Det började här

Bloggen, min öppna dagbok. Det började med ord som i princip var tagna ur någon annans mun, för att jag inte hade tekniken att sammanfatta mina egna tankar. Det började med ogenomtänkta texter, utan sammanhang och struktur, och med bilder, så mycket bilder. Alltid skrivet med ett syfte men som i själva verket saknade mening. För visst kretsade livet kring det egna, runt ens egna behov, tankar och åsikter.

Det avtog när jag insåg att jag aldrig någonsin menat att göra någon ledsen. Det förändrades när jag förstod att det fanns viktigare saker än att synas och höras mest. Jag var bara tretton när de första orden publicerades på nätet, tretton år när jag valde att dela med mig utav de viktigaste delarna i livet och sedan dess har det fortsatt, med ett fåtal uppehåll när livets komplikationer kommit emellan.

Någonstans under den här resan växer vi upp, vi blir äldre, dock kanske inte alltid klokare med det. Vilsna tonåringar, utan att ha förmågan nog att se det så, men med drömmar som skulle nå till molnen om de staplades på hög. Och med tiden, trasiga hjärtan, utan att förstå var längs vägen det plötsligt kunde gå så fel. Lyckliga, för möjligheterna vi skapat och sorgsna för att livets orättvisor alltid tycks drabba oss. Det här har jag skrivit om, i många många år. Jag har låtit tangenterna gå varma när känslorna blivit alldeles för många och jag har gång på gång blottat hjärtat när det varit som svagast, jag har fått läsa ord skrivna om mig och till mig i syfte att såra och bryta ner, fått hjärtat omvridet likt en disktrasa när jag varit som mest mottaglig. Samtidigt som den största stöttningen och bekräftelsen ibland har kommit från just er som läst.

10376332_10202494574588893_2622651079380311020_n

Jag undrar fortfarande, när blir jag vuxen? Var går den gyllene gränsen som leder in i livet där allt ska börja, eller finns det en chans att jag faktiskt redan är där? Att jag redan passerat. För jag minns de första dagarna på högstadiet när det roligaste jag kunde tänka mig var att dela hästbilder på min nya blogg, eller dagarna på gymnasiet där jag insåg hur mycket det skrivna ordet kunde ge tillbaka till mig i den tid där jag kände mig som mest omtumlad, eller idag, med ett år på universitet i bagaget och med livets alla frågor långt ifrån besvarade. Med kanske en ännu mer förvirrad själ men fortfarande med drömmar upp till skyarna så skriver jag fortfarande. Det är samma men ändå inte lika. Det är fortfarande jag, men det blir kanske aldrig mer sig likt?

Lika förvirrande och lika flummigt som vanligt. Som sagt, det är tur att jag är bättre på att hålla den röda tråden när det kommer till skolarbeten, för detta är långt ifrån godkänt. Men här, på min sida, här är allt mitt eget och då vågar jag nästan släppa kontrollbehovet och säga – vad spelar det egentligen för roll? Vem bryr sig om relevans, meningsuppbyggnader och kritiskt granskande? Det här är bara för mig, bara för min egen skull. För att minnas tillbaka, för att spackla för sprickorna i fasaden och för att ge mig själv förutsättningar att lära känna mig själv.

We find comfort in words familiar even though we know the ending

20

Jag insåg idag att jag har mer saker i ponnystorlek än vad jag har passande en storhäst. När jag rotade genom garaget för att leta fram min sadel, träns och annan utrustning passande en D-ponny så snubblade jag över allt det där jag inte hade hjärta att göra mig av med förra året. Jag har täcken så att jag skulle kunna driva en ridskola, benskydd, träns, grimmor och annat krimskrams. Men det tar verkligen emot att göra sig av med en del utav sakerna eftersom de har ett sentimentalt värde som inte riktigt går att ta på. Kanske är det främst de täcken som Pondus vann under vår sista tid ihop? Pannband som jag var helt övertygad gav tur eller saker jag aldrig riktigt hann använda innan planerna gick i stöpet.

Alla som känner mig vet mycket väl hur skeptisk jag var till att överhuvudtaget börja rida storhäst. Ni minns nog även att jag helt ärligt hade planerat att sluta rida i och med att jag inte skulle få rida ponny längre. Ett drastiskt beslut kan tyckas men jag tror också att det var så det hade blivit om inte ponnyåldern höjdes i samband med att jag fyllde 19år.

Det är som att komma hem när jag sitter upp på de ponnyer jag hjälper till med just nu. Det är en bekant känsla av trygghet och tacksamhet. Att känna igen sig och minnas det som varit kan både vara lättsamt och ångestfyllt. Men jag vill minnas, jag vill sakna, jag vill uppleva allt det där som fick mig att må riktigt bra även om det kanske inte slutade som jag hade önskat att det skulle ha gjort.

För jag vet hur mycket jag brann för hästen som djur när den första ponnyn lastades ur hemma på stallplan. Hur intresset och nyfikenheten för utveckling och tävling byggdes upp i samspel med den individ man hade att använda. Nu letar vi istället efter en individ som passar vårt valda användningsområde. Det är kanske den största skillnaden mellan då och nu. Det finns något sorgligt i det, för nu finns en större känsla för sporten än vad det finns för hästen. Det är väl kanske det som gör att ponnyerna kommer mig lite närmre, eftersom jag inte kan planera för en framtid på tävlingsbanan. För att de påminner mig om varför jag från början drömde om att ha en alldeles egen häst. Det var inte priser, mål och utvecklingsmöjligheter. Det var känslan av att ha någonting alldeles eget att älska och tycka om bortom alla begränsningar, det var tanken om att det fanns någon som varje dag stod i stallet och väntade, det var barbacka-turer i skogen tillsammans med en kompis, galopp över åkrarna och flätandet av manar.

Jag har älskat varje häst jag fått möjlighet att låna genom åren oavsett vad det tänkta syftet har varit, och kanske är det därför det har tagit lika hårt på mig varje gång de inte längre funnits kvar. Kanske är det därför hela min kropp skrek aldrig mer när Krypton blev utdömd. För att det finns bara en viss mängd av sorg ett hjärta orkar bära. 

20-juli-116_5009a3f7e087c33a1f00028c1385857_10201065943354005_944274499_n10437664_10202882774773655_6145629671319402751_n

The best investment you’ll ever make is in yourself

Fina Callie efter gårdagens pass i kvällssolen.

Jag fortsätter i spåret jag redan snöat in mig på, med en hemflytt. Efter ett år borta från allt det man vuxit upp i, borta från allt man värderat som högst och borta från alla självklarheter så kommer man till insikt med en del saker. För visst lämnade jag skåne med en betydligt större kunskapsbank än vad jag kom dit med och det är först när man landar hemma i vardagen igen och börjar nysta i tussar av tankar som man förstår vad det är man vill göra med allt det man tagit till sig. Långt, långt ifrån fullärd kunskapsmässigt så har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Den här sommaren tänker jag göra allt jag kan för mig själv. Jag har alltid varit väldigt duktig på att ta på mig för mycket. Jag vill ofta betydligt mer än vad orken räcker till. Jag har alltid varit duktig på att engagera mig, i människor, i hästar, i föreningar och styrelser. Alltid velat vara andra till lags och livrädd för att såra någon. Älskat när möten och aktiviteter avlöst varandra och alltid velat toppa det med att sätta högre mål än vad jag varit kapabel till att klara av. Jag har varit bra på att ta ut besvikelser i förskott och expert att trycka på punkter som redan gör ont.

Att ta hand om oss själva är vi kanske betydligt mindre duktiga på, men är inte det ett hästtjejs-fenomen? Ett löfte till mig själv den här sommaren blir att göra allt det där som är viktigt för mig, våga tro på min egen förmåga utan att begränsa den, skratta åt misstag men fortfarande lära utav dem och kanske framförallt, vara lyhörd nog att aldrig kräva mer utav mig själv än vad jag klarar av. För i slutänden är det ändå jag som ska trivas med mig själv och ingen annan.

Kanske tar jag mig vatten över huvudet när jag försöker utnyttja dygnets alla timmar, men jag trivs så bra just nu. Det insåg jag imorse när jag vaknade på min lediga dag med träningsvärk i muskler jag inte visste att jag hade efter att ha spenderat gårdagen med häst från 07.00 till 21.30. Ibland behöver man utmana sig själv, göra något som verkar omöjligt för att inse hur bra det kan bli om man bara ger det ett försök. Det här är lärdomar jag aldrig hade kunnat ta till mig om jag inte hade klivit utanför min bubbla av trygghet, packat ner mitt liv i lådor och lämnat allt det jag hade här för att bygga något nytt på ett så fantastiskt ställe som Flyinge.

DSC_3230
DSC_0151img_3158img_2506img_0779DSC_0311

Livet på en pinne

Ibland löser sig många utav livets frågetecken helt utan att man riktigt är medveten om det. Pusselbitarna som man vänt och vridit på så många gånger för att få hörn och sidor att stämma överens, en dag så bara klaffar dom. Jag njuter av hur livet tagit form. Njuter delvis av att vara hemma, i den miljö där tryggheten är som störst. Där alla tunga frågor har så enkla svar. Där man redan upplevt allt och lite till, både de svåraste minnena och de absolut gladaste stunderna.

Jag trivs med vardagen trots allt. Det blev kanske lättare än väntat att komma hem igen. Mellan måsten och krav hinner jag med allt det som jag brinner för. I skrivandets stund väntar jag på att få sätta mig i bilen för att styra mot dagens tredje stall för att rida ytterligare en häst som jag tycker mycket om. Samtidigt som ögonen är så trötta att jag skulle somna omedelbart om jag valde att lägga huvudet på kudden för bara en minut. Men så blir det när man väljer att spendera kvällen tillsammans med en vän, mat och bio när man vet att klockan ringer 05.45. Somliga val är mer värda än andra och visst är det värt det, lycka är att spendera tid med dem man tycker om.

Ett halvhjärtat löfte till mig själv blir att ta tag i skrivandet, för min egen skull. Ibland behöver man skriva av sig, att avreagera sig i skriven text har ofta bättre effekt än någonting annat, iallafall känns det så för mig. För någonstans är jag betydligt bättre med de skrivna ordet, där man aldrig riktigt behöver sätta punkt – om man inte skulle vilja.

Nu avslutar jag denna måndag på ett lika bra sätt som den började. Tillsammans med en mule som aldrig vill något annat än väl. Jag tror att jag blivit förälskad i hästar på nytt, för just nu finns det ingenting som lockar mer än att bara umgås med hästarna, oavsett om det är från marken eller från ryggen. Jag känner mig som ett barn på julafton, uppslukad av att få andas häst, frälst över vilka fantastiska djur det här är.

1557544_10202099062381335_1667136242_n
18449743_10209486060891681_1091130580643770298_o10402656_306002096229558_1726104304046446004_n
Krypton våren 2014 – Carpathia våren 2016 – Argona sommaren 2014

Inte alltid som det ser ut

Det här var kanske precis vad jag behövde höra. 

Det går inte alltid som man har tänkt sig och det går definitivt inte alltid bara bra för alla andra. Man har sina toppar och dalar och det är en del av livet. Jag hade ett riktigt flyt-år under 2015 där jag i princip vann mer än hälften av alla starter jag gjorde men verkligheten kommer ikapp en och året därpå blev det nergång igen.

Det handlar verkligen om vad man väljer att göra utav de förutsättningar som man har. Vilken nivå man lägger sig själv på och om man ser sina brister och förtjänster. Alla starter är inte dåliga för att man kommer ut med några bommar ner, en utav mina bästa rundor jag gjort resulterade i 8fel, två ganska grova nerslag. Men den klassen mindes jag mer än placeringen jag fick i klassen därpå.

Vi väljer vad vi vill visa och förr var jag betydligt bättre på att dela med mig utav mina snesteg. Kanske är det så jag borde börja göra igen? Visa att allt inte är så perfekt som vi ibland väljer att framställa det som. För vi är ganska bra på att spegla den bild utav oss själva som vi vill att andra ska se. Den bilden som inte alltid stämmer överens med den verklighet vi lever i.

10492426_10202744318552336_8450510315852538681_n
När jag om min Krypton vann vår första LA/110. Klassen innan red vi 0+8fel där ingenting fungerade och jag var så arg att jag inte ville starta klassen därpå, där vi istället fick en så bra känsla. Men vilken runda väljer man att visa och vilka bilder valde jag att lägga ut tror ni?

You’re going to look back on this period of your life and be so glad that you never gave up

Flyinges egen ögonsten Aramiz, finns det någon finare? Foto: Emma Bjekås

Ni vet den där känslan när man vaknar med ett ryck på morgonen, kollar klockan och inser att man har försovit sig. Detta blir tredje dagen i rad nu som kroppen har varit inställd på att kliva upp till stalltjänsten på Flyinge. Att vakna upp i sitt eget rum, bland alla sina saker och fundera på hur sjutton jag ska hinna till Flyinge med bilen, det var en udda känsla innan jag insåg hur orealistiskt det var.

Nu ska jag hitta tillbaka till rutinerna som jag hade innan jag lämnade allt här hemma för att påbörja året i Skåne. Hur börjar man bygga upp sitt liv igen efter att ha plockat isär det bit efter bit? Det blir intressant att se hur lätt det blir att komma tillbaka till allt det som förut var så självklart och som gjordes på ren rutin. I veckan går jag tillbaka till jobb och redan idag kommer jag vara tillbaka på Strömsholms grusvägar för att rida Tudelu.

Jag behövde året i skåne mer än vad jag har behövt någonting annat. Jag behövde prova mina vingar och jag behövde testa mina gränser. Jag behövde komma bort från allt det som hade blivit hemma. Jag är så enormt glad för allt det som jag fick uppleva, för all ny kunskap som jag nu kan använda i praktiken, för alla timmar i sadeln och för alla människor som jag fått lära känna. Jag längtade aldrig hem i den bemärkelse att jag ville flytta hem igen men visst fanns det en uns av hemlängtan samtidigt som jag längtar bort, bort från vardagen, bort från dagar som inte var utmanande eller utvecklande, bort från ett liv utan mening.

Nu sitter jag här, på samma stol och vid samma skrivbord som jag satt vid den här tidpunkten för ett år sedan, för två år sedan och för tre år sedan när jag skulle ta studenten. Tiden har en tendens att gå och detta år gick den alldeles för fort. Hade vi överhuvudtaget tid att njuta utav den eller var vi för upptagna med allt annat? Jag vet vilka delar av det här året som jag kommer att välja att minnas och välja att njuta av.

Nu ska jag dyka ner i packningen. Låta tvättmaskinen arbeta hela dagen. Städa, röja och sortera. Ikväll ska jag rida men innan dess har jag mycket som jag ska hinna med. Innan veckan är slut hoppas jag på att jag inte ska känna mig som en främling i mitt egna rum.

DSC_0023

Vårt första år

DSC_0219

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja, i vilken ende bör jag börja nysta för att detta inlägg ska bli så förståeligt som möjligt. Hur jag ska lyckas beskriva ett så innehållsrikt år som detta har varit. Hur jag ska kunna sätta ord på allt det här som blivit till någon form utav vardag för oss.

Jag väljer att börja från början. Våren 2017 valde jag och en mängd andra människor att söka till Hippologprogrammet och tillsammans gjorde vi antagningsprov under slutet av majmånad i hopp om att vi skulle bli godkända för att sin tur kunna bli antagna till programmet. För mig var det mitt andra antagningsprov till programmet då jag redan året innan hade sökt och kommit in men valt att tacka nej till min plats på grund av en rad olika anledningar som kanske just nu är mindre relevanta för ämnet. Antagningsprovet kan kännas påfrestande, eller det gjorde det åtminstone för mig, eftersom jag så gärna ville börja plugga och hela min planering kretsade runt ett godkänt resultat under antagningen. Har man inte upplevt prestationsångest tidigare så är detta ett ypperligt tillfälle att utforska känslan. Men när den värsta nervositeten släpper så inser man att det faktiskt är ganska roligt och att oavsett resultat så blir man flera erfarenheter rikare.

I slutet av augusti så packade jag ner större delen av mitt liv i flyttlådor för att lämna min trygghet i Strömsholm. Alla hästar jag hade haft under våren hade en efter en blivit sålda, betäckta eller åkt hem igen. Tudelu var min nya bekantskap och hon skulle komma att bli min stöttepelare i en period där mycket ibland kunnat bli för mycket.

img_1292

Att plugga häst är det absolut bästa beslutet som jag har tagit. För aldrig har skolan varit så rolig som den har varit under den här tiden. Vi har verkligen haft lärare som velat se oss lyckas och som har hjälpt oss i största möjliga mån för att det ska gå bra för oss. Den dagen jag kommer vara i den positionen att jag ska lära ut så vill jag vara lika engagerad som de har varit i vår utveckling, både praktiskt och teoretiskt.

Vi är en klass som kom hit med olika bakgrunder och erfarenheter men som alla brinner för samma sak, hästen. Att komma in i grupp där alla har olika tankar och åsikter är inte alltid det lättaste men någonstans tycker jag att vi har skapat ett klimat där alla är välkomna, där allas röster väger lika tungt och där vi har en respekt för varandras olikheter. Vi har blivit en sammansvetsad grupp där vi hjälper och inkluderar varandra. Jag har haft mina dippar och då är jag glad över att det är just dessa personer som jag delat klass med. Den typen utav miljö tror jag är nödvändig för att man ska orka hålla motivationen uppe genom en den kalla skånska vintern och speciellt när vi håller på med den sport som vi gör. Vi behöver vara öppna för diskussion, flexibla när det gäller och positiva när det känns omöjligt.

Under årets gång har vi tappat ett antal kurskamrater och hur hösten kommer se ut det är det nog ingen som riktigt vet. För det här är kanske inte någonting för alla, det är krävande samtidigt som det är extremt roligt. Dagarna växlar ibland mellan total ledighet till känslan av att himlen ramlar ner på grund av överbelastning. Det är tidiga mornar och skiten under naglarna har blivit något konstant tillstånd, precis som den permanenta hjälmfrisyren. 

img_3122

Hur sammanfattar man ett år som detta mer än att egentligen tacka, för alla lärdomar och för alla nya bekantskaper? Jag kommer sakna våra fina skolhästar. Jag kommer att sakna Slide som tog mig igenom ridblocket och fått mig att inse precis vad för slags häst jag vill ha i framtiden. För under första provveckan så låg han långt ner på listen över vilka hästar jag ville ha fortsättningsvis men i slutet av terminen så är jag så glad över att han kunde plocka fram både bra och dåliga sidor i min ridning och ge mig både ett och annat skratt längs med vägen. Jag saknar kanske unghästblocket mest som fick mig att våga ifrågasätta, våga prova och våga fatta egna beslut i en värld där mitt extrema kontrollbehov blev slaget ur balans. Där saknar jag fantastiska Alice som fick mig att se det positiva i mig själv, hon som gjorde alla sena och mörka eftermiddagar betydligt ljusare. Jag kommer att sakna körblocket och framförallt Aramiz som först fått mig att känna mig helt och hållet urkass för att sedan få mig att förstå att med träning kommer reslutat. Någon kusk kommer det inte att bli av mig men jag var ändå lika glad varje dag som jag fick umgås med honom.

Tiden på Flyinge har givit mig mer än bara underbara vänner, det har givit mig lärdomar för livet. Det har utmanat mig, kanske främst min reflektionsförmåga. Jag behöver bli bättre på att analysera, utan att enbart vara kritisk mot mig själv. Jag behöver våga tro på det jag gör för att kunna bli säkrare i mina beslut. För någonstans vet jag att jag kan mer än vad vågar erkänna, det gäller bara att ta steget utanför min komfortzoon.
Att plugga i den miljön som vi har gjort under det här året är en möjlighet man kanske bara får en gång i livet. För finns det något mer motiverande än att se bra ridning var man än vänder sig? Få ta del av kunskap och erfarenheter inom flera områden. Kunna fråga, fråga och fråga tills dess att man förstår. 

DSC_3364img_2700DSC_0584

Det är mycket vi har fått uppleva under vårt första år. På något konstigt sätt så går veckorna här nere betydligt fortare än vad de har gjort under hela mitt liv. Varje fredag finns det en längtan efter måndagar och söndagsångest är ett begrepp som blivit helt obekant under tiden här nere.

Utöver foderberäkningar, latinska begrepp, anatomi, ridlära, hållbar utveckling och genetik har vi fått lära oss en hel del andra saker;

1.Under stalltjänst eller såkallat HAV (Häst och anläggningsvård) har vi fått lära oss att samarbeta och kanske främst att dubbelarbete både är onödigt och tar tid -stallgångar sopas helt enkelt det sista man gör och gud nåde den som inte kratsar hovarna innan den tar ut en häst på en nysopad stallgång.

2.
”Det luktar stalltjänst” är ett uttryck som alla känner igen sig i och som utanför hästbubblan skulle vara helt oacceptabelt men här har man fått lov att vänja sig vid lukten.

3.
Flyinge-tempo är helt klart nödvändigt för att hinna med ett späckat schema och det gäller även att hästarna lär sig att tid är ingenting man har det är någonting man tar, kanske gäller detta främst en viss Van Dyke som aldrig verkar ha bråttom, varken in eller ut från hagen.

4.En annan erfarenhet av skåne, en utav de få saker som jag inte kommer att sakna med att bo här, är blåsten. Det blåser bokstavligen i alla vädersträck samtidigt och när det regnar, då regnar det på tvären.

5.
Under min tid som student har jag nog aldrig blivit så bra på att utnyttja tiden, 30minuters luckor är perfekta att ta en Powernap på och visst jobbar man effektivt när det endast är tre timmar kvar innan inlämningen stänger -trots att man haft flera veckor på sig att slutföra uppgiften.

För att avrunda ett år som detta så vill jag bara säga att det här är nog det bästa beslutet som jag har tagit, det gör att jag delvis ångrar lite att jag valde att tacka nej första gången som jag kom in samtidigt som jag är väldigt glad över att jag tog de beslutet och tog vara på mitt sista år som ponnyryttare.

Men till alla er som funderar, som har sökt och gjort sitt antagningsprov, till er som är nyfikna på programmet och till alla er andra. Att plugga häst på det här sättet är ovärderligt. Om du brinner för hästar och vill bli bäst på häst så är det här helt rätt. På kanske Sveriges vackraste anläggning så har vi fått chansen att utvecklas varje dag under vårt första år på programmet och jag kommer att åka hem med ett bagage som jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Ta chansen om du är det minsta intresserad, det kommer att vara värt det!

Tack, tack, tack Flyinge för det här året. Tack bästa HP1 och tack till alla fantastiska lärare som vi har haft. Jag önskar att jag aldrig hade behövt åka härifrån♥

 

Genom utbildning gör vi hästen en enorm tjänst

”If you are fond of a horse and wish to do him a real favour – train him well. teach him good manners, good habits, both in the stable and under the saddle. You need never worry about the future of such a horse if any reason you may have to part with him. You assure him of friends wherever he goes. Perhaps the greatest kindness you can do any horse is to educate him well.” – Tom Roberts

7
Joelsbo Melinydd aka Grå, ungponny SM 2016 för femåringar.

12
Gabina 5år debuterade hoppning sommaren 2016.

För visst är det så. Att det är så enormt viktigt vilken grund man lägger hos de yngre hästarna. Vilka gränser man sätter och vilka beteenden som man uppmuntrar. De yngre hästar som jag har ridit har varit i runt femårs åldern och där är förhoppningsvis en viss grund redan lagd och man jobbar med att bygga vidare för att kunna bredda ytan man har att balansera på. Ju större yta ju mindre risk är det att falla utanför kanten.

Så visst är det viktigt, enormt viktigt. För vi vill inte göra fel, varken för vår egen skull eller för hästens skull. Vi vill ofta så väl även när det blir fel. Jag har alltid tyckt att jag varit för oerfaren för att ha unghäst, tyckt att jag behövt mer kött på benen för att inte hamna i ett läge där hästen tar skada av min bristande kunskap. Men skulle jag köpa häst idag skulle jag leta efter någonting yngre. Någonting som jag får vara med att forma, någonting som ingen annan hunnit misslyckas med. Jag kommer nog alltid hålla fast vid att barn inte ska ha unghästar, för det kan bli så mycket fel och hårdast drabbad blir ändå hästen. Det ska finnas någon annan som är med och delar på ansvaret, som vågar säga stopp och som har erfarenhet nog att kunna guida ekipaget vidare, men så är det verkligen inte alltid.

All that glitter isn’t gold

DSC_0166
Hingstföl e: Converse All Star – Pondus – Veronas Bo-gi

Insåg precis att jag gjorde tre hela blogginlägg igår. Det var nog många månader om inte år sedan jag var så aktiv med skrivandet men det berodde på att det fanns en hel del att dela med sig utav. Det fanns ju en tid där man skrev upp mot femtio inlägg i månaden, det i jämförelse med dagens statistik på knappt tjugo, det speglar ju då också hur besöksintresset har sjunkit hos er med tiden. Men samtidigt så skriver jag här för min egen skull och för att jag ska kunna se tillbaka och minnas verkligheten så som jag valde att visa den. 

Det är spännande att se tillbaka för varje inlägg väcker minnen. Bra och mindre bra. För allt man delar med sig utav är inte den verklighet som man egentligen levde i. Det fanns en tid där jag valde att visa det som inte gick vägen, valde att skriva om det som var svårt, jobbigt och obekvämt. Det övergick sedan i mer eftertanke, kanske mer en vinkling av det som gjorde ondast. Delar man valde att hålla för sig själv och utkast som fortfarande, nu två år senare, ligger kvar sparade och opublicerade. För att man inte hade styrka nog att erkänna hur hårt livets motgångar tog på en. Det finns känslor lindade runt varje detalj i mina texter, detaljer ni kanske aldrig lagt märke till och känslor jag aldrig valde att på riktigt visa.

Att komma hem väcker minnen. Att skriva här väcker minnen. För det här har varit en stor och betydande del i min uppväxt. I så många år har jag valt att dela med mig utav mig själv även om intresset för det skrivna ordet sakta men säkert försvann i och med att Krypton inte längre var huvudpersonen på bloggen. Men det finns kanske inget mer läkande än att genom en skriven text beskriva allt det man inte klarar av att uttala med ord.

Någon dag kanske jag kommer vilja dela med mig av allt det där, allt det som så få vet om. Det som gjorde att jag nästan helt ville lägga hästarna på hyllan eller allt det där som gör att det brinnande intresset aldrig kommer att slockna. Kanske kommer jag någon dag vilja publicera alla dessa inlägg som fortfarande ligger sparade i mitt utkast. Men tills den dagen kommer tänker jag njuta av jag fortfarande tycker att det är lika roligt och viktigt att gå in här, för att dela med mig till er och framförallt för att dela med mig, av mig själv, till mig själv.

11377342_1005885136103019_4488766056734625890_n
Anna & Conrad, Ella & Cita, Jag och Carpathia – Arboga våren 2015