Riksutställning hos ASRP

img_6815

Avelsföreningen för Svensk Ridponny (ASRP) höll riksutställning i lördags i Sigtuna. Dit åkte vi med två ston + två föl för att visa. Första gången jag är med och ställer ut, roligt och en nyttig erfarenhet att ha i bagaget.

Vilken utdelning det blev för gruppen. De båda fölen startade i samma klass där Gazano (e: Gasque – Red Crescent) plockade hem segern hos hingstfölen trots att han i princip bara ville visa upp sin galopp inne i ridhuset. Andra placeringen lyckades Conway all star (e: Converse all star – Pondus) knipa åt sig vilket innebar att båda två gick vidare och fick tävla även mot stofölen om titeln Bästa föl. Där tog de återigen en första och en andraplacering. Då gick de alltså igen vidare till att tävla om Best in show. Stona visades i olika klasser för olika åldersgrupper. Red Moon som är mamma till Gazano tog hem segern för Bästa äldre sto och Ponderosa kom tvåa i sin grupp för yngre ston. Alltså även dom båda vidare att tävla i Best in show klassen. Där plockade tyvärr ingen någon hög placering men det var ändå väldigt roligt. Gamäng (e: Gasque – Samurai) som är helbror med Gabina jag hade tidigare var också med och placerade sig tvåa bland unghästarna.

Det blev en lång dag i och med att hästarna gick vidare hela tiden. Min klocka ringde vid 05.00 den morgonen för att jag skulle hinna med att knoppa alla manar. Fölens manar var inte speciellt roliga att få till men de stod förvånansvärt snällt under den tiden det tog för mig att få ordning på det. Jag tror att jag somnade lika gott som hästarna gjorde den kvällen. Kroppen krävde sömn efter att ha stått upp alldeles för många timmar.

Annonser

Första dagen på resten utav år två

Klassen är samlad på Strömsholm och ordningen återställd efter en lång sommar. Nu ska vi låta vardagen ta form, komma tillbaka till rutiner och hitta en struktur i en ännu främmande vardag. Hitta sätt att göra dagarna så effektiva och enkla som möjligt. Jag har saknat det trots allt, att plugga. Saknat att spendera vardagen i en utmanande och utvecklande miljö och framförallt så har jag saknat vår klass. Nu ska jag hitta ett sätt att studierna i ett system som fungerar för mig och sedan är jag redo för vårt andra år tillsammans.

Jag avslutade sommarlovet med att spendera tid i sadeln. Under söndagen red jag ett pass på Mosse i ridhuset och Jessy reds vid slottet. Vidare direkt på styrelsemöte med studentkåren som jag precis har gått med i, från det fortsatte vi med att ha välkomstträff med klassen och årskursen som går över oss.

Och bara sådär så var karusellen igång. År två av tre har startat och jag känner mig lugn på något sätt, stressen och nervositeten har jag kunnat lämna bakom mig sedan en tid tillbaka. En veckas introduktion har vi framför oss och därefter så börjar allvaret, då drar det igång. Mycket information att ta in såhär den första dagen men jag har en bra känsla, det ska bli roligt och enormt lärorikt. Jag låter dagarna rulla nu och ser vilka bitar som faller på plats. Det är fortfarande saker att reda ut men nu har jag bestämt mig för att det här ska bli bra.

34121968_10212072131941841_4810188355897655296_n
Fortsätter bjuda på gamla klassbilder till dess att vi hunnit ta nya. 

Tröst bland skärvor av trasiga drömmar

11046795_10204638961437224_4820210704076766936_n
IMG_1683
Carpathia våren 2014 – Foto: Alexandra Sjöblom ©

Det är kyligt ute, sådär fuktigt, rått och rysligt att man bara väntar på att de första dropparna regn ska falla från den gråa tunna mattan av moln. Jag kan inte minnas att kylan smög sig in så tidigt förra året men förstår att skillnaden nog handlar om den geografiska platsen.

Jag ser tillbaka ytterligare en gång. På det som är och på det som varit. Det är oundvikligt när Facebook ständigt kommer med påminnelser för varje år som passerat. År som jag minns som om det vore igår. Bilder från dagar där jag kan minnas precis vad jag kände och varför. Hur leenden från en lyckad tävlingsdag samma eftermiddag kunde bytas ut mot tårar över livets orättvisa när jag tog min gamla cykel ner till min bästa vän som hade fått en dödsdom på sina axlar. Skuld och sorg, en aningens ångest och förtvivlan över att aldrig kunna göra tillräckligt, samtidigt som man skulle påskina för omgivningen hur fantastiskt lycklig man var när resultaten på tävlingsbanorna var som allra bäst. För samtidigt som jag stod på distriktets årsmöte för att ta emot mina medaljer från DM så hade jag fått alla mina drömmar krossade och det hade jag lagt ut offentligt på nätet, öppet för alla att granska och kritisera.

För jag skulle ständigt vara en förebild för alla andra. En påtvingad titel som jag alltid försökte skaka av mig trots att jag visste att det var omöjligt, orden var märkta i min panna. Jag var aldrig mer än mänsklig, skillnaden var att jag hade valt att dela med mig utav allt, varje dag, jag involverade, då flera hundra personer, i mina misstag tills jag kände att det inte längre gav mig någonting tillbaka, mer än en trasig och sprucken självbild.

Jag älskar fortfarande det skrivna ordet, jag kan njuta av att meningar växer och blir längre än vad de är grammatiskt riktigt, när orden rinner vidare likt pålande bäckar utan en tanke på att någonsin behöva sätta punkt. Kanske främst för att jag saknar förmågan att kunna formulera mig på i tal. Orden fastnar på tungan och de tuggas likt ett tuggummi tills de tappat smaken och har tjänat sitt syfte. Ljudlöst spottas de ut och ersätts av någonting annat, utan att någon hunnit reagera. Det är skillnaden, att skriva är att bearbeta, alltid kunna förändra och påverka, även i efterhand.

Jag trivs ändå med att dela med mig, kraven är som bortblåsta men det krävdes en storm för att på riktigt ställa om. Ändra mitt tankesätt, ändra min inställning och ändra sättet att se på saker. Det krävdes för att jag skulle finna ro i vad som varit och i vad som blev. Men trygghet finns i det vi lämnat bakom oss, i tavlor och i texter som jag aldrig valde att radera, ibland även i det jag valde att inte publicera, och från det skapar vi den framtid som vi alltid velat leva i. Det är därifrån vi tar oss vidare.

 

Dags att börja förskolan

DSC_0638

Då var det dags att påbörja operation inridning av Kakan. Med lite hjälp av Agnes från klassen så åkte benskydd, sadel med stigbyglar och sedan även en inspänning, i form av en gummisnodd, på. Dagens jobb blev några varv åt varje håll i paddocken i longerlina och efter det kunde vi konstatera att inspänningarna hjälpte till med att hålla den rätta galoppen och att drivhjälpen från Agnes gjorde susen. Jag och Agnes tillbringade unghästblocket ihop och det kommer med många fördelar eftersom vi båda vet vad vi vill och vi behöver därför inte kommunicera speciellt mycket. Det bara fungerar helt enkelt.

Roligt är också att hon kunde ha min sadel som jag haft på ponnyerna, eventuellt att jag får värma om den senare för att göra det bredare, egen sadel får hon när hon är stor nog för det. Sadelgjorden jag köpte till Gabina på 110cm satt som en smäck och benskydden i storlek ponny fungerade också bra. Idag provade jag ett täcke för att se vilken storlek hon hade, 135cm satt jättebra. Det är nästan så att man kan tro att det är en ponny jag har köpt.

Planen tills vidare är att ett par framskor ska slås på så fort som möjlighet finns eftersom hon sliter så mycket eftersom vi har grus överallt. Sadla och tränsa kan jag göra själv och ddet känner vi oss trygga med samt att longeringen fungerar bra. Ska fortsätta med inspänning ett par gånger till och sedan ska jag börja introducera tömkörning. Jag upplevde att tömkörningen gjorde väldigt mycket under vårt unghästblock eftersom hästarna förstod handens signaler från marken innan vi kom upp på ryggen. Om allt fungerar som det ska är det bara att börja hänga på henne innan det är dags för uppsittning. Hon är otroligt nyfiken, trygg och arbetsvillig vilket gör det hela ännu roligare. Det känns som att när jag väl kommer igång så kommer det att gå fort.

Jag är verkligen så nöjd med det här beslutet. Att köpa en häst osedd via telefon kunde inte ha slutat bättre. Att välja en ålder på häst som jag egentligen inte hade tänkt mig för att kunna ge mig själv en chans att fokusera på skolan den kommande tiden var ett bra beslut. Samtidigt så fick jag hem en häst som var mer än vad jag hade tänkt mig. En härlig och mysig personlighet som kommer bringa mig mycket glädje i många år, jag är lyckligt lottad, minst sagt, men mitt hjärta behövde det här – mer än någonting annat.

En enda vecka kvar

7

En vecka kvar innan sommarlovet byts ut mot vardag igen. I tre hela månader har tiden tickat och jag har stundtals nästan upplevt att den har stått still, att jag har trampat runt på samma punkt, vänt och vridit mig i väntan på förändring.

Men det har varit de mest välbehövliga månaderna någonsin. För jag behövde landa med mig själv, landa i vad som skulle byggas upp till en ny vardag och ta tag i del saker. Jag behövde beta av min lista samtidigt som jag bara behövde ta mig tiden att andas. Smälta hela året i Skåne och fundera över vad jag själv ville göra med hela upplevelsen.

Jag passade på att tävla tillsammans med Tudelu när jag äntligen kunde få hjälp att köra henne på tävling. Utan några vidare höjdarresultat visserligen men det var roligt att komma ut igen. Sedan slog extremvärmen till och hon fick sommarlov och sedan gick det fortare än kvickt innan hon stod på lastbilen påväg mot Umeå och jag stod hästlös. Men det löste sig fort, medan jag stod i ridhuset och höll i ridlägrets sista lektion så fick jag meddelande om att Kakan hade gått igenom besiktningen och det var dags att boka en bussresa från Skåne till Strömsholm. En lång resa för en två-åring som hon tog med största ro.

Sedan var vi här, sommarens sista vecka och helt plötsligt känns det som att dagarna runnit iväg, att jag borde hunnit med mer. Jag vill tillbaka till skolan nu och jag är glad att jag känner så. Jag hade gärna spenderat alla åren på Flyinge, långt hemifrån. Men jag behövde den här andningspausen och komma hem, till självklarheter och till bekanta ansikten. Jag är helt övertygad om att när vi ska samlas på uppropet på måndag kommer det att kännas bra, förhoppningsvis bättre än bra. Tillbaka till klassen och tillbaka till en utmanande miljö där vi kan suga åt oss kunskap som svampar, för jag vill ju trots allt jobba med det här i framtiden – på ett eller annat sätt.

DSC_0355

Bygger vidare på mitt pussel


Hjärtat talar sitt tydliga språk. Jag är så extremt lycklig över att vara hästägare igen. Jag förälskade mig i en idé om vad det skulle innebära att rida in sin framtida kompis. Utan att överhuvudtaget sett henne i verkligheten så hade jag bestämt mig för att det här skulle bli bra, för mig och för de liv som jag har framför mig. Det skulle kanske lösa en del utav de knutar som jag fortfarande kämpat med att lätta på.

En gång tidigare har jag varit hästägare och det var när vi hade Krypton. Jag antar att alla som läser redan vet hur det slutade. Till saken hör att med honom var det annorlunda, han flyttade hem till mig när jag var 15år och året därpå så köpte vi honom. Då hade vi hunnit rida ihop oss och tävlat en del, vi var anmälda till vår första LA/110cm och vi hade placeringar i LB/100cm. Jag kände till alla hans förtjänster men också hans svagheter. Det var ett genomtänkt beslut som hela familjen var delaktiga i men ändå gick det inte som vi hade önskat. Efter det lovade jag mig själv att jag aldrig skulle låta någonting bli så viktigt som han hade blivit för mig. Aldrig mer skulle jag vilja äga en häst och därför har jag varit nöjd med att alltid rida och träna andras hästar. Aldrig mer bära någons liv på sitt samvete.

Men nu står jag här, med ett papper som säger att jag äger min första storhäst, något som jag för bara några år sedan hade sagt tvärnej till, jag skulle ju bara rida ponny. Med ett hjärta som klappar för hästar och för ridsporten, trots alla motgångar och all otur som jag har haft. Det var nästan som att allt behövde gå helt åt helvete för att jag skulle inse hur viktigt det här var för mig.

Jag ser fram emot det som väntar. Ser fram emot att vara med från början, göra samma resa som jag gjorde tillsammans med fantastiska Alice i våras men nu med vetskapen om att det här gör jag för mig själv, denna gång helt utan prestationsångest. Det här kan inte bli annat än bra.

IMG_8651

Bara en liten del av en redan uppbokad vecka

img_6583

Givande dagar i studentstaden Uppsala tillsammans med Elin som går i min klass och Elsa som läser Hippolog med inriktning Islandshäst uppe på wången. SLU höll i en utbildningskonferens och i sista sekund innan anmälningen gick ut frågade Elin om jag ville följa med. Hippologerna var överrepresenterade av studenterna då två utav SLUSS(SLU:s samlade studentkårer) består av Hippologer som tagit studieuppehåll för att jobba med just SLUSS för tillfället. Mestadels var det lärare, rektorer, kårrepresentanter och andra arbetande som deltog på konferensen.

Två dagar fick vi spendera i Uppsala där vi lyssnade på intressanta föreläsare, hade workshops i blandade grupper där vi diskuterade kommunikation mellan lärare och studenter, normer och likabehandling. Jägmästarna hade en utställning gällande #metoo som går att läsa på avverkat@instagram. Vi fick se Ultuna och genast kändes vår studieort otroligt liten och omodern jämfört med de uppdaterade salarna vi vistades i. Men nog har våra gamla och framförallt vackra byggnader sin egna charm både på Flyinge och på Strömsholm.

Efter en avslutningsfika i Uppsala rullade bilen hem till Strömsholm igen och med ombytet liggande i bakluckan på bilen så bytte jag om på parkeringen utanför Knytpunkten innan jag åkte vidare till stallet för att rida en ponny. Riktigt roligt att känna vilken skillnad det blivit, när jag rider den så sällan så märks det att det går framåt sakta med säkert. Tillbaka hem till min egen säng och nu vill jag bara lägga huvudet på kudden och invänta en ny dag. Imorgon jobbar jag till 16.00 och sedan ska jag spendera kvalitetstid tillsammans med Kakan.

Framtiden har flyttat in

img_6048

Säg hej till min nya kompis. Välkommen hem säger jag till Bisquit Nabab SA (SWB), ett sto efter Bengt Nabab – Callahan, född 2016, alltså 2,5 år gammal. Uppfödd hos Stall Axelsson i skåne.

Ibland måste man följa hjärtat och göra det som känns rätt för stunden. Våga tro på sin magkänsla och kanske även våga ta det där osäkra steget för att se om man klarar av att stå på egna ben. Det här var långt ifrån planerat men jag påminner mig själv om att mina planer ändå aldrig går som jag önskar att de skulle.

Jag började leta häst redan tidigt i våras för att se vad som fanns ute på marknaden men en unghäst var kanske från början inte min tanke. De enda kraven jag egentligen hade var att det skulle vara ett sto och att hon skulle vara liten. Jag önskade att köpa mig en tävlingshäst och började min jakt i åldrar kring 8år men med tiden jobbade jag mig neråt. Till sommaren började jag se mig för efter 3-4åringar och vi var och tittade på två hästar innan jag la letandet på is under en period, tänkte att jag ändå skulle ha Tudi under höstterminen. Sedan dök hon upp, bara några timmar efter den lyckade provridningen med Tudelu. Dagen därpå var hon i princip bokad.

Tänk att man kan falla så pladask för en annons med bilder på en häst som föl, få några bilder från sommarbetet mejlat till sig och sedan bestämma sig för att hon ska bli min.  Nu börjar resan att lära känna henne och det känns som att framtiden redan är här. Jag tänker på hur mycket jag tyckte om fantastiska Alice som jag tillbringade unghästblocket tillsammans med, så mycket glädje som jag kände och hur mycket jag lärde mig om mig själv under den tiden. Kanske berodde det på att Alice kom in under en period där det var väldigt mycket med allt annat och att hon fick mig lägga fokus på rätt saker. Det ska bli så roligt att göra om den resan med en häst som är bara min egen.

Det här känns så rätt som det kan bli. Ibland måste man ställa saker mot varandra och prioritera sig själv framför annat. Jag kommer tyvärr inte att kunna tävla under den kommande tiden men det kommer att ge mig möjligheten att lägga den energi som krävs på att klara skolan på ett bra sätt. Det var något utav de sakerna jag kände att jag gick miste om under första året på Flyinge. Det fanns för mycket som jag önskade att jag skulle ha hunnit och orkat med samtidigt som jag ville lägga den energi jag hade på Tudelu och prioriterade därför bort skolan i viss utsträckning, speciellt på slutet. Jag kommer att kunna avsluta mitt andra och mitt tredje år på hippologen med vetskapen om att jag har en häst som väntat på mig.

Jag är lycklig, så lycklig att jag spricker.

Återpublicering

”Att plugga i den miljön som vi har gjort under det här året är en möjlighet man kanske bara får en gång i livet. För finns det något mer motiverande än att se bra ridning var man än vänder sig? Få ta del av kunskap och erfarenheter inom flera områden. Kunna fråga, fråga och fråga tills dess att man förstår. ”

Återpublicerar ett inlägg som jag skrev i våras i samband med att skolan började rundas av och tiden på Flyinge började lida mot sitt slut. Har du missat det kan du läsa det här↓

Vårt första år

34047735_10160412204115453_3346698543506128896_o-2DSC_0007DSC_0006

We must be happy with what we have while working for what we want

Tisdag och tre hästar ridna, stall från klockan 07.00 till klockan 20.00 med en snabb paus mellan 16-17.00. Men jag trivs och det är lika roligt att gå upp varje morgon. 

Meglio och jag red ett pass i ridhuset på förmiddagen och så fin han var! Jag kämpar fortfarande med att hålla min egen balans i galoppsadel men det känns lättare och lättare för varje gång. Min favorit Jessy reds ut en runda och han gick med spetsade öron från det att vi lämnade stallet till dess att vi var tillbaka igen. Han gör mig verkligen så glad.

En snabbvisit till Strömsholm för att hämta upp en bok som jag köpt inför skolstart. Sedan rullade bilen mot nästa stall där jag red en annan häst. Först en uteritt och sedan fick jag lite hjälp i paddocken med att rida honom. Jag tror aldrig jag har suttit på en så stor häst som honom. Tiden stannar i princip när jag rider lätt och då rider jag fortfarande för fort, men jag lär mig antagligen med tiden. Roligt är det iallafall.

I brevlådan hittade jag denna. Ridsportens kedjebok som Centrala ungdomssektionen CUS har skickat ut. Nu ska jag skriva en hälsning och skicka vidare den till någon annan. Är inte ridsporten fantastiskt, hoppas att den här boken kan fyllas med inspirerande hälsningar från Sveriges alla hästmänniskor!

img_6481