Dom säger att framtiden är vår

img_0447

Vår generation har alltid fått höra att vi kan göra precis vad vi vill med våra liv. Att möjligheterna är oändliga och att det bara är vi som sätter våra egna gränser. Under hela vår uppväxt har vi sett hur världen utvecklats, hur tekniken gör nya framsteg från dag till dag, unga vuxna tjänar miljonbelopp innan de hunnit skaffa sig en utbildning och ungdomar skapar förutsättningar ur ett brinnande intresse. Ändå har det kanske aldrig varit så många som uppgett att de inte mår speciellt bra, med sig själva eller i den vardag de befinner sig i?

Jag tänker ofta på det där, eftersom jag har blivit övertygad om just det -att vi kan göra precis vad vi vill. Att förutsättningar är någonting som vi skapar och ingenting som serveras. Det fanns aldrig riktigt på kartan att jag skulle ha häst när jag var yngre, för hästar brukar vara en övergående fas fick jag höra. Det var inte förrän jag började studera som min familj på riktigt insåg att det var det här jag verkligen ville ägna mitt liv åt. Möjligheterna att äga egna hästar har varit begränsade men jag har ändå alltid, på ett eller annat sätt, lyckas låna ponnyer att träna och tävla i perioder.

Det ska bara gå, det måste gå. Det var vad jag intalade mig själv när jag lät livet börja kretsa runt allt det som jag tycker om. Hästar kom och gick, i perioder om allt ifrån några veckor till flera år. Jag har fått låna hästar som varit alldeles för svåra för mig, som gjort mig osäker och rädd, men jag har också fått låna hästar som tävlat högre än vad jag själv någonsin kommer att göra. Men jag har alltid varit tacksam och glad för just det som den hästen har kunnat lära mig. Oavsett vad det slutgiltiga resultatet har blivit.

Fortfarande sitter jag på hästar som inte är mina egna och jag lär mig mer än vad jag vågat drömma om. Jag vänder ut och in på tid som inte finns, tummar på sovtimmarna för att hinna med studier och hästar, allt för att kunna utvecklas och bli lite bättre. Övertygad om att den som sliter hårdast kommer att komma längst och den som aldrig nöjer sig kommer ännu lite längre. Som hästtjej blir man ständigt påmind om att det ska vara slitit och det ska vara tungt, det har blivit någon slags prestige i att jobba ihjäl sig, att springa tills man stupar. Ett bevis på att man verkligen, verkligen vill eller är det kanske ett tecken på att man ändå aldrig skulle hålla måttet, balansgången är svår och gränsen är tunn.

Vi har alltid fått höra att världen ligger framför våra fötter och att det är upp till oss vad vi gör med den. Är det verkligen så konstigt att det skapar en viss typ av ångest? För när vi växer upp är verkligheten inte så lätt som omgivningen har framställt den som. Valen är många och drömmarna stora. Ambitionerna är höga och osäkerheten ännu större. Det handlar alltid om att prestera, att leverera någonting, att göra lite mer än det som begärs, allt för att komma lite längre. Är det konstigt att vi känner press när det är den här verkligheten vi har vuxit upp i?

Matad med orden om att ingenting är omöjligt så är det precis det jag tror. Att vi klarar allt det som vi vill. Att möjligheter är dörrar som vi kanske ännu inte vågat öppna. Att ett gediget intresse skapar livslust mer än någonting annat. Att hjärnspöken existerar men att det går att bli kvitt dom, även om det ibland kan krävas lite hjälp. För mitt i stressen bland måsten och drömmar är det lätt att tappa bort sig själv. Tappa fotfästet från allt det som varit så viktigt och då kan det räcka med en påminnelse om att livet alltid kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt.

I bubblan av hästar så lär vi oss att ta ansvar, att våga drömma, att försöka och att misslyckas. Vi lär oss mer om oss själva än vad vi kanske velat erkänna och det är först när vi kliver utanför den här bubblan som vi lär oss att leva på riktigt. För inom ramen av det som är bestämt finner vi trygghet och bekräftelse och när vi kommer ut är det dags att stå på egna ben. Jag tror att vi får helt rätt vägledning där vi befinner oss just nu men att vi ibland behöver vara beredda att klicka på paus för att faktiskt kunna njuta av allt det vi får uppleva.

Årsresumé – Januari-maj

Januari:

 

Inledde det nya året tillsammans med delar utav klassen som fortfarande befann sig på plats i Flyinge, så på en uppfart strax utanför Flyinge kungsgård kunde vi kika på fyrverkerierna som lyste upp himlen över södra sandby. Jag red Tudelu för fullt med sikte mot nya tävlingar under våren.

26909070_10211177565898249_824614275_o

Avslutade ridblocket och tackade Slide för en otroligt bra och givande termin. Slängdes in i unghästblocket och det blev kärlek vid första ögonkastet när jag träffade Alice Springs (sto, *2015 e: Zuidenwind – Bocelli) som blev min inridningshäst under första året på Hippologprogrammet. Det skulle komma att bli några riktigt lärorika veckor tillsammans med henne.

 

 


Vi red en kadrilj med klassen på DUS skånes ungdomsdag. Fick alltså rida extra på fina Bellman som tillhörde gymnasiet eftersom Slide tyckte att det var alldeles för roligt med hästar, hinder och vagnar i ett och samma kadriljprogram.

 

 


Med tanke på det skånska vädret kunde vi rida ute på nästintill alltid bra underlag hela vintern. Vi spenderade många eftermiddagar på Flyinges ”täcktabanan” som är en galoppbana under tak med belysning. Jag och Tudelu hoppade även inomhusterräng!

Februari:

 


Unghästblocket gick fort under februari och vi examinerades i longering och fick sitta upp för första gången på alla fyra unghästar. I och med att vi enbart var fyra kvar i vår grupp efter avhopp från programmet blev vi tilldelade en varsin inridningshäst och blev också tvungna att samarbeta mycket med varandra.

 


Vi mockade, mockade och mockade. Hagar, stall och ytterområden, och för att inte glömma den aktiva grupphästhållningen(AG). Men vid det här laget hade vi börjat komma in i rutinerna och stalltjänsten tog inte allt för lång tid. Men ibland var krisen ett faktum, till exempel när en vagn gick sönder eller en halmbal faller isär och vi blev tvungna att vada fram till balen.

img_2285

Vi pluggade för fullt, hemma och på skolan. Jag försökte strukturera upp mig så gott det gick med blandat resultat, jag jobbar ännu på detta! Bästa plugg-utsikten var från Flyinges cafeteria under dagarna då Bruksprovet anordnades i Stora ridhuset. Även om koncentrationen blev varierande så blev motivationen desto bättre.

Mars:

img_2459
Ett helt gäng från klassen tog sig på ett eller annat sätt upp till Strömsholm från Flyinge för att delta på Hippologernas första egna sittning. För mig innebar det en helg hemma med lite ledighet.

 

 


Unghästblocket gick snabbt förbi och vi blev examinerade i ridning, löshoppning och häst vid hand. Alice hade genom hela blocket briljerat och om det varit upp till mig att betygsätta henne så skulle hon få högsta betyg med sitt fantastiska hjärta och sin härliga inställning.

 

 

Jag och Tudelu hopptränade för Piia Pantsu på flyinge och Tudi fortsatte att lära mig allt hon kunde. Lät mig göra fel och lärde mig att göra rätt.

April:

 

 

Våren anlände till skåne och vi red ut så mycket som det bara gick. Galoppbanan och terrängbanan(senare även warren hastings), blev givna punkter att besöka flera dagar i veckan. Hoppningen fortsatte i rätt riktning med hjälp av både Piia och Bella från klassen.

 

 

Sista blockbytet och jag fick lära känna Aramiz som gjorde de sista veckorna i skåne betydligt bättre. För mitt i allt det som jag tyckte var svårt gjorde han det så himla enkelt. När jag inte förstod eller när jag inte gjorde rätt så kändes kraven inte så höga. Det blev en hel del ridning på honom också.

 

 

Sommaren kommer tidigt i skåne och det var vi alla tacksamma för.

 

 


Tudelu hoppade två felfria klasser på Flyinges kvällstävling.


Maj:

 


Och så blev det maj, dagarna räknades ner. Om bara en månad skulle flyttlasset gå hem igen. Hem till rutiner man lagt bakom sig och lämna allt det som vi byggt upp och skapat tillsammans. Men först var det en hel del inlämningar och examinationer kvar att göra, men det härliga vädret höjde motivationen en aning!

 

 

Ett par vändor tur och retur till Alnarp och lantmästarna hann vi med under både April och maj.

 

 

Vi tog egna träckprov på skolans hästar och på våra egna.

img_4379

Det blev många timmar med den här utsikten men när skolan var slut så hade jag inga rester att ta med mig hem över sommaren och jag kunde med en lättnad konstatera att jag var klar. Att jag kunde lägga allt det tunga bakom mig och klappa mig själv på axeln för att jag hade lyckats med saker jag från börja tyckte kändes helt omöjligt.

I slutet av maj examinerades vi i körning och jag fick avsluta med att rida skolmästerskapen i dressyr tillsammans med min körhäst Aramiz. Hur det gick är en annan diskussion men det fanns några stunder där känslan var som önskat.

Det första halvåret av 2018 gick fort.
Fortare än förväntat och det var med sorg som jag lämnade skåne. Jag ville verkligen inte hem. Men med facit i hand, en hemfärd var nödvändig. För att smälta och bearbeta allt vi hade upplevt. För att reda ut knutar och räta ut frågetecken. För att kunna ta sig tiden att känna efter och planera för en framtid. En framtid som jag hunnit planera om mer än en gång sedan dess. Men framåt tog vi oss, och jag är så glad för att vara här. Så glad över att ha det här bagaget med mig, för det har utvecklat mig mer än jag vågat drömma om.

Här kan ni läsa mitt mest lästa inlägg under hela terminen. 

 

Burn that fairytale

Mörkret kommer svepande in över himlen tidigare och tidigare på eftermiddagarna. Jag travade fram Tequila i paddocken medan ljuset fortfarande hjälper oss att se men avslutar med att mocka med mobilen som enda ljuskälla. Men ännu är det åtminstone inte kallt och frost ute så en viss tacksamhet känner jag fortfarande.

Jag tror att vi är ganska bra på att lyfta fram livets alla ljusa sidor och måla upp en bild som inte är helt verklighetsförankrad. I en viss vinkel kan vi få det mesta som glittrar att se ut som guld och med skugglappar kan vi tränga undan allt det där vi inte riktigt orkar ta tag i. Jag vet att jag är väldigt bra på att framställa livet som en enda dans på rosor, där en tidig morgonbild med hästöron och soluppgång kan likna något taget ur en tidning. Men det är bara ett sätt att se livet på, arbetet bakom syns sällan i en bild. 

Men just nu, denna fredagkväll ligger alla mina måsten på hög. En hög som jag blundat för varje kväll eftersom huvudet har varit för trött för att kunna koncentrera sig. Det är kanske dags att visa den här sidan också. Bränna sidan som vi alltid visar utåt. Min lista över uppgifter växer så det knakar och det är deadline efter deadline att passa. Här har jag suttit i allt för många timmar nu, okapabel till att skriva ett enda ord på uppgiften som ska vara fem till åtta sidor lång. Helt ointresserad av att söka efter vetenskapliga texter och forskningsrapporter inför veckans inlämning där jag ska ha formulerat en frågeställning och valt ut mitt material. Det enda som jag kan klappa mig på axeln för är att jag skickat in ett PM inför nästa veckas undervisningsmetodik. Men problemet med för få timmar på dygnet kvarstår.

Jag lever mitt drömliv, i smeten bland gediget kunniga hästmänniskor och mjuka varma hästmular när vinterrusket börjar smyga sig in. Från mitt rum lockar inte den råa kylan utanför fönstret men varje morgon går jag upp tidigt för att jag brinner så starkt för sporten och för mitt hästintresse. Det är en konst att se livet med positiva ögon, en konst som jag börjar ta till mig men jag får inte tappa fotfästet från verkligheten när jag svävar bland mina moln. Ibland behöver vi visa vardagstrasslet för att krossa bilden av ett perfekt liv.

Min skolhäst Slide(♥) på Flyinge under första året

 

Leave people better than you found them

Fuktiga gräsmattor och mjuka grusvägar. Ljus som tränger igenom ett täcke av dimma och dis för att omvandla de gula bladen till lysande guld. Vi andas ut ånga i en kylig men ren luft samtidigt som solens strålar värmer våra ansikten. Klapprande hovar mot underlag som jag alltid har älskat att rida på och det toppas med att sitta bakom två öron som får mig att känna mig som en utav de mest privilegierade personerna i världen, fina, vänliga Ackurat. Vilken energiboost den här torsdagsmorgonen gav mig.

Våra torsdagar innebär eget ansvar över våra skolhästar och jag har turen att få njuta av hästryggen trots att våra unghästar har vila just dessa dagar. Det gäller att ta vara på de tillfällen som ges och jag märker att jag har blivit betydligt bättre på det. Denna förövrigt lediga förmiddag har spenderats med uppgiftsskrivande och jag börjar skymta slutet i tunneln, kanske beror på det att många delar har fallit på plats i ridningen och att jag nu får möjlighet att sätta ord på allt det som plötsligt verkar vilja fungera? Kanske har det hela tiden varit lika självklart som att löven på träden faller varje höst, långsamt men alltid väntat, det är bara mitt tålamod som befunnit sig i en svacka.

Det är en konst att hantera viljan att utvecklas, att acceptera och förstå att saker kommer när det är dags, att allt har sin tid och det finns saker vi inte kan skynda på. Jag längtar alltid efter morgondagen även om det ibland blir alldeles för mycket som jag samlar på hög. Men visst vill jag våga påstå att jag blivit bättre, på att strukturera upp kaoset i den värld vi lever i.

Ännu en tanke att avsluta denna torsdag med är det som rubriken talar om, det var en mening som fastnade hos mig denna morgon. När jag klev ur bilen på stallplan med mobilen i handen och orden rullade förbi. En tankeställare som fick mig att pausa i hopp om att förstå och praktiskt kunna tillämpa just det. En mening som säger något mer om verkligheten, om det sociala samspelet med andra. Jag önskar att jag kunde göra mer, både för andra och för mig själv. Det som jag gör för andra kommer att studsa tillbaka på mig men lika så kommer allt det jag gör mot mig själv att speglas mot andra. Om jag kan göra något så önskar jag att det är precis det som jag gör.

11
Hösten 2015 – foto: Alexandra Sjöblom

you’ll feel my presence in the soft summer breeze

Det vrider sig lite i magen, bara tanken får mig att må illa. Fy vad skört livet är, så snabbt glädje kan vändas till sorg. Hur sprickorna i fasaden ska rasera ett helt liv. Hur orättvis det kan vara och det är först då man förstår att allt det vi tar för givet varje dag inte borde vara så självklart.

Dessa tankar har snurrat i mitt huvud några kvällar nu men jag vill ändå påstå att det för någonting positivt med sig. De viskar om att vi alltid bör ta tillvara på de ögonblick vi tilldelas. Att vi alltid bör göra det bästa utav situationen och att vi faktiskt bara har ett liv och att vi då lika gärna kan göra det bästa utav det.

Med dessa tankar vill jag krama henne lite extra, dra ryktborsten några gånger till och berömma det som berömmas kan. För det kan ta slut. Det är det brutala sanningen. Jag ser fram emot alla dagar som vi kommer att spendera tillsammans. Ser fram emot den dagen jag går ut skolan och kan välja vilken väg jag vill i livet, det kommer jag göra med henne vid min sida. Jag ser fram emot att värma kyliga händer innanför hennes täcken och frisera hovskägg sena kvällar. Att i regnet träna på det som kommer ta oss vidare mot nya utmaningar. Lasta i bäckmörker för att åka till träning en sen kväll i december. Det är saker som kommer bringa mig lycka även om det i stunden kan kännas tungt. Det är så mycket jag hoppas att vi får uppleva tillsammans och det skrämmer mig att veta att en del saker aldrig kommer gå att förebygga – hur mycket vi än försöker.

Tröst bland skärvor av trasiga drömmar

11046795_10204638961437224_4820210704076766936_n
IMG_1683
Carpathia våren 2014 – Foto: Alexandra Sjöblom ©

Det är kyligt ute, sådär fuktigt, rått och rysligt att man bara väntar på att de första dropparna regn ska falla från den gråa tunna mattan av moln. Jag kan inte minnas att kylan smög sig in så tidigt förra året men förstår att skillnaden nog handlar om den geografiska platsen.

Jag ser tillbaka ytterligare en gång. På det som är och på det som varit. Det är oundvikligt när Facebook ständigt kommer med påminnelser för varje år som passerat. År som jag minns som om det vore igår. Bilder från dagar där jag kan minnas precis vad jag kände och varför. Hur leenden från en lyckad tävlingsdag samma eftermiddag kunde bytas ut mot tårar över livets orättvisa när jag tog min gamla cykel ner till min bästa vän som hade fått en dödsdom på sina axlar. Skuld och sorg, en aningens ångest och förtvivlan över att aldrig kunna göra tillräckligt, samtidigt som man skulle påskina för omgivningen hur fantastiskt lycklig man var när resultaten på tävlingsbanorna var som allra bäst. För samtidigt som jag stod på distriktets årsmöte för att ta emot mina medaljer från DM så hade jag fått alla mina drömmar krossade och det hade jag lagt ut offentligt på nätet, öppet för alla att granska och kritisera.

För jag skulle ständigt vara en förebild för alla andra. En påtvingad titel som jag alltid försökte skaka av mig trots att jag visste att det var omöjligt, orden var märkta i min panna. Jag var aldrig mer än mänsklig, skillnaden var att jag hade valt att dela med mig utav allt, varje dag, jag involverade, då flera hundra personer, i mina misstag tills jag kände att det inte längre gav mig någonting tillbaka, mer än en trasig och sprucken självbild.

Jag älskar fortfarande det skrivna ordet, jag kan njuta av att meningar växer och blir längre än vad de är grammatiskt riktigt, när orden rinner vidare likt pålande bäckar utan en tanke på att någonsin behöva sätta punkt. Kanske främst för att jag saknar förmågan att kunna formulera mig på i tal. Orden fastnar på tungan och de tuggas likt ett tuggummi tills de tappat smaken och har tjänat sitt syfte. Ljudlöst spottas de ut och ersätts av någonting annat, utan att någon hunnit reagera. Det är skillnaden, att skriva är att bearbeta, alltid kunna förändra och påverka, även i efterhand.

Jag trivs ändå med att dela med mig, kraven är som bortblåsta men det krävdes en storm för att på riktigt ställa om. Ändra mitt tankesätt, ändra min inställning och ändra sättet att se på saker. Det krävdes för att jag skulle finna ro i vad som varit och i vad som blev. Men trygghet finns i det vi lämnat bakom oss, i tavlor och i texter som jag aldrig valde att radera, ibland även i det jag valde att inte publicera, och från det skapar vi den framtid som vi alltid velat leva i. Det är därifrån vi tar oss vidare.

 

Your best life begins the day you take responsibility for it

IMG_5765

Kanske låter jag min maniska sida ta över. Den som vill och vill och vill, tills energin tar slut och livet går på tomgång. Som ett litet barn i baksätet på bilen med tanken helt fokuserad på destinationen och upprepar frågan ”när är vi framme?” innan tröttheten tar över och kroppen tillslut stänger av. Men det är den sidan hos mig som jag både älskar och hatar, den är fantastisk och den påfrestande. Den vill aldrig ge upp, den vill alltid pressa bara lite till, det är den som alltid promenerar längs med klippkanter, balanserar i tron om att det är omöjligt att tappa balansen. Det är den sidan av mig som ständigt leker med livet.

Varje dag bygger jag på mitt pussel, ett pussel som speglar mitt liv, som speglar mina drömmar, mina mål, min framtid och mitt förflutna. Jag lägger bit för bit. Bygger utan att veta motivet, kanske är det därför det tar sådan tid att lägga ett sådant pussel?

Idag är lyckan total, trots att jag sitter i flätade utemöbler i ett mulet Sparreholm, lite för kyligt på kvällskvisten för den T-shirt som jag envist har på mig. Men det är sommar och jag vägrar acceptera att vädergudarna äntligen vill besvara önskan om regn. Här sitter jag eftersom uppkopplingen inte räcker så långt som till mitt rum. Jag kommer att berätta mer om varför den här dagen är så speciell, jag lovar er, det här kommer att bli så bra.

Jag ser mig själv parkera bilen på Strömsholm i höst när studierna börjar igen och jag ser mig själv trivas med tillvaron som jag kommer att skapa. Strömsholm har verkligen inte varit självklart för mig men nu börjar jag vänja mig vid tanken. Börjar vänja mig vid att jag kommer att spendera dagarna i min barndomsmiljö, på vackra strömsholm, lång ifrån Skånes platta landskap och långt från Flyinges gamla byggnader. Men förstår att det här kommer att bli bra. Det kommer vara utmanande och det kommer att vara roligt.

Even if you aren´t here to stay, I’m happy the universe allowed your soul to stop by


Var ska jag börja? Nu är jag hästlös för första gången på jag vill knappt minnas när. Ibland går saker fortare än planerat och ibland är det kanske skönt att det blir just så. Det blev som att dra av ett plåster och sedan var allt bara över. Kanske är det bra att man inte riktigt hinner förbereda sig, man hinner inte tänka eller reflektera så mycket, det kommer antagligen i efterhand när man inser att det faktiskt hände på riktigt.

Idag flyttar Tudelu till sina nya ägare långt upp i Sverige, det blev bara en mellanlandning för henne här i Strömsholm efter sin resa hem från Flyinge. Det gick verkligen fort med en provridning i fredags och en flytt redan idag. Planerna för hösten fick jag ställa in men det känns ändå väldigt bra på något sätt. Jag trodde att det skulle kännas tyngre men med vetskapen om vilken familj hon flyttar till gör det hela betydligt enklare.

Om jag är ledsen? Jag vet faktiskt inte. Det känns tomt och otroligt sorgligt men jag är ändå glad för Tudis skull. För henne kommer det här att bli så bra och hon kommer att vara lika omtyckt och uppskattad där som hon har varit hos mig. Hon kommer att fortsätta göra en ny ryttare lycklig och få agera läromästare och bästa vän till en yngre tjej som nu fått sin första storhäst, precis allt det som hon har varit för mig. Hjärtat vrider sig lite trots allt, älskade Tudi, hade jag kunnat hitta en bättre häst att tillbringa året tillsammans med i Skåne? Min tryggaste punkt i livet när allt var som mest omtumlande. Min bästa vän som jag kunde göra precis vad jag ville tillsammans med, hon som alltid ställde upp på alla galenskaper jag kunde komma på. Hon som bara suckade lite lätt men ändå försökte sitt bästa när jag förvirrat försökte skapa distanser som inte fanns. Hon som kunde agera galoppör den ena dagen och nybörjarhäst nästa om det var det som jag bad henne om. Det var henne som jag kramade lite extra när livet kändes lite för överväldigande.

Hade jag kunnat hitta en bättre första storhäst? Det tror jag faktiskt inte.

Tack Ewa, Rebecka och Micke för att jag fått låna Tudelu!♥ Tack Tudi för att du varit allt och lite till under den här tiden. Jag behövde det här, jag behövde någonting så enkelt och okomplicerat som henne när jag själv var mitt uppe i allt annat. Det finns nog ingen som jag önskar mer lycka än vad jag önskar Tudi♥

DSC_0200

 

När verkligheten knackar på din dörr

DSC_0333
DSC_0268

Går inte veckorna obehagligt fort? Idag klickade jag in på skolmejlen för första gången på ganska länge och där låg ett mejl från Strömsholm med information inför terminsstart, bör jag börja stressa upp mig redan nu eller ska jag försöka att njuta åtminstone någon vecka till av ledigheten? Den tredje september är det samling i aulan på knytpunkten och sedan är vi igång med år två av tre.

Jag minns när mejlen från Flyinge och SLU ramlade in förra sommaren. Som jag lusläste, försökte ta reda på allt man kunde tänka sig. Försökte reda upp livet och planera för den stora livsförändringen som det innebar att flytta hemifrån. Till skillnad från nu, hemma i vårt lilla bostadsområde, i mitt egna rum, med min egna säng, bland alla mina saker. Det var en stor omställning att lämna allt för ett år sedan men omställningen att komma hem var kanske minst lika stor, för allt är som vanligt men inget är sig likt. Det är samma människor som man möter på Hemköp i Kolbäck, det är namn jag känner igen på startlistorna när det är dags för tävling och det är bekanta områden, men ändå känner man sig lite som en främling, man hälsar och småpratar men man vet egentligen inte vad det är man gått miste om. Hur alla andras liv har fortsatt i olika riktning medan man själv levde instängd i hästbubblan 60mil längre ner i landet.

Det finns ett lugn över tillvaron, för det värsta är över. Nu scrollade jag igenom det som vi hade fått mejlat till oss och förstod att det var en text för ett annat tillfälle än just idag. Den värsta nervositeten fanns när bilen började rulla de där milen neråt i Sverige. Nu rullar den minuterna till Strömsholm, där jag tillbringat allt för många dagar på fiket med världens godaste kladdkaka och en vän, fryst fingrarna av mig i ridhusen, blivit distriktmästare i både hoppning och dressyr, gått ungdomsledarkurs och haft utedagar tillsammans med skolan. Med mitt kontrollbehov kommer jag antagligen att varva upp igen i takt med att dagarna räknas ner men nu vet jag på något sätt vad jag har att vänta och det är bara att ge järnet från dag ett.

Det finns ett uns av längtan. Hur välbehövlig den här sommaren än har varit så längtar jag faktiskt lite. Till att börja träna, att utvecklas, hitta en balans i livet mellan fritid och studier, -fortsätta andas häst på ett sätt som är ovärdeligt. För jag kan inte få nog, av mjuka mular, trassliga manar och vänliga ögon. För ibland behövs inte mer är just det för att man ska bli på bättre humör.

Det började här

Bloggen, min öppna dagbok. Det började med ord som i princip var tagna ur någon annans mun, för att jag inte hade tekniken att sammanfatta mina egna tankar. Det började med ogenomtänkta texter, utan sammanhang och struktur, och med bilder, så mycket bilder. Alltid skrivet med ett syfte men som i själva verket saknade mening. För visst kretsade livet kring det egna, runt ens egna behov, tankar och åsikter.

Det avtog när jag insåg att jag aldrig någonsin menat att göra någon ledsen. Det förändrades när jag förstod att det fanns viktigare saker än att synas och höras mest. Jag var bara tretton när de första orden publicerades på nätet, tretton år när jag valde att dela med mig utav de viktigaste delarna i livet och sedan dess har det fortsatt, med ett fåtal uppehåll när livets komplikationer kommit emellan.

Någonstans under den här resan växer vi upp, vi blir äldre, dock kanske inte alltid klokare med det. Vilsna tonåringar, utan att ha förmågan nog att se det så, men med drömmar som skulle nå till molnen om de staplades på hög. Och med tiden, trasiga hjärtan, utan att förstå var längs vägen det plötsligt kunde gå så fel. Lyckliga, för möjligheterna vi skapat och sorgsna för att livets orättvisor alltid tycks drabba oss. Det här har jag skrivit om, i många många år. Jag har låtit tangenterna gå varma när känslorna blivit alldeles för många och jag har gång på gång blottat hjärtat när det varit som svagast, jag har fått läsa ord skrivna om mig och till mig i syfte att såra och bryta ner, fått hjärtat omvridet likt en disktrasa när jag varit som mest mottaglig. Samtidigt som den största stöttningen och bekräftelsen ibland har kommit från just er som läst.

10376332_10202494574588893_2622651079380311020_n

Jag undrar fortfarande, när blir jag vuxen? Var går den gyllene gränsen som leder in i livet där allt ska börja, eller finns det en chans att jag faktiskt redan är där? Att jag redan passerat. För jag minns de första dagarna på högstadiet när det roligaste jag kunde tänka mig var att dela hästbilder på min nya blogg, eller dagarna på gymnasiet där jag insåg hur mycket det skrivna ordet kunde ge tillbaka till mig i den tid där jag kände mig som mest omtumlad, eller idag, med ett år på universitet i bagaget och med livets alla frågor långt ifrån besvarade. Med kanske en ännu mer förvirrad själ men fortfarande med drömmar upp till skyarna så skriver jag fortfarande. Det är samma men ändå inte lika. Det är fortfarande jag, men det blir kanske aldrig mer sig likt?

Lika förvirrande och lika flummigt som vanligt. Som sagt, det är tur att jag är bättre på att hålla den röda tråden när det kommer till skolarbeten, för detta är långt ifrån godkänt. Men här, på min sida, här är allt mitt eget och då vågar jag nästan släppa kontrollbehovet och säga – vad spelar det egentligen för roll? Vem bryr sig om relevans, meningsuppbyggnader och kritiskt granskande? Det här är bara för mig, bara för min egen skull. För att minnas tillbaka, för att spackla för sprickorna i fasaden och för att ge mig själv förutsättningar att lära känna mig själv.