelser. Förhoppningsvis blev jag en aningens klokare, men ibland undrar jag faktiskt hur mycket som fastnar och hur mycket som jag filtrerar bort.

Dagens fortsatta fokus ligger på morgondagens tentamen i Ridlära. Frågan är hur det ska gå? Teoretiskt ligger jag långt efter, det är lättare att från ryggen hitta en känsla men att beskriva den och faktiskt förstå vad, varför och hur saker och ting hänger ihop är två helt skilda saker. Jag har nästan ställt in mig på omtenta om några veckor för att hinna med att faktiskt få ihop livets alla måsten. Det är trots allt inte hela världen om det inte går vägen imorgon även om det såklart alltid känns bättre att kunna lägga saker åt sidan och se vidare. Till exempel så gjorde jag en godkänd examen i undervisningsmetodik och min komplettering för en pedagogisk aktivitet blev också godkänd så mina axlar är betydligt lättare idag än vad de var i början av veckan, då undrade jag om jag överhuvudtaget skulle ta mig i mål.

Tråkig nyhet som antagligen inte har missat är att de flesta stall runt oss har stängt på grund av smittoriskerna just nu. Vilket jag tycker är bra med tanke på vilka konsekvenser det medför. Skolans stallar är stängda för besökare vilket känns tryggt med tanke på hur mycket hästar som vistas på Strömsholm.

Gällande hästarna är min förhoppning att snön ska vara borta innan slutet av nästa vecka så att jag kan börja rida på Kakan. Behöver stänga in mig i paddocken för att kunna ta den första galoppen men för tillfället så är där snö och is. Detsamma gäller paddocken hos Tequila, hon missar träningar framöver men min plan är somsagt att snön ska försvinna så att jag kan rida några övningar som jag samlat på mig på sistone. Det blir oavsett en rolig vår även om planerna inte alltid blir som tänkt.

Note to self ↓
”You can´t keep taking on more and more
without finding a healthy way to let it all out”

Vi är kvalade 130!


Jag brukar vara duktig på att linda in känslor i ord men nu är jag bara helt tom. Frågan är om det är tröttheten som slagit till eller om det är att jag är överväldigad av allt vad den här dagen har bjudit på. Oavsett så har det infunnit sig ett slags lugn i kroppen när det är dags att avrunda en alldeles för lång dag.

Hopptävling på Lurbo Ridklubb är vad denna lördag har kretsat kring. Efter en mindre bra start i 110cm klassen där jag rev ett hinder i grunden och där sprången genomgående var ganska tråkiga och platta så laddade jag om inför den andra klassen. Felfria i mål blev dagens resultat i 120cm och vi är därmed kvalade till 130cm. Vi lyckades även knipa sista placeringen i klassen. Jag får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Detta är vår fjärde tävling tillsammans och det är långt ifrån vad jag föreställde mig när Isabelle hörde av sig i höstas och letade ryttare till Tequila. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle bli såhär bra.

Det känns oerhört skönt att ha dessa felfria rundor i ryggen för att kunna fokusera vidare mot nästa mål. Tanken är fortfarande att starta fler 120-klasser för att samla rutin. Fortsätta jobba med våra svagheter och bli ännu säkrare tillsammans och sedan ser vi vad som händer senare i vår.

Tack för all fin respons jag fick på mitt föregående inlägg, flera som har hört av sig och känner igen sig i de tankar som jag beskriver. Jag vet att vi är många som upplever samma sak och den egentliga frågan handlar kanske om vad vi kan göra åt det? Eller räcker det kanske med att vi synliggör problematiken? Ta hand om varandra och ta hand om er själva♥

img_0958