Bisquit Nabab SA (*2016 e: Bengt Nabab – Callahan)

 

I februari när Kakan kom in från hagen en eftermiddag så var hon halt och under kvällen ville hon inte stödja på sitt ena bakben. Hon blev ordinerad boxvila av veterinären som undersökte henne samma kväll men efter ytterligare en tid så slutade hältan att förbättras och vi åkte in till Strömsholm där de hittade en ganska ordentlig hovbensfraktur. Runt om fanns skador på tåsträckarfästet och bensplitter från en smäll på framsidan av hovbenet/kronbenet. Vi åkte från Strömsholm med en diagnos men med en mindre bra prognos.

Efter en lång boxvila från februari till juli så fick Kakan äntligen komma ut. Det är många månader på box för en nybliven treåring. Med uppsikt började hon spendera halva dagarna utomhus och resterande timmar på box. Under hösten fick hon för första gången komma ut i stor hage igen och idag var jag uppe på ryggen och red mina första varv ensam på över ett år.

Jag är så himla glad i min fina häst, som trots otur och tråkigheter har tagit sin långa rehabilitering med ro. Som har mognat i kropp och knopp under den här perioden och som trots den långa vilan alltid möter oss med spetsade öron och med en nyfikenhet om vad dagen ska erbjuda. Jag är tacksam för henne och jag hoppas av hela mitt hjärta att hon ska få fortsätta vara frisk. Vi är ännu inte klara men det är dags att sätta igång henne för att se om hon håller för belastningen.

Tänk att den här fina individen dök upp på hästnet bara timmar efter att Tudelu blivit provriden av sin nya ägare. Att hon kom in i mitt liv i en tid där mycket var förvirrat, där saker saknade sammanhang och när jag kanske tvivlade som mest. Men jag säger som jag sa då, de bästa köpen gör man spontant och över telefon, jag har inte ångrat en enda dag♥

img_2880

ord från sena nätter


Kylan har smugit sin fram. Frosten täcker våra gräsmattor tidiga mornar tills dess att solens värmande strålar tinar den del av vintern som ger sig till känna under nattens timmar. Fodrade ridbyxor har blivit en del av vardagen och de fodrade ridvantarna används flitigt tillsammans med halsduk, mössa eller pannband. Vinterpälsen växer och jag har haft klippmaskinen framme i omgångar, ändå ser det ut som att Tequila förbereder sig för en kommande istid.

Som vanligt så snurrar karusellen, karusellen som föreställer min vardag och därmed också mitt liv. Den går inte att stänga av men det går att bromsa eller skynda på processer. Den går att hindra och att styra. Det är när jag har kontrollen som allt känns hanterbart och logiskt. Verkligt och då också helt fantastiskt. Men det fanns stunder då det inte kändes så enkelt. När minsta möjliga motgång kunde störa rytmen och ta ifrån mig kontrollen. Där varje liten uppgift eller fråga kunde kännas som att bestiga ett berg. Där min hjärna kunde se ett problem för varje lösning. Stunder där jag inte klarade av att prioritera eller sortera och där jag vid dagens slut inte kunde förstå hur jag någonsin skulle kunna räcka till.

Den största insikten av alla är att det alltid finns så mycket mer kvar att leva för. Oavsett hur det känns för stunden så finns det mer, bakom nästa dörr, bakom nästa krök eller i nästa korsning. Möjligheterna är oändliga om vi väljer att se dom och om vi väljer att nyttja dom.

Jag är så glad just nu. För jag tror att jag har lyckats på riktigt.Att vända en nedåtgående spiral. Jag har lyckats vända ett negativt tankemönster. Jag har skapat rutiner som får mig att må bra, jag har stängt dörrar som inte gynnar mig, kapat kontakter som tagit mer än vad de har givit och jag har lärt mig enormt mycket om mig själv på vägen. Jag förstår kanske bättre nu, vad jag behöver och varför. Jag vågar drömma, större än innan och jag har en vilja som aldrig tar slut.

Jag har mycket kvar att lära men jag är på god väg. Det handlar ibland om att prioritera sig själv, över allt det andra. För att på sikt kunna prioritera sin omgivning. Man behöver börja hjälpa sig själv innan man kan hjälpa någon annan och jag är enormt glad för den hjälp jag har fått på vägen. Mycket kan hända på ett år och saker blir aldrig som vi tror. Långt, långt därifrån. Aldrig någonsin mer söndagsångest, bara massa vanliga vardagstankar.

Ord från sena nätter

DSC_0252

Ibland räcker inte orden till för att förklara det som känns så tydligt. För ibland finns det inte något rättvist sätt att beskriva en känsla. Det finns känslor som inte kan förklaras, som bara kan upplevas och som bara kan förstås av de som upplever. Det är en växande frustration att försöka dela med sig av det som skaver på insidan. Förklara hur varje litet ord öppnar upp för missförstånd och hur lätt det skapar irritation.

Jag har blivit bättre på det ändå vill jag påstå. Att alltid leta efter en förklaring. Att alltid vilja förstå och försvara. För att jag vet hur lätt mina ord, sagda i all välmening kan vridas om till någonting helt annat.

Kanske är det därför jag började skriva? För att kunna se orden framför mig innan jag lät dem komma ut. För att kunna se, bearbeta och till och med för att kunna ångra sig. Det går aldrig att ta tillbaka det man har lyckats säga men här där jag skriver går det enkelt att ta bort. Ett knapptryck och det är som om det aldrig funnits. Överstryket och borta. Begravet och glömt. Men jag kämpar ändå med orden som borde komma ut. Med meningar som kan göra sådan skillnad. Med tankarna som behöver få chans att komma ut, bara för att kunna förklara och bli förstådd. Sakta men säkert kommer jag att sätta ord på känslorna och hitta ett sätt för dom att komma ut. Ett sätt att kunna ta nästa steg.

Precis lika osammanhängande som vanligt. Men det här är ändå en fristad från betygskriterier och bedömningsprotokoll. Här finns ingen mall som jag ska passa in i och alla som läser gör det av egen fri vilja. Här får jag blanda hjärta och hjärna och aldrig behöva bli ifrågasatt.

”You know when you have a big bruise on your thigh, and you accidentally bump it on the corner of a table and it hurts so bad you can’t stand it? It’s not the bump that hurts, it’s the memory of the bruise. I think about this phenomenon when I feel like I’m ‘overreacting’ or being ‘too sensitive’, ‘it was just a bump’. But I’m not crying about the bump. I’m crying about the bruise

Och så blev hon min

IMG_6551

Det är så overkligt som det kan bli. Det som var så extremt långt borta finns nu i mina händer och jag har svårt att inse att jag är hästägare ännu en gång. Försöker att intala mig själv att det här är jag värd. Det här har jag slitit för i alla år när jag har ridit på alla andras hästar samtidigt som de runnit ur mina händer så fort jag hunnit fästa mitt hjärta vid dom.

Det kom på tal om att Tequila skulle säljas för inte allt så längesedan och den tanken sköt jag snabbt undan för jag förstod att det skulle vara omöjligt för mig att äga två hästar och samtidigt få skola, tid och ekonomi att gå ihop. Men pusselbitarna föll trots allt på plats och genom att göra några avgörande förändringar så öppnades plötsligt nya dörrar och jag fick möjlighet att låna pengar för att köpa min drömhäst. Jag är så extremt tacksam för den här chansen. Hon kommer att ge mig många roliga minnen och jag kommer att lära mig mer än jag vågat drömma om. Jag ser fram emot att spendera många år med henne och låta henne lära Kakan allt hon kan!

Drömmar kan slå in.

Dom säger att framtiden är vår

img_0447

Vår generation har alltid fått höra att vi kan göra precis vad vi vill med våra liv. Att möjligheterna är oändliga och att det bara är vi som sätter våra egna gränser. Under hela vår uppväxt har vi sett hur världen utvecklats, hur tekniken gör nya framsteg från dag till dag, unga vuxna tjänar miljonbelopp innan de hunnit skaffa sig en utbildning och ungdomar skapar förutsättningar ur ett brinnande intresse. Ändå har det kanske aldrig varit så många som uppgett att de inte mår speciellt bra, med sig själva eller i den vardag de befinner sig i?

Jag tänker ofta på det där, eftersom jag har blivit övertygad om just det -att vi kan göra precis vad vi vill. Att förutsättningar är någonting som vi skapar och ingenting som serveras. Det fanns aldrig riktigt på kartan att jag skulle ha häst när jag var yngre, för hästar brukar vara en övergående fas fick jag höra. Det var inte förrän jag började studera som min familj på riktigt insåg att det var det här jag verkligen ville ägna mitt liv åt. Möjligheterna att äga egna hästar har varit begränsade men jag har ändå alltid, på ett eller annat sätt, lyckas låna ponnyer att träna och tävla i perioder.

Det ska bara gå, det måste gå. Det var vad jag intalade mig själv när jag lät livet börja kretsa runt allt det som jag tycker om. Hästar kom och gick, i perioder om allt ifrån några veckor till flera år. Jag har fått låna hästar som varit alldeles för svåra för mig, som gjort mig osäker och rädd, men jag har också fått låna hästar som tävlat högre än vad jag själv någonsin kommer att göra. Men jag har alltid varit tacksam och glad för just det som den hästen har kunnat lära mig. Oavsett vad det slutgiltiga resultatet har blivit.

Fortfarande sitter jag på hästar som inte är mina egna och jag lär mig mer än vad jag vågat drömma om. Jag vänder ut och in på tid som inte finns, tummar på sovtimmarna för att hinna med studier och hästar, allt för att kunna utvecklas och bli lite bättre. Övertygad om att den som sliter hårdast kommer att komma längst och den som aldrig nöjer sig kommer ännu lite längre. Som hästtjej blir man ständigt påmind om att det ska vara slitit och det ska vara tungt, det har blivit någon slags prestige i att jobba ihjäl sig, att springa tills man stupar. Ett bevis på att man verkligen, verkligen vill eller är det kanske ett tecken på att man ändå aldrig skulle hålla måttet, balansgången är svår och gränsen är tunn.

Vi har alltid fått höra att världen ligger framför våra fötter och att det är upp till oss vad vi gör med den. Är det verkligen så konstigt att det skapar en viss typ av ångest? För när vi växer upp är verkligheten inte så lätt som omgivningen har framställt den som. Valen är många och drömmarna stora. Ambitionerna är höga och osäkerheten ännu större. Det handlar alltid om att prestera, att leverera någonting, att göra lite mer än det som begärs, allt för att komma lite längre. Är det konstigt att vi känner press när det är den här verkligheten vi har vuxit upp i?

Matad med orden om att ingenting är omöjligt så är det precis det jag tror. Att vi klarar allt det som vi vill. Att möjligheter är dörrar som vi kanske ännu inte vågat öppna. Att ett gediget intresse skapar livslust mer än någonting annat. Att hjärnspöken existerar men att det går att bli kvitt dom, även om det ibland kan krävas lite hjälp. För mitt i stressen bland måsten och drömmar är det lätt att tappa bort sig själv. Tappa fotfästet från allt det som varit så viktigt och då kan det räcka med en påminnelse om att livet alltid kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt.

I bubblan av hästar så lär vi oss att ta ansvar, att våga drömma, att försöka och att misslyckas. Vi lär oss mer om oss själva än vad vi kanske velat erkänna och det är först när vi kliver utanför den här bubblan som vi lär oss att leva på riktigt. För inom ramen av det som är bestämt finner vi trygghet och bekräftelse och när vi kommer ut är det dags att stå på egna ben. Jag tror att vi får helt rätt vägledning där vi befinner oss just nu men att vi ibland behöver vara beredda att klicka på paus för att faktiskt kunna njuta av allt det vi får uppleva.

Årsresumé – Januari-maj

Januari:

 

Inledde det nya året tillsammans med delar utav klassen som fortfarande befann sig på plats i Flyinge, så på en uppfart strax utanför Flyinge kungsgård kunde vi kika på fyrverkerierna som lyste upp himlen över södra sandby. Jag red Tudelu för fullt med sikte mot nya tävlingar under våren.

26909070_10211177565898249_824614275_o

Avslutade ridblocket och tackade Slide för en otroligt bra och givande termin. Slängdes in i unghästblocket och det blev kärlek vid första ögonkastet när jag träffade Alice Springs (sto, *2015 e: Zuidenwind – Bocelli) som blev min inridningshäst under första året på Hippologprogrammet. Det skulle komma att bli några riktigt lärorika veckor tillsammans med henne.

 

 


Vi red en kadrilj med klassen på DUS skånes ungdomsdag. Fick alltså rida extra på fina Bellman som tillhörde gymnasiet eftersom Slide tyckte att det var alldeles för roligt med hästar, hinder och vagnar i ett och samma kadriljprogram.

 

 


Med tanke på det skånska vädret kunde vi rida ute på nästintill alltid bra underlag hela vintern. Vi spenderade många eftermiddagar på Flyinges ”täcktabanan” som är en galoppbana under tak med belysning. Jag och Tudelu hoppade även inomhusterräng!

Februari:

 


Unghästblocket gick fort under februari och vi examinerades i longering och fick sitta upp för första gången på alla fyra unghästar. I och med att vi enbart var fyra kvar i vår grupp efter avhopp från programmet blev vi tilldelade en varsin inridningshäst och blev också tvungna att samarbeta mycket med varandra.

 


Vi mockade, mockade och mockade. Hagar, stall och ytterområden, och för att inte glömma den aktiva grupphästhållningen(AG). Men vid det här laget hade vi börjat komma in i rutinerna och stalltjänsten tog inte allt för lång tid. Men ibland var krisen ett faktum, till exempel när en vagn gick sönder eller en halmbal faller isär och vi blev tvungna att vada fram till balen.

img_2285

Vi pluggade för fullt, hemma och på skolan. Jag försökte strukturera upp mig så gott det gick med blandat resultat, jag jobbar ännu på detta! Bästa plugg-utsikten var från Flyinges cafeteria under dagarna då Bruksprovet anordnades i Stora ridhuset. Även om koncentrationen blev varierande så blev motivationen desto bättre.

Mars:

img_2459
Ett helt gäng från klassen tog sig på ett eller annat sätt upp till Strömsholm från Flyinge för att delta på Hippologernas första egna sittning. För mig innebar det en helg hemma med lite ledighet.

 

 


Unghästblocket gick snabbt förbi och vi blev examinerade i ridning, löshoppning och häst vid hand. Alice hade genom hela blocket briljerat och om det varit upp till mig att betygsätta henne så skulle hon få högsta betyg med sitt fantastiska hjärta och sin härliga inställning.

 

 

Jag och Tudelu hopptränade för Piia Pantsu på flyinge och Tudi fortsatte att lära mig allt hon kunde. Lät mig göra fel och lärde mig att göra rätt.

April:

 

 

Våren anlände till skåne och vi red ut så mycket som det bara gick. Galoppbanan och terrängbanan(senare även warren hastings), blev givna punkter att besöka flera dagar i veckan. Hoppningen fortsatte i rätt riktning med hjälp av både Piia och Bella från klassen.

 

 

Sista blockbytet och jag fick lära känna Aramiz som gjorde de sista veckorna i skåne betydligt bättre. För mitt i allt det som jag tyckte var svårt gjorde han det så himla enkelt. När jag inte förstod eller när jag inte gjorde rätt så kändes kraven inte så höga. Det blev en hel del ridning på honom också.

 

 

Sommaren kommer tidigt i skåne och det var vi alla tacksamma för.

 

 


Tudelu hoppade två felfria klasser på Flyinges kvällstävling.


Maj:

 


Och så blev det maj, dagarna räknades ner. Om bara en månad skulle flyttlasset gå hem igen. Hem till rutiner man lagt bakom sig och lämna allt det som vi byggt upp och skapat tillsammans. Men först var det en hel del inlämningar och examinationer kvar att göra, men det härliga vädret höjde motivationen en aning!

 

 

Ett par vändor tur och retur till Alnarp och lantmästarna hann vi med under både April och maj.

 

 

Vi tog egna träckprov på skolans hästar och på våra egna.

img_4379

Det blev många timmar med den här utsikten men när skolan var slut så hade jag inga rester att ta med mig hem över sommaren och jag kunde med en lättnad konstatera att jag var klar. Att jag kunde lägga allt det tunga bakom mig och klappa mig själv på axeln för att jag hade lyckats med saker jag från börja tyckte kändes helt omöjligt.

I slutet av maj examinerades vi i körning och jag fick avsluta med att rida skolmästerskapen i dressyr tillsammans med min körhäst Aramiz. Hur det gick är en annan diskussion men det fanns några stunder där känslan var som önskat.

Det första halvåret av 2018 gick fort.
Fortare än förväntat och det var med sorg som jag lämnade skåne. Jag ville verkligen inte hem. Men med facit i hand, en hemfärd var nödvändig. För att smälta och bearbeta allt vi hade upplevt. För att reda ut knutar och räta ut frågetecken. För att kunna ta sig tiden att känna efter och planera för en framtid. En framtid som jag hunnit planera om mer än en gång sedan dess. Men framåt tog vi oss, och jag är så glad för att vara här. Så glad över att ha det här bagaget med mig, för det har utvecklat mig mer än jag vågat drömma om.

Här kan ni läsa mitt mest lästa inlägg under hela terminen. 

 

Burn that fairytale

Mörkret kommer svepande in över himlen tidigare och tidigare på eftermiddagarna. Jag travade fram Tequila i paddocken medan ljuset fortfarande hjälper oss att se men avslutar med att mocka med mobilen som enda ljuskälla. Men ännu är det åtminstone inte kallt och frost ute så en viss tacksamhet känner jag fortfarande.

Jag tror att vi är ganska bra på att lyfta fram livets alla ljusa sidor och måla upp en bild som inte är helt verklighetsförankrad. I en viss vinkel kan vi få det mesta som glittrar att se ut som guld och med skugglappar kan vi tränga undan allt det där vi inte riktigt orkar ta tag i. Jag vet att jag är väldigt bra på att framställa livet som en enda dans på rosor, där en tidig morgonbild med hästöron och soluppgång kan likna något taget ur en tidning. Men det är bara ett sätt att se livet på, arbetet bakom syns sällan i en bild. 

Men just nu, denna fredagkväll ligger alla mina måsten på hög. En hög som jag blundat för varje kväll eftersom huvudet har varit för trött för att kunna koncentrera sig. Det är kanske dags att visa den här sidan också. Bränna sidan som vi alltid visar utåt. Min lista över uppgifter växer så det knakar och det är deadline efter deadline att passa. Här har jag suttit i allt för många timmar nu, okapabel till att skriva ett enda ord på uppgiften som ska vara fem till åtta sidor lång. Helt ointresserad av att söka efter vetenskapliga texter och forskningsrapporter inför veckans inlämning där jag ska ha formulerat en frågeställning och valt ut mitt material. Det enda som jag kan klappa mig på axeln för är att jag skickat in ett PM inför nästa veckas undervisningsmetodik. Men problemet med för få timmar på dygnet kvarstår.

Jag lever mitt drömliv, i smeten bland gediget kunniga hästmänniskor och mjuka varma hästmular när vinterrusket börjar smyga sig in. Från mitt rum lockar inte den råa kylan utanför fönstret men varje morgon går jag upp tidigt för att jag brinner så starkt för sporten och för mitt hästintresse. Det är en konst att se livet med positiva ögon, en konst som jag börjar ta till mig men jag får inte tappa fotfästet från verkligheten när jag svävar bland mina moln. Ibland behöver vi visa vardagstrasslet för att krossa bilden av ett perfekt liv.

Min skolhäst Slide(♥) på Flyinge under första året

 

Leave people better than you found them

Fuktiga gräsmattor och mjuka grusvägar. Ljus som tränger igenom ett täcke av dimma och dis för att omvandla de gula bladen till lysande guld. Vi andas ut ånga i en kylig men ren luft samtidigt som solens strålar värmer våra ansikten. Klapprande hovar mot underlag som jag alltid har älskat att rida på och det toppas med att sitta bakom två öron som får mig att känna mig som en utav de mest privilegierade personerna i världen, fina, vänliga Ackurat. Vilken energiboost den här torsdagsmorgonen gav mig.

Våra torsdagar innebär eget ansvar över våra skolhästar och jag har turen att få njuta av hästryggen trots att våra unghästar har vila just dessa dagar. Det gäller att ta vara på de tillfällen som ges och jag märker att jag har blivit betydligt bättre på det. Denna förövrigt lediga förmiddag har spenderats med uppgiftsskrivande och jag börjar skymta slutet i tunneln, kanske beror på det att många delar har fallit på plats i ridningen och att jag nu får möjlighet att sätta ord på allt det som plötsligt verkar vilja fungera? Kanske har det hela tiden varit lika självklart som att löven på träden faller varje höst, långsamt men alltid väntat, det är bara mitt tålamod som befunnit sig i en svacka.

Det är en konst att hantera viljan att utvecklas, att acceptera och förstå att saker kommer när det är dags, att allt har sin tid och det finns saker vi inte kan skynda på. Jag längtar alltid efter morgondagen även om det ibland blir alldeles för mycket som jag samlar på hög. Men visst vill jag våga påstå att jag blivit bättre, på att strukturera upp kaoset i den värld vi lever i.

Ännu en tanke att avsluta denna torsdag med är det som rubriken talar om, det var en mening som fastnade hos mig denna morgon. När jag klev ur bilen på stallplan med mobilen i handen och orden rullade förbi. En tankeställare som fick mig att pausa i hopp om att förstå och praktiskt kunna tillämpa just det. En mening som säger något mer om verkligheten, om det sociala samspelet med andra. Jag önskar att jag kunde göra mer, både för andra och för mig själv. Det som jag gör för andra kommer att studsa tillbaka på mig men lika så kommer allt det jag gör mot mig själv att speglas mot andra. Om jag kan göra något så önskar jag att det är precis det som jag gör.

11
Hösten 2015 – foto: Alexandra Sjöblom

you’ll feel my presence in the soft summer breeze

Det vrider sig lite i magen, bara tanken får mig att må illa. Fy vad skört livet är, så snabbt glädje kan vändas till sorg. Hur sprickorna i fasaden ska rasera ett helt liv. Hur orättvis det kan vara och det är först då man förstår att allt det vi tar för givet varje dag inte borde vara så självklart.

Dessa tankar har snurrat i mitt huvud några kvällar nu men jag vill ändå påstå att det för någonting positivt med sig. De viskar om att vi alltid bör ta tillvara på de ögonblick vi tilldelas. Att vi alltid bör göra det bästa utav situationen och att vi faktiskt bara har ett liv och att vi då lika gärna kan göra det bästa utav det.

Med dessa tankar vill jag krama henne lite extra, dra ryktborsten några gånger till och berömma det som berömmas kan. För det kan ta slut. Det är det brutala sanningen. Jag ser fram emot alla dagar som vi kommer att spendera tillsammans. Ser fram emot den dagen jag går ut skolan och kan välja vilken väg jag vill i livet, det kommer jag göra med henne vid min sida. Jag ser fram emot att värma kyliga händer innanför hennes täcken och frisera hovskägg sena kvällar. Att i regnet träna på det som kommer ta oss vidare mot nya utmaningar. Lasta i bäckmörker för att åka till träning en sen kväll i december. Det är saker som kommer bringa mig lycka även om det i stunden kan kännas tungt. Det är så mycket jag hoppas att vi får uppleva tillsammans och det skrämmer mig att veta att en del saker aldrig kommer gå att förebygga – hur mycket vi än försöker.

Tröst bland skärvor av trasiga drömmar

11046795_10204638961437224_4820210704076766936_n
IMG_1683
Carpathia våren 2014 – Foto: Alexandra Sjöblom ©

Det är kyligt ute, sådär fuktigt, rått och rysligt att man bara väntar på att de första dropparna regn ska falla från den gråa tunna mattan av moln. Jag kan inte minnas att kylan smög sig in så tidigt förra året men förstår att skillnaden nog handlar om den geografiska platsen.

Jag ser tillbaka ytterligare en gång. På det som är och på det som varit. Det är oundvikligt när Facebook ständigt kommer med påminnelser för varje år som passerat. År som jag minns som om det vore igår. Bilder från dagar där jag kan minnas precis vad jag kände och varför. Hur leenden från en lyckad tävlingsdag samma eftermiddag kunde bytas ut mot tårar över livets orättvisa när jag tog min gamla cykel ner till min bästa vän som hade fått en dödsdom på sina axlar. Skuld och sorg, en aningens ångest och förtvivlan över att aldrig kunna göra tillräckligt, samtidigt som man skulle påskina för omgivningen hur fantastiskt lycklig man var när resultaten på tävlingsbanorna var som allra bäst. För samtidigt som jag stod på distriktets årsmöte för att ta emot mina medaljer från DM så hade jag fått alla mina drömmar krossade och det hade jag lagt ut offentligt på nätet, öppet för alla att granska och kritisera.

För jag skulle ständigt vara en förebild för alla andra. En påtvingad titel som jag alltid försökte skaka av mig trots att jag visste att det var omöjligt, orden var märkta i min panna. Jag var aldrig mer än mänsklig, skillnaden var att jag hade valt att dela med mig utav allt, varje dag, jag involverade, då flera hundra personer, i mina misstag tills jag kände att det inte längre gav mig någonting tillbaka, mer än en trasig och sprucken självbild.

Jag älskar fortfarande det skrivna ordet, jag kan njuta av att meningar växer och blir längre än vad de är grammatiskt riktigt, när orden rinner vidare likt pålande bäckar utan en tanke på att någonsin behöva sätta punkt. Kanske främst för att jag saknar förmågan att kunna formulera mig på i tal. Orden fastnar på tungan och de tuggas likt ett tuggummi tills de tappat smaken och har tjänat sitt syfte. Ljudlöst spottas de ut och ersätts av någonting annat, utan att någon hunnit reagera. Det är skillnaden, att skriva är att bearbeta, alltid kunna förändra och påverka, även i efterhand.

Jag trivs ändå med att dela med mig, kraven är som bortblåsta men det krävdes en storm för att på riktigt ställa om. Ändra mitt tankesätt, ändra min inställning och ändra sättet att se på saker. Det krävdes för att jag skulle finna ro i vad som varit och i vad som blev. Men trygghet finns i det vi lämnat bakom oss, i tavlor och i texter som jag aldrig valde att radera, ibland även i det jag valde att inte publicera, och från det skapar vi den framtid som vi alltid velat leva i. Det är därifrån vi tar oss vidare.