We find comfort in words familiar even though we know the ending

20

Jag insåg idag att jag har mer saker i ponnystorlek än vad jag har passande en storhäst. När jag rotade genom garaget för att leta fram min sadel, träns och annan utrustning passande en D-ponny så snubblade jag över allt det där jag inte hade hjärta att göra mig av med förra året. Jag har täcken så att jag skulle kunna driva en ridskola, benskydd, träns, grimmor och annat krimskrams. Men det tar verkligen emot att göra sig av med en del utav sakerna eftersom de har ett sentimentalt värde som inte riktigt går att ta på. Kanske är det främst de täcken som Pondus vann under vår sista tid ihop? Pannband som jag var helt övertygad gav tur eller saker jag aldrig riktigt hann använda innan planerna gick i stöpet.

Alla som känner mig vet mycket väl hur skeptisk jag var till att överhuvudtaget börja rida storhäst. Ni minns nog även att jag helt ärligt hade planerat att sluta rida i och med att jag inte skulle få rida ponny längre. Ett drastiskt beslut kan tyckas men jag tror också att det var så det hade blivit om inte ponnyåldern höjdes i samband med att jag fyllde 19år.

Det är som att komma hem när jag sitter upp på de ponnyer jag hjälper till med just nu. Det är en bekant känsla av trygghet och tacksamhet. Att känna igen sig och minnas det som varit kan både vara lättsamt och ångestfyllt. Men jag vill minnas, jag vill sakna, jag vill uppleva allt det där som fick mig att må riktigt bra även om det kanske inte slutade som jag hade önskat att det skulle ha gjort.

För jag vet hur mycket jag brann för hästen som djur när den första ponnyn lastades ur hemma på stallplan. Hur intresset och nyfikenheten för utveckling och tävling byggdes upp i samspel med den individ man hade att använda. Nu letar vi istället efter en individ som passar vårt valda användningsområde. Det är kanske den största skillnaden mellan då och nu. Det finns något sorgligt i det, för nu finns en större känsla för sporten än vad det finns för hästen. Det är väl kanske det som gör att ponnyerna kommer mig lite närmre, eftersom jag inte kan planera för en framtid på tävlingsbanan. För att de påminner mig om varför jag från början drömde om att ha en alldeles egen häst. Det var inte priser, mål och utvecklingsmöjligheter. Det var känslan av att ha någonting alldeles eget att älska och tycka om bortom alla begränsningar, det var tanken om att det fanns någon som varje dag stod i stallet och väntade, det var barbacka-turer i skogen tillsammans med en kompis, galopp över åkrarna och flätandet av manar.

Jag har älskat varje häst jag fått möjlighet att låna genom åren oavsett vad det tänkta syftet har varit, och kanske är det därför det har tagit lika hårt på mig varje gång de inte längre funnits kvar. Kanske är det därför hela min kropp skrek aldrig mer när Krypton blev utdömd. För att det finns bara en viss mängd av sorg ett hjärta orkar bära. 

20-juli-116_5009a3f7e087c33a1f00028c1385857_10201065943354005_944274499_n10437664_10202882774773655_6145629671319402751_n

Annonser

Vecka 27

Härliga måndag, ännu en ny vecka och jag känner redan på mig att den här sommaren kommer att flyga iväg. Kommer jag överhuvudtaget ha tid att njuta av den ledighet som jag faktiskt behöver? Det är en förhoppning åtminstone.

Jag började morgonen med fordring och utsläpp i stallet, fortsatte med att pyssla klart med det som skulle göras innan jag och Tudelu red ner till slottet. Denna gång red vi över bron och höll till på ängen som ligger på framsidan av slottet. Där fanns det bra med yta för att kunna utnyttja galoppen ordentligt och locka till sig lite framåtbjudning. Det är nästan som man kan tro att både jag och Tudi har tagit sommarlov, för just nu går vi båda på halvfart och är lika trötta båda två. Värmen eller motivationsbrist, det är fortfarande oklart. Fin blev hon efter att vi båda kommit igång. Vi laddar för tävling på lördag och sedan är tanken att hon ska få lite sommarvila innan vi kör igång igen.

Innan lunch red jag ett pass på fina Callie som innehöll hoppning med hjälp utav hennes ägare. Det är sådan skillnad på att rida Callie jämfört med Tudi, helt olika varandra och det är en utmaning att ställa om sin ridning från att vara övertydlig med Tudi till att absolut inte göra för mycket på Callie. Fantastiskt fin var hon iallafall och vi fortsätter jobba vidare med att bara kunna ligga kvar och vänta in språnget istället för att rusa när hon ser en distans.

Nu äter jag lunch och fortsätter sedan kvällen med att jobba. Veckans planer är att jag ska hinna med att rida lite fler hästar, hopptränar en ponny på onsdag och jobbar torsdag, fredag och söndag. Jag försöker att ta tillvara på guldkornen i vardagen och göra det bästa utav varje dag, hittills är jag väldigt nöjd med hur det går.

En betydligt bättre fredag

Dessa killar roade jag mig tillsammans med under förmiddagen. Inte så spännande kanske men väldigt roligt. Som sagt har jag gått in i någon hästtrans sen jag kom hem och allt jag ser är dessa fantastiskt snälla ögon och mjuka mular. Det är verkligen allt jag behöver. Om jag inte missminner mig helt är båda dessa grabbar 3år, eventuellt 4år? När jag gick in i unghästblocket i våras var jag väldigt osäker och försiktig för att jag eventuellt skulle förstöra någonting under inridningen. Nu är de här två då redan inridna och väldigt trevliga att rida men det är roligt att den där osäkerheten är som bortblåst och att jag vågar lita på min magkänsla.

Tudelu och jag red ut nu på eftermiddagen när värmen hade lagt sig en aning. När det är som värst går det knappt att lämna gården utan att få med sig bygdens alla flugfän och broms. Varken jag eller Tudi klarar av att koncentrera oss då när vi ständigt fokuserar på att komma undan från alla bett. Att Tant-Tudi sedan har flugsprays-fobi gör ju inte saken bättre. Hon är bland det snällaste som vandrat på denna jord och det finns få saker som kan göra henne upprörd, flugsprayen är dock en av dom och det räcker ofta med att den står synligt framme i stallet för att locka fram Bulldozer-sidan hos Tudi.

The best investment you’ll ever make is in yourself

Fina Callie efter gårdagens pass i kvällssolen.

Jag fortsätter i spåret jag redan snöat in mig på, med en hemflytt. Efter ett år borta från allt det man vuxit upp i, borta från allt man värderat som högst och borta från alla självklarheter så kommer man till insikt med en del saker. För visst lämnade jag skåne med en betydligt större kunskapsbank än vad jag kom dit med och det är först när man landar hemma i vardagen igen och börjar nysta i tussar av tankar som man förstår vad det är man vill göra med allt det man tagit till sig. Långt, långt ifrån fullärd kunskapsmässigt så har jag lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Den här sommaren tänker jag göra allt jag kan för mig själv. Jag har alltid varit väldigt duktig på att ta på mig för mycket. Jag vill ofta betydligt mer än vad orken räcker till. Jag har alltid varit duktig på att engagera mig, i människor, i hästar, i föreningar och styrelser. Alltid velat vara andra till lags och livrädd för att såra någon. Älskat när möten och aktiviteter avlöst varandra och alltid velat toppa det med att sätta högre mål än vad jag varit kapabel till att klara av. Jag har varit bra på att ta ut besvikelser i förskott och expert att trycka på punkter som redan gör ont.

Att ta hand om oss själva är vi kanske betydligt mindre duktiga på, men är inte det ett hästtjejs-fenomen? Ett löfte till mig själv den här sommaren blir att göra allt det där som är viktigt för mig, våga tro på min egen förmåga utan att begränsa den, skratta åt misstag men fortfarande lära utav dem och kanske framförallt, vara lyhörd nog att aldrig kräva mer utav mig själv än vad jag klarar av. För i slutänden är det ändå jag som ska trivas med mig själv och ingen annan.

Kanske tar jag mig vatten över huvudet när jag försöker utnyttja dygnets alla timmar, men jag trivs så bra just nu. Det insåg jag imorse när jag vaknade på min lediga dag med träningsvärk i muskler jag inte visste att jag hade efter att ha spenderat gårdagen med häst från 07.00 till 21.30. Ibland behöver man utmana sig själv, göra något som verkar omöjligt för att inse hur bra det kan bli om man bara ger det ett försök. Det här är lärdomar jag aldrig hade kunnat ta till mig om jag inte hade klivit utanför min bubbla av trygghet, packat ner mitt liv i lådor och lämnat allt det jag hade här för att bygga något nytt på ett så fantastiskt ställe som Flyinge.

DSC_3230
DSC_0151img_3158img_2506img_0779DSC_0311

Livet på en pinne

Ibland löser sig många utav livets frågetecken helt utan att man riktigt är medveten om det. Pusselbitarna som man vänt och vridit på så många gånger för att få hörn och sidor att stämma överens, en dag så bara klaffar dom. Jag njuter av hur livet tagit form. Njuter delvis av att vara hemma, i den miljö där tryggheten är som störst. Där alla tunga frågor har så enkla svar. Där man redan upplevt allt och lite till, både de svåraste minnena och de absolut gladaste stunderna.

Jag trivs med vardagen trots allt. Det blev kanske lättare än väntat att komma hem igen. Mellan måsten och krav hinner jag med allt det som jag brinner för. I skrivandets stund väntar jag på att få sätta mig i bilen för att styra mot dagens tredje stall för att rida ytterligare en häst som jag tycker mycket om. Samtidigt som ögonen är så trötta att jag skulle somna omedelbart om jag valde att lägga huvudet på kudden för bara en minut. Men så blir det när man väljer att spendera kvällen tillsammans med en vän, mat och bio när man vet att klockan ringer 05.45. Somliga val är mer värda än andra och visst är det värt det, lycka är att spendera tid med dem man tycker om.

Ett halvhjärtat löfte till mig själv blir att ta tag i skrivandet, för min egen skull. Ibland behöver man skriva av sig, att avreagera sig i skriven text har ofta bättre effekt än någonting annat, iallafall känns det så för mig. För någonstans är jag betydligt bättre med de skrivna ordet, där man aldrig riktigt behöver sätta punkt – om man inte skulle vilja.

Nu avslutar jag denna måndag på ett lika bra sätt som den började. Tillsammans med en mule som aldrig vill något annat än väl. Jag tror att jag blivit förälskad i hästar på nytt, för just nu finns det ingenting som lockar mer än att bara umgås med hästarna, oavsett om det är från marken eller från ryggen. Jag känner mig som ett barn på julafton, uppslukad av att få andas häst, frälst över vilka fantastiska djur det här är.

1557544_10202099062381335_1667136242_n
18449743_10209486060891681_1091130580643770298_o10402656_306002096229558_1726104304046446004_n
Krypton våren 2014 – Carpathia våren 2016 – Argona sommaren 2014

Tävling och Glad Midsommar

Vilken härlig känsla det var att gå i mål igår efter 110cm klassen. Jag har ridit några 110 men inte speciellt många alls. De på flyinge som jag red var bara bedömning A, alltså en grundhoppning där man endast behövde vara felfri. De två som jag red här hemma innan gårdagen har jag rivit redan i grunden men nu igår så lyckades vi sätta en felfri ritt både i grund och omhoppning. Det känns som att vi blir säkrare tillsammans och det kändes bra när jag gick banan till 115cm klassen som var efter men tyvärr så tog energin slut och jag orkar inte riktigt supporta henne när jag måste rida på styrka. Så vi fick ett stopp på hinder nummer tre och tidsfel med det. Men i mål kom vi och det får vi vara nöjda med!

På morgonen var jag ute och red två ponnysar, en som jag precis börjat hjälpa till med och sedan Gasira som red lite innan jag flyttade till skåne i höstas. Båda är väldigt fina och det var framförallt roligt att rida Gasira igen eftersom jag trivs väldigt bra med henne. Fick hoppa några språng också och hon hoppar mig ur sadeln endel språng!

Något negativt går såklart att hitta även denna dag, det regnade i princip hela dagen och jag var blöt och kall ända in på kroppen efter morgonens ridning och fick byta om till torra kläder innan vi åkte på tävling. På tävligen höll regnet i sig och efter några timmar där var varje kroppsdel genomkall och blöt. Man bör inte klaga på regnet med tanke på vattenbrist och torka men just igår kändes regnet mindre välkommet.

img_5254img_5255img_5245img_5243img_5244

Success is walking from failure to failure with no loss of enthusiasm

DSC_0069

Inleder veckan med tre arbetsdagar och sedan är jag ledig torsdag och fredag innan jag jobbar vidare i helgen. Det är många tankar som går just nu och jag funderar vidare på hur framtiden kommer att se ut. Den svenska sommaren är tillbaka och den tropiska värmen har lämnat oss och vi välkomnade regn, åska och blixtrar för någon kväll sedan. Men det är härligt att rida i blåsten så att flugor, mygg och knott lämnar oss ifred.

Hästar att rida har somsagt verkligen inte blivit något problem. Om man ändå kunde leva på att rida hela dagarna? Nu har jag tre extra hästar som jag kommer att rida regelbundet utöver Tudi vilket är jätteroligt.

Tudi tävlar på torsdag och gick ett pass ute igår lite lugnare och idag red vi till slottet och tog ett varv runt galoppbanan innan vi red dressyr inne på en utav banorna där. Imorgon skrittar vi ut och spar på krafterna inför torsdagens starter. Igår red jag även på Callie som hon kallas. Vi gjorde nog vårt bästa pass hittills tillsammans och det kändes så roligt. Jag behöver hitta lite knappar men igår kändes det som att en polett trillade ner hos mig och därefter blev allt betydligt enklare. Vi rullade över ett litet hinder där hon bara skulle ligga kvar och vänta vilket är svårt nog när hon inte har orken eller balansen att riktigt göra det. Men hon vill så väl hela tiden och jag red runt med ett leende på läpparna.

Vanligtvis jobbar jag till 16.30 och åker till stallet vid 17.30 och är där till mellan 20.00 och 21.00 tiden. Väl hemma har jag en del annat som ska göras så därför blir skrivandet en aningens bortprioriterat men jag gör mitt bästa för att hålla er uppdaterade när tiden finns över. Men då förstår ni kanske varför jag inte riktigt hinner med att skriva någonting här. De dagar jag har ridit en extra häst har jag varit hemma innan 22.00 tiden. Jag behöver fler timmar på dygnet eller hitta ett sätt att tjäna pengar på bara genom att andas? Det är tur att jag älskar det här!

En evig karusell

img_5165

Mitt sommarlov blev allt annat än ledighet. Jag har inte fast jobb eller säkrade timmar hela sommaren men jag kommer att jobba betydligt mer än vad jag gjort under de två åren efter att jag tog studenten. Men jag inser också att jag trivs med det. Jag trivs med att kliva upp ur sängen varje morgon och ha dagen uppgjord framför mig. Ledighet är verkligen inte heller fel men då har jag en tendens att sova bort förmiddagarna för att sedan känna mig rastlös resten utav dagen och avslutar då med att gå och lägga mig, alldeles för sent, med en känsla av att man slösat bort en dag på ingenting.

Dagarna passerar och jag har redan hunnit vara hemma i två veckor. Det börjar bli verkligt nu att jag har lämnat skåne och tiden där bakom mig med fokus på allt det som finns framför mig. Det är sorgligt och tomt att veta att det inte är den vardagen som jag kommer att gå tillbaka till hur mycket jag än skulle vilja. Jag behövde året på flyinge för att pröva mina vingar likaväl som jag behövde komma hem och smälta allt det jag har upplevt. Jag behövde göra allt det där, göra mina egna misstag och lära utav motgångarna jag stötte på. Leva de drömliv som södra Sverige faktiskt erbjöd. Men jag njuter av Strömsholm och är förväntansfull inför de dagar som väntar.

Tudelu och jag har hunnit med att delta på vår första terrängträning(utomhus), i och med den så lyckades vi ta fälttävlanskortet och vi är nu redo att ge oss ut på tävlingsbanorna i annat än hoppning. Jag tänker ta en dag och se över vad det finns för tävlingar kvar nu i sommar och sedan börja planera inför hösten. Tudelu glänste och gjorde träningen som om hon inte hade gjort annat vilket var väldigt roligt. Med spetsade öron och i full galopp provade vi alla möjliga typer utav hinder och vi ser fram emot nästa träning tillsammans.

Denna lördag har vi spenderat på Hallsta Ridklubb där vi fick två snöpliga nerslag, ett i varje klass. I första klassen tog vi med oss sista hindret i omhoppningen och i andra klassen tog vi inhoppet i kombinationen i grunden. Tråkigt men andra rundan var ändå väldigt bra tycker jag. Handbromsen var lämnad hemma och vi red kanske i en aningens för stor galopp som då blev lite platt. Men vi är nöjda och nu ser jag fram emot att testa på 115cm nästa vecka!

Skärmavbild 2018-06-16 kl. 14.32.32img_5161img_5159Skärmavbild 2018-06-16 kl. 14.33.05

Ännu en ny vecka

7 kopia
Gottfrid KAN, Stora Ekeby Ridklubb, hösten -16

Jag känner verkligen att livet flyter på. Hade räknat med att det skulle kännas trögstartat att komma hem men det fick jag äta upp. Utan jobb kommer jag inte att vara i sommar med andra ord och det känns bra att ha någonting att göra så att jag inte blir allt för bekväm i vardagen.

Jag har redan hunnit med att rida två nya hästar, två ponnyer dessutom. Visst har jag efter ett år med Tudi och många månader i Skåne vant mig vid storleken av att rida storhäst men ändå klappar mitt hjärta lite extra för ponnyer och det ska bli roligt att ha lite fler hästar att rida i sommar. Det finns mycket som jag behöver träna vidare på med min egen sits och ju fler timmar i sadeln borde innebära att jag får chans att utveckla dessa saker om jag tar mitt ansvar och tänker på det medan jag rider.

Min förhoppning är att tävlingsområdet kring strömsholm ska plockas ner under veckan så att jag och Tudi kan utnyttja både ridbanor och ett härligt väder. På lördag väntas tävling och innan dess skulle jag behöva komma ut och lägga upp galoppen lite. Våga rida framåt och släppa lite på handbromsen som jag hade i under gårdagen, det görs bäst några varv runt galoppbanan vid slottet.

6603705_small
Adonis, Strömsholm, våren -17