Dom säger att framtiden är vår

img_0447

Vår generation har alltid fått höra att vi kan göra precis vad vi vill med våra liv. Att möjligheterna är oändliga och att det bara är vi som sätter våra egna gränser. Under hela vår uppväxt har vi sett hur världen utvecklats, hur tekniken gör nya framsteg från dag till dag, unga vuxna tjänar miljonbelopp innan de hunnit skaffa sig en utbildning och ungdomar skapar förutsättningar ur ett brinnande intresse. Ändå har det kanske aldrig varit så många som uppgett att de inte mår speciellt bra, med sig själva eller i den vardag de befinner sig i?

Jag tänker ofta på det där, eftersom jag har blivit övertygad om just det -att vi kan göra precis vad vi vill. Att förutsättningar är någonting som vi skapar och ingenting som serveras. Det fanns aldrig riktigt på kartan att jag skulle ha häst när jag var yngre, för hästar brukar vara en övergående fas fick jag höra. Det var inte förrän jag började studera som min familj på riktigt insåg att det var det här jag verkligen ville ägna mitt liv åt. Möjligheterna att äga egna hästar har varit begränsade men jag har ändå alltid, på ett eller annat sätt, lyckas låna ponnyer att träna och tävla i perioder.

Det ska bara gå, det måste gå. Det var vad jag intalade mig själv när jag lät livet börja kretsa runt allt det som jag tycker om. Hästar kom och gick, i perioder om allt ifrån några veckor till flera år. Jag har fått låna hästar som varit alldeles för svåra för mig, som gjort mig osäker och rädd, men jag har också fått låna hästar som tävlat högre än vad jag själv någonsin kommer att göra. Men jag har alltid varit tacksam och glad för just det som den hästen har kunnat lära mig. Oavsett vad det slutgiltiga resultatet har blivit.

Fortfarande sitter jag på hästar som inte är mina egna och jag lär mig mer än vad jag vågat drömma om. Jag vänder ut och in på tid som inte finns, tummar på sovtimmarna för att hinna med studier och hästar, allt för att kunna utvecklas och bli lite bättre. Övertygad om att den som sliter hårdast kommer att komma längst och den som aldrig nöjer sig kommer ännu lite längre. Som hästtjej blir man ständigt påmind om att det ska vara slitit och det ska vara tungt, det har blivit någon slags prestige i att jobba ihjäl sig, att springa tills man stupar. Ett bevis på att man verkligen, verkligen vill eller är det kanske ett tecken på att man ändå aldrig skulle hålla måttet, balansgången är svår och gränsen är tunn.

Vi har alltid fått höra att världen ligger framför våra fötter och att det är upp till oss vad vi gör med den. Är det verkligen så konstigt att det skapar en viss typ av ångest? För när vi växer upp är verkligheten inte så lätt som omgivningen har framställt den som. Valen är många och drömmarna stora. Ambitionerna är höga och osäkerheten ännu större. Det handlar alltid om att prestera, att leverera någonting, att göra lite mer än det som begärs, allt för att komma lite längre. Är det konstigt att vi känner press när det är den här verkligheten vi har vuxit upp i?

Matad med orden om att ingenting är omöjligt så är det precis det jag tror. Att vi klarar allt det som vi vill. Att möjligheter är dörrar som vi kanske ännu inte vågat öppna. Att ett gediget intresse skapar livslust mer än någonting annat. Att hjärnspöken existerar men att det går att bli kvitt dom, även om det ibland kan krävas lite hjälp. För mitt i stressen bland måsten och drömmar är det lätt att tappa bort sig själv. Tappa fotfästet från allt det som varit så viktigt och då kan det räcka med en påminnelse om att livet alltid kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt.

I bubblan av hästar så lär vi oss att ta ansvar, att våga drömma, att försöka och att misslyckas. Vi lär oss mer om oss själva än vad vi kanske velat erkänna och det är först när vi kliver utanför den här bubblan som vi lär oss att leva på riktigt. För inom ramen av det som är bestämt finner vi trygghet och bekräftelse och när vi kommer ut är det dags att stå på egna ben. Jag tror att vi får helt rätt vägledning där vi befinner oss just nu men att vi ibland behöver vara beredda att klicka på paus för att faktiskt kunna njuta av allt det vi får uppleva.

Annonser

Första uppsittningen på fyra månader


Jag nyper mig ytterligare en gång i armen, vad har jag gjort för att förtjäna henne?

När jag gick ut till bilen den här morgonen så var det frost på insidan av rutan och det var närmre minus 18 grader när jag kom till stallet för att släppa ut hästarna. Strax efter 08.00 dök Elin upp i stallet för att hjälpa mig med Kakan. Jag har under ett par dagar longerat henne för att låta den värsta energin få lämna kroppen och det har minst sagt varit behövligt med tanke på hur högt upp i luften hon befunnit sig. Efter några varv på lina så kunde jag hänga på henne utanför stallet innan jag bestämde mig för att sitta upp. Det var som att jag aldrig hade ställt av henne -och då har hon ändå vilat i över fyra månader. Nu rullar vi vidare och ser om vi kan börja rida till helgen, det här med start/stopp har hon ett vagt minne av och jag skulle behöva longera henne inspänd för att komma till jobb.

Tequila gjorde en nyttig hoppträning igår med mycket hoppning i trav och med övergångar, varvbyten och lydnad. Allt det där som vi behöver arbeta med alla dagar i veckan. Men hon kändes väldigt fin när hon hade fått hoppat av sig och började landa mer. Det är alltid en startsträcka där allting är lite för roligt innan det går att koncentrera sig på uppgiften.

Steffi och jag rider för fullt i skolan och dressyr blir som sagt bara roligare och roligare. Det känns som att allt faller på plats, hela tiden och även om det känns förbannat svårt så blir jag motiverad att rida vidare och lära mig ännu mer. Det blir kanske grenskifte i framtiden? Så roligt tycker jag det är med dressyr just nu!

Nu dyker jag ner i studier och underhåller mig med det resten utav kvällen!

img_0881

Första lördagen i februari

img_2863

Tröttheten slår mig inte förrän jag på riktigt kommer till ro med ledigheten. Jag har sovit ikapp en del utav den sömn som jag gått miste om i veckan men ändå känns det som att kroppen skriker efter vila. Men trots längtan efter stillhet vill min hjärna spinna iväg för att göra mer än vad som verkar möjligt. Det gäller att hitta en balans mellan viljan att ta sig framåt och orken att existera.

Klockan har precis passerat 12.00 och det är dags att ta tag i dagens måsten. Aldrig tycks jag bli klar och det gnager i mig att se listan växa istället för att minska. Men jag jobbar på det. Sakta med säkert så kommer nog även jag att ta mig i mål. 16 dagar kvar till tenta i ridlära och det är dags att börja beta av den delen också, lite varje dag så kanske det ska gå vägen, det är åtminstone min förhoppning.

Övriga planer för dagen och för helgen är att rida Tequila idag och imorgon. Kakan ska förberedas för igångsättning och vi ska se om vi kan få på en sadel idag efter den fyra månader långa vilan. För mig har det varit väldigt viktigt att hon skulle få en längre vila. Min första tanke var tre månader men det känns ändå bra att hon fått den här tiden. Nu ska det bli roligt att komma igång med henne!

Aldrig någonsin fullärd


Om jag någon gång reflekterat över min egen sits och inverkan, ja det har jag, på den här nivån – aldrig någonsin. Vi blev ordentligt drillade igår när vi hade dressyrlektion med fokus på vår positionen i sadeln. Jag har länge varit medveten om min handställning där jag gärna öppnar fingrarna och lägger omkull händerna, spänner axlarna och låter armbågarna komma ut vilket leder till en hård och instabil hand.

Vi pratade om att sätta våra upprepningar och påminnelser i ett system och för mig blev det att varje gång jag passerade ett antal bokstäver i ridhuset skulle jag vinkla om handen och idag fortsatte jag med samma taktik och framsteg blev det verkligen. Dagens lektion handlade om övergångar men med gårdagens tankar i bakhuvudet kunde jag koncentrera mig på hur jag koordinerade mina hjälper och framförallt då min hand i övergångarna och på så sätt hitta en väldigt trevlig känsla.

Tequila har fått njuta av all den snö som har kommit under de senaste dagar. Idag kunde vi ta oss ut innan mörkret gjorde intrång och jag tror att hon är lika lycklig som jag är när vi kan lägga upp galoppen och låta snön yra omkring oss. Det tar mig tillbaka ett antal år och påminner och den enorma lyckan ett snötäckt fält kunde ge mig. Påminner om tiden då kraven såg annorlunda ut och där prioriteringarna och definitionerna befann sig på en helt annan spelplan. Saker förändras, hela tiden och utan att vi riktigt reflekterar över det, men kärleken till hästen förblir alltid densamma. Det är viktigt att veta varför vi håller på med det vi gör om vi ska kunna utveckla oss själva och sporten.

Bläddrar blad


Timmar tickar ner mot en ny vecka och jag ställer mig återigen frågan om var helgen tog vägen. Efter en lång fredag så längtar jag efter helg och återhämtning men plötsligt sitter jag här igen och funderar på varför jag inte prioriterat annorlunda. Jag undrar när jag ska lära mig att saker alltid tar längre tid än vad ja tror.

Denna söndag har jag agerat funktionär på banan under tävlingarna som hölls i helgen. Direkt efter det fick jag sitta upp på Ackurat, så lätt blir han inte av med mig, fina fina häst♥ Jag och Steffi ska lära känna varandra bättre och det gjorde vi med ett lagom joggingpass i ridhuset. Jag hoppas att hon kan att lära mig lika mycket som jag föreställer mig att hon kommer. Tequila fick avsluta min dag med en skrittrunda i kylan.

En ny vecka på ingång. Stalltjänst vecka för min del så det blir några tidiga mornar med utsläpp i mitt eget stall innan stalltjänsten börjar på skolan. Men just denna vecka har vi inte många schemalagda lektioner utan istället två tillfällen med eget arbete på våra seminariearbeten vilket innebär att jag kan rida i dagsljus och studera på kvällen. Det underlättar i planeringen!

Veckans måsten:
– Skriva klart Seminarearbetet (!!)
– Skriva på min inlämning ”Mitt ledarskap”
– Påbörja ett grupparbete om fodertillskott
– Göra en svensk-engelsk ordlista inför tentamen

img_1920
Foto: Jenny Johansson

Strömsholms RSF 25-26/1

Jag gillar att summera och sammanfatta, för det är där som helhetsbilden på riktigt får sitt fäste. I detaljerna finns det alltid saker att fastna i, där finns alltid någonting att förändra eller förbättra, en distans som inte riktigt stämde eller en förhållning som kanske togs i fel ögonblick eller som inte riktigt fick önskad effekt.

Det går att spekulera i evigheter utan att komma till punkt. Sånt är jag bra på, att överanalysera, att älta den där svängen där jag inte fick med yttersidan eller hur jag fastnade i innerhanden på oxern. Därför har jag blivit tvungen att hitta ett sätt att se saker med positivare ögon och då är det bättre att hitta samband som skapar en helhet och där är jag nu. Med livets största leende på mina läppar och med ett självförtroende som slagit i taket. Tack Tequila, allt det här är din förtjänst♥

Fredagens två klasser ser ni här ovan på film↑
En lugnare runda i 110cm där jag inte riktigt hade en önskad galopp vilket gjorde att jag red på ett mer galoppsprång på de två första distanserna där jag visste att jag skulle behöva hålla fram. Rev ut ur kombinationen, jag tror att hon hoppade mig lite ur handen och därför blev hon platt i språnget, det var känslan men det var svårt att se på film. Till den andra klassen, 120cm, la jag upp en större galopp redan från början och där tog tävlingsmänniskan över jag red fortare än planerat men ändå kändes det otroligt bra. Distanserna satt som de skulle men tyvärr blev det ett platt språng in i kombinationen. Svårt att riktigt säga vad som händer. Hon behöver plats för att hinna med att hoppa men får trångt om jag inte håller ihop. Men vi får träna vidare!

Idag red vi vår första felfria runda och i 120cm dessutom! Fasade för kombinationen i och med att det är där vi har fått nedslag i princip varje start. Tog ihop henne ordentligt där och resten av banan kändes så himla bra. Behöver kanske inte skriva mer om det. Filmen med ljud talar för sig själv. Hon ger mig så mycket och det är en ren och skär lyx att sitta på hennes rygg!

Vita vinterland


Bitande kyla mot kinder, tår och fingrar, hur klär man sig för detta väder?

Imorgon gör vi veckans sista lektion och det verkar som att det blir jag och Stephanie (sto, *2007 e: Sandakan – Good Future) som kommer att tillbringa dressyrblocket tillsammans. Efter att ha provat ett par av skolans hästar så ska vi få fortsätta rida dessa och se om det kan bli bra. Jag trivs med Steffi även om vi egentligen bara har gjort ett ridpass tillsammans. Vi kommer nog kunna ha roligt ihop genom blocket och jag hoppas att hon kommer att lära mig allt hon kan!

Nu väntas en helg med hoppning. Imorgon rider jag två klasser med Tequila på Strömsholm, på lördag rider vi en klass tillsammans och under söndagen ska jag vara funktionär. Där emellan ska jag hinna med allt annat, exempelvis det sista rycket med seminariearbetet innan det är dags att lämna in för opponering. Som jag slitit med detta, låt det bara gå nu!

Vi fick lära av varann

 

Jag undrar hur många filmer jag har på honom, min fina Krypton. Vilken resa vi gjorde, så många fina minnen, så mycket slit och kämpande det innebar. Men också vilket bra resultat. Jag satt på hästen med det allra största hjärtat, det visste jag från början, men det var också det som gjorde att han kom dit han kom, trots allt det som inte stod rätt till. När kroppen inte höll så ville han alltid ge lite till. Så tacksam för åren på hans rygg. Jag skulle göra om det, utan att blinka.

Och vi var igång

dsc_0389IMG_1398
Det närmsta jag någonsin kommit att vara en dressyrryttare – i hoppsadel på fantastiska Carpathia som lärde mig allt om tajming och känsla.

Vi kickade igång denna måndag med blockets första lektion och det verkar som att jag och dressyrsadeln bli sams tidigare än tänkt? Idag har vi fått prova två hästar och imorgon är tanken att vi ska prova ytterligare en häst innan det bestäms vilken häst vi ska fortsätta ha genom blocket. Jag har ju såklart egna önskemål men tyvärr får vi själva inte välja.

Jag har lovat mig själv att jag ska njuta den sista tiden i detta block, för det är trots allt bara 9 veckor kvar till examen och efter det kommer hela klassen att försvinna iväg till olika ridskolor runtom i landet för att göra praktik innan vi kommer tillbaka lagom till avslutningen i vår. Den här terminen kommer att gå extremt fort, fortare än vad vi tror.

Jag tror att dressyrblocket kommer att vara de blocket som kommer att ge mig mest i ridningen. Jag vill utveckla min sits, lära mig att komma ner i sadeln, sitta mitt över hästen och slappna av i mina axlar och armar. Min plan är att suga åt mig som svamp för att kunna göra något konkret av all den teori som vi får lära oss. Redan idag fick jag mig en tankeställare över mina egna teoretiska kunskaper, för visst vet jag väl hur man ser om skritten är ren och vilken takt den har? Men jag blev helt klart ställd när frågan kom och för min egen skull ska sådant kunna rabblas baklänges om jag så blev väckt mitt i natten. Får fortsätta påminna mig själv om att magkänslan oftast har rätt samtidigt som jag bläddrar i böcker om ridningens ädla konst!

Det här ska bli kul och jag tänker ta vara på timmarna i sadeln.

Ett avslut på ännu en vecka

img_0447img_0446

Strålande sol, (för) många minusgrader och två killar med stora hjärtan. Det är på gränsen till för bra för att vara sant. Klockan jag snart passerat 13.30 och jag ska ta tag i dagens övriga lista över måsten. Det finns alltid saker att göra men en del saker är viktigare än andra. Min morgon började iallafall tillsammans med dessa två och Elin som sällskap. En tur ner till galoppbanan bjöd gjorde oss både fullmatade med energi och genomfrusna om kinder, fingrar och tår.

Kakan fick ett par nya framskor idag och det börjar bli dags för mig att planera hennes igångsättning. Jag längtar samtidigt som jag vill dra ut på det en aningen längre och låta dagarna bli lite ljusare så att jag har möjlighet att utnyttja så många soltimmar som det bara går i och med att hon främst ska ridas ut. Vid nästa skoning ska vi slå på ett par bakskor så är hon redo för den kommande våren sedan!

Nu gör jag ett ryck för att rensa upp den röra som en stressig vecka alltid bjuder på. Påminner mig själv och den där strukturen som jag ständigt letat efter. Kanske kommer denna vecka bjuda på något mer åt det hållet eller tänker jag fortsätta i samma spår, det är lika spännande varje gång det blir måndag.