you’ll feel my presence in the soft summer breeze

Det vrider sig lite i magen, bara tanken får mig att må illa. Fy vad skört livet är, så snabbt glädje kan vändas till sorg. Hur sprickorna i fasaden ska rasera ett helt liv. Hur orättvis det kan vara och det är först då man förstår att allt det vi tar för givet varje dag inte borde vara så självklart.

Dessa tankar har snurrat i mitt huvud några kvällar nu men jag vill ändå påstå att det för någonting positivt med sig. De viskar om att vi alltid bör ta tillvara på de ögonblick vi tilldelas. Att vi alltid bör göra det bästa utav situationen och att vi faktiskt bara har ett liv och att vi då lika gärna kan göra det bästa utav det.

Med dessa tankar vill jag krama henne lite extra, dra ryktborsten några gånger till och berömma det som berömmas kan. För det kan ta slut. Det är det brutala sanningen. Jag ser fram emot alla dagar som vi kommer att spendera tillsammans. Ser fram emot den dagen jag går ut skolan och kan välja vilken väg jag vill i livet, det kommer jag göra med henne vid min sida. Jag ser fram emot att värma kyliga händer innanför hennes täcken och frisera hovskägg sena kvällar. Att i regnet träna på det som kommer ta oss vidare mot nya utmaningar. Lasta i bäckmörker för att åka till träning en sen kväll i december. Det är saker som kommer bringa mig lycka även om det i stunden kan kännas tungt. Det är så mycket jag hoppas att vi får uppleva tillsammans och det skrämmer mig att veta att en del saker aldrig kommer gå att förebygga – hur mycket vi än försöker.

Tröst bland skärvor av trasiga drömmar

11046795_10204638961437224_4820210704076766936_n
IMG_1683
Carpathia våren 2014 – Foto: Alexandra Sjöblom ©

Det är kyligt ute, sådär fuktigt, rått och rysligt att man bara väntar på att de första dropparna regn ska falla från den gråa tunna mattan av moln. Jag kan inte minnas att kylan smög sig in så tidigt förra året men förstår att skillnaden nog handlar om den geografiska platsen.

Jag ser tillbaka ytterligare en gång. På det som är och på det som varit. Det är oundvikligt när Facebook ständigt kommer med påminnelser för varje år som passerat. År som jag minns som om det vore igår. Bilder från dagar där jag kan minnas precis vad jag kände och varför. Hur leenden från en lyckad tävlingsdag samma eftermiddag kunde bytas ut mot tårar över livets orättvisa när jag tog min gamla cykel ner till min bästa vän som hade fått en dödsdom på sina axlar. Skuld och sorg, en aningens ångest och förtvivlan över att aldrig kunna göra tillräckligt, samtidigt som man skulle påskina för omgivningen hur fantastiskt lycklig man var när resultaten på tävlingsbanorna var som allra bäst. För samtidigt som jag stod på distriktets årsmöte för att ta emot mina medaljer från DM så hade jag fått alla mina drömmar krossade och det hade jag lagt ut offentligt på nätet, öppet för alla att granska och kritisera.

För jag skulle ständigt vara en förebild för alla andra. En påtvingad titel som jag alltid försökte skaka av mig trots att jag visste att det var omöjligt, orden var märkta i min panna. Jag var aldrig mer än mänsklig, skillnaden var att jag hade valt att dela med mig utav allt, varje dag, jag involverade, då flera hundra personer, i mina misstag tills jag kände att det inte längre gav mig någonting tillbaka, mer än en trasig och sprucken självbild.

Jag älskar fortfarande det skrivna ordet, jag kan njuta av att meningar växer och blir längre än vad de är grammatiskt riktigt, när orden rinner vidare likt pålande bäckar utan en tanke på att någonsin behöva sätta punkt. Kanske främst för att jag saknar förmågan att kunna formulera mig på i tal. Orden fastnar på tungan och de tuggas likt ett tuggummi tills de tappat smaken och har tjänat sitt syfte. Ljudlöst spottas de ut och ersätts av någonting annat, utan att någon hunnit reagera. Det är skillnaden, att skriva är att bearbeta, alltid kunna förändra och påverka, även i efterhand.

Jag trivs ändå med att dela med mig, kraven är som bortblåsta men det krävdes en storm för att på riktigt ställa om. Ändra mitt tankesätt, ändra min inställning och ändra sättet att se på saker. Det krävdes för att jag skulle finna ro i vad som varit och i vad som blev. Men trygghet finns i det vi lämnat bakom oss, i tavlor och i texter som jag aldrig valde att radera, ibland även i det jag valde att inte publicera, och från det skapar vi den framtid som vi alltid velat leva i. Det är därifrån vi tar oss vidare.

 

Your best life begins the day you take responsibility for it

IMG_5765

Kanske låter jag min maniska sida ta över. Den som vill och vill och vill, tills energin tar slut och livet går på tomgång. Som ett litet barn i baksätet på bilen med tanken helt fokuserad på destinationen och upprepar frågan ”när är vi framme?” innan tröttheten tar över och kroppen tillslut stänger av. Men det är den sidan hos mig som jag både älskar och hatar, den är fantastisk och den påfrestande. Den vill aldrig ge upp, den vill alltid pressa bara lite till, det är den som alltid promenerar längs med klippkanter, balanserar i tron om att det är omöjligt att tappa balansen. Det är den sidan av mig som ständigt leker med livet.

Varje dag bygger jag på mitt pussel, ett pussel som speglar mitt liv, som speglar mina drömmar, mina mål, min framtid och mitt förflutna. Jag lägger bit för bit. Bygger utan att veta motivet, kanske är det därför det tar sådan tid att lägga ett sådant pussel?

Idag är lyckan total, trots att jag sitter i flätade utemöbler i ett mulet Sparreholm, lite för kyligt på kvällskvisten för den T-shirt som jag envist har på mig. Men det är sommar och jag vägrar acceptera att vädergudarna äntligen vill besvara önskan om regn. Här sitter jag eftersom uppkopplingen inte räcker så långt som till mitt rum. Jag kommer att berätta mer om varför den här dagen är så speciell, jag lovar er, det här kommer att bli så bra.

Jag ser mig själv parkera bilen på Strömsholm i höst när studierna börjar igen och jag ser mig själv trivas med tillvaron som jag kommer att skapa. Strömsholm har verkligen inte varit självklart för mig men nu börjar jag vänja mig vid tanken. Börjar vänja mig vid att jag kommer att spendera dagarna i min barndomsmiljö, på vackra strömsholm, lång ifrån Skånes platta landskap och långt från Flyinges gamla byggnader. Men förstår att det här kommer att bli bra. Det kommer vara utmanande och det kommer att vara roligt.

Even if you aren´t here to stay, I’m happy the universe allowed your soul to stop by


Var ska jag börja? Nu är jag hästlös för första gången på jag vill knappt minnas när. Ibland går saker fortare än planerat och ibland är det kanske skönt att det blir just så. Det blev som att dra av ett plåster och sedan var allt bara över. Kanske är det bra att man inte riktigt hinner förbereda sig, man hinner inte tänka eller reflektera så mycket, det kommer antagligen i efterhand när man inser att det faktiskt hände på riktigt.

Idag flyttar Tudelu till sina nya ägare långt upp i Sverige, det blev bara en mellanlandning för henne här i Strömsholm efter sin resa hem från Flyinge. Det gick verkligen fort med en provridning i fredags och en flytt redan idag. Planerna för hösten fick jag ställa in men det känns ändå väldigt bra på något sätt. Jag trodde att det skulle kännas tyngre men med vetskapen om vilken familj hon flyttar till gör det hela betydligt enklare.

Om jag är ledsen? Jag vet faktiskt inte. Det känns tomt och otroligt sorgligt men jag är ändå glad för Tudis skull. För henne kommer det här att bli så bra och hon kommer att vara lika omtyckt och uppskattad där som hon har varit hos mig. Hon kommer att fortsätta göra en ny ryttare lycklig och få agera läromästare och bästa vän till en yngre tjej som nu fått sin första storhäst, precis allt det som hon har varit för mig. Hjärtat vrider sig lite trots allt, älskade Tudi, hade jag kunnat hitta en bättre häst att tillbringa året tillsammans med i Skåne? Min tryggaste punkt i livet när allt var som mest omtumlande. Min bästa vän som jag kunde göra precis vad jag ville tillsammans med, hon som alltid ställde upp på alla galenskaper jag kunde komma på. Hon som bara suckade lite lätt men ändå försökte sitt bästa när jag förvirrat försökte skapa distanser som inte fanns. Hon som kunde agera galoppör den ena dagen och nybörjarhäst nästa om det var det som jag bad henne om. Det var henne som jag kramade lite extra när livet kändes lite för överväldigande.

Hade jag kunnat hitta en bättre första storhäst? Det tror jag faktiskt inte.

Tack Ewa, Rebecka och Micke för att jag fått låna Tudelu!♥ Tack Tudi för att du varit allt och lite till under den här tiden. Jag behövde det här, jag behövde någonting så enkelt och okomplicerat som henne när jag själv var mitt uppe i allt annat. Det finns nog ingen som jag önskar mer lycka än vad jag önskar Tudi♥

DSC_0200

 

När verkligheten knackar på din dörr

DSC_0333
DSC_0268

Går inte veckorna obehagligt fort? Idag klickade jag in på skolmejlen för första gången på ganska länge och där låg ett mejl från Strömsholm med information inför terminsstart, bör jag börja stressa upp mig redan nu eller ska jag försöka att njuta åtminstone någon vecka till av ledigheten? Den tredje september är det samling i aulan på knytpunkten och sedan är vi igång med år två av tre.

Jag minns när mejlen från Flyinge och SLU ramlade in förra sommaren. Som jag lusläste, försökte ta reda på allt man kunde tänka sig. Försökte reda upp livet och planera för den stora livsförändringen som det innebar att flytta hemifrån. Till skillnad från nu, hemma i vårt lilla bostadsområde, i mitt egna rum, med min egna säng, bland alla mina saker. Det var en stor omställning att lämna allt för ett år sedan men omställningen att komma hem var kanske minst lika stor, för allt är som vanligt men inget är sig likt. Det är samma människor som man möter på Hemköp i Kolbäck, det är namn jag känner igen på startlistorna när det är dags för tävling och det är bekanta områden, men ändå känner man sig lite som en främling, man hälsar och småpratar men man vet egentligen inte vad det är man gått miste om. Hur alla andras liv har fortsatt i olika riktning medan man själv levde instängd i hästbubblan 60mil längre ner i landet.

Det finns ett lugn över tillvaron, för det värsta är över. Nu scrollade jag igenom det som vi hade fått mejlat till oss och förstod att det var en text för ett annat tillfälle än just idag. Den värsta nervositeten fanns när bilen började rulla de där milen neråt i Sverige. Nu rullar den minuterna till Strömsholm, där jag tillbringat allt för många dagar på fiket med världens godaste kladdkaka och en vän, fryst fingrarna av mig i ridhusen, blivit distriktmästare i både hoppning och dressyr, gått ungdomsledarkurs och haft utedagar tillsammans med skolan. Med mitt kontrollbehov kommer jag antagligen att varva upp igen i takt med att dagarna räknas ner men nu vet jag på något sätt vad jag har att vänta och det är bara att ge järnet från dag ett.

Det finns ett uns av längtan. Hur välbehövlig den här sommaren än har varit så längtar jag faktiskt lite. Till att börja träna, att utvecklas, hitta en balans i livet mellan fritid och studier, -fortsätta andas häst på ett sätt som är ovärdeligt. För jag kan inte få nog, av mjuka mular, trassliga manar och vänliga ögon. För ibland behövs inte mer är just det för att man ska bli på bättre humör.

Det började här

Bloggen, min öppna dagbok. Det började med ord som i princip var tagna ur någon annans mun, för att jag inte hade tekniken att sammanfatta mina egna tankar. Det började med ogenomtänkta texter, utan sammanhang och struktur, och med bilder, så mycket bilder. Alltid skrivet med ett syfte men som i själva verket saknade mening. För visst kretsade livet kring det egna, runt ens egna behov, tankar och åsikter.

Det avtog när jag insåg att jag aldrig någonsin menat att göra någon ledsen. Det förändrades när jag förstod att det fanns viktigare saker än att synas och höras mest. Jag var bara tretton när de första orden publicerades på nätet, tretton år när jag valde att dela med mig utav de viktigaste delarna i livet och sedan dess har det fortsatt, med ett fåtal uppehåll när livets komplikationer kommit emellan.

Någonstans under den här resan växer vi upp, vi blir äldre, dock kanske inte alltid klokare med det. Vilsna tonåringar, utan att ha förmågan nog att se det så, men med drömmar som skulle nå till molnen om de staplades på hög. Och med tiden, trasiga hjärtan, utan att förstå var längs vägen det plötsligt kunde gå så fel. Lyckliga, för möjligheterna vi skapat och sorgsna för att livets orättvisor alltid tycks drabba oss. Det här har jag skrivit om, i många många år. Jag har låtit tangenterna gå varma när känslorna blivit alldeles för många och jag har gång på gång blottat hjärtat när det varit som svagast, jag har fått läsa ord skrivna om mig och till mig i syfte att såra och bryta ner, fått hjärtat omvridet likt en disktrasa när jag varit som mest mottaglig. Samtidigt som den största stöttningen och bekräftelsen ibland har kommit från just er som läst.

10376332_10202494574588893_2622651079380311020_n

Jag undrar fortfarande, när blir jag vuxen? Var går den gyllene gränsen som leder in i livet där allt ska börja, eller finns det en chans att jag faktiskt redan är där? Att jag redan passerat. För jag minns de första dagarna på högstadiet när det roligaste jag kunde tänka mig var att dela hästbilder på min nya blogg, eller dagarna på gymnasiet där jag insåg hur mycket det skrivna ordet kunde ge tillbaka till mig i den tid där jag kände mig som mest omtumlad, eller idag, med ett år på universitet i bagaget och med livets alla frågor långt ifrån besvarade. Med kanske en ännu mer förvirrad själ men fortfarande med drömmar upp till skyarna så skriver jag fortfarande. Det är samma men ändå inte lika. Det är fortfarande jag, men det blir kanske aldrig mer sig likt?

Lika förvirrande och lika flummigt som vanligt. Som sagt, det är tur att jag är bättre på att hålla den röda tråden när det kommer till skolarbeten, för detta är långt ifrån godkänt. Men här, på min sida, här är allt mitt eget och då vågar jag nästan släppa kontrollbehovet och säga – vad spelar det egentligen för roll? Vem bryr sig om relevans, meningsuppbyggnader och kritiskt granskande? Det här är bara för mig, bara för min egen skull. För att minnas tillbaka, för att spackla för sprickorna i fasaden och för att ge mig själv förutsättningar att lära känna mig själv.

We find comfort in words familiar even though we know the ending

20

Jag insåg idag att jag har mer saker i ponnystorlek än vad jag har passande en storhäst. När jag rotade genom garaget för att leta fram min sadel, träns och annan utrustning passande en D-ponny så snubblade jag över allt det där jag inte hade hjärta att göra mig av med förra året. Jag har täcken så att jag skulle kunna driva en ridskola, benskydd, träns, grimmor och annat krimskrams. Men det tar verkligen emot att göra sig av med en del utav sakerna eftersom de har ett sentimentalt värde som inte riktigt går att ta på. Kanske är det främst de täcken som Pondus vann under vår sista tid ihop? Pannband som jag var helt övertygad gav tur eller saker jag aldrig riktigt hann använda innan planerna gick i stöpet.

Alla som känner mig vet mycket väl hur skeptisk jag var till att överhuvudtaget börja rida storhäst. Ni minns nog även att jag helt ärligt hade planerat att sluta rida i och med att jag inte skulle få rida ponny längre. Ett drastiskt beslut kan tyckas men jag tror också att det var så det hade blivit om inte ponnyåldern höjdes i samband med att jag fyllde 19år.

Det är som att komma hem när jag sitter upp på de ponnyer jag hjälper till med just nu. Det är en bekant känsla av trygghet och tacksamhet. Att känna igen sig och minnas det som varit kan både vara lättsamt och ångestfyllt. Men jag vill minnas, jag vill sakna, jag vill uppleva allt det där som fick mig att må riktigt bra även om det kanske inte slutade som jag hade önskat att det skulle ha gjort.

För jag vet hur mycket jag brann för hästen som djur när den första ponnyn lastades ur hemma på stallplan. Hur intresset och nyfikenheten för utveckling och tävling byggdes upp i samspel med den individ man hade att använda. Nu letar vi istället efter en individ som passar vårt valda användningsområde. Det är kanske den största skillnaden mellan då och nu. Det finns något sorgligt i det, för nu finns en större känsla för sporten än vad det finns för hästen. Det är väl kanske det som gör att ponnyerna kommer mig lite närmre, eftersom jag inte kan planera för en framtid på tävlingsbanan. För att de påminner mig om varför jag från början drömde om att ha en alldeles egen häst. Det var inte priser, mål och utvecklingsmöjligheter. Det var känslan av att ha någonting alldeles eget att älska och tycka om bortom alla begränsningar, det var tanken om att det fanns någon som varje dag stod i stallet och väntade, det var barbacka-turer i skogen tillsammans med en kompis, galopp över åkrarna och flätandet av manar.

Jag har älskat varje häst jag fått möjlighet att låna genom åren oavsett vad det tänkta syftet har varit, och kanske är det därför det har tagit lika hårt på mig varje gång de inte längre funnits kvar. Kanske är det därför hela min kropp skrek aldrig mer när Krypton blev utdömd. För att det finns bara en viss mängd av sorg ett hjärta orkar bära. 

20-juli-116_5009a3f7e087c33a1f00028c1385857_10201065943354005_944274499_n10437664_10202882774773655_6145629671319402751_n

The best investment you’ll ever make is in yourself

Fina Callie efter gårdagens pass i kvällssolen.

Jag fortsätter i spåret jag redan snöat in mig på, med en hemflytt. Efter ett år borta från allt det man vuxit upp i, borta från allt man värderat som högst och borta från alla självklarheter så kommer man till insikt med en del saker. För visst lämnade jag skåne med en betydligt större kunskapsbank än vad jag kom dit med och det är först när man landar hemma i vardagen igen och börjar nysta i tussar av tankar som man förstår vad det är man vill göra med allt det man tagit till sig. Långt, långt ifrån fullärd kunskapsmässigt så har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Den här sommaren tänker jag göra allt jag kan för mig själv. Jag har alltid varit väldigt duktig på att ta på mig för mycket. Jag vill ofta betydligt mer än vad orken räcker till. Jag har alltid varit duktig på att engagera mig, i människor, i hästar, i föreningar och styrelser. Alltid velat vara andra till lags och livrädd för att såra någon. Älskat när möten och aktiviteter avlöst varandra och alltid velat toppa det med att sätta högre mål än vad jag varit kapabel till att klara av. Jag har varit bra på att ta ut besvikelser i förskott och expert att trycka på punkter som redan gör ont.

Att ta hand om oss själva är vi kanske betydligt mindre duktiga på, men är inte det ett hästtjejs-fenomen? Ett löfte till mig själv den här sommaren blir att göra allt det där som är viktigt för mig, våga tro på min egen förmåga utan att begränsa den, skratta åt misstag men fortfarande lära utav dem och kanske framförallt, vara lyhörd nog att aldrig kräva mer utav mig själv än vad jag klarar av. För i slutänden är det ändå jag som ska trivas med mig själv och ingen annan.

Kanske tar jag mig vatten över huvudet när jag försöker utnyttja dygnets alla timmar, men jag trivs så bra just nu. Det insåg jag imorse när jag vaknade på min lediga dag med träningsvärk i muskler jag inte visste att jag hade efter att ha spenderat gårdagen med häst från 07.00 till 21.30. Ibland behöver man utmana sig själv, göra något som verkar omöjligt för att inse hur bra det kan bli om man bara ger det ett försök. Det här är lärdomar jag aldrig hade kunnat ta till mig om jag inte hade klivit utanför min bubbla av trygghet, packat ner mitt liv i lådor och lämnat allt det jag hade här för att bygga något nytt på ett så fantastiskt ställe som Flyinge.

DSC_3230
DSC_0151img_3158img_2506img_0779DSC_0311

Livet på en pinne

Ibland löser sig många utav livets frågetecken helt utan att man riktigt är medveten om det. Pusselbitarna som man vänt och vridit på så många gånger för att få hörn och sidor att stämma överens, en dag så bara klaffar dom. Jag njuter av hur livet tagit form. Njuter delvis av att vara hemma, i den miljö där tryggheten är som störst. Där alla tunga frågor har så enkla svar. Där man redan upplevt allt och lite till, både de svåraste minnena och de absolut gladaste stunderna.

Jag trivs med vardagen trots allt. Det blev kanske lättare än väntat att komma hem igen. Mellan måsten och krav hinner jag med allt det som jag brinner för. I skrivandets stund väntar jag på att få sätta mig i bilen för att styra mot dagens tredje stall för att rida ytterligare en häst som jag tycker mycket om. Samtidigt som ögonen är så trötta att jag skulle somna omedelbart om jag valde att lägga huvudet på kudden för bara en minut. Men så blir det när man väljer att spendera kvällen tillsammans med en vän, mat och bio när man vet att klockan ringer 05.45. Somliga val är mer värda än andra och visst är det värt det, lycka är att spendera tid med dem man tycker om.

Ett halvhjärtat löfte till mig själv blir att ta tag i skrivandet, för min egen skull. Ibland behöver man skriva av sig, att avreagera sig i skriven text har ofta bättre effekt än någonting annat, iallafall känns det så för mig. För någonstans är jag betydligt bättre med de skrivna ordet, där man aldrig riktigt behöver sätta punkt – om man inte skulle vilja.

Nu avslutar jag denna måndag på ett lika bra sätt som den började. Tillsammans med en mule som aldrig vill något annat än väl. Jag tror att jag blivit förälskad i hästar på nytt, för just nu finns det ingenting som lockar mer än att bara umgås med hästarna, oavsett om det är från marken eller från ryggen. Jag känner mig som ett barn på julafton, uppslukad av att få andas häst, frälst över vilka fantastiska djur det här är.

1557544_10202099062381335_1667136242_n
18449743_10209486060891681_1091130580643770298_o10402656_306002096229558_1726104304046446004_n
Krypton våren 2014 – Carpathia våren 2016 – Argona sommaren 2014