Vi är kvalade 130!


Jag brukar vara duktig på att linda in känslor i ord men nu är jag bara helt tom. Frågan är om det är tröttheten som slagit till eller om det är att jag är överväldigad av allt vad den här dagen har bjudit på. Oavsett så har det infunnit sig ett slags lugn i kroppen när det är dags att avrunda en alldeles för lång dag.

Hopptävling på Lurbo Ridklubb är vad denna lördag har kretsat kring. Efter en mindre bra start i 110cm klassen där jag rev ett hinder i grunden och där sprången genomgående var ganska tråkiga och platta så laddade jag om inför den andra klassen. Felfria i mål blev dagens resultat i 120cm och vi är därmed kvalade till 130cm. Vi lyckades även knipa sista placeringen i klassen. Jag får nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Detta är vår fjärde tävling tillsammans och det är långt ifrån vad jag föreställde mig när Isabelle hörde av sig i höstas och letade ryttare till Tequila. Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle bli såhär bra.

Det känns oerhört skönt att ha dessa felfria rundor i ryggen för att kunna fokusera vidare mot nästa mål. Tanken är fortfarande att starta fler 120-klasser för att samla rutin. Fortsätta jobba med våra svagheter och bli ännu säkrare tillsammans och sedan ser vi vad som händer senare i vår.

Tack för all fin respons jag fick på mitt föregående inlägg, flera som har hört av sig och känner igen sig i de tankar som jag beskriver. Jag vet att vi är många som upplever samma sak och den egentliga frågan handlar kanske om vad vi kan göra åt det? Eller räcker det kanske med att vi synliggör problematiken? Ta hand om varandra och ta hand om er själva♥

img_0958

Första uppsittningen på fyra månader


Jag nyper mig ytterligare en gång i armen, vad har jag gjort för att förtjäna henne?

När jag gick ut till bilen den här morgonen så var det frost på insidan av rutan och det var närmre minus 18 grader när jag kom till stallet för att släppa ut hästarna. Strax efter 08.00 dök Elin upp i stallet för att hjälpa mig med Kakan. Jag har under ett par dagar longerat henne för att låta den värsta energin få lämna kroppen och det har minst sagt varit behövligt med tanke på hur högt upp i luften hon befunnit sig. Efter några varv på lina så kunde jag hänga på henne utanför stallet innan jag bestämde mig för att sitta upp. Det var som att jag aldrig hade ställt av henne -och då har hon ändå vilat i över fyra månader. Nu rullar vi vidare och ser om vi kan börja rida till helgen, det här med start/stopp har hon ett vagt minne av och jag skulle behöva longera henne inspänd för att komma till jobb.

Tequila gjorde en nyttig hoppträning igår med mycket hoppning i trav och med övergångar, varvbyten och lydnad. Allt det där som vi behöver arbeta med alla dagar i veckan. Men hon kändes väldigt fin när hon hade fått hoppat av sig och började landa mer. Det är alltid en startsträcka där allting är lite för roligt innan det går att koncentrera sig på uppgiften.

Steffi och jag rider för fullt i skolan och dressyr blir som sagt bara roligare och roligare. Det känns som att allt faller på plats, hela tiden och även om det känns förbannat svårt så blir jag motiverad att rida vidare och lära mig ännu mer. Det blir kanske grenskifte i framtiden? Så roligt tycker jag det är med dressyr just nu!

Nu dyker jag ner i studier och underhåller mig med det resten utav kvällen!

img_0881

Strömsholms RSF 25-26/1

Jag gillar att summera och sammanfatta, för det är där som helhetsbilden på riktigt får sitt fäste. I detaljerna finns det alltid saker att fastna i, där finns alltid någonting att förändra eller förbättra, en distans som inte riktigt stämde eller en förhållning som kanske togs i fel ögonblick eller som inte riktigt fick önskad effekt.

Det går att spekulera i evigheter utan att komma till punkt. Sånt är jag bra på, att överanalysera, att älta den där svängen där jag inte fick med yttersidan eller hur jag fastnade i innerhanden på oxern. Därför har jag blivit tvungen att hitta ett sätt att se saker med positivare ögon och då är det bättre att hitta samband som skapar en helhet och där är jag nu. Med livets största leende på mina läppar och med ett självförtroende som slagit i taket. Tack Tequila, allt det här är din förtjänst♥

Fredagens två klasser ser ni här ovan på film↑
En lugnare runda i 110cm där jag inte riktigt hade en önskad galopp vilket gjorde att jag red på ett mer galoppsprång på de två första distanserna där jag visste att jag skulle behöva hålla fram. Rev ut ur kombinationen, jag tror att hon hoppade mig lite ur handen och därför blev hon platt i språnget, det var känslan men det var svårt att se på film. Till den andra klassen, 120cm, la jag upp en större galopp redan från början och där tog tävlingsmänniskan över jag red fortare än planerat men ändå kändes det otroligt bra. Distanserna satt som de skulle men tyvärr blev det ett platt språng in i kombinationen. Svårt att riktigt säga vad som händer. Hon behöver plats för att hinna med att hoppa men får trångt om jag inte håller ihop. Men vi får träna vidare!

Idag red vi vår första felfria runda och i 120cm dessutom! Fasade för kombinationen i och med att det är där vi har fått nedslag i princip varje start. Tog ihop henne ordentligt där och resten av banan kändes så himla bra. Behöver kanske inte skriva mer om det. Filmen med ljud talar för sig själv. Hon ger mig så mycket och det är en ren och skär lyx att sitta på hennes rygg!

Jag kan ju det här men ibland låser det sig

img_0113img_0114

”Oavsett hurvida du tror att du kan eller inte, så har du förmodligen rätt” – Henry Ford

Det är otroligt givande att vistas i en miljö som Strömsholm. Rida på hästar som är utbildade och ständigt ha tillgång till kunskap genom våra lärare, det är en lyx få förunnat och som jag kommer att sakna den dagen jag går ut skolan. Men ibland blir det så mycket fokus på detaljer att jag inte klarar av att komma till ridning, jag blir så rädd för att göra fel att jag inte riktigt vågar försöka. Idag satte Karin, min tränare sen så många år tillbaka, ord på allt jag känt de senaste veckorna och hjälpte mig att komma på banan igen. Fasiken vad jag behövde höra allt det här just nu, det var som att någon plockade av en tung ryggsäck och jag kunde andas igen. Jag behövde höra att jag inte gör fel, att min magkänsla (oftast) har rätt och att det är bättre att jag tar ett beslut än att jag inte vågar agera. Vilken boost mitt självförtroende fick av att spendera en eftermiddag i ridhuset med det som ekar så bekant i mitt bakhuvud, jag kan ju det här.

Tequila fortsätter att att mata mig med en bra känsla. Ibland kommer de där sprången som skjuter mig till månen där jag undrar om vi någonsin kommer att landa. Sprången när hon hoppar hinderstöden ut och landar med en attityd som säger att ”det där var väl ingenting”. Jag rider med ett leende och det känns så löjligt enkelt samtidigt som jag vet hur förbannat svårt det är för mig att kunna använda min kropp och mina signaler på ett sätt som inte stör henne men som är tillräckligt för att kunna påverka henne. Hon är extremt snabb att svara upp men har ibland väldigt mycket att säga till om. Men jag njuter varje gång jag får sitta på hennes rygg. Hon lär mig mer än vad jag vågat drömma om.

Fick inleda träningen med travbommar på böjt spår som på en åtta. Helt klart avslöjande för hur svårt jag har att få tag i bogarna på henne. När jag började rida henne över bommarna så blev det betydligt bättre och den här övningen tar jag med mig hem till ett annat tillfälle. Red sedan två hinder med tanken att få in bakdelen i landningen och forma runt sin innersida och hoppade även en kombination med väldigt trångt mellan som en styrkeövning. Det är lyxigt att träna själv på precis det som behövs och jag är tacksam att jag har Karin som känner mig utan och innan, som får mig att rida optimalt oavsett vad jag sitter på för häst.

Hoppträning 20/12

Jag och Tequila tränar vidare inför den kommande våren. Här en film från förra veckans hoppträning där energin låg en aningen högre än vad den brukar. Ett par gånger satt jag löst men slutresultatet blev väldigt bra och jag fick helt klart för mig varför det är viktigt att ha koll på bogarna, de försvann iväg åt alla tänkbara håll och det gav tillfälle att få både fel galopp och korsgalopp = galoppombyte genom ett språng i luften.

Jag är väldigt bra på att vara självkritisk, väldigt duktig på att leta efter fel och brister men den här gången vill jag ändå ge mig själv en klapp på axeln att jag kunde skratta åt hennes dramatiska uttryck och bara rida vidare. Det blev många många volter under den här träningen vilket gör att filmen ibland kan upplevas som hackig men jag antog att alla volter inte var av intresse för er som skulle titta. Tålamodsprövande är hon minst sagt men det är extremt roligt eftersom känslan hon ger när hon är avspänd gör att jag automatiskt drar på smilbanden.

Detta är någonting att fortsätta arbeta med. Högerbogen smiter alltid iväg och hon vill gärna landa i vänster galopp. Hennes kropp är som indelad i mängder utav bitar och det är alltid en utmaning att hålla reda på vilka delar som ger sig iväg åt fel håll. Det är en svårighet som jag måste ta mig an. Att hitta ett sätt att få hela hästen att sitta ihop, från mule till svans.

Rädd för att stå still när karusellen är igång


Mer än halvvägs genom hoppblocket så börjar frustrationen krypa fram ur sina gömda vrår. Det går för fort, livet går för fort och jag rider för fort(eller för långsamt, eller inte alls, iallafall aldrig tillräckligt). Fartblindhet tror jag det kallas, som när man svänger av en stor väg och glömmer stämma av innan kurvan kommer – risken finns att man får sladd. Det är som att jag inte märker när jag behöver aktivera galoppen genom svängen och istället bestämmer mig för att skjuta pil när jag ser distanser som inte alltid finns. De få gånger jag faktiskt rider galoppen genom svängarna så finns inte en tanke på att jag eventuellt skulle behöva ta en förhållning. Den stora frågan är hur man kan hoppa så många hinder, så många dagar i veckan och i så många veckor utan att riktigt lära sig?

Som jag fick höra nu senast på lektionen var att jag var som lugnast när jag hade tagit mig över hindret istället för precis innan, där jag borde vara det, och det är sant, för mot hinder rider jag alltid för att antingen ta mig över, under eller igenom, allt annat är oacceptabelt. Men det blir ju kanske inte någon bra ridning när man ständigt styr in på linjer med den inställningen och efter en bana på 12-13språng så tar energin slut när det hela tiden blir en kamp om att överleva hinder för hinder. Jag tror att jag är bra på att ta beslut och rida för dom men ibland skulle det kännas skönare att faktiskt ta ett rätt och avvägt beslut även om det skulle innebära att man inte hinner agera?

Det kliar i fingrarna, när ska jag lära mig? Hur ska jag lära mig? Varför lär jag mig inte? Hur svårt kan det vara? Jag vill verkligen lära mig allt vad jag kan, suga åt mig varje instruktion för att bli bättre, men en del saker är så himla inlärt att jag inte kan rå för det. Hur många gånger jag än säger åt mig själv att vara kall, ha is i magen och vänta in språnget så väljer jag alla framåtlägen jag kan hitta. Det börjar bli frustrerande och så himla irriterande.

Jag förstår att det är en process och att bollen är satt i rullning. En process att lära om, att ta in, bearbeta, förstå och förändra. Men jag vill att den här processen går fortare, för tiden är begränsad och jag vill så det värker i hela kroppen. Kvalité framför kvantitet brukar man säga men jag vill göra både och, för jag intalar mig själv om att det hjälper. Jag vill hinna med en eller två hästar till varje dag utöver skolan och käftsmällarna blir många och återkommande när jag stupar i säng på kvällarna. Men jag tror att det tar mig närmre målet, ett mål jag inte helt har satt, men det är en process att ta sig framåt, oavsett riktning. Och jag vill aldrig någonsin stå still.

10
Gottfrid KAN – sommaren 2016

8803034_medium
Tequila – Hösten 2018

Risken finns att jag somnar stående 23.34

Det känns som att varje gång jag loggar in här så infinner sig ett lugn. Att jag skriver här innebär att jag har hittat en lucka i en redan alldeles för hektisk vardag. Ett lugn att kunna andas och låta världen spinna vidare utanför mitt fönster. Det innebär att jag har hunnit med det som jag planerat för kvällen. Att jag har lyckats pricka av några måsten på den förevigt växande listan. Jag är trött, det är jag alltid.

Men idag är det värt en sen kväll. Idag fanns andra uppdrag som tagit min fulla koncentration. Som fångat mitt fokus. Idag har jag lagt tid på vad som ska komma att bli min framtida kompis och det känns löjligt roligt att ett par språng i ett ridhus kan skapa så mycket glädje och så höga förväntningar. Kakan fick följa med på löshoppning på Strömsholm idag och mitt hjärta vill spricka av lycka när hon gång på gång visar precis varför jag behöver henne i mitt liv. Det är så enkelt, det är alltid enkelt med henne. Första gången hon åkte transport idag och det var som att hon inte hade gjort annat. Leker över hindren och hon lyser av självförtroende. Tänk om livet kunde vara så lätt som hon får det att framstå?

Nemo skötte sig fint idag på dagens hoppning/markarbete. Acke, jag, Rebecka och Newton trotsade vädret och det fick vi betala med genomblöta kläder. Hästarna fick komma ut åtminstone och jag tror ändå någonstans att det uppskattas även om ridhuset kan vara lockande i dessa tider. En redovisning klar och jag är så förberedd som man kan bli (när man börjar läsa dagen innan) inför seminarieträffen imorgon. Fick en påminnelse om att jag tydligen håller i UMET på fredag, det vill säga en uppgift som jag helt har förträngt. Men livet brukar lösa sig, om jag bara tar mig tiden att varva ner.

Mer om helgen på Friends får jag ta en annan gång. 

Most of what you’re dealing with are really just thoughts… ever think of that?

Ackurat, så mycket glädje som han ger mig varje dag♥

Det är redan tisdag och fortfarande hinner hjärnan inte med allt det som ska göras. Det är ytterligare en fullspäckad vecka för min del och min förhoppning är att jag ska hinna göra någonting mer än att bara stressa livet ur mig.

Jag har en inlämning imorgon kväll som jag i princip har blundat för hela helgen eftersom tiden har varit helt obefintlig. Ska sammanfatta två vetenskapliga studier med metod och resultat, inser att det är minst ett tre timmars effektivt arbete och jag undrar varifrån jag ska försöka plocka dessa tre timmar. Jag har en redovisning på måndag där jag egentligen skulle ha skickat in igår men som jag inte ens kommer hinna skicka in ikväll.

Hoppträning står på schemat med Tequila och sedan kommer jag få sitta uppe alldeles för länge ikväll för att läsa dessa studier så kanske jag hinner med att sammanfatta dem imorgon. Men imorgon är schemat ännu mer pressat.. Stockholm och Friends på förmiddagen med avfärd 06.30 från Strömsholm. Klockan 13.00 ska vi hinna tillbaka för att rida lektion med skolhästarna för att sedan ha stalltjänst. Rida Tequila, ta hand om min egen häst, skriva seminarieuppsats, förbereda redovisning och packa inför helgen. När ska jag hinna med att andas? 

På fredag åker ett gäng från Strömsholm till Friends där vi ska ha tre showföreställningar. Spännande och roligt. En helg där vi kommer bort från lite måsten men jag tänker tvinga mig själv att sitta med böcker och texter för att ha någon som helst möjlighet att bli klar med allt det som ska göras.

Välkommen oktober


Måndagslyckan blev gjord bakom två spetsade ponnyöron. Det är ett bra sätt att inviga den nya veckan och också månadens första dag. Träden har gulnat och extra tydligt var det när solen letade sig fram mellan molnen. Skolveckorna här går fort, kanske lika fort som de gjorde i Flyinge. Kanske kommer vi sitta här i vinter och undra var tiden har tagit vägen och i vår kommer vi önska att vi hade tagit tillvara på dagarna bättre.

Min unghäst Hjärtat imponerade ytterligare en gång. Nu har hon överträffat sig själv varje dag sedan förra tisdagen. Med en påbörjan till kontakt har jag travat på volter och det sitter nog inte långt inne nu. Ackurat fortsätter att göra mig glad i skolan. Han är allt annat än vad jag skulle önska mig hos en egen häst, stor som ett höghus, långsam modell och en aningens för grov för min smak så bjuder han på en fantastiskt känsla. Jag rider med ett stort leende varje gång och det är knappt så att jag vill sitta av. Fortsätter med honom i veckan.

Inställda lektioner på eftermiddagen gjorde att jag och Goldie hann ut i höstsolen. Ute på fältet kunde vi rida lösgörande arbete, mycket mycket galopp, tempoväxlingar och sidförande var några av sakerna vi la fokus på idag. Efteråt skrittade vi ut en sväng. I och med det inställda lektionerna hann jag även med att umgås lite extra med Kakan som fick bli pysslad med i hagen istället för på stallgången.

”Det är något med utsidan på en häst som är bra för insidan hos en människa.” – Det stämmer verkligen. Just nu är jag som ett barn på julafton. Omringad av allt det jag tycker om, lycklig över hur bra saker faller på plats och hur enkelheten i varma hästmular kan göra dagen så otroligt mycket bättre.

Nu 19.57 är det dags att börja bocka av listan med måsten och arbeten. 

10430488_10202531884281612_5386707872532292059_n

Drömmar utav guld

img_7474

Det finns en känsla av att jag lever i en drömvärld, i en bubbla, skyddad från allt som kan skada eller göra ont. Skyddad från livets svårigheter och skyddad från den verklighet som flyger förbi utanför mitt fönster. Men jag tänker leva här, så länge som det bara går.

Tänk att den här tjejen klev in i mitt liv för drygt en månad sedan. En häst jag köpte för att hela mitt hjärta sa att det var rätt beslut att ta. Magkänslan har aldrig varit så stark och jag har inte ångrat en dag. Inte en enda sekund. Jag har aldrig mött en individ som tar livet med sådan lätthet, som är så ärlig, tydlig och modig. Det är nästan så att hon lär mig mer än vad jag lär henne.

Fyra gånger jag har ridit sammanlagt och de gånger hon burit mig på ryggen är inte fler än vad vi har fingrar till att räkna. Ändå leder jag henne från tryggheten i stallet, på en väg hon aldrig varit, möter upp en främmande kompis, sitter upp för första gången i stigbygeln och rider iväg mot slottet. Där möts vi av trafik, hästar och turister. Travar och galopperar innan vi rider hem igen, den sista biten tackar hon sin nya kompis för sällskapet och fortsätter hem själv. Jag är mäkta-imponerad. Hur kan det överhuvudtaget vara möjligt?

Vad det än må bli av henne i framtiden så är jag otrolig glad över att få göra det här tillsammans med henne. Hon kom in precis lägligt i mitt liv och förgyller det varje dag.